So, a big question that we're facing now and have been for quite a number of years now: are we at risk of a nuclear attack? Now, there's a bigger question that's probably actually more important than that, is the notion of permanently eliminating the possibility of a nuclear attack, eliminating the threat altogether. And I would like to make a case to you that over the years since we first developed atomic weaponry, until this very moment, we've actually lived in a dangerous nuclear world that's characterized by two phases, which I'm going to go through with you right now.
En stor fråga vi ställs inför just nu och har ställts inför ett stort antal år: Lever vi under hotet av en kärnvapenattack? Men det finns en större fråga som troligen är viktigare att ställa: Är tanken med att varaktigt eliminera risken för en kärnvapenattack, att eliminera hotet helt och hållet? Jag skulle vilja argumentera för att sedan vi först utvecklade atomvapen, fram till dagens datum, har vi faktiskt levt i en farlig kärnvapenfylld värld som karaktäriserats av två faser, som jag tänkte beskriva för er nu.
First of all, we started off the nuclear age in 1945. The United States had developed a couple of atomic weapons through the Manhattan Project, and the idea was very straightforward: we would use the power of the atom to end the atrocities and the horror of this unending World War II that we'd been involved in in Europe and in the Pacific. And in 1945, we were the only nuclear power. We had a few nuclear weapons, two of which we dropped on Japan, in Hiroshima, a few days later in Nagasaki, in August 1945, killing about 250,000 people between those two.
Först och främst, vi inledde atomåldern 1945. USA hade utvecklat ett antal atomvapen genom det så kallade Manhattan-projektet, och idén med projektet var rättfram: Vi skulle använda kraften hos atomen till att avsluta ohyggligheterna och skräcken hos det tillsynes ändlösa andra världskriget som vi hade dragits in i, i Europa och i Stilla havet. Och 1945, var vi den enda stormakten med kärnvapen. Vi hade ett fåtal atombomber, av vilka vi släppte två över Japan, över Hiroshima, och några dagar senare över Nagasaki, i augusti 1945. Omkring 250 000 människor dog av de båda.
And for a few years, we were the only nuclear power on Earth. But by 1949, the Soviet Union had decided it was unacceptable to have us as the only nuclear power, and they began to match what the United States had developed. And from 1949 to 1985 was an extraordinary time of a buildup of a nuclear arsenal that no one could possibly have imagined back in the 1940s. So by 1985 -- each of those red bombs up here is equivalent of a thousands warheads -- the world had 65,000 nuclear warheads, and seven members of something that came to be known as the "nuclear club."
Ett antal år därefter, vad vi de enda med kärnvapen i världen. Men 1949 bestämde sig Sovjetunionen för att det var oacceptabelt att låta oss vara den enda supermakten med kärnvapen, och de började försöka mäta sig med det som USA hade utvecklat. Tiden från 1949 till 1985 var en exceptionell tidsperiod i uppbyggandet av kärnvapenarsenaler som ingen hade kunnat föreställa sig under 1940-talet. 1985 - varje röd bomb på kartan där motsvarar tusen stridsspetsar -- hade världen 65 000 kärnstridsspetsar, och sju medlemmar i något som kom att kallas "kärnvapenklubben".
And it was an extraordinary time, and I am going to go through some of the mentality that we -- that Americans and the rest of the world were experiencing. But I want to just point out to you that 95 percent of the nuclear weapons at any particular time since 1985 -- going forward, of course -- were part of the arsenals of the United States and the Soviet Union. After 1985, and before the break up of the Soviet Union, we began to disarm from a nuclear point of view. We began to counter-proliferate, and we dropped the number of nuclear warheads in the world to about a total of 21,000. It's a very difficult number to deal with, because what we've done is we've quote unquote "decommissioned" some of the warheads. They're still probably usable. They could be "re-commissioned," but the way they count things, which is very complicated, we think we have about a third of the nuclear weapons we had before. But we also, in that period of time, added two more members to the nuclear club: Pakistan and North Korea.
Det var en enastående tidsepok, och jag ska förevisa något av den mentalitet som vi -- som amerikaner och resten av världen upplevde. Men jag vill bara påpeka att 95 procent av kärnvapnen i varje givet ögonblick sedan 1985 -- och framåt såklart -- var del av arsenalerna hos USA och Sovjetunionen. Efter 1985, innan Sovjetunionens uppbrott, började vi avrusta sett ur ett kärnvapen-perspektiv. Vi började minska ner, och vi fick ner antalet kärnvapenstridsspetsar i världen till totalt cirka 21 000. Det är en svår siffra att acceptera, för vad vi egentligen gjort är att så att säga "ställa av" några av stridsspetsarna. De är fortfarande troligen användbara. De kan "ställas på" igen, men genom sättet de räknar på, som tydligen är väldigt komplicerat, tror vi att vi har omkring en tredjedel av de atomvapen som vi hade tidigare. Men vi har också, i samma tidsperiod, lagt till två nya medlemmar i kärnvapenklubben: Pakistan och Nordkorea.
So we stand today with a still fully armed nuclear arsenal among many countries around the world, but a very different set of circumstances. So I'm going to talk about a nuclear threat story in two chapters. Chapter one is 1949 to 1991, when the Soviet Union broke up, and what we were dealing with, at that point and through those years, was a superpowers' nuclear arms race. It was characterized by a nation-versus-nation, very fragile standoff. And basically, we lived for all those years, and some might argue that we still do, in a situation of being on the brink, literally, of an apocalyptic, planetary calamity. It's incredible that we actually lived through all that.
Så vi har i dagsläget fullt stridsberedda kärnvapenarsenaler bland många länder runt jordklotet, men med helt andra omständigheter. Jag ska berätta en historia om ett kärnvapenhot i två kapitel. Kapitel 1 är 1949 till 1991, då Sovjetunionen bröt samman, och vad vi handskades med, vid den tidpunkten och under de åren, var en kapprustning mellan supermakter. Den karaktäriserades av en kamp nation mot nation, ett mycket ömtåligt dödläge. I grund och botten, levde vi alla dessa år, och vissa hävdar att vi fortfarande gör det, i en situation där vi bokstavligt talat befann oss på gränsen till en apokalyptisk, världsomvälvande katastrof. Det är otroligt att vi faktiskt klarat oss genom allt detta.
We were totally dependent during those years on this amazing acronym, which is MAD. It stands for mutually assured destruction. So it meant if you attacked us, we would attack you virtually simultaneously, and the end result would be a destruction of your country and mine. So the threat of my own destruction kept me from launching a nuclear attack on you. That's the way we lived. And the danger of that, of course, is that a misreading of a radar screen could actually cause a counter-launch, even though the first country had not actually launched anything. During this chapter one, there was a high level of public awareness about the potential of nuclear catastrophe, and an indelible image was implanted in our collective minds that, in fact, a nuclear holocaust would be absolutely globally destructive and could, in some ways, mean the end of civilization as we know it. So this was chapter one.
Vi var, under de åren, helt och hållet beroende av en otrolig akronym, "MAD", det står för Ömsesidigt garanterad förstörelse. Enkelt förklarat: om du anfaller oss, anfaller vi dig praktiskt taget samtidigt, och slutresultatet blir en förödelse av både ditt land och mitt. Så hotet om vår egen ödeläggelse hindrade oss från att avfyra ett kärnvapenanfall på er. Så var det vi levde. Och faran i den situationen var att en felavläsning av en radarskärm faktiskt kunde orsaka ett motanfall, trots att det första landet egentligen aldrig hade avfyrat något. Under kapitel 1, fanns en hög nivå av allmän medvetenhet om den potentiella kärnvapenkatastrofen, och en osmaklig bild präntades in i vårt kollektiva medvetande att en kärnvapenförintelse kunde bli slutgiltigt globalt förödande och skulle kunna betyda slutet för vår civilisation, som vi känner den. Det här var alltså kapitel 1.
Now the odd thing is that even though we knew that there would be that kind of civilization obliteration, we engaged in America in a series -- and in fact, in the Soviet Union -- in a series of response planning. It was absolutely incredible. So premise one is we'd be destroying the world, and then premise two is, why don't we get prepared for it? So what we offered ourselves was a collection of things. I'm just going to go skim through a few things, just to jog your memories. If you're born after 1950, this is just -- consider this entertainment, otherwise it's memory lane.
Men det udda med situationen är att fastän vi visste att det skulle bli den typen av utplåning av civilisationen, påbörjade vi i Amerika en serie av -- faktum var, även i Sovjetunionen -- ett antal sätt att reagera. Det var helt ofattbart. Första premissen var att vi skulle ödelägga världen, och sen den andra premissen var: Ska vi förbereda oss inför det? Så det som vi erbjöd oss själva vad en rad saker. Jag ska bara nudda vid ytan på ett fåtal saker, bara för att få igång era minnen. Om du är född efter 1950, är det här... se det som underhållning, i annat fall är det nostalgi.
This was Bert the Turtle. (Video) This was basically an attempt to teach our schoolchildren that if we did get engaged in a nuclear confrontation and atomic war, then we wanted our school children to kind of basically duck and cover. That was the principle. You -- there would be a nuclear conflagration about to hit us, and if you get under your desk, things would be OK.
Det här är Sköldpaddan Bert. (Video) Det här var i grund och botten ett försök att lära våra skolbarn att om vi kom att delta i en kapprustning och i ett atomkrig, så ville vi att våra skolbarn helt enkelt skulle ducka och ta skydd. Det var grunden. Du -- det skulle komma en nukleär eldstorm som böljade över oss, men om du gömde dig under din skolbänk, skulle allting vara okej.
(Laughter)
(Skratt)
I didn't do all that well in psychiatry in medical school, but I was interested, and I think this was seriously delusional.
Jag klarade inte av psykiatrin som läkarstudent, men jag fann det här intressant, och jag anser att det var en fullkomlig vanföreställning.
(Laughter)
(Skratt)
Secondly, we told people to go down in their basements and build a fallout shelter. Maybe it would be a study when we weren't having an atomic war, or you could use it as a TV room, or, as many teenagers found out, a very, very safe place for a little privacy with your girlfriend. And actually -- so there are multiple uses of the bomb shelters. Or you could buy a prefabricated bomb shelter that you could simply bury in the ground. Now, the bomb shelters at that point -- let's say you bought a prefab one -- it would be a few hundred dollars, maybe up to 500, if you got a fancy one. Yet, what percentage of Americans do you think ever had a bomb shelter in their house? What percentage lived in a house with a bomb shelter?
För det andra, vi sa till folk att gå ner i sina källare och bygga ett skyddsrum mot radioaktivt nedfall. Kanske man använde det som arbetsrum när vi inte var mitt uppe i ett atomkrig, eller så kunde man använda det som ett TV-rum, eller som många tonåringar upptäckte, ett väldigt säkert ställe för att vara ifred med sin flickvän. Det finns en mängd användningsområden för skyddsrum. Eller så kunde man köpa ett färdigbyggt skyddsrum som man helt enkelt begravde i jorden. Men ärligt, skyddsrum vid den här tiden -- om man köpte ett färdigbyggt -- kostade några hundra dollar, kanske upp till 500 dollar för en lyxigare variant. Trots detta, vilken procentandel av amerikanerna tror ni någonsin installerade ett skyddsrum i sitt hus? Vilken andel levde i ett hus med ett skyddsrum?
Less than two percent. About 1.4 percent of the population, as far as anyone knows, did anything, either making a space in their basement or actually building a bomb shelter. Many buildings, public buildings, around the country -- this is New York City -- had these little civil defense signs, and the idea was that you would run into one of these shelters and be safe from the nuclear weaponry. And one of the greatest governmental delusions of all time was something that happened in the early days of the Federal Emergency Management Agency, FEMA, as we now know, and are well aware of their behaviors from Katrina. Here is their first big public announcement. They would propose -- actually there were about six volumes written on this -- a crisis relocation plan that was dependent upon the United States having three to four days warning that the Soviets were going to attack us. So the goal was to evacuate the target cities. We would move people out of the target cities into the countryside.
Mindre än 2 procent. Omkring 1,4 procent av befolkningen, så vitt någon vet, gjorde någonting, antingen genom att göra ett utrymme i sin källare eller faktiskt bygga ett skyddsrum. Många byggnader, allmänna byggnader runt om i landet -- det här är från New York -- hade små civilförsvarsskyltar, och tanken var att man sprang till säkerheten i ett av dessa skyddsrum från kärnvapen. En av de största regeringsstödda vanföreställningarna någonsin, var någonting som hände tidigt under FEMA (ung. Federal Organisation för Hantering av Nödsituationer), som vi nu känner till och är väl bekanta med efter katastrofer som Katrina (orkanen). Här har ni deras första stora allmänna tillkännagivande. De föreslog -- och det har skrivits sex volymer om detta -- en omförflyttningsplan för krissituationer som var beroende av att USA hade tre till fyra dagars förvarning om att Sovjet skulle anfalla. Så målet var att evakuera städerna som utgjorde kritiska mål. Vi skulle förflytta folk ut ur målstäderna till landsbygden.
And I'm telling you, I actually testified at the Senate about the absolute ludicrous idea that we would actually evacuate, and actually have three or four days' warning. It was just completely off the wall. Turns out that they had another idea behind it, even though this was -- they were telling the public it was to save us. The idea was that we would force the Soviets to re-target their nuclear weapons -- very expensive -- and potentially double their arsenal, to not only take out the original site, but take out sites where people were going. This was what apparently, as it turns out, was behind all this. It was just really, really frightening.
Och jag måste medge, jag har faktiskt vittnat inför USAs senat om hur fullständigt löjeväckande denna idé är att vi faktiskt skulle evakuera, och att vi skulle ha tre till fyra dagars förvarning. Det var bara fullkomligt bisarrt. Det visade sig dock att de hade en bakomliggande idé även om detta var -- vad de sa skulle rädda oss. Idén handlade om att det skulle tvinga Sovjet att rikta om sina kärnvapen -- en mycket kostsam process -- och förhoppningsvis fördubbla sin insats, genom att inte bara slå ut det ursprungliga målet, men även tvingas slå ut de platser som folk var på väg till. Det här var tydligen, visade det sig, den bakomliggande tanken. Alltihop var bara väldigt skrämmande.
The main point here is we were dealing with a complete disconnect from reality. The civil defense programs were disconnected from the reality of what we'd see in all-out nuclear war. So organizations like Physicians for Social Responsibility, around 1979, started saying this a lot publicly. They would do a bombing run. They'd go to your city, and they'd say, "Here's a map of your city. Here's what's going to happen if we get a nuclear hit." So no possibility of medical response to, or meaningful preparedness for all-out nuclear war. So we had to prevent nuclear war if we expected to survive. This disconnect was never actually resolved. And what happened was -- when we get in to chapter two of the nuclear threat era, which started back in 1945.
Huvudsaken här är att det rörde sig om en idé helt frikopplad från all verklighet. Civilförsvarsprogrammet var frikopplat från verkligheten i ett fullständigt kärnvapenkrig. Organisationer som Läkare för Socialt Ansvarstagande började omkring 1979 tala om det här öppet. De gjorde en bombsimulering. De åkte till ens hemstad, och de sa, "Här är en karta av din stad. här är vad som kommer hända om vi får ett kärnvapennedslag." Det fanns ingen möjlighet för tillräckliga sjukvårdsresurser eller vettig förberedelse som kunde svara mot ett fullständigt kärnvapenkrig. Så vi var tvungna att förhindra kärnvapenkrig om vi skulle kunna hoppas på att överleva. Denna frikoppling fick aldrig riktigt någon lösning. Och det som hände var -- när vi nu går in i kapitel 2 av kärnvapenhotets era, som började redan 1945.
Chapter two starts in 1991. When the Soviet Union broke up, we effectively lost that adversary as a potential attacker of the United States, for the most part. It's not completely gone. I'm going to come back to that. But from 1991 through the present time, emphasized by the attacks of 2001, the idea of an all-out nuclear war has diminished and the idea of a single event, act of nuclear terrorism is what we have instead. Although the scenario has changed very considerably, the fact is that we haven't changed our mental image of what a nuclear war means. So I'm going to tell you what the implications of that are in just a second. So, what is a nuclear terror threat? And there's four key ingredients to describing that.
Kapitel 2 börjar 1991. När Sovjetunionen bröt samman förlorade vi i huvudsak den motståndare som vi sett som den främsta potentiella anfallaren mot USA. Men hotet är inte helt försvunnet. Jag återkommer till det. Men från 1991 fram till idag, med tonvikt på attackerna 2001, har tanken på ett fullständigt kärnvapenkrig minskat och tanken om en enskild händelse, en terrorhandling med kärnvapen blivit det vi har istället. Fastän situationen har ändrats högst märkbart, kvarstår faktum att vi inte har ändrat vår mentala bild av vad kärnvapenkrig innebär. Så låt mig återkomma till vad detta för med sig. Vad innebär ett terrorhot med kärnvapen? Beskrivningen av detta innehåller fyra nyckelfaktorer.
First thing is that the global nuclear weapons, in the stockpiles that I showed you in those original maps, happen to be not uniformly secure. And it's particularly not secure in the former Soviet Union, now in Russia. There are many, many sites where warheads are stored and, in fact, lots of sites where fissionable materials, like highly enriched uranium and plutonium, are absolutely not safe. They're available to be bought, stolen, whatever. They're acquirable, let me put it that way. From 1993 through 2006, the International Atomic Energy Agency documented 175 cases of nuclear theft, 18 of which involved highly enriched uranium or plutonium, the key ingredients to make a nuclear weapon. The global stockpile of highly enriched uranium is about 1,300, at the low end, to about 2,100 metric tons. More than 100 megatons of this is stored in particularly insecure Russian facilities. How much of that do you think it would take to actually build a 10-kiloton bomb? Well, you need about 75 pounds of it.
Först och främst handlar det om att de världsomspännande kärnvapnen, i de lager jag visade i de föregående kartbilderna, inte omfattas av en likvärdig säkerhet. Och det är särskilt osäkert i före detta Sovjetunionen, nuvarande Ryssland. Det finns många, många platser där stridsspetsar förvaras och det finns än fler platser med klyvbart material, som exempelvis höganrikat uran och plutonium, som absolut inte är säkra. De kan på beställning köpas eller stjälas. De finns att förvärva, låt mig uttrycka mig så. Från 1993 till 2006, dokumenterade IAEA, Internationella Atomenergiorganet, 175 fall av stöld av nukleärt material, i 18 av dessa fall involverade det höganrikat uran eller plutonium, vilket är huvudingrediensen för att framställa kärnvapen. Den globala mängden lagrat höganrikat uran är omkring 1300, lågt räknat, till omkring 2100 ton. Mer än 100 megaton av det här finns lagrat i särskilt osäkra ryska anläggningar. Hur mycket tror ni att det skulle krävas för att faktiskt bygga en 10-kilotonbomb? Tja, du behöver omkring 34 kg.
So, what I'd like to show you is what it would take to hold 75 pounds of highly enriched uranium. This is not a product placement. It's just -- in fact, if I was Coca Cola, I'd be pretty distressed about this -- (Laughter) -- but basically, this is it.
Så nu skulle jag vilja visa er hur mycket det skulle krävas för att bära 34 kilo höganrikat uran. Det här är ingen produktplacering -- om jag var Coca-Cola skulle jag vara ganska upprörd över jämförelsen -- (Skratt) men huvudsakligen... är det så här mycket man behöver.
This is what you would need to steal or buy out of that 100-metric-ton stockpile that's relatively insecure to create the type of bomb that was used in Hiroshima. Now you might want to look at plutonium as another fissionable material that you might use in a bomb. That -- you'd need 10 to 13 pounds of plutonium. Now, plutonium, 10 to 13 pounds: this. This is enough plutonium to create a Nagasaki-size atomic weapon. Now this situation, already I -- you know, I don't really like thinking about this, although somehow I got myself a job where I have to think about it. So the point is that we're very, very insecure in terms of developing this material. The second thing is, what about the know-how?
Det här är mängden man skulle behöva stjäla eller köpa från detta 100-tons lager som är relativt osäkert för att skapa samma typ av bomb som användes i Hiroshima. Man vill hålla utkik efter plutonium som också är ett klyvbart ämne som kan användas till en bomb. Till det -- skulle du behöva 5 till 6 kg plutonium. När det gäller plutonium och 5-6 kg av det är det det här. Det här är tillräcklig mängd plutonium för att skapa en atombomb stor nog som Nagasaki-bomben. I denna situation, har jag redan -- ni vet, jag vill egentligen inte tänka på det, fastän jag av någon anledning skaffade mig ett jobb där jag måste tänka på det. Så poängen är att vi är väldigt osäkra när det gäller framställning av det här ämnet. Den andra saken är, vad krävs för kunskaper?
And there's a lot of controversy about whether terror organizations have the know-how to actually make a nuclear weapon. Well, there's a lot of know-how out there. There's an unbelievable amount of know-how out there. There's detailed information on how to assemble a nuclear weapon from parts. There's books about how to build a nuclear bomb. There are plans for how to create a terror farm where you could actually manufacture and develop all the components and assemble it. All of this information is relatively available. If you have an undergraduate degree in physics, I would suggest -- although I don't, so maybe it's not even true -- but something close to that would allow you, with the information that's currently available, to actually build a nuclear weapon.
Det är en hel del kontrovers kring huruvida terroristorganisationer har kunskaperna som krävs för att faktiskt skapa ett kärnvapen. Det finns en hel del kunskap där ute. Det finns en ofattbart stor mängd kunskap därute. Det finns detaljerad information om hur man sätter samman ett kärnvapen från delar. Det finns böcker om hur man bygger ett kärnvapen. Det finns planritningar för hur man skapar en terroristanläggning där du i princip kan framställa och utveckla alla komponenterna och sätta samman dem. All sådan information finns relativt lätt tillgänglig. Om du har studerat fysik, vilket jag skulle föreslå -- men det gör jag inte, så kanske det inte ens stämmer men någonting liknande i alla fall skulle ge dig möjligheten att, med all den information som redan finns tillgänglig, ge dig förutsättningarna för att bygga ett kärnvapen.
The third element of the nuclear terror threat is that, who would actually do such a thing? Well, what we're seeing now is a level of terrorism that involves individuals who are highly organized. They are very dedicated and committed. They are stateless. Somebody once said, Al Qaeda does not have a return address, so if they attack us with a nuclear weapon, what's the response, and to whom is the response? And they're retaliation-proof. Since there is no real retribution possible that would make any difference, since there are people willing to actually give up their lives in order to do a lot of damage to us, it becomes apparent that the whole notion of this mutually assured destruction would not work.
Den tredje faktorn för ett kärnvapenterrorhot är: Vem skulle egentligen genomföra en sådan sak? Det som vi ser i dagsläget är en nivå av terrorism som involverar individer som är organiserade på en hög nivå. De är väldigt hängivna och målmedvetna. De arbetar inte för någon enskild nation. Någon sa en gång att: "al-Qaida har ingen returadress" så om de anfaller oss med kärnvapen, vad blir responsen, till vem ger vi gensvaret? De går säkra från hämnd. Eftersom det inte finns någon chans till vedergällning som gör någon verklig skillnad, eftersom det finns människor som är villiga att ge upp sina egna liv för att åsamka oss stor skada, blir det uppenbart att hela uppfattningen av en ömsesidigt garanterad förstörelse
Here is Sulaiman Abu Ghaith, and Sulaiman was a key lieutenant of Osama Bin Laden. He wrote many, many times statements to this effect: "we have the right to kill four million Americans, two million of whom should be children." And we don't have to go overseas to find people willing to do harm, for whatever their reasons. McVeigh and Nichols, and the Oklahoma City attack in the 1990s was a good example of homegrown terrorists. What if they had gotten their hands on a nuclear weapon? The fourth element is that the high-value U.S. targets are accessible, soft and plentiful.
inte skulle fungera. Här har ni Sulaiman Abu Ghaith, och han var en nyckelspelare för Usama Bin Laden. Han skrev många gånger uttalanden med detta innehåll: "Vi har rätt att döda fyra miljoner amerikaner, varav två miljoner bör vara barn". Och vi måste inte se till utlandet för att hitta människor som är villiga att skada oss, oavsett anledning. McVeigh och Nichols, och anfallet på Oklahoma City under 1990-talet var ett gott exempel på inhemska terrorister. Vad hade hänt om de hade fått tag i kärnvapen? Den fjärde faktorn är att högriskmål i USA är tillgängliga, "mjuka" (dvs. involverar människor)
This would be a talk for another day, but the level of the preparedness that the United States has achieved since 9/11 of '01 is unbelievably inadequate. What you saw after Katrina is a very good indicator of how little prepared the United States is for any kind of major attack. Seven million ship cargo containers come into the United States every year. Five to seven percent only are inspected -- five to seven percent.
och finns i överflöd. Vi får ta det en annan gång, men nivån av förberedelse som USA har uppnått sedan 11 september 2001 är ofattbart otillräcklig. Det som ni såg efter Katrina är en god indikator på hur illa förberett USA är för någon som helst form av större attack. Sju miljoner skeppade container kommer till USA varje år. Endast 5-7 procent blir inspekterade --
This is Alexander Lebed, who was a general that worked with Yeltsin, who talked about, and presented to Congress, this idea that the Russians had developed -- these suitcase bombs. They were very low yield -- 0.1 to one kiloton, Hiroshima was around 13 kilotons -- but enough to do an unbelievable amount of damage. And Lebed came to the United States and told us that many, many -- more than 80 of the suitcase bombs were actually not accountable. And they look like this. They're basically very simple arrangements. You put the elements into a suitcase. It becomes very portable. The suitcase can be conveniently dropped in your trunk of your car. You take it wherever you want to take it, and you can detonate it.
fem till sju procent. Det här är Alexander Lebed, som var general och arbetade tillsammans med Jeltsin, berättade för kongressen om en idé som ryssarna hade utvecklat -- en form av resväskebomber. De hade låg sprängverkan -- 0,1 till 1 kiloton, Hiroshima var omkring 13 kiloton -- men tillräckligt för att göra en otrolig mängd skada. Och Lebed kom till USA och talade om för oss att många fler än 80 av dessa resväskebomber faktiskt aldrig hittades. De ser ut så här. De är i grunden väldigt enkla anordningar. Man stoppar komponenterna i en resväska. Vilket gör den väldigt portabel. Resväskan kan utan ansträngning lämnas i bagageutrymmet på en bil. Man tar den dit man vill, och detonerar den.
You don't want to build a suitcase bomb, and you happen to get one of those insecure nuclear warheads that exist. This is the size of the "Little Boy" bomb that was dropped at Hiroshima. It was 9.8 feet long, weighed 8,800 pounds. You go down to your local rent-a-truck and for 50 bucks or so, you rent a truck that's got the right capacity, and you take your bomb, you put it in the truck and you're ready to go. It could happen. But what it would mean and who would survive? You can't get an exact number for that kind of probability, but what I'm trying to say is that we have all the elements of that happening. Anybody who dismisses the thought of a nuclear weapon being used by a terrorist is kidding themselves.
Man vill inte bygga en resväskebomb och upptäcka att man fått en av dessa osäkra kärnvapenstridsspetsar som finns att få tag i. Det här är storleken på "Little Boy"-bomben ("Lilla pojken") som släpptes över Hiroshima. Den var ca 3 meter lång vägde ca 4000 kg. Man kan gå till vilken lokal lastbilsuthyrning som helst och för omkring 300 kr kan man hyra en lastbil med rätt lastkapacitet, och man tar sin bomb, lägger den i lastbilen och är redo att köra iväg. Det kan hända. Men vad skulle det innebära och vem skulle överleva? Det går inte att beräkna sannolikheten för något sådant, men det jag försöker säga är att vi har alla delar för att något sådant skulle kunna hända. Någon som slår bort tanken på att ett kärnvapen skulle användas av terrorister lurar sig själv.
I think there's a lot of people in the intelligence community -- a lot of people who deal with this work in general think it's almost inevitable, unless we do certain things to really try to defuse the risk, like better interdiction, better prevention, better fixing, you know, better screening of cargo containers that are coming into the country and so forth. There's a lot that can be done to make us a lot safer. At this particular moment, we actually could end up seeing a nuclear detonation in one of our cities. I don't think we would see an all-out nuclear war any time soon, although even that is not completely off the table. There's still enough nuclear weapons in the arsenals of the superpowers to destroy the Earth many, many times over. There are flash points in India and Pakistan, in the Middle East, in North Korea, other places where the use of nuclear weapons, while initially locally, could very rapidly go into a situation where we'd be facing all-out nuclear war. It's very unsettling.
Jag tror att många i underrättelsebranschen, många som jobbar med den här sortens arbete, som tror att det är oundvikligt om vi inte tar vissa steg för att verkligen försöka avväpna risken, som bättre förbud, bättre förebyggande, bättre åtgärder, bättre kontroller av lastcontainer som kommer in i landet och så vidare. Det finns mycket som kan göras för att göra oss mycket säkrare. Just i detta ögonblick, skulle vi faktiskt kunna få se en kärnvapendetonation i en av våra städer. Jag tror inte att vi kommer få se ett fullständigt kärnvapenkrig snart, men vi kan inte helt stryka det från tavlan. Det finns fortfarande tillräckligt med kärnvapen i supermakternas arsenaler för att förstöra jorden många, många gånger om. Det finns oroshärdar i Indien och Pakistan, i mellanöstern, i Nordkorea, på andra platser på jorden där användandet av kärnvapen, initialt endast lokalt, mycket väl snabbt kan utvecklas till en situation där vi skulle tvingas stå inför ett fullständigt kärnvapenkrig. Det är väldigt oroväckande.
Here we go. OK. I'm back in my truck, and we drove over the Brooklyn Bridge. We're coming down, and we bring that truck that you just saw somewhere in here, in the Financial District. This is a 10-kiloton bomb, slightly smaller than was used in Hiroshima. And I want to just conclude this by just giving you some information. I think -- "news you could use" kind of concept here. So, first of all, this would be horrific beyond anything we can possibly imagine. This is the ultimate. And if you're in the half-mile radius of where this bomb went off, you have a 90 percent chance of not making it. If you're right where the bomb went off, you will be vaporized. And that's -- I'm just telling you, this is not good.
Nu kör vi. Okej. Jag sitter åter i min lastbil, och vi körde över Brooklyn Bridge. Vi kommer ner, och vi tar den lastbilen som ni just såg, hit någonstans, i finansområdet. Det här är en 10-kilotonbomb, något mindre än den som användes i Hiroshima. Och jag vill bara sammanfatta detta genom att ge er lite mer information. Jag tror "användbara fakta" skulle kunna vara en gångbar modell. Så först och främst, det här vore hemskt, bortom allt som vi någonsin kan föreställa oss. Det här är slutgiltigt. Och om du är inom 800 meters-radien av var bomben detoneras, då har du en 90 procents risk att inte överleva. Om du var i närheten av detonationen, skulle du förångas. Och det är -- låt mig bara uttrycka mig som så att, det är inte bra.
(Laughter)
(Skratt)
You assume that. Two-mile radius, you have a 50 percent chance of being killed, and up to about eight miles away -- now I'm talking about killed instantly -- somewhere between a 10 and 20 percent chance of getting killed. The thing about this is that the experience of the nuclear detonation is -- first of all, tens of millions of degrees Fahrenheit at the core here, where it goes off, and an extraordinary amount of energy in the form of heat, acute radiation and blast effects. An enormous hurricane-like wind, and destruction of buildings almost totally, within this yellow circle here. And what I'm going to focus on, as I come to conclusion here, is that, what happens to you if you're in here? Well, if we're talking about the old days of an all-out nuclear attack, you, up here, are as dead as the people here. So it was a moot point. My point now, though, is that there is a lot that we could do for you who are in here, if you've survived the initial blast. You have, when the blast goes off -- and by the way, if it ever comes up, don't look at it.
Man får anta det. 5 kilometers radie, där har du en 50 procents risk att dödas, och vid omkring 13 km bort -- nu snackar jag om att dödas ögonblickligen -- någonstans mellan 10 till 20 procents risk att dödas. Saken är den att upplevelsen av en atomexplosion är -- först och främst miljontals grader Celsius vid centrum, här där den smäller, och en otrolig mängd energi i form av hetta, hög strålning och chockvågor. En enormt kraftig orkanlik vind, och nästintill fullständig förstörelse av byggnader inom det gula området här. Och det som jag ska fokusera på när jag nu kommer till slutsatsen, är vad som händer dig om du befinner dig här inne? Om vi talar om den gamla synen på en fullständig kärnvapenattack, är du, som befinner dig här uppe, lika död som människorna här. Så det är öppet för diskussion. Min poäng är dock att det finns en hel del som vi skulle kunna göra för dig här, om du överlever den initiala chockvågen. Du har, när bomben smäller -- om tanken någonsin skulle slå dig, titta inte direkt på den.
(Laughter)
(Skratt)
If you look at it, you're going to be blind, either temporarily or permanently. So if there's any way that you can avoid, like, avert your eyes, that would be a good thing. If you find yourself alive, but you're in the vicinity of a nuclear weapon, you have -- that's gone off -- you have 10 to 20 minutes, depending on the size and exactly where it went off, to get out of the way before a lethal amount of radiation comes straight down from the mushroom cloud that goes up. In that 10 to 15 minutes, all you have to do -- and I mean this seriously -- is go about a mile away from the blast. And what happens is -- this is -- I'm going to show you now some fallout plumes. Within 20 minutes, it comes straight down. Within 24 hours, lethal radiation is going out with prevailing winds, and it's mostly in this particular direction -- it's going northeast.
Om du tittar på den, blir du blind, antingen temporärt eller permanent. Så om det finns något sätt att undvika det, som exempelvis att vända bort dina ögon, vore det bra att göra. Om du skulle finna att du fortfarande är vid liv, men att du är i närheten av ett kärnvapen, har du -- det vill säga som redan har detonerat -- har du 10 till 20 minuter, beroende på storlek och exakt var den smällde, att ta dig ur vägen innan en dödlig dos strålning faller rakt ner från svampmolnet som skjuter upp. Under dessa 10 till 15 minuter är allt du behöver göra -- och jag menar detta allvarligt -- att ta dig omkring 1,6 km bort från bomben. Och det som händer är -- det här -- jag ska visa er några exempel på nedfall. Inom 20 minuter faller det rakt ner. Inom 24 timmar följer den dödliga strålningen med rådande vindar, och det är mest i denna riktning --
And if you're in this vicinity, you've got to get away. So you're feeling the wind -- and there's tremendous wind now that you're going to be feeling -- and you want to go perpendicular to the wind [not upwind or downwind]. if you are in fact able to see where the blast was in front of you. You've got to get out of there. If you don't get out of there, you're going to be exposed to lethal radiation in very short order. If you can't get out of there, we want you to go into a shelter and stay there. Now, in a shelter in an urban area means you have to be either in a basement as deep as possible, or you have to be on a floor -- on a high floor -- if it's a ground burst explosion, which it would be, higher than the ninth floor. So you have to be tenth floor or higher, or in the basement. But basically, you've got to get out of town as quickly as possible. And if you do that, you actually can survive a nuclear blast.
den här går mot nordväst. Och om du är i närheten av det här, måste du ta dig därifrån. Så om du känner vindriktningen -- och det är en enorm vind vid det här laget som du kommer känna -- då vill du ta dig tvärs emot vinden eller motvinds, om du faktiskt har möjlighet att se att smällen skedde framför dig. Du måste ta dig därifrån. Om du inte tar dig därifrån, kommer du utsättas för dödliga nivåer strålning inom ett väldigt kort tidsspann. Om du inte kan ta dig därifrån, vill vi att du ta dig till ett skyddsrum och stanna där. Ett skyddsrum i ett stadsområde betyder att du måste antingen vara i en källare så djupt ner som möjligt, eller så måste du vara på en våning -- en våning högt upp -- om det är en markexplosion vilket det hade varit i det här fallet, högre upp än den nionde våningen. Tionde våningen eller högre, eller i en källare. Men i princip måste du ta dig ut ur stan så snabbt som möjligt. Och om du gör det, kan du faktiskt överleva en kärnvapentryckvåg.
Over the next few days to a week, there will be a radiation cloud, again, going with the wind, and settling down for another 15 or 20 miles out -- in this case, over Long Island. And if you're in the direct fallout zone here, you really have to either be sheltered or you have to get out of there, and that's clear. But if you are sheltered, you can actually survive. The difference between knowing information of what you're going to do personally, and not knowing information, can save your life, and it could mean the difference between 150,000 to 200,000 fatalities from something like this and half a million to 700,000 fatalities.
De närmsta dagarna, upp till en vecka, kommer det att ligga ett strålningsmoln som, som sagt, följer med rådande vindar och lägger sig omkring 24 - 32 km bort - i vårt fall, över Long Island. Om du är i den direkta nedfallszonen här, måste du verkligen ha skydd eller ta dig därifrån, det är uppenbart. Men om du har skydd, kan du faktiskt överleva. Skillnaden mellan att ha informationen om vad du själv ska göra, och inte ha informationen, kan rädda ditt liv, och det skulle kunna betyda skillnaden mellan 150 000 till 200 000 dödsfall från en sådan här händelse och en halv miljon till 700 000 dödsfall.
So, response planning in the twenty-first century is both possible and is essential. But in 2008, there isn't one single American city that has done effective plans to deal with a nuclear detonation disaster. Part of the problem is that the emergency planners themselves, personally, are overwhelmed psychologically by the thought of nuclear catastrophe. They are paralyzed. You say "nuclear" to them, and they're thinking, "Oh my God, we're all gone. What's the point? It's futile." And we're trying to tell them, "It's not futile. We can change the survival rates by doing some commonsensical things."
Så, skyddsplanering i 21:a århundrandet är både möjligt och livsnödvändigt. Men år 2008, finns det inte en enda amerikansk stad som har gjort effektiva planer för att hantera katastrofen som en kärnvapendetonation skulle innebära. En del av problemet är att räddningsplanerarna själva personligen är överväldigade mentalt av tanken på en kärnvapenkatastrof. De är paralyserade. Du säger "kärnvapen" till dem, och de tänker, "Herregud, vi är alla dödsdömda. Vad är meningen? Allt är lönlöst." Och vi försöker förklara för dem, "Det är inte lönlöst. Vi kan ändra chanserna att överleva genom att göra saker som följer vårt sunda förnuft." Så målet är att minimera dödssiffrorna.
So the goal here is to minimize fatalities. And I just want to leave you with the personal points that I think you might be interested in. The key to surviving a nuclear blast is getting out, and not going into harm's way. That's basically all we're going to be talking about here. And the farther you are away in distance, the longer it is in time from the initial blast; and the more separation between you and the outside atmosphere, the better. So separation -- hopefully with dirt or concrete, or being in a basement -- distance and time is what will save you.
Och jag vill bara lämna er med några personliga reflektioner som jag tror ni kommer finna intressanta. Nyckeln till att överleva en kärnvapensmäll är att ta sig därifrån och utom fara. Det är i grunden allt vi har talat om här ikväll. Ju längre bort du kommer, desto längre i tid från den första smällen; och ju mer avskild du är från luften utomhus, desto bättre. Så avskiljning -- förhoppningsvis med jord och betong, eller att vara i en källare --
So here's what you do. First of all,
avstånd och tid är det som kommer rädda dig.
as I said, don't stare at the light flash, if you can. I don't know you could possibly resist doing that. But let's assume, theoretically, you want to do that. You want to keep your mouth open, so your eardrums don't burst from the pressures. If you're very close to what happened, you actually do have to duck and cover, like Bert told you, Bert the Turtle. And you want to get under something so that you're not injured or killed by objects, if that's at all possible. You want to get away from the initial fallout mushroom cloud, I said, in just a few minutes. And shelter and place. You want to move [only] crosswind for 1.2 miles.
Så här är vad ni behöver göra. Först och främst, som jag sa, stirra inte in i ljusblixten, om du kan undvika det. Jag vet inte riktigt hur man skulle kunna motstå det. Men låt oss anta, i teorin, att du vill göra det. Du bör i så fall hålla din mun öppen, så att dina trumhinnor inte sprängs av trycket. Om du är väldigt nära det som hänt, måste du faktiskt ducka och ta skydd, precis som Bert sa, Sköldpaddan Bert. Och du behöver ta dig in under något så du inte skadas eller dödas av fallande föremål, om det är möjligt. Ta dig långt bort från nedfallet från svampmolnet, som jag sa, inom bara ett fåtal minuter. Så skydd och placering. Rör dig mot vinden eller tvärs med vinden i ca 2 km.
You know, if you're out there and you see buildings horribly destroyed and down in that direction, less destroyed here, then you know that it was over there, the blast, and you're going this way, as long as you're going crosswise to the wind. Once you're out and evacuating, you want to keep as much of your skin, your mouth and nose covered, as long as that covering doesn't impede you moving and getting out of there. And finally, you want to get decontaminated as soon as possible. And if you're wearing clothing, you've taken off your clothing, you're going to get showered down some place and remove the radiation that would be -- the radioactive material that might be on you. And then you want to stay in shelter for 48 to 72 hours minimum, but you're going to wait hopefully -- you'll have your little wind-up, battery-less radio, and you'll be waiting for people to tell you when it's safe to go outside. That's what you need to do.
Om du befinner er där ute och ser byggnader som förstörts fullständigt i den riktningen och vidare, men mindre förstörda här, då vet du att smällen var där, och ni rör er hitåt så länge som ni rör er tvärs med vinden. När du väl är utomhus och evakuerar platsen, bör du ha så mycket som möjligt av huden, näsa och mun täckta, så länge som det inte hindrar dina rörelser och din förmåga att ta dig därifrån. Och slutligen behöver du dekontamineras så snart som möjligt. Och om du bär kläder, och du har tagit av dig kläderna, måste du bli avduschad någonstans och avlägsna den strålning som kommer finnas -- det radioaktiva material som kan finnas på dig. Och du ska sedan hålla dig i skydd i minst 48 till 72 timmar. Förhoppningsvis tillbringar du din väntan tillsammans med din vevbara batterifria radio, och du väntar på människor som berättar för dig när det är säkert att åter gå utomhus. Det är det du behöver göra.
In conclusion, nuclear war is less likely than before, but by no means out of the question, and it's not survivable. Nuclear terrorism is possible -- it may be probable -- but is survivable. And this is Jack Geiger, who's one of the heroes of the U.S. public health community. And Jack said the only way to deal with nuclear anything, whether it's war or terrorism, is abolition of nuclear weapons. And you want something to work on once you've fixed global warming, I urge you to think about the fact that we have to do something about this unacceptable, inhumane reality of nuclear weapons in our world.
Sammanfattningsvis, kärnvapenkrig är mindre troligt än tidigare, men på intet sätt otänkbart, och det är inte möjligt att överleva. Kärnvapenterrorism är möjlig -- till och med trolig -- men är möjlig att överleva. Det här är Jack Geiger, en av hjältarna inom amerikansk folkhälsa. Jack sa att det enda verkliga sättet att hantera någonting nukleärt över huvud taget, vare sig det är krig eller terrorism, är ett totalt avskaffande av kärnvapen. Och om ni vill ha något att jobba på när väl ni löst den globala uppvärmningen, uppmanar jag er att tänka på att vi måste göra något åt den här oacceptabla, omänskliga verklighet som kärnvapen utgör i vår värld.
Now, this is my favorite civil defense slide, and I -- (Laughter) -- I don't want to be indelicate, but this -- he's no longer in office. We don't really care, OK. This was sent to me by somebody who is an aficionado of civil defense procedures, but the fact of the matter is that America's gone through a very hard time. We've not been focused, we've not done what we had to do, and now we're facing the potential of bad, hell on Earth. Thank you.
Det här är min favoritbild för civilförsvaret, och jag -- (Skratt) -- jag vill inte vara opassande, men det här -- han sitter inte längre vid makten. Så vi bryr oss inte, eller? Den skickades till mig av någon som har en förkärlek till civilförsvarsprocesser, men faktum är att Amerika har gått igenom rätt hårda tider. Vi har inte fokuserat, vi har inte gjort det vi behövde göra, och nu måste vi möta risken att helvetet på jorden skapas. Tack så mycket.