When Dorothy was a little girl, she was fascinated by her goldfish. Her father explained to her that fish swim by quickly wagging their tails to propel themselves through the water. Without hesitation, little Dorothy responded, "Yes, Daddy, and fish swim backwards by wagging their heads."
När Dorothy var en liten flicka fascinerades hon av sin guldfisk. Hennes pappa förklarade att fiskar simmar genom att vifta på stjärtfenan för att ta sig fram genom vattnet. Utan tvekan svarade lilla Dorothy, "Ja pappa, och de simmar baklänges genom att vifta på huvudet."
(Laughter)
(Skratt)
In her mind, it was a fact as true as any other. Fish swim backwards by wagging their heads. She believed it.
För henne var det ett faktum lika sant som något annat. Fiskar simmar baklänges genom att vifta på huvudet. Hon trodde på det.
Our lives are full of fish swimming backwards. We make assumptions and faulty leaps of logic. We harbor bias. We know that we are right, and they are wrong. We fear the worst. We strive for unattainable perfection. We tell ourselves what we can and cannot do. In our minds, fish swim by in reverse frantically wagging their heads and we don't even notice them.
Våra liv är fulla av fiskar som simmar baklänges. Vi gör antaganden och logiska felslut. Vi har fördomar. Vi vet att vi har rätt, och de har fel. Vi befarar det värsta. Vi strävar efter ouppnåelig perfektion. Vi intalar oss själva vad vi kan och inte kan göra. I vår tankevärld simmar fiskar förbi bakåt medan de frenetiskt viftar på huvudet och vi märker det inte ens.
I'm going to tell you five facts about myself. One fact is not true. One: I graduated from Harvard at 19 with an honors degree in mathematics. Two: I currently run a construction company in Orlando. Three: I starred on a television sitcom. Four: I lost my sight to a rare genetic eye disease. Five: I served as a law clerk to two US Supreme Court justices. Which fact is not true? Actually, they're all true. Yeah. They're all true.
Jag ska berätta fem saker om mig själv. En av dem är inte sann. Ett: Jag gick ut från Harvard vid 19, med en examen i matematik. Två: Jag driver just nu ett byggföretag i Orlando. Tre: Jag var med i en tv-komediserie. Fyra: Jag förlorade synen på grund av en sällsynt genetisk ögonsjukdom. Fem: Jag arbetade som notarie hos två av högsta domstolens domare. Vilken av sakerna är inte sann? Alla är faktiskt sanna. Ja. Allihopa är sanna.
(Applause)
(Applåder)
At this point, most people really only care about the television show.
Vid det här laget bryr sig de flesta mest om tv-programmet.
(Laughter)
(Skratt)
I know this from experience. OK, so the show was NBC's "Saved by the Bell: The New Class." And I played Weasel Wyzell, who was the sort of dorky, nerdy character on the show, which made it a very major acting challenge for me as a 13-year-old boy.
Jag vet detta av erfarenhet. Ok, tv-programmet var NBC:s "Saved by the Bell: The New Class." Jag spelade Weasel Wyzell, som var den töntiga, nördiga karaktären i programmet, vilket var en stor skådespelarutmaning för mig som 13-åring.
(Laughter)
(Skratt)
Now, did you struggle with number four, my blindness? Why is that? We make assumptions about so-called disabilities. As a blind man, I confront others' incorrect assumptions about my abilities every day. My point today is not about my blindness, however. It's about my vision. Going blind taught me to live my life eyes wide open. It taught me to spot those backwards-swimming fish that our minds create. Going blind cast them into focus.
Tvekade ni kring nummer fyra, min blindhet? Varför? Vi gör antaganden om så kallade handikapp. Som blind möter jag andras felaktiga antaganden om mina förmågor varje dag. Men poängen idag är inte min blindhet. Det är min syn. Att bli blind lärde mig att leva med ögonen vidöppna. Det lärde mig att upptäcka de bakåtsimmande fiskarna som skapas i vårt sinne. Att bli blind satte dem i fokus.
What does it feel like to see? It's immediate and passive. You open your eyes and there's the world. Seeing is believing. Sight is truth. Right? Well, that's what I thought.
Hur känns det att se? Det är omedelbart och passivt. Du öppnar ögonen och där är världen. Att se är att tro. Syn är sanning. Eller hur? Det var vad jag trodde.
Then, from age 12 to 25, my retinas progressively deteriorated. My sight became an increasingly bizarre carnival funhouse hall of mirrors and illusions. The salesperson I was relieved to spot in a store was really a mannequin. Reaching down to wash my hands, I suddenly saw it was a urinal I was touching, not a sink, when my fingers felt its true shape. A friend described the photograph in my hand, and only then I could see the image depicted. Objects appeared, morphed and disappeared in my reality. It was difficult and exhausting to see. I pieced together fragmented, transitory images, consciously analyzed the clues, searched for some logic in my crumbling kaleidoscope, until I saw nothing at all.
Sedan, från 12 till 25 års ålder, försämrades mina näthinnor gradvis. Min syn blev en allt mer bisarr tivoliattraktion med speglar och illusioner. Försäljaren jag lättat fick syn på i butiken, var i själva verket en skyltdocka. När jag skulle tvätta händerna, såg jag att jag var vid en pissoar, inte ett tvättställ, när fingrarna kände dess rätta form. En vän beskrev fotot i min hand, och först då kunde jag se bilden. Saker syntes, förändrades och försvann i min verklighet. Det var svårt och utmattande att se. Jag pusslade ihop fragmenterade, flyktiga bilder, analyserade ledtrådarna, sökte efter någon logik i mitt söndervittrande kaleidoskop, tills jag inte såg något alls.
I learned that what we see is not universal truth. It is not objective reality. What we see is a unique, personal, virtual reality that is masterfully constructed by our brain.
Jag lärde mig att det vi ser inte är en universell sanning. Det är inte en objektiv verklighet. Det vi ser är en unik, personlig, virtuell verklighet, mästerligt konstruerad av vår hjärna.
Let me explain with a bit of amateur neuroscience. Your visual cortex takes up about 30 percent of your brain. That's compared to approximately eight percent for touch and two to three percent for hearing. Every second, your eyes can send your visual cortex as many as two billion pieces of information. The rest of your body can send your brain only an additional billion. So sight is one third of your brain by volume and can claim about two thirds of your brain's processing resources. It's no surprise then that the illusion of sight is so compelling. But make no mistake about it: sight is an illusion.
Låt mig förklara med hjälp av lite neurovetenskap. Syncentrum tar upp ungefär 30 procent av din hjärna. Att jämföra med ungefär åtta procent för känseln och två till tre procent för hörseln. Varje sekund kan dina ögon skicka upp till två miljarder informationssignaler till syncentrum. Resten av kroppen kan skicka ungefär en miljard signaler till hjärnan. Så synen tar upp en tredjedel av hjärnans volym och kan ta upp ungefär två tredjedelar av hjärnans bearbetningsresurser. Så det är ingen överraskning att illusionen av syn är så lockande. Men missta er inte: synen är en illusion.
Here's where it gets interesting. To create the experience of sight, your brain references your conceptual understanding of the world, other knowledge, your memories, opinions, emotions, mental attention. All of these things and far more are linked in your brain to your sight. These linkages work both ways, and usually occur subconsciously. So for example, what you see impacts how you feel, and the way you feel can literally change what you see. Numerous studies demonstrate this. If you are asked to estimate the walking speed of a man in a video, for example, your answer will be different if you're told to think about cheetahs or turtles. A hill appears steeper if you've just exercised, and a landmark appears farther away if you're wearing a heavy backpack. We have arrived at a fundamental contradiction. What you see is a complex mental construction of your own making, but you experience it passively as a direct representation of the world around you. You create your own reality, and you believe it. I believed mine until it broke apart. The deterioration of my eyes shattered the illusion.
Och det är här det blir intressant. För att skapa en synupplevelse använder hjärnan din begreppsmässiga förståelse av världen, annan kunskap, dina minnen, åsikter, känslor, uppmärksamhet. Allt detta och mer länkas i hjärnan till din syn. Dessa länkningar går åt båda hållen, och görs oftast undermedvetet. Till exempel påverkas dina känslor av det du ser, och dina känslor kan bokstavligen förändra det du ser. Många studier visar detta. Om någon ber dig uppskatta gånghastigheten hos en man i ett filmklipp, till exempel, så kommer du svara olika beroende på om du tänker på geparder eller sköldpaddor. En backe verkar brantare om du just har tränat, och ett landmärke verkar längre bort om du bär på en tung ryggsäck. Vi är framme vid en fundamental motsägelse. Det du ser är en komplex mental konstruktion som du själv skapat, men du upplever den passivt som en direkt representation av världen omkring dig. Du skapar din egen verklighet, och du tror på den. Jag trodde på min tills den brakade ihop. Försämringen av mina ögon krossade illusionen.
You see, sight is just one way we shape our reality. We create our own realities in many other ways. Let's take fear as just one example. Your fears distort your reality. Under the warped logic of fear, anything is better than the uncertain. Fear fills the void at all costs, passing off what you dread for what you know, offering up the worst in place of the ambiguous, substituting assumption for reason. Psychologists have a great term for it: awfulizing.
För synen är bara ett sätt att skapa verkligheten på. Vi skapar våra egna verkligheter på många andra sätt. Ta rädsla som exempel. Dina rädslor förvränger din verklighet. Enligt rädslans förvridna logik är allt bättre än det osäkra. Rädsla fyller tomrummet till vilken kostnad som helst, framställer det du fruktar som det du vet, framhåller det värsta framför det tvetydiga, ersätter förnuft med antaganden. Psykologerna har ett begrepp för detta: hemskifiering.
(Laughter)
(Skratt)
Right? Fear replaces the unknown with the awful. Now, fear is self-realizing. When you face the greatest need to look outside yourself and think critically, fear beats a retreat deep inside your mind, shrinking and distorting your view, drowning your capacity for critical thought with a flood of disruptive emotions. When you face a compelling opportunity to take action, fear lulls you into inaction, enticing you to passively watch its prophecies fulfill themselves.
Eller hur? Rädsla ersätter det okända med det hemska. Men rädsla är självförverkligande. När du har som störst behov av att titta utanför dig själv och tänka kritiskt, drar sig rädslan undan djupt in i ditt sinne, där den krymper och förvränger din syn, och dränker din förmåga till kritiskt tänkande med en störtflod av stökiga känslor. När du står inför ett lockande tillfälle att agera, vyssjar rädslan dig till stillhet, och lockar dig att passivt betrakta när profetiorna uppfyller sig själva.
When I was diagnosed with my blinding disease, I knew blindness would ruin my life. Blindness was a death sentence for my independence. It was the end of achievement for me. Blindness meant I would live an unremarkable life, small and sad, and likely alone. I knew it. This was a fiction born of my fears, but I believed it. It was a lie, but it was my reality, just like those backwards-swimming fish in little Dorothy's mind. If I had not confronted the reality of my fear, I would have lived it. I am certain of that.
När jag diagnostiserades med min förblindande sjukdom, visste jag att blindheten skulle förstöra mitt liv. Att bli blind var en dödsdom för min självständighet. Det var slutet på min framgång. Blindhet innebar att jag skulle leva ett oansenligt liv, litet och sorgligt, och troligtvis ensam. Jag visste det. Det var en saga född ur mina rädslor, men jag trodde på den. Det var en lögn, men det var min verklighet, precis som de bakåtsimmande fiskarna i lilla Dorothys sinne. Om jag inte hade konfronterat min rädslas verklighet, så skulle jag ha levt den. Jag är säker på det.
So how do you live your life eyes wide open? It is a learned discipline. It can be taught. It can be practiced. I will summarize very briefly.
Så hur lever man med vidöppna ögon? Det är en träningssak. Man kan lära sig. Man kan öva på det. Jag ska sammanfatta det kort.
Hold yourself accountable for every moment, every thought, every detail. See beyond your fears. Recognize your assumptions. Harness your internal strength. Silence your internal critic. Correct your misconceptions about luck and about success. Accept your strengths and your weaknesses, and understand the difference. Open your hearts to your bountiful blessings.
Se dig själv som ansvarig för varje stund, varje tanke, varje detalj. Se bortom dina rädslor. Se dina antaganden. Ta vara på din inre styrka. Tysta din inre kritiker. Korrigera dina missuppfattningar om tur och om framgång. Acceptera dina styrkor och svagheter, och förstå skillnaden. Öppna ditt hjärta för dina rikliga välsignelser.
Your fears, your critics, your heroes, your villains -- they are your excuses, rationalizations, shortcuts, justifications, your surrender. They are fictions you perceive as reality. Choose to see through them. Choose to let them go. You are the creator of your reality. With that empowerment comes complete responsibility.
Dina rädslor, dina kritiker, dina hjältar, dina skurkar - de är dina ursäkter, bortförklaringar, genvägar, rättfärdiganden, din kapitulation. De är sagor som du uppfattar som verklighet. Välj att se igenom dem. Välj att släppa dem. Du är skaparen av din verklighet. Med den makten följer totalt ansvar.
I chose to step out of fear's tunnel into terrain uncharted and undefined. I chose to build there a blessed life. Far from alone, I share my beautiful life with Dorothy, my beautiful wife, with our triplets, whom we call the Tripskys, and with the latest addition to the family, sweet baby Clementine.
Jag valde att kliva ur rädslans tunnel, ut på outforskad och odefinierad mark. Jag valde att bygga ett välsignat liv där. Långtifrån ensam, jag delar mitt vackra liv med Dorothy, min vackra fru, med våra trillingar som vi kallar the Tripskys, och med det senaste tillskottet till familjen, vår söta bebis Clementine.
What do you fear? What lies do you tell yourself? How do you embellish your truth and write your own fictions? What reality are you creating for yourself?
Vad är du rädd för? Vilka lögner intalar du dig själv? Hur förskönar du din sanning och skriver dina egna sagor? Vilken verklighet skapar du åt dig själv?
In your career and personal life, in your relationships, and in your heart and soul, your backwards-swimming fish do you great harm. They exact a toll in missed opportunities and unrealized potential, and they engender insecurity and distrust where you seek fulfillment and connection. I urge you to search them out.
I arbetslivet, i privatlivet, i dina förhållanden och din själ och ditt hjärta, skadar dina bakåtsimmande fiskar dig. De kräver sina offer i form av missade tillfällen eller outnyttjad potential, och de framkallar osäkerhet och misstro när du söker tillfredsställelse och kontakt. Jag uppmanar er att hitta dem.
Helen Keller said that the only thing worse than being blind is having sight but no vision. For me, going blind was a profound blessing, because blindness gave me vision. I hope you can see what I see.
Helen Keller sa att det enda som är värre än att vara blind, är att ha syn men inte se. För mig var det en välsignelse att bli blind, för blindheten fick mig att se. Jag hoppas att ni kan se det jag ser.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Bruno Giussani: Isaac, before you leave the stage, just a question. This is an audience of entrepreneurs, of doers, of innovators. You are a CEO of a company down in Florida, and many are probably wondering, how is it to be a blind CEO? What kind of specific challenges do you have, and how do you overcome them?
Bruno Giussani: Isaac, en fråga innan du går. Det här är en publik med entreprenörer, doers, innovatörer. Du är vd för ett företag i Florida, och många undrar säkert hur det är att vara blind och vd? Vilka utmaningar möter du, och hur tacklar du dem?
Isaac Lidsky: Well, the biggest challenge became a blessing. I don't get visual feedback from people.
Isaac Lidsky: Den största utmaningen blev en välsignelse. Jag får inte visuell återkoppling från människor.
(Laughter)
(Skratt)
BG: What's that noise there? IL: Yeah. So, for example, in my leadership team meetings, I don't see facial expressions or gestures. I've learned to solicit a lot more verbal feedback. I basically force people to tell me what they think. And in this respect, it's become, like I said, a real blessing for me personally and for my company, because we communicate at a far deeper level, we avoid ambiguities, and most important, my team knows that what they think truly matters.
BG: Vad är det där för ljud? IL: Ja. Till exempel på mina ledningsmöten, ser jag inte ansiktsuttryck eller kroppsspråk. Jag har lärt mig att kräva mycket mer verbal återkoppling. Jag tvingar helt enkelt folk att säga vad de tycker. Och i det avseendet, har det blivit, som jag sa, en välsignelse för mig personligen och för mitt företag, eftersom vi kommunicerar på en mycket djupare nivå, vi undviker tvetydigheter, och viktigast av allt, mitt team vet att deras åsikter verkligen har betydelse.
BG: Isaac, thank you for coming to TED. IL: Thank you, Bruno.
BG: Isaac, tack för att du kom till TED. IL: Tack, Bruno.
(Applause)
(Applåder)