[His Holiness Pope Francis Filmed in Vatican City First shown at TED2017]
[Hans Helighet, Påve Franciskus Filmad i Vatikanstaten Först visad på TED2017]
Good evening – or, good morning, I am not sure what time it is there. Regardless of the hour, I am thrilled to be participating in your conference. I very much like its title – "The Future You" – because, while looking at tomorrow, it invites us to open a dialogue today, to look at the future through a "you." "The Future You:" the future is made of yous, it is made of encounters, because life flows through our relations with others. Quite a few years of life have strengthened my conviction that each and everyone's existence is deeply tied to that of others: life is not time merely passing by, life is about interactions.
God kväll. Eller god morgon. Jag vet inte vad klockan är hos er. Vad den än är så är jag glad att jag får deltaga i er konferens. Jag tycker verkligen om temat - "Framtidens Du" - för att samtidigt som man tittar framåt, redan idag inbjuds till en dialog; att blicka mot framtiden tillsammans med ett "Du", "Framtidens Du". Framtiden består av flera "Du", den består av möten, eftersom livet flyter på tack vara våra relationer. Mina många levnadsår har stärkt min övertygelse om att var och ens existens är starkt knuten till andras: Livet är inte bara tid som passerar, livet handlar om interaktion.
As I meet, or lend an ear to those who are sick, to the migrants who face terrible hardships in search of a brighter future, to prison inmates who carry a hell of pain inside their hearts, and to those, many of them young, who cannot find a job, I often find myself wondering: "Why them and not me?" I, myself, was born in a family of migrants; my father, my grandparents, like many other Italians, left for Argentina and met the fate of those who are left with nothing. I could have very well ended up among today's "discarded" people. And that's why I always ask myself, deep in my heart: "Why them and not me?"
När jag träffar och lyssnar på sjuka som lider, migranter som utstår stora svårigheter i jakten på en bättre framtid, fångar som bär på helvetet i sina hjärtan, människor - särskilt unga - som inte hittar ett jobb, får mig ofta att undra: "Varför de och inte jag?" Även jag föddes i en migrantfamilj. Min pappa, mina farföräldrar, som så många andra italienare, gav sig av till Argentina och mötte det öde som drabbar dem som inte har något. Jag skulle också ha kunnat hamna bland dagens "kasserade". Det är därför denna fråga alltid finns kvar i mitt hjärta: "Varför de och inte jag?"
First and foremost, I would love it if this meeting could help to remind us that we all need each other, none of us is an island, an autonomous and independent "I," separated from the other, and we can only build the future by standing together, including everyone. We don’t think about it often, but everything is connected, and we need to restore our connections to a healthy state. Even the harsh judgment I hold in my heart against my brother or my sister, the open wound that was never cured, the offense that was never forgiven, the rancor that is only going to hurt me, are all instances of a fight that I carry within me, a flare deep in my heart that needs to be extinguished before it goes up in flames, leaving only ashes behind.
Det jag hoppas är att detta möte kommer hjälpa oss att minnas att vi alla behöver varandra, att ingen av oss är en ö, ett autonomt "Jag", oberoende av alla andra, och att vi bara kan bygga framtiden tillsammans, utan att exkludera någon. Ofta tänker vi inte på det, men i verkligheten hänger allt samman och vi behöver jobba på våra relationer; till och med den dåliga uppfattningen jag har fått om min bror eller syster, såret som lämnats obehandlat, den oförrätt som aldrig förlåtits, den fiendskap som bara kommer såra mig. Dessa är strider jag bär med mig, en eld som tär inom mig som behöver släckas innan jag brinner upp och det bara blir aska kvar.
Many of us, nowadays, seem to believe that a happy future is something impossible to achieve. While such concerns must be taken very seriously, they are not invincible. They can be overcome when we don't lock our door to the outside world. Happiness can only be discovered as a gift of harmony between the whole and each single component. Even science – and you know it better than I do – points to an understanding of reality as a place where every element connects and interacts with everything else.
Det är många idag som, av flera skäl, inte verkar tro det är möjligt att få en lycklig framtid. Dessa farhågor måste tas på allvar, men de är inte oövervinnliga. Man kan övervinna dem om man inte stänger in sig, eftersom man bara kan uppleva lycka när det råder harmoni mellan helheten och varje enskild del. Även naturvetenskapen - och det här vet ni bättre än jag - har kommit fram till en verklighetsuppfattning där varje del sitter ihop med och samverkar med allt annat.
And this brings me to my second message. How wonderful would it be if the growth of scientific and technological innovation would come along with more equality and social inclusion. How wonderful would it be, while we discover faraway planets, to rediscover the needs of the brothers and sisters orbiting around us. How wonderful would it be if solidarity, this beautiful and, at times, inconvenient word, were not simply reduced to social work, and became, instead, the default attitude in political, economic and scientific choices, as well as in the relationships among individuals, peoples and countries. Only by educating people to a true solidarity will we be able to overcome the "culture of waste," which doesn't concern only food and goods but, first and foremost, the people who are cast aside by our techno-economic systems which, without even realizing it, are now putting products at their core, instead of people.
Och det för mig till det andra jag ville ha sagt. Så fint det skulle vara om de allt fler landvinningar som görs inom naturvetenskap och teknik skulle föra med sig större rättvisa och socialt inkluderande. Så fint det skulle vara om vi samtidigt som vi upptäcker nya avlägsna planeter skulle återupptäcka de behov som våra bröder och systrar har som rör sig i banor kring oss. Så fint det skulle vara om broderskap - detta vackra och ibland obekväma ord - inte bara innefattade socialt arbete utan istället blev gängse standard för politiska, ekonomiska och naturvetenskapliga val, och i relationerna mellan människor, folk och länder. Endast utbildning i broderskap, i verklig solidaritet, kan övervinna "slit och släng-kulturen" som inte bara innefattar mat och varor utan framför allt de människor som marginaliseras av vårt teknik-ekonomiska system som, utan att inse det, ofta sätter produkterna i centrum istället för människorna.
Solidarity is a term that many wish to erase from the dictionary. Solidarity, however, is not an automatic mechanism. It cannot be programmed or controlled. It is a free response born from the heart of each and everyone. Yes, a free response! When one realizes that life, even in the middle of so many contradictions, is a gift, that love is the source and the meaning of life, how can they withhold their urge to do good to another fellow being?
Solidaritet är ett ord som många vill ta bort från ordboken. Solidaritet är dock inte en automatisk mekanism. Den kan inte programmeras in eller kontrolleras; den är ett spontat beteende som föds i hjärtat på var och en. Ja, ett spontant beteende! När man inser att livet - även om det ofta är motsägelsefullt - är en gåva, att kärlek är källan till och meningen med livet, hur kan man då motstå lusten att behandla andra väl?
In order to do good, we need memory, we need courage and we need creativity. And I know that TED gathers many creative minds. Yes, love does require a creative, concrete and ingenious attitude. Good intentions and conventional formulas, so often used to appease our conscience, are not enough. Let us help each other, all together, to remember that the other is not a statistic or a number. The other has a face. The "you" is always a real presence, a person to take care of.
För att kunna behandla andra väl behöver vi minne, vi behöver mod och även kreativitet. Man har berättat för mig att på TED där träffas många kreativa människor. Ja, kärlek kräver ett kreativt, handfast och uppfinningsrikt beteende. Det räcker inte med goda föresatser och standardlösningar, som vi så ofta använder för att lugna samvetet. Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg att de andra inte är statistik eller siffror. Den andre har ett ansikte. "Du:et" är alltid ett riktigt ansikte, en bror att ta hand om.
There is a parable Jesus told to help us understand the difference between those who'd rather not be bothered and those who take care of the other. I am sure you have heard it before. It is the Parable of the Good Samaritan. When Jesus was asked: "Who is my neighbor?" - namely, "Who should I take care of?" - he told this story, the story of a man who had been assaulted, robbed, beaten and abandoned along a dirt road. Upon seeing him, a priest and a Levite, two very influential people of the time, walked past him without stopping to help. After a while, a Samaritan, a very much despised ethnicity at the time, walked by. Seeing the injured man lying on the ground, he did not ignore him as if he weren't even there. Instead, he felt compassion for this man, which compelled him to act in a very concrete manner. He poured oil and wine on the wounds of the helpless man, brought him to a hostel and paid out of his pocket for him to be assisted.
Det finns en berättelse som Jesus berättade för att få oss att förstå skillnaden mellan de som inte bryr sig och de som tar hand om andra. Ni har säkert hört någon berätta liknelsen om den gode samariten. När Jesus fick frågan "Vem är min nästa?" - det vill säga "Vilka måste jag ta hand om?" - så berättade Jesus denna berättelse; berättelsen om en man som hade blivit överfallen, rånad, misshandlad och övergiven längs vägen. Två mycket respektabla personer - en präst och en levit - såg honom men passerade förbi utan att stanna. Sedan kom en samarit, som tillhörde en föraktad etnisk grupp. När denna samarit såg den skadade mannen på marken så passerade han inte, som om ingenting hade hänt, istället kände han medlidande. Han hade medkänsla, och detta medlidande fick honom att ta till mycket konkreta åtgärder: Han hällde olja och vin på mannens sår, tog honom till ett härbärge och betalade ur egen ficka för att han skulle få hjälp.
The story of the Good Samaritan is the story of today’s humanity. People's paths are riddled with suffering, as everything is centered around money, and things, instead of people. And often there is this habit, by people who call themselves "respectable," of not taking care of the others, thus leaving behind thousands of human beings, or entire populations, on the side of the road. Fortunately, there are also those who are creating a new world by taking care of the other, even out of their own pockets. Mother Teresa actually said: "One cannot love, unless it is at their own expense."
Berättelsen om den goda samariten är berättelsen om mänskligheten idag. Människans väg är fylld med lidande orsakat av det faktum att allt handlar om pengar - om saker, inte människor. Och det finns en vana bland de som anser sig "respektabla" att inte bry sig om andra, och därmed lämna många människor - hela folkgrupper - liggandes på marken längs vägen. Men det finns också de som skapar en ny värld, som tar hand om andra, med egna medel. Moder Teresa sade: "Ingen kan älska om det inte kan ske på egen bekostnad."
We have so much to do, and we must do it together. But how can we do that with all the evil we breathe every day? Thank God, no system can nullify our desire to open up to the good, to compassion and to our capacity to react against evil, all of which stem from deep within our hearts. Now you might tell me, "Sure, these are beautiful words, but I am not the Good Samaritan, nor Mother Teresa of Calcutta." On the contrary: we are precious, each and every one of us. Each and every one of us is irreplaceable in the eyes of God. Through the darkness of today's conflicts, each and every one of us can become a bright candle, a reminder that light will overcome darkness, and never the other way around.
Vi har mycket att göra, och vi måste göra det tillsammans. Men hur kan vi göra det med all ondska vi andas in varje dag? Tack och lov, kan inget system stoppa oss från att öppna oss för det goda, medkänslan, vår förmåga att reagera mot det onda; allt kommer från djupet av våra hjärtan. Nu säger du kanske: "Visst, det är fina ord, men jag är inte den goda samariten, och inte heller Moder Teresa." Tvärt om, var och en av oss är värdefull; var och en av oss är oersättlig, i Guds ögon. I de mörka konflikter som vi går igenom, kan var och en av oss vara ett tänt ljus för att påminna oss om att ljuset vinner över mörker, aldrig motsatsen.
To Christians, the future does have a name, and its name is Hope. Feeling hopeful does not mean to be optimistically naïve and ignore the tragedy humanity is facing. Hope is the virtue of a heart that doesn't lock itself into darkness, that doesn't dwell on the past, does not simply get by in the present, but is able to see a tomorrow. Hope is the door that opens onto the future. Hope is a humble, hidden seed of life that, with time, will develop into a large tree. It is like some invisible yeast that allows the whole dough to grow, that brings flavor to all aspects of life. And it can do so much, because a tiny flicker of light that feeds on hope is enough to shatter the shield of darkness. A single individual is enough for hope to exist, and that individual can be you. And then there will be another "you," and another "you," and it turns into an "us." And so, does hope begin when we have an "us?" No. Hope began with one "you." When there is an "us," there begins a revolution.
För oss kristna har framtiden ett namn, och detta namn är Hopp. Att ha hopp betyder inte att vi är naiva optimister som ignorerar allt ont som händer mänskligheten. Hoppet är ett hjärtas dygd som inte stänger in sig mörkret, inte fastnar i det förflutna, inte hankar sig fram i nuet, utan kan se framåt. Hoppet är den öppna dörren mot framtiden. Hoppet är livets ödmjuka och dolda frö, som med tiden omvandlas till ett stort träd. Det är som en osynlig jäst, som får hela degen att jäsa, som sätter smak på hela livet, och kan göra så mycket, eftersom en liten ljuslåga som lever på hopp, räcker för att göra mörkret mindre kompakt. En enda person räcker för att det ska finns hopp, och den personen kan vara du. Sedan finns det ytterligare ett "Du" och ännu ett "Du", och tillsammans blir vi "Vi". Och när vi blivit "Vi", är det då som hoppet föds? Nej, det började redan med "Du". Och när vi blivit "Vi" startar en revolution!
The third message I would like to share today is, indeed, about revolution: the revolution of tenderness. And what is tenderness? It is the love that comes close and becomes real. It is a movement that starts from our heart and reaches the eyes, the ears and the hands. Tenderness means to use our eyes to see the other, our ears to hear the other, to listen to the children, the poor, those who are afraid of the future. To listen also to the silent cry of our common home, of our sick and polluted earth. Tenderness means to use our hands and our heart to comfort the other, to take care of those in need.
Det tredje och sista budskapet jag skulle vilja förmedla idag handlar om revolutionen, ömhetens revolution. Och vad är ömhet? Det är kärleken som närmar sig och blir sann. Det är en rörelse som börjar i hjärtat och som sprider sig till ögonen, öronen, händerna. Ömhet är att använda sina ögon för att se varandra, att använda sina öron för att höra varandra, för att höra barnens rop, de fattiga, de som fruktar framtiden; även lyssna till det tysta ropet från vårt gemensamma hem, från vår förgiftade och sjuka jord. Ömhet innebär att använda händer och hjärta för att klappa varandra, för att ta hand om varandra.
Tenderness is the language of the young children, of those who need the other. A child’s love for mom and dad grows through their touch, their gaze, their voice, their tenderness. I like when I hear parents talk to their babies, adapting to the little child, sharing the same level of communication. This is tenderness: being on the same level as the other. God himself descended into Jesus to be on our level. This is the same path the Good Samaritan took. This is the path that Jesus himself took. He lowered himself, he lived his entire human existence practicing the real, concrete language of love.
Ömhet är de små barnens språk och de som behöver andra. Ett barns kärlek för pappa och mamma växer med deras smekningar, blickar, röster, deras ömhet. Jag tycker om att höra när pappan och mamman talar till sina små barn, när de beter sig som barn, talar som de talar, som barnen. Det är ömhet: att sänka sig till den andres nivån. Även Gud sänkte sig genom Jesus för att hamna på vår nivå. Det var så här den gode samariten levde. Det var så här Jesus levde, han som kom ner, som gick genom hela livet som människa med ett verkligt kärleksbudskap.
Yes, tenderness is the path of choice for the strongest, most courageous men and women. Tenderness is not weakness; it is fortitude. It is the path of solidarity, the path of humility. Please, allow me to say it loud and clear: the more powerful you are, the more your actions will have an impact on people, the more responsible you are to act humbly. If you don’t, your power will ruin you, and you will ruin the other. There is a saying in Argentina: "Power is like drinking gin on an empty stomach." You feel dizzy, you get drunk, you lose your balance, and you will end up hurting yourself and those around you, if you don’t connect your power with humility and tenderness. Through humility and concrete love, on the other hand, power – the highest, the strongest one – becomes a service, a force for good.
Ja, ömheten är vägen de modigaste och starkaste männen och kvinnorna valt. Ömhet är inte svaghet, det är mod. Det är solidaritetens väg, ödmjukhetens väg. Tillåt mig vara riktigt tydlig: Ju starkare du är, desto mer påverkan har dina handlingar på människor, desto mer ligger det på dig att vara ödmjuk. Annars blir effekten din undergång, och du drar med dig de övriga. I Argentina säger man att makt är som att dricka gin på fastande mage. Du blir yr i huvudet, du blir full, får dig att förlora balansen och det kommer skada dig själv och andra, om makten inte kombineras med ödmjukhet och ömhet. Med ödmjukhet och riktig kärlek, blir makt - ju större och starkare den är - en godhetens kraft som sprider sig.
The future of humankind isn't exclusively in the hands of politicians, of great leaders, of big companies. Yes, they do hold an enormous responsibility. But the future is, most of all, in the hands of those people who recognize the other as a "you" and themselves as part of an "us." We all need each other. And so, please, think of me as well with tenderness, so that I can fulfill the task I have been given for the good of the other, of each and every one, of all of you, of all of us. Thank you.
Mänsklighetens framtid ligger inte bara i händerna på våra politiker, våra stora ledare, våra företag. Visst, deras ansvar är enormt, men framtiden ligger framför allt i händerna på de människor som behandlar alla andra som ett "Du", och sig själva som en del av ett "Oss". Vi behöver alla varandra. Och därför ber jag dig minnas mig med ömhet, eftersom det hjälper mig med den uppgift som anförtrotts mig: Att sprida välgång till andra, till alla. Från alla, till oss alla. Tack!