Human beings start putting each other into boxes the second that they see each other -- Is that person dangerous? Are they attractive? Are they a potential mate? Are they a potential networking opportunity? We do this little interrogation when we meet people to make a mental resume for them. What's your name? Where are you from? How old are you? What do you do? Then we get more personal with it. Have you ever had any diseases? Have you ever been divorced? Does your breath smell bad while you're answering my interrogation right now? What are you into? Who are you into? What gender do you like to sleep with?
Människor börjar placera varandra i fack vid samma ögonblick som vi ser varandra för första gången – Är den här personen farlig? Är hen attraktiv? Är hen en tänkbar partner? Finns det en chans för nätverkande? Vi gör det här lilla förhöret varje gång vi möter en ny person för att skapa ett mentalt CV åt dem. Vad heter du? Var kommer du ifrån? Hur gammal är du? Vad jobbar du med? Sen blir vi mer personliga. Har du haft några sjukdomar? Har du varit skild? Har du dålig andedräkt just nu när du svarar på mitt förhör? Vad gillar du? Vem gillar du? Vilket kön gillar du att ligga med?
I get it. We are neurologically hardwired to seek out people like ourselves. We start forming cliques as soon as we're old enough to know what acceptance feels like. We bond together based on anything that we can -- music preference, race, gender, the block that we grew up on. We seek out environments that reinforce our personal choices. Sometimes, though, just the question "what do you do?" can feel like somebody's opening a tiny little box and asking you to squeeze yourself inside of it. Because the categories, I've found, are too limiting. The boxes are too narrow. And this can get really dangerous.
Jag fattar! Vi är neurologiskt programmerade att söka oss till människor som liknar oss själva. Vi börjar forma grupper så fort vi är gamla nog att veta hur det känns att bli accepterad. Vi skapar band grundade på vadhelst vi kan hitta – musiksmak, härkomst, genus, var vi växte upp. Vi söker oss till miljöer som förstärker våra personliga val. Ibland, dock, kan det kännas som att frågan "vad gör du?" är som att någon öppnar en pytteliten låda och ber dig klämma dig in i den. För kategorierna är, finner jag, för begränsande. Facken är för smala. Och det kan bli farligt på riktigt.
So here's a disclaimer about me, though, before we get too deep into this. I grew up in a very sheltered environment. I was raised in downtown Manhattan in the early 1980s, two blocks from the epicenter of punk music. I was shielded from the pains of bigotry and the social restrictions of a religiously-based upbringing. Where I come from, if you weren't a drag queen or a radical thinker or a performance artist of some kind, you were the weirdo. (Laughter) It was an unorthodox upbringing, but as a kid on the streets of New York, you learn how to trust your own instincts, you learn how to go with your own ideas.
Jag bör nog nämna detta om mig själv, dock, innan vi går för djupt in på detta. Jag växte upp i en väldigt skyddad miljö. Jag växte upp på Manhattan i början på 80-talet, två kvarter från punkmusikens vagga. Jag var skyddad från trångsynthet och religiösa hems sociala restriktioner. Där jag kommer ifrån var det du som var konstig om du inte var en dragqueen, radikal tänkare eller någon sorts performance-artist. (Skratt) Det var en oortodox barndom, men ett barn på gatorna i New York lär sig att lita på sin egen instinkt, lär sig hur man fullföljer sina egna idéer.
So when I was six, I decided that I wanted to be a boy. I went to school one day and the kids wouldn't let me play basketball with them. They said they wouldn't let girls play. So I went home, and I shaved my head, and I came back the next day and I said, "I'm a boy." I mean, who knows, right? When you're six, maybe you can do that. I didn't want anyone to know that I was a girl, and they didn't. I kept up the charade for eight years.
Så när jag var sex, bestämde jag mig för att jag ville vara en pojke. Jag kom till skolan en dag och mina kompisar lät mig inte vara med och spela basket. De sa att tjejer inte fick spela. Så jag gick hem, rakade av håret, och kom tillbaka till skolan nästa dag och sa, "Jag är en kille." Jag menar, vem vet, eller hur? När man är sex kanske man kan göra så. Jag ville inte att någon skulle veta att jag var en tjej, så det gjorde de inte. Jag höll uppe fasaden i åtta år.
So this is me when I was 11. I was playing a kid named Walter in a movie called "Julian Po." I was a little street tough that followed Christian Slater around and badgered him. See, I was also a child actor, which doubled up the layers of the performance of my identity, because no one knew that I was actually a girl really playing a boy. In fact, no one in my life knew that I was a girl -- not my teachers at school, not my friends, not the directors that I worked with. Kids would often come up to me in class and grab me by the throat to check for an Adam's apple or grab my crotch to check what I was working with. When I would go to the bathroom, I would turn my shoes around in the stalls so that it looked like I was peeing standing up. At sleepovers I would have panic attacks trying to break it to girls that they didn't want to kiss me without outing myself.
Det här är jag när jag var elva. Jag spelade en unge som hette Walter i en film som hette "Julian Po." Jag spelade en liten skitunge som hängde efter Christian Slater och irriterade honom. Jag var alltså en barnskådespelare som spelade dubbel teater med min identitet, för ingen visste att jag i själva verket var en tjej som spelade kille. Faktiskt så visste ingen i mitt liv att jag var tjej -- inte mina lärare i skolan, inte mina vänner, inte regissörerna jag jobbade med. Ungar kom ofta fram till mig i klassrummet och tog tag i min hals för att kolla om jag hade ett adamsäpple eller tog mig i skrevet för att se vad jag hade där. När jag gick på toaletten brukade jag vända mina skor så det såg ut som att jag stod upp och kissade. Jag fick panikattacker när jag sov över när jag försökte säga till tjejer att de nog inte ville pussa mig utan att försäga mig.
It's worth mentioning though that I didn't hate my body or my genitalia. I didn't feel like I was in the wrong body. I felt like I was performing this elaborate act. I wouldn't have qualified as transgender. If my family, though, had been the kind of people to believe in therapy, they probably would have diagnosed me as something like gender dysmorphic and put me on hormones to stave off puberty. But in my particular case, I just woke up one day when I was 14, and I decided that I wanted to be a girl again. Puberty had hit, and I had no idea what being a girl meant, and I was ready to figure out who I actually was.
Det är värt att nämnas, dock, att jag inte hatade min kropp eller mina könsdelar. Det kändes inte som att jag var i fel kropp. Jag kände det som att jag spelade ett stycke komplicerad teater. Jag hade inte kvalificerat som transperson. Om min familj hade trott på terapi hade de antagligen ställt diagnosen könsidentitetsstörd eller liknande på mig och satt mig på pubertetsstävjande hormoner. Men i mitt specifika fall, så vaknade jag bara upp en dag när jag var fjorton, och bestämde att jag ville vara tjej igen. Puberteten hade slagit till, och jag hade ingen aning om vad det betydde att vara tjej, och jag var redo att ta reda på vem jag faktiskt var.
When a kid behaves like I did, they don't exactly have to come out, right? No one is exactly shocked. (Laughter) But I wasn't asked to define myself by my parents. When I was 15, and I called my father to tell him that I had fallen in love, it was the last thing on either of our minds to discuss what the consequences were of the fact that my first love was a girl. Three years later, when I fell in love with a man, neither of my parents batted an eyelash either. See, it's one of the great blessings of my very unorthodox childhood that I wasn't ever asked to define myself as any one thing at any point. I was just allowed to be me, growing and changing in every moment.
När ett barn har betett sig som jag hade, så behöver de knappast riktigt komma ut, eller hur? Ingen skulle direkt bli chockad. (Skratt) Men mina föräldrar bad mig aldrig att definiera mig själv. När jag var femton, och ringde min pappa och sa att jag hade blivit kär så var det sista vi tänkte på, bägge två, att diskutera konsekvenserna av att min första kärlek var en tjej. Tre år senare, när jag blev kär i en man, höjde ingen av mina föräldrar på ögonbrynen heller. Ni förstår, den stora lyckan med att ha haft en okonventionell uppfostran är att jag aldrig blev ombedd att definiera mig själv som det ena eller det andra, någonsin. Jag fick bara vara jag, jag fick växa och ändra mig när och hur som helst.
So four, almost five years ago, Proposition 8, the great marriage equality debate, was raising a lot of dust around this country. And at the time, getting married wasn't really something I spent a lot of time thinking about. But I was struck by the fact that America, a country with such a tarnished civil rights record, could be repeating its mistakes so blatantly. And I remember watching the discussion on television and thinking how interesting it was that the separation of church and state was essentially drawing geographical boundaries throughout this country, between places where people believed in it and places where people didn't. And then, that this discussion was drawing geographical boundaries around me.
Så för fyra-fem år sedan väckte förslag 8, den stora äktenskapsjämlikhetsdebatten, mycket uppståndelse runt om här i landet. Och på den tiden tänkte jag inte mycket på det där med att gifta mig. Men det slog mig hur Amerika, ett land med så skamfilat rykte när det gäller mänskliga rättigheter, kunde så uppenbart vara på väg att göra om samma misstag. Och jag minns att jag såg diskussionen på teve och tänkte: interessant hur separationen mellan kyrkan och staten var samma gränsdragare genom landet mellan ställen där folk trodde på äktenskapsjämlikhet och ställen där de inte gjorde det. Och sen tänkte jag att den här diskussionen ritade gränser runt mig.
If this was a war with two disparate sides, I, by default, fell on team gay, because I certainly wasn't 100 percent straight. At the time I was just beginning to emerge from this eight-year personal identity crisis zigzag that saw me go from being a boy to being this awkward girl that looked like a boy in girl's clothes to the opposite extreme of this super skimpy, over-compensating, boy-chasing girly-girl to finally just a hesitant exploration of what I actually was, a tomboyish girl who liked both boys and girls depending on the person.
Om det här var ett krig med två motsatta sidor, var jag automatiskt på gay-sidan eftersom jag inte var hundra procent straight. Vid den här tiden höll jag just på att komma ut ur den här åttaåriga identitetskrisen då jag gick från att vara en pojke till att bli en märklig tjej som såg ut som en kille i tjejkläder för att sedan överkompensera åt andra hållet och börja klä mig i väldigt lite kläder och jaga killar, för att slutligen landa i en tvekande upptäcktsfärd inom vad jag faktiskt var, en tomboy-aktig tjej som gillade både killar och tjejer beroende på person.
I had spent a year photographing this new generation of girls, much like myself, who fell kind of between-the-lines -- girls who skateboarded but did it in lacy underwear, girls who had boys' haircuts but wore girly nail polish, girls who had eyeshadow to match their scraped knees, girls who liked girls and boys who all liked boys and girls who all hated being boxed in to anything. I loved these people, and I admired their freedom, but I watched as the world outside of our utopian bubble exploded into these raging debates where pundits started likening our love to bestiality on national television. And this powerful awareness rolled in over me that I was a minority, and in my own home country, based on one facet of my character. I was legally and indisputably a second-class citizen.
Jag hade tillbringat ett år med att fotografera denna nya generation tjejer som var lite som jag, som föll lite mellan stolarna – tjejer som åkte skateboard men bar spetsunderkläder, tjejer som hade killfrisyrer men nagellack samtidigt, tjejer som matchade ögonskuggan med sina blåmärken på knäna. tjejer som gillade tjejer och killar som alla gillade killar och tjejer som alla hatade att bli placerade i fack. Jag älskade de här människorna, och jag beundrade deras frihet, men jag såg också att utanför vår utopiska bubbla rasade samtidigt dessa debatter där förståsigpåare liknade vår kärlek vid tidelag på riksteve. Och den övermäktiga insikten sköljde över mig, av att jag var en minoritet i mitt eget hemland grundat på en liten del av mina egenskaper. Jag var i lagens mening en andra klassens medborgare.
I was not an activist. I wave no flags in my own life. But I was plagued by this question: How could anyone vote to strip the rights of the vast variety of people that I knew based on one element of their character? How could they say that we as a group were not deserving of equal rights as somebody else? Were we even a group? What group? And had these people ever even consciously met a victim of their discrimination? Did they know who they were voting against and what the impact was?
Jag var inte någon aktivist. Jag har aldrig viftat några flaggor. Men jag plågades av frågan: Hur kan någon rösta för färre rättigheter för de flesta jag känner, baserat på ett av deras personlighetsdrag? Hur kunde de säga att vi som grupp inte förtjänade lika rättigheter som alla andra? Var vi ens en grupp? Vad då för grupp? Och hade dessa människor någonsin ens medvetet mött något av offren för deras diskriminering? Visste de vilka de röstade mot och hur det påverkade dem?
And then it occurred to me, perhaps if they could look into the eyes of the people that they were casting into second-class citizenship it might make it harder for them to do. It might give them pause. Obviously I couldn't get 20 million people to the same dinner party, so I figured out a way where I could introduce them to each other photographically without any artifice, without any lighting, or without any manipulation of any kind on my part. Because in a photograph you can examine a lion's whiskers without the fear of him ripping your face off.
Och då slog det mig, att kanske, om de kunde se oss i ögonen, oss de tilldelade andra klassens medborgarskap, skulle det bli svårare för dem att fortsätta. Skulle det få dem att stanna upp. Naturligtvis kunde jag inte bjuda 20 miljoner på middag, så jag kom på ett sätt att presentera dem för varandra genom fotografier, utan några konstgrepp, utan ljussättning, och utan någon annan styrning från min sida. För när man tittar på ett fotografi kan man urskilja ett lejons morrhår utan rädsla att han ska bita huvudet av en.
For me, photography is not just about exposing film, it's about exposing the viewer to something new, a place they haven't gone before, but most importantly, to people that they might be afraid of. Life magazine introduced generations of people to distant, far-off cultures they never knew existed through pictures. So I decided to make a series of very simple portraits, mugshots if you will. And I basically decided to photograph anyone in this country that was not 100 percent straight, which, if you don't know, is a limitless number of people.
För mig innebär foto inte bara att exponera film, utan också att exponera åskådaren för någonting nytt, en plats de inte har varit på tidigare, men, viktigast av allt, för människor de kanske är rädda för. Life magazine har introducerat generationer för avlägsna kulturer de aldrig visste fanns, genom bilder. Så jag bestämde mig för att göra en serie mycket enkla porträtt, ungefär som fångporträtt. Och jag bestämde mig helt enkelt för att fotografera vem som helst i landet som inte var hundra procent straight, vilket, om du inte redan visste det, är ett obegränsat antal.
(Laughter)
(Skratt)
So this was a very large undertaking, and to do it we needed some help. So I ran out in the freezing cold, and I photographed every single person that I knew that I could get to in February of about two years ago. And I took those photographs, and I went to the HRC and I asked them for some help. And they funded two weeks of shooting in New York. And then we made this.
Så det var ett väldigt stort åtagande, och för att kunna genomföra det behövde vi lite hjälp. Så jag sprang ut i vinterkylan och fotograferade varenda person jag kunde få tag på i februari för två år sedan. Och jag tog dessa foton och gick till Human Rights Campaign och bad dem om hjälp. Och de sponsrade två veckors fotograferande i New York. Och så skapade vi detta.
(Music)
(Musik)
Video: I'm iO Tillett Wright, and I'm an artist born and raised in New York City. (Music)
Video: Jag heter IO Tillett Wright och jag är konstnär, född och uppvuxen i New York City. (Musik)
Self Evident Truths is a photographic record of LGBTQ America today. My aim is to take a simple portrait of anyone who's anything other than 100 percent straight or feels like they fall in the LGBTQ spectrum in any way. My goal is to show the humanity that exists in every one of us through the simplicity of a face. (Music)
Självklara Sanningar är en fotografisk dokumentation av Amerikas LGBTQ-personer av idag. Mitt syfte är att ta enkla porträtt av personer som inte är hundra procent straight eller känner att de faller under LGBTQ-spektrat på något annat sätt. Mitt mål är att visa upp den mänsklighet som finns inom oss alla genom enkelheten i ett ansikte. (Musik)
"We hold these truths to be self-evident that all men are created equal." It's written in the Declaration of Independence. We are failing as a nation to uphold the morals upon which we were founded. There is no equality in the United States.
"Vi håller dessa sanningar som självklara, att alla människor är skapade lika." Det står i USA:s självständighetsförklaring. Vi håller på att misslyckas, som nation, med att upprätthålla de grundpelare vi byggdes på. Det finns ingen jämlikhet i USA.
["What does equality mean to you?"] ["Marriage"] ["Freedom"] ["Civil rights"] ["Treat every person as you'd treat yourself"]
["Vad betyder jämlikhet för dig?"] ["Giftermål"] ["Frihet"] ["Mänskliga rättigheter"] ["Behandla varje person som du själv vill bli behandlad"]
It's when you don't have to think about it, simple as that. The fight for equal rights is not just about gay marriage. Today in 29 states, more than half of this country, you can legally be fired just for your sexuality.
Det är när du inte behöver tänka på det, helt enkelt. Kampen för lika rättigheter handlar inte bara om samkönade äktenskap. Idag kan du i 29 delstater, mer än hälften av detta land, helt lagligt få sparken på grund av din sexualitet.
["Who is responsible for equality?"]
["Vem ansvarar för jämlikheten?"]
I've heard hundreds of people give the same answer: "We are all responsible for equality." So far we've shot 300 faces in New York City. And we wouldn't have been able to do any of it without the generous support of the Human Rights Campaign. I want to take the project across the country. I want to visit 25 American cities, and I want to shoot 4,000 or 5,000 people. This is my contribution to the civil rights fight of my generation. I challenge you to look into the faces of these people and tell them that they deserve less than any other human being. (Music)
Jag har hört hundratals människor ge samma svar: "Vi bär alla ansvaret för jämlikhet." Så här långt har vi fotat 300 ansikten i New York City. Och vi hade inte kunnat genomföra något av det utan det generösa stöd vi fått av Human Rights Campaign. Jag vill sprida projektet till resten av landet. Jag vill besöka 25 amerikanska städer, och jag vill fotografera fyra eller fem tusen personer. Det här är mitt bidrag till min generations kamp för mänskliga rättigheter. Jag utmanar dig att se dessa personer i ögonen och säga till dem att de är värda mindre än vilken annan människa som helst. (Musik)
["Self evident truths"] ["4,000 faces across America"]
["Självklara Sanningar"] ["4000 ansikten Amerika över"]
(Music) (Applause)
(Musik) (Applåder)
iO Tillett Wright: Absolutely nothing could have prepared us for what happened after that. Almost 85,000 people watched that video, and then they started emailing us from all over the country, asking us to come to their towns and help them to show their faces. And a lot more people wanted to show their faces than I had anticipated. So I changed my immediate goal to 10,000 faces. That video was made in the spring of 2011, and as of today I have traveled to almost 20 cities and photographed almost 2,000 people.
IO Tillett Wright: Ingenting över huvud taget hade kunnat förbereda oss på vad som hände efter det. Nästan 85 000 personer såg videon, och sen började de emaila oss från landets alla hörn och be oss komma till deras städer och hjälpa dem att visa deras ansikten. Och många fler ville visa sina ansikten än jag hade räknat med. Så jag ändrade mitt direkta mål till 10 000 ansikten. Den här videon gjordes våren 2011, och till och med idag har jag rest till nästan 20 städer och fotograferat nästan 2 000 personer.
I know that this is a talk, but I'd like to have a minute of just quiet and have you just look at these faces because there is nothing that I can say that will add to them. Because if a picture is worth a thousand words, then a picture of a face needs a whole new vocabulary.
Jag vet att detta är ett tal, men jag skulle vilja att vi är tysta i en minut och tittar på dessa ansikten för det finns inget mer jag kan tillägga till dem. För om en bild säger mer än tusen ord, måste en bild av ett ansikte kräva ett helt nytt vokabulär.
So after traveling and talking to people in places like Oklahoma or small-town Texas, we found evidence that the initial premise was dead on. Visibility really is key. Familiarity really is the gateway drug to empathy. Once an issue pops up in your own backyard or amongst your own family, you're far more likely to explore sympathy for it or explore a new perspective on it. Of course, in my travels I met people who legally divorced their children for being other than straight, but I also met people who were Southern Baptists who switched churches because their child was a lesbian. Sparking empathy had become the backbone of Self Evident Truths.
Så efter vi hade rest och pratat med människor på ställen som Oklahoma och småstäder i Texas, fann vi bevis för att vår ursprungliga tanke var mitt i prick. Synbarhet är verkligen nyckeln. Igenkännbarhet är på riktigt inkörsporten till empati. När något kommer på tal i ens eget vardagsrum eller nära ens egen familj är man sannolikt mycket mer mottaglig för att sympatisera med det eller utforska ett annat perspektiv att se det från. Naturligtvis mötte jag under mina resor även människor som hade skilt sig juridiskt från sina barn för att de inte var heterosexuella, men jag mötte också sydstatsbaptister som hade bytt kyrka eftersom deras dotter var lesbisk. Att väcka medlidande blev ryggraden för Självklara Sanningar.
But here's what I was starting to learn that was really interesting: Self Evident Truths doesn't erase the differences between us. In fact, on the contrary, it highlights them. It presents, not just the complexities found in a procession of different human beings, but the complexities found within each individual person. It wasn't that we had too many boxes, it was that we had too few.
Men en sak började jag lära mig som var väldigt intressant: Självklara Sanningar suddar inte ut gränserna mellan oss. I själva verket är det tvärtom, de understryker dem. De presenterar inte bara mångfalden man kan finna i en grupp av olika människor, utan också komplexiteten som finns i varje individ. Det handlade inte om att vi hade för många fack, utan att vi hade för få.
At some point I realized that my mission to photograph "gays" was inherently flawed, because there were a million different shades of gay. Here I was trying to help, and I had perpetuated the very thing I had spent my life trying to avoid -- yet another box. At some point I added a question to the release form that asked people to quantify themselves on a scale of one to 100 percent gay. And I watched so many existential crises unfold in front of me. (Laughter) People didn't know what to do because they had never been presented with the option before. Can you quantify your openness?
Vid en tidpunkt insåg jag att min idé att fotografera "homosexuella" hade ett inneboende fel, för det finns en miljon olika nyanser av "homon". Här trodde jag att jag gjorde något bra, när jag i själva verket hjälpte till att bevara det jag hade kämpat hela mitt liv emot -- ännu ett fack. Jag la till ett svarsfält på formuläret jag gav till modellerna där jag bad dem att uppskatta hur gay de var på en skala från ett till 100 procent. Och jag fick bevittna så många existentiella kriser spelas upp framför mig. (Skratt) Folk visste inte vad de skulle göra, för de hade aldrig fått det alternativet presenterat för sig förut. Kan man mäta öppenhet?
Once they got over the shock, though, by and large people opted for somewhere between 70 to 95 percent or the 3 to 20 percent marks. Of course, there were lots of people who opted for a 100 percent one or the other, but I found that a much larger proportion of people identified as something that was much more nuanced. I found that most people fall on a spectrum of what I have come to refer to as "Grey."
Så snart de kom över chocken, dock, så angav de i allmänhet en siffra mellan 70 och 95 procent eller mellan tre och 20. Naturligtvis fanns det många som valde 100 procent det ena eller det andra, men jag såg att en mycket större andel av människorna identifierade sig som något mycket mer nyanserat. Jag fann att de flesta föll inom ett spektrum jag kommit att kalla "grått".
Let me be clear though -- and this is very important -- in no way am I saying that preference doesn't exist. And I am not even going to address the issue of choice versus biological imperative, because if any of you happen to be of the belief that sexual orientation is a choice, I invite you to go out and try to be grey. I'll take your picture just for trying. (Laughter) What I am saying though is that human beings are not one-dimensional. The most important thing to take from the percentage system is this: If you have gay people over here and you have straight people over here, and while we recognize that most people identify as somewhere closer to one binary or another, there is this vast spectrum of people that exist in between.
Låt oss vara klara över en sak dock -- och detta är mycket viktigt -- jag menar inte på något sätt att läggning inte existerar. Och jag tänker inte ens ta upp frågan om val kontra biologiskt faktum, för om någon av er råkar vara av uppfattningen att sexuell läggning är ett val, uppmanar jag er att gå ut och försöka vara grå. Jag kan ta en bild på dig som tack för medverkan. (Skratt) Vad jag försöker säga är att människor inte är endimensionella. Den viktigaste lärdomen vi kan dra från procenttestet är denna: Om vi har gay-personer här och straighta här borta och även om vi erkänner att de flesta identifierar sig som någonting närmre den ena ytterligheten eller den andra, så finns det ett stort spektrum av människor där i mitten.
And the reality that this presents is a complicated one. Because, for example, if you pass a law that allows a boss to fire an employee for homosexual behavior, where exactly do you draw the line? Is it over here, by the people who have had one or two heterosexual experiences so far? Or is it over here by the people who have only had one or two homosexual experiences thus far? Where exactly does one become a second-class citizen?
Och den verklighet som detta visar på är komplicerad. För om man till exempel röstar igenom en lag som tillåter en chef att sparka en anställd på grund av homosexuellt beteende, var, exakt, drar man den gränsen? Är det här borta, vid de som har haft en eller två heterosexuella upplevelser? Eller är det här, bland de som bara har haft en eller två homosexuella erfarenheter så långt? Var, precis, blir man en andra klassens medborgare?
Another interesting thing that I learned from my project and my travels is just what a poor binding agent sexual orientation is. After traveling so much and meeting so many people, let me tell you, there are just as many jerks and sweethearts and Democrats and Republicans and jocks and queens and every other polarization you can possibly think of within the LGBT community as there are within the human race. Aside from the fact that we play with one legal hand tied behind our backs, and once you get past the shared narrative of prejudice and struggle, just being other than straight doesn't necessarily mean that we have anything in common.
En annan intressant sak jag har lärt mig från projektet och mina resor är vilken klen gemensam nämnare sexuell läggning är. Efter att ha rest så mycket och mött så många människor ska jag säga dig att det finns lika många idioter och raringar och demokrater och republikaner och sportfånar och divor och alla andra uppdelningar du kan tänka dig inom LGBT-världen som det finns inom den mänskliga rasen. Förutom det faktum att vi lever med en hand bakbunden inför lagen, och så fort du går utanför vår gemensamma historia av fördomar och kamp, förutom att vi inte är straighta har vi inte nödvändigtvis någonting gemensamt.
So in the endless proliferation of faces that Self Evident Truths is always becoming, as it hopefully appears across more and more platforms, bus shelters, billboards, Facebook pages, screen savers, perhaps in watching this procession of humanity, something interesting and useful will begin to happen. Hopefully these categories, these binaries, these over-simplified boxes will begin to become useless and they'll begin to fall away. Because really, they describe nothing that we see and no one that we know and nothing that we are. What we see are human beings in all their multiplicity. And seeing them makes it harder to deny their humanity. At the very least I hope it makes it harder to deny their human rights.
Så i den oändliga spridning som Självklara Sanningar alltid är, som det förhoppningsvis framgår genom fler och fler plattformar, busskurer, reklamskyltar, Facebooksidor, skärmsläckare, kanske kan ur detta tåg av mänsklighet något intressant och fruktbart börja hända. Förhoppningsvis kommer dessa kategorier, dessa binärer, dessa överförenklade fack börja bli överflödiga och falla bort. För de beskriver egentligen inget vi ser och ingen vi känner och inget vi är. Vad vi ser är människor i deras fulla glans. Och när vi ser dem blir det svårare att förneka deras mänsklighet. Åtminstone hoppas jag att det blir svårare att förneka deras mänskliga rättigheter.
So is it me particularly that you would choose to deny the right to housing, the right to adopt children, the right to marriage, the freedom to shop here, live here, buy here? Am I the one that you choose to disown as your child or your brother or your sister or your mother or your father, your neighbor, your cousin, your uncle, the president, your police woman or the fireman? It's too late. Because I already am all of those things. We already are all of those things, and we always have been. So please don't greet us as strangers, greet us as your fellow human beings, period.
Så är det mig specifikt som du vill välja att förneka rätten till ett hem, rätten att adoptera barn, rätten att få gifta mig, friheten att handla här, bo här, köpa här? Är jag den du inte vill kännas vid som ditt barn eller din bror eller din syster eller din mor eller din far, din granne, din kusin, din farbror eller morbror, presidenten, din lokala polisofficer eller brandman? Det är för sent. För jag är redan alla de sakerna. Vi är redan alla de sakerna, och har alltid varit. Så snälla, bemöt oss inte som främlingar, hälsa på oss som era medmänniskor, punkt.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)