It was April, last year. I was on an evening out with friends to celebrate one of their birthdays. We hadn't been all together for a couple of weeks; it was a perfect evening, as we were all reunited.
Det var i april förra året. Jag var ute med mina vänner en kväll för att fira en av deras födelsedagar. Vi hade inte träffats på ett par veckor. Det var en perfekt kväll, när vi alla sågs igen.
At the end of the evening, I caught the last underground train back to the other side of London. The journey was smooth. I got back to my local station and I began the 10-minute walk home. As I turned the corner onto my street, my house in sight up ahead, I heard footsteps behind me that seemed to have approached out of nowhere and were picking up pace. Before I had time to process what was happening, a hand was clapped around my mouth so that I could not breathe, and the young man behind me dragged me to the ground, beat my head repeatedly against the pavement until my face began to bleed, kicking me in the back and neck while he began to assault me, ripping off my clothes and telling me to "shut up," as I struggled to cry for help. With each smack of my head to the concrete ground, a question echoed through my mind that still haunts me today: "Is this going to be how it all ends?"
På slutet av kvällen hann jag med den sista tunnelbanan tillbaka till andra sidan London. Resan var smidig. Jag kom tillbaka till min station och gick hemåt, en promenad på 10 minuter. När jag svängde in på min gata och såg mitt hus rakt fram hörde jag fotsteg bakom mig som verkade ha kommit från ingenstans och nu ökade de takten. Innan jag hann registrera vad som hände hade jag en hand över munnen så att jag inte kunde andas, och den unge mannen bakom mig drog ner mig på marken, slog mitt huvud flera gånger mot trottoaren tills mitt ansikte började blöda, sparkade mig i ryggen och på halsen medan han började förgripa sig på mig, slet av mina kläder och sa att jag skulle "hålla käften", när jag försökte skrika på hjälp. Efter varje gång mitt huvud dunkades mot betongen ekade en fråga i mitt huvud som fortfarande skakar mig dag: "Är det så här det kommer att sluta?"
Little could I have realized, I'd been followed the whole way from the moment I left the station. And hours later, I was standing topless and barelegged in front of the police, having the cuts and bruises on my naked body photographed for forensic evidence.
Jag kunde ju inte veta att jag hade blivit förföljd hela vägen från det ögonblick jag lämnade stationen. Och flera timmar senare stod jag barbröstad och barbent inför polisen och de fotograferade såren och blåmärkena på min nakna kropp för bevisningens skull.
Now, there are few words to describe the all-consuming feelings of vulnerability, shame, upset and injustice that I was ridden with in that moment and for the weeks to come. But wanting to find a way to condense these feelings into something ordered that I could work through, I decided to do what felt most natural to me: I wrote about it.
Det finns inte ord att beskriva de översvallande känslor av sårbarhet, skam, upprördhet och orättvisa som drabbade mig i det ögonblicket och under de kommande veckorna. Men jag ville hitta ett sätt att komprimera känslorna till något mer strukturerat som jag kunde arbeta med, så jag gjorde det som kändes mest naturligt: Jag skrev om det.
It started out as a cathartic exercise. I wrote a letter to my assaulter, humanizing him as "you," to identify him as part of the very community that he had so violently abused that night.
Det började som en frigörande övning. Jag skrev ett brev till mannen som överföll mig, gjorde honom mänsklig genom att kalla honom "du", för att göra honom till en del av samma samhälle som han så våldsamt hade utnyttjat den kvällen.
Stressing the tidal-wave effect of his actions, I wrote: "Did you ever think of the people in your life? I don't know who the people in your life are. I don't know anything about you. But I do know this: you did not just attack me that night. I'm a daughter, I'm a friend, I'm a sister, I'm a pupil, I'm a cousin, I'm a niece, I'm a neighbor; I'm the employee who served everyone coffee in the café under the railway. And all the people who form these relations to me make up my community. And you assaulted every single one of them. You violated the truth that I will never cease to fight for, and which all of these people represent: that there are infinitely more good people in the world than bad."
Jag betonade de kedjereaktioner han orsakat, och jag skrev: "Tänkte du någonsin på de nära och kära i ditt liv? Jag vet inte vilka de är. Jag vet ingenting om dig. Men jag vet det här: Du attackerade inte bara mig den där kvällen. Jag är en dotter, jag är en vän, jag är en syster, jag är en elev, jag är en kusin, en systerdotter, jag är en granne; jag är den anställda som serverade alla kaffe på cafét under järnvägen. Och de människor som har de relationerna till mig bygger upp min närmaste krets. Och du attackerade var och en av dem. Du våldtog den sanning som jag aldrig kommer sluta kämpa för, och som de människorna representerar: att det finns oändligt många fler goda människor i världen än onda."
But, determined not to let this one incident make me lose faith in the solidarity in my community or humanity as a whole, I recalled the 7/7 terrorist bombings in July 2005 on London transport, and how the mayor of London at the time, and indeed my own parents, had insisted that we all get back on the tubes the next day, so we wouldn't be defined or changed by those that had made us feel unsafe.
Jag ville inte låta den här enda händelsen få mig att tappa tron på sammanhållningen i min krets eller mänskligheten som helhet, jag mindes terroristbombningarna den 7/7, i juli 2005 i Londons lokaltrafik, och hur Londons dåvarande borgmästare och faktiskt mina egna föräldrar insisterade att vi alla skulle åka tunnelbana igen nästa dag, vi inte skulle definieras eller förändras av dem som hade gjort oss otrygga.
I told my attacker, "You've carried out your attack, but now I'm getting back on my tube. My community will not feel we are unsafe walking home after dark. We will get on the last tubes home, and we will walk up our streets alone, because we will not ingrain or submit to the idea that we are putting ourselves in danger in doing so. We will continue to come together, like an army, when any member of our community is threatened. And this is a fight you will not win."
Jag sa till den som överföll mig, "Du har utfört din attack, men nu åker jag tunnelbana igen. I min krets kommer vi inte vara otrygga när vi går hem efter på kvällen. Vi kommer ta den sista tunnelbanan hem, vi tänker gå ensamma längs våra gator, vi kommer inte att färgas av eller ge efter för idén att vi utsätter oss själva för fara när vi gör det. Vi kommer att fortsätta att samlas, som en armé, när en medlem i vår grupp är hotad. Det här är en kamp som du inte kommer att vinna."
At the time of writing this letter --
När jag skrev det här brevet -
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
At the time of writing this letter, I was studying for my exams in Oxford, and I was working on the local student paper there. Despite being lucky enough to have friends and family supporting me, it was an isolating time. I didn't know anyone who'd been through this before; at least I didn't think I did. I'd read news reports, statistics, and knew how common sexual assault was, yet I couldn't actually name a single person that I'd heard speak out about an experience of this kind before.
När jag skrev det här brevet pluggade jag inför mina tentor i Oxford och jag jobbade på den lokala studenttidningen där. Även om jag hade turen att ha vänner och familj som stödde mig var det en ensam tid. Jag kände ingen som hade varit med om det här; det trodde jag iallafall. Jag hade läst rapporter, statistik och visste hur vanligt våldtäkt var, ändå kunde jag inte namnge en enda person som jag hade hört berätta om en sån här upplevelse förut.
So in a somewhat spontaneous decision, I decided that I would publish my letter in the student paper, hoping to reach out to others in Oxford that might have had a similar experience and be feeling the same way. At the end of the letter, I asked others to write in with their experiences under the hashtag, "#NotGuilty," to emphasize that survivors of assault could express themselves without feeling shame or guilt about what happened to them -- to show that we could all stand up to sexual assault.
Så jag bestämde ganska spontant att jag skulle publicera mitt brev i studenttidningen i hopp om att nå ut till andra i Oxford som hade haft en liknande upplevelse och kanske kände på samma sätt. I slutet av brevet bad jag andra att skriva in med sina upplevelser under hashtaggen #NotGuilty, för att betona att våldtäktsoffer kan uttrycka sig själva utan att kunna skam eller skuld över vad som har hänt dem - att visa att vi alla kan ta ställning mot våldtäkt.
What I never anticipated is that almost overnight, this published letter would go viral. Soon, we were receiving hundreds of stories from men and women across the world, which we began to publish on a website I set up. And the hashtag became a campaign.
Vad jag aldrig anade var att brevet nästan över natten började spridas viralt. Snart hade vi fått in hundratals historier från män och kvinnor från över hela världen som vi började publicera på en webbplats jag startade. Och hashtaggen blev en kampanj.
There was an Australian mother in her 40s who described how on an evening out, she was followed to the bathroom by a man who went to repeatedly grab her crotch. There was a man in the Netherlands who described how he was date-raped on a visit to London and wasn't taken seriously by anyone he reported his case to. I had personal Facebook messages from people in India and South America, saying, how can we bring the message of the campaign there? One of the first contributions we had was from a woman called Nikki, who described growing up, being molested my her own father. And I had friends open up to me about experiences ranging from those that happened last week to those that happened years ago, that I'd had no idea about.
En australiensisk mamma i 40-årsåldern beskrev hur hon under en kväll ute blev förföljd till toaletten av en man som tog henne i skrevet upprepade gånger. En man från Nederländerna beskrev hur han blev våldtagen på en dejt när han besökte London och att han inte togs på allvar när han anmälde det. Jag fick privata Facebook-meddelanden från människor i Indien och Sydamerika som undrade hur de kunde sprida kampanjen där? Ett av våra första svar kom från en kvinna som heter Nikki, som beskrev hur hon blev våldtagen av sin egen far under sin uppväxt. Och vänner anförtrodde sig till mig med upplevelser från både förra veckan och sådant som hade hänt för flera år sen, som jag inte hade en aning om.
And the more we started to receive these messages, the more we also started to receive messages of hope -- people feeling empowered by this community of voices standing up to sexual assault and victim-blaming. One woman called Olivia, after describing how she was attacked by someone she had trusted and cared about for a long time, said, "I've read many of the stories posted here, and I feel hopeful that if so many women can move forward, then I can, too. I've been inspired by many, and I hope I can be as strong as them someday. I'm sure I will."
Och ju fler meddelanden vi fick, ju fler fick vi också som uttryckte hopp - folk som kände sig stärkta av denna grupp av röster som tog ställning mot våldtäkt och svartmålande av offret. En kvinna som hette Olivia beskrev hur hon blev attackerad av någon som hon hade litat på och tyckte om under lång tid, och sa, "Jag har läst många av historierna här, och eftersom så många kvinnor har kunnat gå vidare, då kan jag nog det också. Jag har inspirerats av många, och hoppas och tror att jag en dag kan bli lika stark som dem.
People around the world began tweeting under this hashtag, and the letter was republished and covered by the national press, as well as being translated into several other languages worldwide.
Folk runtom i världen började att tweeta under hashtaggen, och brevet återpublicerades och togs upp av nationell press, och det översattes till flera språk över hela världen.
But something struck me about the media attention that this letter was attracting. For something to be front-page news, given the word "news" itself, we can assume it must be something new or something surprising. And yet sexual assault is not something new. Sexual assault, along with other kinds of injustices, is reported in the media all the time. But through the campaign, these injustices were framed as not just news stories, they were firsthand experiences that had affected real people, who were creating, with the solidarity of others, what they needed and had previously lacked: a platform to speak out, the reassurance they weren't alone or to blame for what happened to them and open discussions that would help to reduce stigma around the issue. The voices of those directly affected were at the forefront of the story -- not the voices of journalists or commentators on social media. And that's why the story was news.
Men något slog mig när jag såg den uppmärksamhet brevet fick i medierna. För att något ska bli en förstasidesnyhet, om vi tänker på ordet "nyhet", kan vi anta att det måste handla om något nytt eller överraskande. Men våldtäkt är inget nytt. Det rapporteras om våldtäkt och andra typer av orättvisor i medierna hela tiden. Men genom kampanjen blev dessa orättvisor inte bara framställda som nyheter, de var också förstahandsupplevelser som hade påverkat riktiga människor som tillsammans med andra skapade vad de behövde och tidigare hade saknat: en plattform att tala ifrån, tillförsikten i att inte vara ensamma eller skyldiga till det som hänt dem och öppna diskussioner för att minska stigmat kring ämnet. Rösterna från de som påverkats spelade huvudrollen i berättelsen - inte journalisters röster eller kommentatorer på sociala medier. Det var därför berättelsen blev nyheter.
We live in an incredibly interconnected world with the proliferation of social media, which is of course a fantastic resource for igniting social change. But it's also made us increasingly reactive, from the smallest annoyances of, "Oh, my train's been delayed," to the greatest injustices of war, genocides, terrorist attacks. Our default response has become to leap to react to any kind of grievance by tweeting, Facebooking, hastagging -- anything to show others that we, too, have reacted.
Vi lever i en otroligt sammankopplad värld nu när sociala medier spridit sig så mycket, och det är en fantastisk resurs för att sprida social förändring. Men det har också fått oss att reagera starkare, från den minsta irritation som "Åh, mitt tåg är försenat", till stora orättvisor som krig, folkmord och terrorattacker. Vårt standardreaktion har blivit att reagera på varje problem genom att tweeta, facebooka, hashtagga - allt för att visa andra att vi också har reagerat.
The problem with reacting in this manner en masse is it can sometimes mean that we don't actually react at all, not in the sense of actually doing anything, anyway. It might make ourselves feel better, like we've contributed to a group mourning or outrage, but it doesn't actually change anything. And what's more, it can sometimes drown out the voices of those directly affected by the injustice, whose needs must be heard.
Problemet med att reagera i flock på det sättet är att det ibland kan innebära att vi inte reagerar alls, inte i betydelsen att vi faktiskt gör något iallafall. Det kan göra att vi mår bättre, som att vi bidragit till en grupps sörjande eller raseri, men det ändrar ändå ingenting. Och dessutom kan det dränka rösterna från de som påverkas direkt av orättvisorna, som behöver höras.
Worrying, too, is the tendency for some reactions to injustice to build even more walls, being quick to point fingers with the hope of providing easy solutions to complex problems. One British tabloid, on the publication of my letter, branded a headline stating, "Oxford Student Launches Online Campaign to Shame Attacker." But the campaign never meant to shame anyone. It meant to let people speak and to make others listen. Divisive Twitter trolls were quick to create even more injustice, commenting on my attacker's ethnicity or class to push their own prejudiced agendas. And some even accused me of feigning the whole thing to push, and I quote, my "feminist agenda of man-hating."
Det finns också en oroande tendens att vissa reagerar mot orättvisor genom att bygga högre murar, och är snabba att peka finger för att hitta enkla lösningar på komplexa problem. En brittisk kvällstidning skrev en rubrik efter att jag publicerat mitt brev: "Oxfordstudent startar onlinekampanj för att förnedra gärningsman". Men kampanjen var inte menad att förnedra någon. Den var tänkt att få människor att berätta och få andra att lyssna. Splittrande Twitter-troll skapade snabbt ännu mer orättvisa genom att kommentera gärningsmannens etnicitet eller klass för att sprida sina egna fördomar. Och vissa anklagade mig till och med för att ha hittat på hela händelsen för att driva på, och jag citerar, min egen "feministiska manshatande agenda."
(Laughter)
(Skratt)
I know, right? As if I'm going to be like, "Hey guys! Sorry I can't make it, I'm busy trying to hate the entire male population by the time I'm 30."
Eller hur? Som om jag skulle säga "Hallå där! Jag kan inte komma, jag måste hinna hata hela den manliga befolkningen innan jag har fyllt 30."
(Laughter)
(Skratt)
Now, I'm almost sure that these people wouldn't say the things they say in person. But it's as if because they might be behind a screen, in the comfort in their own home when on social media, people forget that what they're doing is a public act -- that other people will be reading it and be affected by it.
Jag är nästan säker på att de här människorna inte skulle säga samma sak till mig personligen. Men när de sitter bakom en skärm, i sina trygga hem, när de är i sociala medier, glömmer folk att de utför en offentlig handling - att andra människor kommer att läsa det och bli påverkade av det.
Returning to my analogy of getting back on our trains, another main concern I have about this noise that escalates from our online responses to injustice is that it can very easily slip into portraying us as the affected party, which can lead to a sense of defeatism, a kind of mental barrier to seeing any opportunity for positivity or change after a negative situation.
Om vi återgår till min analogi om att hoppa på våra tåg, är en annan oro jag har över det ökande oväsendet från våra reaktioner online mot orättvisor är att det lätt kan glida över till att beskriva oss själva som de påverkade, vilket kan leda till defeatism, en slags mental barriär mot att se några möjligheter till positiv förändring efter en negativ situation.
A couple of months before the campaign started or any of this happened to me, I went to a TEDx event in Oxford, and I saw Zelda la Grange speak, the former private secretary to Nelson Mandela. One of the stories she told really struck me. She spoke of when Mandela was taken to court by the South African Rugby Union after he commissioned an inquiry into sports affairs. In the courtroom, he went up to the South African Rugby Union's lawyers, shook them by the hand and conversed with them, each in their own language. And Zelda wanted to protest, saying they had no right to his respect after this injustice they had caused him.
Ett par månader innan kampanjen startade och innan det här hände mig var jag på ett TEDx-evenemang i Oxford och jag såg Zelda la Grange tala, Nelson Mandelas före detta privatsekreterare. En av hennes historier påverkade mig mycket. Hon pratade om när Mandela stämdes av South African Rugby Union efter att han hade genomfört en undersökning av sportärenden. I domstolen gick han fram till advokaterna för South African Rugby Union, skakade hand med dem och konverserade med dem på deras eget språk. Zelda ville protestera, och sa att de inte hade förtjänat hans respekt efter den orättvisa de hade utsatt honom för.
He turned to her and said, "You must never allow the enemy to determine the grounds for battle."
Han vände sig mot henne och sa, "Du ska aldrig låta fienden bestämma var striden äger rum."
At the time of hearing these words, I didn't really know why they were so important, but I felt they were, and I wrote them down in a notebook I had on me. But I've thought about this line a lot ever since.
När jag hörde de orden visste jag inte varför de var så viktiga, men det kändes så, och jag skrev ner dem i en anteckningsbok. Men jag har tänkt mycket på den meningen sedan dess.
Revenge, or the expression of hatred towards those who have done us injustice may feel like a human instinct in the face of wrong, but we need to break out of these cycles if we are to hope to transform negative events of injustice into positive social change. To do otherwise continues to let the enemy determine the grounds for battle, creates a binary, where we who have suffered become the affected, pitted against them, the perpetrators. And just like we got back on our tubes, we can't let our platforms for interconnectivity and community be the places that we settle for defeat.
Hämnd, eller uttryck för hat mot dem som utsatt oss för orättvisa kan kännas som en mänsklig instinkt när vi utsätts för sådant, men vi behöver bryta de onda cirklarna om vi ska kunna förvandla negativa och orättvisa händelser till positiv social förändring. Att göra något annat tillåter fienden att fortsätta bestämma var striden äger rum, skapar en binär, där de som har lidit blir de påverkade, som samlar sig mot dem, gärningsmännen. Och precis som vi fortsatte att åka tunnelbana kan vi inte låta plattformarna för sammanlänkning och samhörighet bli de platser där vi erkänner oss förlorade.
But I don't want to discourage a social media response, because I owe the development of the #NotGuilty campaign almost entirely to social media. But I do want to encourage a more considered approach to the way we use it to respond to injustice.
Men jag vill inte avråda från att reagera i sociala medier, för jag har sociala medier att tacka för nästan hela #NotGuilty-kampanjen. Men jag vill uppmuntra ett mer eftertänksamt sätt att använda dem när vi reagerar på orättvisor. Jag tror att vi till att börja med måste fråga oss två saker.
The start, I think, is to ask ourselves two things. Firstly: Why do I feel this injustice? In my case, there were several answers to this. Someone had hurt me and those who I loved, under the assumption they wouldn't have to be held to account or recognize the damage they had caused. Not only that, but thousands of men and women suffer every day from sexual abuse, often in silence, yet it's still a problem we don't give the same airtime to as other issues. It's still an issue many people blame victims for.
Först: Varför anser jag att det här är orättvist? I mitt fall fanns det flera svar på det. Någon hade skadat mig och de jag älskade, under antagandet att de inte skulle behöva stå för det eller erkänna den skada de orsakat. Inte bara det, tusentals män och kvinnor lider varje dag efter att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp, ändå får det inte samma utrymme i media som andra ämnen. Det är fortfarande något som många beskyller offer för.
Next, ask yourself: How, in recognizing these reasons, could I go about reversing them? With us, this was holding my attacker to account -- and many others. It was calling them out on the effect they had caused. It was giving airtime to the issue of sexual assault, opening up discussions amongst friends, amongst families, in the media that had been closed for too long, and stressing that victims shouldn't feel to blame for what happened to them. We might still have a long way to go in solving this problem entirely. But in this way, we can begin to use social media as an active tool for social justice, as a tool to educate, to stimulate dialogues, to make those in positions of authority aware of an issue by listening to those directly affected by it.
Fråga dig själv sedan: När jag har sett de här orsakerna, vad kan jag göra för att ändra på dem? För oss handlade det om att ställa gärningsmannen och många andra till svars. Det handlade om att nämna vad deras handlingar lett till. Det gav tid i medierna åt ämnet sexuella övergrepp, startade diskussioner mellan vänner, inom familjer och i media som hade undertryckts alltför länge och poängterade att offer inte skulle känna sig skyldiga för vad som hänt dem. Vi har kanske lång väg att gå för att lösa det här problemet helt. Men på det här sättet kan vi börja använda sociala medier som ett verktyg för social rättvisa, som ett sätt att utbilda, att stimulera dialog och att göra makthavare medvetna om ett ämne genom att lyssna på dem som påverkats direkt av det.
Because sometimes these questions don't have easy answers. In fact, they rarely do. But this doesn't mean we still can't give them a considered response. In situations where you can't go about thinking how you'd reverse this feeling of injustice, you can still think, maybe not what you can do, but what you can not do. You can not build further walls by fighting injustice with more prejudice, more hatred. You can not speak over those directly affected by an injustice. And you can not react to injustice, only to forget about it the next day, just because the rest of Twitter has moved on.
För ibland har såna här frågor inga enkla svar. De har sällan det. Men vi kan ändå reagera på ett genomtänkt sätt. I situationer där man inte kan tänka på hur man skulle vilja ändra känslan av orättvisa kan man fortfarande tänka på, inte på vad man kan göra, utan på vad man kan undvika. Man kan låta bli att bygga högre murar genom att bekämpa orättvisor med fördomar, mer hat. Man kan låta bli att överrösta de som påverkas direkt av en orättvisa. Man kan låta bli att reagera på en orättvisa och sedan glömma allt nästa dag, bara för att resten av Twitter har gått vidare.
Sometimes not reacting instantly is, ironically, the best immediate course of action we can take. Because we might be angry, upset and energized by injustice, but let's consider our responses. Let us hold people to account, without descending into a culture that thrives off shaming and injustice ourselves. Let us remember that distinction, so often forgotten by internet users, between criticism and insult. Let us not forget to think before we speak, just because we might have a screen in front of us. And when we create noise on social media, let it not drown out the needs of those affected, but instead let it amplify their voices, so the internet becomes a place where you're not the exception if you speak out about something that has actually happened to you.
Ibland är det ironiskt nog bättre att inte reagera direkt det bästa vi kan göra. För vi kanske är arga, upprörda och fyllda av energi över orättvisan, men vi borde tänka på vad vi gör. Vi ska ställa människor till svars utan att sjunka ner i en kultur som vältrar sig i att förnedra och utsätta andra för orättvisor. Vi ska komma ihåg den skillnaden, som internetanvändare ofta glömmer, mellan kritik och förolämpning. Vi ska tänka efter innan vi uttalar oss även om vi sitter framför en skärm. Och när vi härjar på sociala medier ska vi inte låta det dränka behoven hos de som utsatts utan istället låta det förstärka deras röster så att internet blir en plats där man inte är ett undantag om man berättar om något som faktiskt har hänt en själv.
All these considered approaches to injustice evoke the very keystones on which the internet was built: to network, to have signal, to connect -- all these terms that imply bringing people together, not pushing people apart.
De här genomtänkta strategierna mot orättvisor frammanar de grundstenar som internet byggdes av: att jobba i nätverk, att höras, att få kontakt - begrepp som innebär att människor förs samman istället för att splittras.
Because if you look up the word "justice" in the dictionary, before punishment, before administration of law or judicial authority, you get: "The maintenance of what is right." And I think there are few things more "right" in this world than bringing people together, than unions. And if we allow social media to deliver that, then it can deliver a very powerful form of justice, indeed.
För om du slår upp ordet "rättvisa" i uppslagsboken, innan man nämner straff, lagväsendet och justitiemyndighet, står det följande: "Upprätthållande av vad som är rätt". Och jag tror att det finns få saker som är mer "rätt" i den här världen än att föra människor samman än sammanslutningar. Och om vi låter sociala medier skapa det, då kan det föra med sig en kraftfull form av rättvisa.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)