Dre Urhahn: This theater is built on Copacabana, which is the most famous beach in the world, but 25 kilometers away from here in the North Zone of Rio lies a community called Vila Cruzeiro, and roughly 60,000 people live there. Now, the people here in Rio mostly know Vila Cruzeiro from the news, and unfortunately, news from Vila Cruzeiro often is not good news. But Vila Cruzeiro is also the place where our story begins.
Dre Urhahn: Den här konferensbyggnaden har byggts på Copacabana, som är den mest kända stranden i världen, men 25 kilometer härifrån i den norra delen av Rio ligger ett område som heter Vila Cruzeiro, och där bor det ungefär 60 000 människor. Folk här i Rio känner mest till Vila Cruzeiro från nyheterna, och tyvärr är nyheter från Vila Cruzeiro ofta inte goda nyheter. Men Vila Cruzeiro är också platsen där vår historia börjar.
Jeroen Koolhaas: Ten years ago, we first came to Rio to shoot a documentary about life in the favelas. Now, we learned that favelas are informal communities. They emerged over the years when immigrants from the countryside came to the cities looking for work, like cities within the cities, known for problems like crime, poverty, and the violent drug war between police and the drug gangs. So what struck us was that these were communities that the people who lived there had built with their own hands, without a master plan and like a giant work in progress. Where we're from, in Holland, everything is planned. We even have rules for how to follow the rules. (Laughter)
Jeroen Koolhaas: Vi kom till Rio första gången för tio år sedan för att filma en dokumentär om livet i favelorna. Vi fick veta att favelorna var informella samhällen. De växte fram under åren när inflyttade personer från landsbygden kom till städerna för att leta jobb, som städer inuti städer, kända för problem som kriminalitet, fattigdom, och det våldsamma drogkriget mellan polisen och narkotikaligor. Det som slog oss var att det här var samhällen som var byggda för hand av folk som bodde där, utan någon övergripande plan, som ett gigantiskt pågående arbete. Där vi kommer ifrån, Holland, är allt planerat. Vi har till och med regler för hur man ska följa regler. (Skratt)
DU: So the last day of filming, we ended up in Vila Cruzeiro, and we were sitting down and we had a drink, and we were overlooking this hill with all these houses, and most of these houses looked unfinished, and they had walls of bare brick, but we saw some of these houses which were plastered and painted, and suddenly we had this idea: what would it look like if all these houses would be plastered and painted? And then we imagined one big design, one big work of art. Who would expect something like that in a place like this? So we thought, would that even be possible? So first we started to count the houses, but we soon lost count. But somehow the idea stuck.
DU: Den sista dagen på inspelningen hamnade vi i Vila Cruzeiro, och vi satte oss ner och tog en drink och vi hade utsikt mot en sluttning med en massa hus, och de flesta av husen såg halvfärdiga ut, med oklädda tegelväggar, men vi såg några av husen som var putsade och målade, och plötsligt fick vi en idé: Hur skulle det se ut ifall alla de här husen var putsade och målade? Vi tänkte oss ett enda stort mönster, ett stort konstverk. Vem skulle vänta sig något sådant på en sådan här plats? Vi undrade om det ens skulle vara möjligt? Vi började med att räkna husen, men vi tappade snart räkningen. Men idén bet sig fast på något sätt.
JK: We had a friend. He ran an NGO in Vila Cruzeiro. His name was Nanko, and he also liked the idea. He said, "You know, everybody here would pretty much love to have their houses plastered and painted. It's when a house is finished." So he introduced us to the right people, and Vitor and Maurinho became our crew. We picked three houses in the center of the community and we start here. We made a few designs, and everybody liked this design of a boy flying a kite the best. So we started painting, and the first thing we did was to paint everything blue, and we thought that looked already pretty good. But they hated it. The people who lived there really hated it. They said, "What did you do? You painted our house in exactly the same color as the police station." (Laughter) In a favela, that is not a good thing. Also the same color as the prison cell. So we quickly went ahead and we painted the boy, and then we thought we were finished, we were really happy, but still, it wasn't good because the little kids started coming up to us, and they said, "You know, there's a boy flying the kite, but where is his kite?" We said, "Uh, it's art. You know, you have to imagine the kite." (Laughter) And they said, "No, no, no, we want to see the kite." So we quickly installed a kite way up high on the hill, so that you could see the boy flying the kite and you could actually see a kite. So the local news started writing about it, which was great, and then even The Guardian wrote about it: "Notorious slum becomes open-air gallery."
JK: Vi hade en vän. Han drev en ideell organisation i Vila Cruzeiro. Han hette Nanko, och han gillade också idén. Han sa, "Du vet, alla här skulle älska att få sina hus putsade och målade. Det är då ett hus är klart." Han introducerade oss för de rätta personerna, och Vitor och Maurinho blev våra medarbetare. Vi valde ut tre hus i mitten av området och vi började där. Vi gjorde några designförslag och alla tyckte bäst om bilden av en pojke som flyger en drake. Så vi började måla, och det första vi gjorde var att måla allting blått, och vi tyckte att det redan såg riktigt bra ut. Men de hatade det. Invånarna hatade det verkligen. De sa, "Vad har ni gjort? Ni målade vårt hus i exakt samma färg som polisstationen." (Skratt) I en favela är det inte något bra. Det var också samma färg som en fängelsecell. (Skratt) Så vi gick snabbt vidare och målade pojken. Sen trodde vi att vi var klara, vi var riktigt glada, men det var ändå inte riktigt bra, för de små barnen kom fram till oss och sa, "Det är en pojke som flyger med sin drake, men var är hans drake?" Vi sa, "Öh, det är konst. Ni får försöka tänka er draken." (Skratt) Och de sa "Nej, nej, nej, vi vill se draken." Så vi satte snabbt dit en drake högt upp på berget, så att man kunde se pojken som flög med draken och man kunde faktiskt se en drake. Lokalnyheterna började skriva om det, vilket var härligt, och sen skrev till och med The Guardian om det: "Ökänd slum blir utomhusgalleri."
JK: So, encouraged by this success, we went back to Rio for a second project, and we stumbled upon this street. It was covered in concrete to prevent mudslides, and somehow we saw a sort of river in it, and we imagined this river to be a river in Japanese style with koi carp swimming upstream. So we decided to paint that river, and we invited Rob Admiraal, who is a tattoo artist, and he specialized in the Japanese style. So little did we know that we would spend almost an entire year painting that river, together with Geovani and Robinho and Vitor, who lived nearby. And we even moved into the neighborhood when one of the guys that lived on the street, Elias, told us that we could come and live in his house, together with his family, which was fantastic. Unfortunately, during that time, another war broke out between the police and the drug gangs. (Video) (Gunfire) We learned that during those times, people in communities really stick together during these times of hardship, but we also learned a very important element, the importance of barbecues. (Laughter) Because, when you throw a barbecue, it turns you from a guest into a host, so we decided to throw one almost every other week, and we got to know everybody in the neighborhood.
JK: Vi blev uppmuntrade av den här framgången och åkte tillbaka till Rio för att göra ett andra projekt, och vi hamnade på den här gatan. Den var täckt av cement för att förhindra jordskred, och vi såg en slags flod i den, och vi tänkte oss floden som en japansk flod med koifiskar som simmade uppströms. Så vi bestämde oss för att måla den floden, och vi bjöd in Rob Admiraal som är en tatueringskonstnär, och han har specialiserat sig på den japanska stilen. Då visste vi inte att han skulle tillbringa nästan ett år med att måla floden, tillsammans med Geovani, Robinho och Vitor som bodde i närheten. Vi flyttade till och med in i området när en av killarna som bodde på gatan, Elias, sa att vi kunde få komma och bo i hans hus, tillsammans med hans familj, vilket var fantastiskt. Tyvärr bröt det under den här tiden ut ett nytt krig mellan polisen och narkotikaligorna. Video: (Skottljud) Vi lärde oss att under sådana tider håller människor i samhället verkligen ihop, när det verkligen är svårt, men vi fick lärde oss också om en annan viktig faktor, hur viktiga grillfester är. (Skratt) För när man ordnar en grillfest förvandlas man från gäst till värd, så vi grillade nästan varannan vecka, och vi lärde känna alla grannar. JK: Men vi hade inte glömt tanken på berget.
JK: We still had this idea of the hill, though.
DU: Ja, vi pratade om
DU: Yeah, yeah, we were talking about the scale of this, because this painting was incredibly big, and it was insanely detailed, and this process almost drove us completely insane ourselves. But we figured that maybe, during this process, all the time that we had spent in the neighborhood was maybe actually even more important than the painting itself.
omfattningen av den, för målningen var otroligt stor, och den var galet detaljerad, och processen gjorde oss nästan galna själva. Men vi tänkte att tiden vi lagt ner under processen i det här området kanske faktiskt var viktigare än själva målandet. JK: Efter så lång tid fanns idén om sluttningen fortfarande kvar,
JK: So after all that time, this hill, this idea was still there, and we started to make sketches, models, and we figured something out. We figured that our ideas, our designs had to be a little bit more simple than that last project so that we could paint with more people and cover more houses at the same time. And we had an opportunity to try that out in a community in the central part of Rio, which is called Santa Marta, and we made a design for this place which looked like this, and then we got people to go along with it because turns out that if your idea is ridiculously big, it's easier to get people to go along with this. (Laughter) And the people of Santa Marta got together and in a little over a month they turned that square into this. (Applause) And this image somehow went all over the world.
och vi började göra skisser, modeller, och vi kom på någonting. Vi kom på att våra idéer, våra mönster skulle behöva vara lite enklare än i det förra projektet så att vi kunde låta fler människor måla och hinna med fler hus på samma tid. Och vi fick möjlighet att prova på det i ett område i centrala Rio som heter Santa Marta, och vi gjorde ett mönster för platsen som såg ut så här, och sen fick vi folk att gå med på det, för det visade sig att ifall ens idé är löjligt stor, är det lättare att få folk att gå med på den. (Skratt) Och människorna i Santa Marta samarbetade och på lite mer än en månad hade de förvandlat torget till det här. (Applåder) Och den här bilden spreds på något sätt över världen.
DU: So then we received an unexpected phone call from the Philadelphia Mural Arts Program, and they had this question if this idea, our approach, if this would actually work in North Philly, which is one of the poorest neighborhoods in the United States. So we immediately said yes. We had no idea how, but it seemed like a very interesting challenge, so we did exactly the same as we did in Rio, and we moved into the neighborhood and started barbecuing. (Laughter) So the project took almost two years to complete, and we made individual designs for every single house on the avenue that we painted, and we made these designs together with the local store owners, the building owners, and a team of about a dozen young men and women. They were hired, and then they were trained as painters, and together they transformed their own neighborhood, the whole street, into a giant patchwork of color. (Applause) And at the end, the city of Philadelphia thanked every single one of them and gave them a merit for their accomplishment.
DU: Då fick vi ett oväntat telefonsamtal från Philadelphia Mural Arts Program, och de undrade om vår idé, vår inriktning, skulle kunna fungera i North Philly, som är ett av de fattigaste områdena i USA. Vi sa ja direkt. Vi hade aning om hur vi skulle göra, men det verkade bli en mycket intressant utmaning, så vi gjorde exakt samma sak som i Rio, och vi flyttade in i området och började grilla. (Skratt) Projektet tog nästan två år att genomföra och vi gjorde separata mönster för vart och ett av husen på gatan som vi målade, och vi skapade mönstren ihop med de lokala butiksägarna, byggnadsägarna och ett team med ungefär ett dussin unga män och kvinnor. De anställdes och utbildades till målare och tillsammans förvandlade de sitt eget område, hela gatan, till ett gigantiskt färgat lapptäcke. (Applåder) Efteråt tackade Philadelphias stad var och en av dem och gav dem ett diplom för sin insats.
JK: So now we had painted a whole street. How about we do this whole hill now? We started looking for funding, but instead, we just ran into questions, like, how many houses are you going to paint? How many square meters is that? How much paint are you going to use, and how many people are you going to employ? And we did try for years to write plans for the funding and answer all those questions, but then we thought, in order to answer all those questions, you have to know exactly what you're going to do before you actually get there and start. And maybe it's a mistake to think like that. It would lose some of the magic that we had learned about that if you go somewhere and you spend time there, you can let the project grow organically and have a life of its own.
JK: Nu hade vi målat en hel gata. Skulle vi göra den där bergssluttningen nu? Vi började söka finansiering, men istället stötte vi på en massa frågor, som "Hur många hus tänker ni måla? Hur många kvadratmeter är det? Hur mycket färg kommer ni att använda, och hur många människor tänker ni anställa? Vi försökte i flera år att skriva planer för att söka finansiering och besvara de här frågorna, men sen tänkte vi, att för att kunna svara på de här frågorna måste man veta exakt vad man ska göra innan man kommer dit och kan börja. Kanske är det ett misstag att tänka så. Det skulle göra att en del av magin skulle gå förlorad för vi hade sett att om vi åkte någonstans och stannade där ett tag, kunde projektet växa organiskt och få sitt eget liv.
DU: So what we did is we decided to take this plan and strip it away from all the numbers and all the ideas and presumptions and just go back to the base idea, which was to transform this hill into a giant work of art. And instead of looking for funding, we started a crowdfunding campaign, and in a little over a month, more than 1,500 people put together and donated over 100,000 dollars. So for us, this was an amazing moment, because now — (Applause) — because now we finally had the freedom to use all the lessons that we had learned and create a project that was built the same way that the favela was built, from the ground on up, bottom up, with no master plan.
DU: Så vad vi gjorde var att vi bestämde oss för att stryka alla siffror och idéer och antaganden från planen och bara gå tillbaka till grundidén, som var att förvandla bergsluttningen till ett gigantiskt konstverk. Och istället för att leta finansiering startade vi en crowdfunding-kampanj och efter lite mer än en månad hade drygt 1 500 personer anslutit sig och donerat över 100 000 dollar. För oss var det ett underbart ögonblick, för nu - (Applåder) för nu hade vi äntligen friheten att använda all kunskap vi lärt oss för att skapa ett projekt med samma uppbyggnad som favelorna, från marknivå, nerifrån och upp, utan övergripande plan.
JK: So we went back, and we employed Angelo, and he's a local artist from Vila Cruzeiro, very talented guy, and he knows almost everybody there, and then we employed Elias, our former landlord who invited us into his house, and he's a master of construction. Together with them, we decided where to start. We picked this spot in Vila Cruzeiro, and houses are being plastered as we speak. And the good thing about them is that they are deciding which houses go next. They're even printing t-shirts, they're putting up banners explaining everything to everybody, and talking to the press. This article about Angelo appeared.
JK: Så vi åkte tillbaka och vi anställde Angelo, han är en lokal konstnär från Vila Cruzeiro, en skicklig kille, och han känner nästan alla där, sen anställde vi Elias, vår tidigare hyresvärd som bjöd in oss i sitt hus, och han blev vår byggmästare. Tillsammans med dem bestämde vi var vi skulle börja. Vi valde en plats i Vila Cruzeiro, och just nu täcks huset där av puts. Och det som är bra är att de bestämmer vilka hus som ska göras efter det. De trycker upp t-shirtar, de sätter upp skyltar som förklarar allt för folk, och talar med pressen.
DU: So while this is happening, we are bringing this idea all over the world. So, like the project we did in Philadelphia, we are also invited to do workshops, for instance in Curaçao, and right now we're planning a huge project in Haiti.
Det här är en artikel om Angelo. DU: Medan det här händer sprider vi idén över världen. Som i projektet vi gjorde i Philadelphia blir vi inbjudna till att hålla workshops till exempel i Curaçao, och just nu planerar vi ett stort projekt på Haiti.
JK: So the favela was not only the place where this idea started: it was also the place that made it possible to work without a master plan, because these communities are informal — this was the inspiration — and in a communal effort, together with the people, you can almost work like in an orchestra, where you can have a hundred instruments playing together to create a symphony.
JK: Favelan var inte bara platsen där den här idén startade: Det var också platsen som gjorde det möjligt att jobba utan en övergripande plan, för de här områdena är informella - det gav oss inspiration - och i en samarbetsinsats, tillsammans med invånarna, kan man arbeta nästan som en orkester, där man kan ha hundra instrument som spelar en symfoni tillsammans.
DU: So we want to thank everybody who wanted to become part of this dream and supported us along the way, and we are looking at continuing.
DU: Vi vill tacka alla som ville bli en del av den här drömmen och som stödde oss längs vägen, och vi jobbar på att fortsätta.
JK: Yeah. And so one day pretty soon, when the colors start going up on these walls, we hope more people will join us, and join this big dream, and maybe one day, the whole of Vila Cruzeiro will be painted.
JK: Ja. Så en dag ganska snart, när färgerna börjar komma upp på de här väggarna, hoppas vi att fler människor ska ansluta sig och delta i den här drömmen, och kanske kommer hela Vila Cruzeiro en dag att vara målat.
DU: Thank you.
DU: Tack.
(Applause)
(Applåder)