I grew up with my identical twin, who was an incredibly loving brother. Now, one thing about being a twin is, it makes you an expert at spotting favoritism. If his cookie was even slightly bigger than my cookie, I had questions. And clearly, I wasn't starving.
Jag växte upp med min enäggstvilling, min otroligt kärleksfulla bror. Är man tvilling blir man expert på millimeterrättvisa. Om hans kaka var det allra minsta större än min, ifrågasatte jag det. Självfallet svalt jag inte.
(Laughter)
(Skratt)
When I became a psychologist, I began to notice favoritism of a different kind; and that is, how much more we value the body than we do the mind. I spent nine years at university earning my doctorate in psychology, and I can't tell you how many people look at my business card and say, "Oh -- a psychologist. So, not a real doctor," as if it should say that on my card.
När jag blev psykolog, började jag uppmärksamma en annan typ av favorisering, nämligen hur mycket mer vi värdesätter våra kroppar än våra sinnen. Jag tillbringade nio år på universitetet för att ta min doktorsexamen i psykologi, och jag vet inte hur många av de som läser mitt visitkort som säger, "Oj, psykolog. Så du är ingen riktig läkare," som om det skulle stå så på mitt kort.
[Dr. Guy Winch, Just a Psychologist (Not a Real Doctor)]
(Skratt)
(Laughter)
This favoritism we show the body over the mind -- I see it everywhere.
Att vi värdesätter kroppen mer än sinnet, det märker jag överallt.
I recently was at a friend's house, and their five-year-old was getting ready for bed. He was standing on a stool by the sink, brushing his teeth, when he slipped and scratched his leg on the stool when he fell. He cried for a minute, but then he got back up, got back on the stool, and reached out for a box of Band-Aids to put one on his cut. Now, this kid could barely tie his shoelaces, but he knew you have to cover a cut so it doesn't become infected, and you have to care for your teeth by brushing twice a day. We all know how to maintain our physical health and how to practice dental hygiene, right? We've known it since we were five years old. But what do we know about maintaining our psychological health? Well, nothing. What do we teach our children about emotional hygiene? Nothing. How is it that we spend more time taking care of our teeth than we do our minds? Why is it that our physical health is so much more important to us than our psychological health?
Nyligen besökte jag en vän, då deras femåring skulle göra sig iordning för natten. Han stod på en pall framför handfatet och borstade tänderna, då han halkade, och skrapade benet i pallen. Han grät i någon minut, men sedan reste han sig, ställde sig på pallen, och sträckte sig efter ett plåster att sätta på såret. Ungen kunde knappt knyta sina skosnören, men han visste hur han skulle täcka såret för att skydda det, som man måste ta hand om sina tänder genom att borsta dem två gånger om dagen. Vi vet alla hur vi ska ta hand om vår fysiska hälsa och våra tänder, eller hur? Det har vi kunnat sedan vi var fem år. Men vad vet vi om hur vi tar hand om vår psykiska hälsa? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Vad lär vi våra barn om känslomässig hygien? Ingenting. Varför lägger vi mer tid på våra tänder än på att vårda våra sinnen. Varför är vår fysiska hälsa så mycket viktigare för oss än vår psykiska hälsa?
We sustain psychological injuries even more often than we do physical ones, injuries like failure or rejection or loneliness. And they can also get worse if we ignore them, and they can impact our lives in dramatic ways. And yet, even though there are scientifically proven techniques we could use to treat these kinds of psychological injuries, we don't. It doesn't even occur to us that we should. "Oh, you're feeling depressed? Just shake it off; it's all in your head." Can you imagine saying that to somebody with a broken leg: "Oh, just walk it off; it's all in your leg."
Vi utstår psykisk ohälsa mycket oftare än fysisk, själsliga sår orsakade av misslyckande, avvisande eller ensamhet. De kan också bli värre om vi ignorerar dem, och de kan få en dramatisk inverkan på våra liv. Trots att det finns vetenskapligt beprövade tekniker för den här typen av psykiska skador använder vi dem inte. Vi slås inte ens av tanken att vi kan. "Oj, är du deprimerad? Skaka av dig det, det sitter bara i huvudet." Kan du tänka dig att säga så till någon som brutit benet: "Oj, bara gå av dig det, det sitter bara i benet."
(Laughter)
(Skratt)
It is time we closed the gap between our physical and our psychological health. It's time we made them more equal, more like twins.
Det är dags att vi sluter gapet mellan vår fysiska och psykiska hälsa. Det är dags att hantera dem mer jämbördigt, mer som tvillingar.
Speaking of which, my brother is also a psychologist. So he's not a real doctor, either.
På tal om det, min bror är också psykolog. Så han är inte heller någon riktig läkare.
(Laughter)
(Skratt)
We didn't study together, though. In fact, the hardest thing I've ever done in my life is move across the Atlantic to New York City to get my doctorate in psychology. We were apart then for the first time in our lives, and the separation was brutal for both of us. But while he remained among family and friends, I was alone in a new country. We missed each other terribly, but international phone calls were really expensive then, and we could only afford to speak for five minutes a week. When our birthday rolled around, it was the first we wouldn't be spending together. We decided to splurge, and that week, we would talk for 10 minutes.
Men vi studerade inte tillsammans. Faktum är, att det svåraste jag gjort i mitt liv var att flytta över Atlanten till New York för att ta min doktorsexamen i psykologi. Det var första gången som vi var ifrån varandra, och separationen var hemsk för oss båda. Men medan han stannade kvar bland familj och vänner, var jag ensam i ett nytt land. Vi saknade varandra oerhört, och internationella telefonsamtal var mycket dyra på den tiden så vi hade bara råd att prata fem minuter i veckan. När vår födelsedag närmade sig, var det första gången vi inte skulle fira den ihop. Vi bestämde oss för att storsatsa, den veckan skulle vi prata i tio minuter.
(Laughter)
Jag tillbringade morgonen med att vanka i mitt rum och väntande på hans samtal -
I spent the morning pacing around my room, waiting for him to call -- and waiting ... and waiting. But the phone didn't ring. Given the time difference, I assumed, "OK, he's out with friends, he'll call later." There were no cell phones then. But he didn't. And I began to realize that after being away for over 10 months, he no longer missed me the way I missed him. I knew he would call in the morning, but that night was one of the saddest and longest nights of my life. I woke up the next morning. I glanced down at the phone, and I realized I had kicked it off the hook when pacing the day before. I stumbled out of bed, I put the phone back on the receiver, and it rang a second later. And it was my brother, and boy, was he pissed.
och väntade och väntade men telefonen ringde aldrig. Med tanke på tidsskillnden, tänkte jag, "Ok, han är ute med sina vänner, han ringer senare." Då fanns inga mobiltelefoner. Men det gjorde han inte. Då gick det upp för mig att eftersom jag varit borta i tio månader, så saknade han inte längre mig lika mycket som jag saknade honom. Jag tänkte att han ringer nästa dag, men den kvällen var en av de sorgligaste och längsta i hela mitt liv. När jag vaknade nästa morgon, tittade jag på telefonen och upptäckte att jag sparkat luren ur klykan när jag vankat fram och tillbaka dagen innan. Jag snubblade ur sängen, lade tillbaka luren i klykan, och den ringde direkt, det var min bror, och oj, vad arg han var.
(Laughter)
(Skratt)
It was the saddest and longest night of his life as well. Now, I tried to explain what happened, but he said, "I don't understand. If you saw I wasn't calling you, why didn't you just pick up the phone and call me?" He was right. Why didn't I call him? I didn't have an answer then. But I do today, and it's a simple one: loneliness.
Det hade varit hans längsta och ledsammaste natt också. Jag försökte förklara vad som hänt, men han sade, "Jag förstår inte. Om du såg att jag inte ringde dig, varför ringde inte du mig?" Han hade ju rätt. Varför hade jag inte ringt honom? Då hade jag inget svar, men det har jag idag, det är enkelt: ensamhet.
Loneliness creates a deep psychological wound, one that distorts our perceptions and scrambles our thinking. It makes us believe that those around us care much less than they actually do. It make us really afraid to reach out, because why set yourself up for rejection and heartache when your heart is already aching more than you can stand? I was in the grips of real loneliness back then, but I was surrounded by people all day, so it never occurred to me. But loneliness is defined purely subjectively. It depends solely on whether you feel emotionally or socially disconnected from those around you. And I did. There is a lot of research on loneliness, and all of it is horrifying. Loneliness won't just make you miserable; it will kill you. I'm not kidding. Chronic loneliness increases your likelihood of an early death by 14 percent. Fourteen percent! Loneliness causes high blood pressure, high cholesterol. It even suppress the functioning of your immune system, making you vulnerable to all kinds of illnesses and diseases. In fact, scientists have concluded that taken together, chronic loneliness poses as significant a risk for your long-term health and longevity as cigarette smoking. Now, cigarette packs come with warnings saying, "This could kill you." But loneliness doesn't. And that's why it's so important that we prioritize our psychological health, that we practice emotional hygiene. Because you can't treat a psychological wound if you don't even know you're injured. Loneliness isn't the only psychological wound that distorts our perceptions and misleads us.
Ensamhet skapar ett djupt mentalt sår, som förvränger vår varseblivning och våra tankar. Den får oss att tro vår omgivning bryr sig mycket minde än de verkligen gör. Den gör oss rädda för att kontakta andra, för varför utsätta sig för avvisande och smärta när hjärtat redan värker mer än man står ut med? På den tiden hade ensamheten sitt grepp om mig, men jag var aldrig själv så det gick inte upp för mig. Men ensamhet är en subjektiv upplevelse. Den beror enbart på om du känner dig känslomässigt eller socialt avskärmad från de omkring dig. Det gjorde jag. Mycket forskning är gjord kring ensamhet, och resultaten är skräckinjagande. Ensamhet gör dig inte bara sårbar, den tar död på dig. Jag skojar inte. Kronisk ensamhet ökar sannolikheten att dö för tidigt med fjorton procent. Ensamhet orsakar högt blodtryck, höga kolesterolvärden. Den hämmar till och med ditt immunsystem, och gör dig känsligare för infektioner och sjukdomar. Faktum är att forskare har dragit slutsatsen att sammantaget, utgör kronisk ensamhet en lika stor risk för din långsiktiga hälsa och livslängd som rökning gör. På cigarettpaket trycks varningen "Cigaretter kan döda dig". Men ingen varnar för risken med ensamhet. Det är därför det är så viktigt att vi prioriterar vår psykiska hälsa, att vi praktiserar emotionell hygien. Du kan inte behandla ett psykiskt sår om du inte vet att du är skadad. Ensamhet är inte den enda psykiska skadan som stör vår varseblivning och leder oss fel.
Failure does that as well. I once visited a day care center, where I saw three toddlers play with identical plastic toys. You had to slide the red button, and a cute doggie would pop out. One little girl tried pulling the purple button, then pushing it, and then she just sat back and looked at the box with her lower lip trembling. The little boy next to her watched this happen, then turned to his box and burst into tears without even touching it. Meanwhile, another little girl tried everything she could think of until she slid the red button, the cute doggie popped out, and she squealed with delight. So: three toddlers with identical plastic toys, but with very different reactions to failure. The first two toddlers were perfectly capable of sliding a red button. The only thing that prevented them from succeeding was that their mind tricked them into believing they could not. Now, adults get tricked this way as well, all the time. In fact, we all have a default set of feelings and beliefs that gets triggered whenever we encounter frustrations and setbacks.
Ett misslyckande får samma konsekvenser. Jag besökte en gång ett daghem, där några småbarn lekte med identiska plastleksaker. Sköt de den röda knappen åt sidan, dök en söt hundvalp upp. En liten flicka försökte med att dra i den lila knappen, och sen trycka på den, och efteråt satt hon bara och tittade på lådan med darrande underläpp. Den lille pojken bredvid henne såg det, vände sig mot sin låda och brast i gråt utan att ens ha provat själv. Under tiden provade en annan flicka med allt hon kunde komma på tills hon sköt på den röda knappen, den söta hunden dök upp, och hon skrek av förtjusning. Så, tre barn med identiska plastleksaker, men med olika reaktioner på att misslyckas. De första två var fullt kapabla att skjuta på den röd knappen. Det enda som hindrade dem från att lyckas var att deras hjärnor lurade dem att tro att de inte kunde. Vuxna lurar sig själva på samma sätt, hela tiden. Faktum är att vi har en standarduppsättning känslor och övertygelser som triggas igång varje gång vi råkar ut för hinder och bakslag.
Are you aware of how your mind reacts to failure? You need to be. Because if your mind tries to convince you you're incapable of something, and you believe it, then like those two toddlers, you'll begin to feel helpless and you'll stop trying too soon, or you won't even try at all. And then you'll be even more convinced you can't succeed. You see, that's why so many people function below their actual potential. Because somewhere along the way, sometimes a single failure convinced them that they couldn't succeed, and they believed it.
Är du medveten om hur du reagerar på misslyckande? Det behöver du vara. Därför att om din hjärna försöker övertyga dig om att du är inkapabel och du tror på det, kommer du att - precis som de båda barnen - känna dig hjälplös och snart kommer du att sluta försöka, kanske innan du ens börjat. Sen kommer du bli ännu mer övertygad om att du inte kan lyckas. Detta är varför så många fungerar långt under sin förmåga. För något längs vägen, något enstaka misslyckande övertygade dem om att de inte kunde, och de trodde på det.
Once we become convinced of something, it's very difficult to change our mind. I learned that lesson the hard way when I was a teenager with my brother. We were driving with friends down a dark road at night, when a police car stopped us. There had been a robbery in the area and they were looking for suspects. The officer approached the car, and shined his flashlight on the driver, then on my brother in the front seat, and then on me. And his eyes opened wide and he said, "Where have I seen your face before?"
När vi väl blivit övertygade, har vi väldigt svårt att ändra oss. Jag lärde mig den läxan den hårda vägen när jag och min bror var tonåringar. Vi var ute och körde bil tillsammans med några vänner en natt, då vi blev stoppade av polisen. Ett rån hade begåtts i området och de letade nu efter misstänkta. Polisen närmade sig bilen, lyste först med ficklampan på föraren, sedan på min bror i framsätet, och därefter på mig. Hans ögon blev vidöppna och så sade han, "Var har jag sett dig förut?" (Skratt)
(Laughter)
And I said, "In the front seat."
Jag svarade, "I framsätet."
(Laughter)
(Skratt)
But that made no sense to him whatsoever, so now he thought I was on drugs.
Det betydde ingenting för honom. Nu trodde han istället att vi var drogpåverkade.
(Laughter)
(Skratt)
So he drags me out of the car, he searches me, he marches me over to the police car, and only when he verified I didn't have a police record, could I show him I had a twin in the front seat. But even as we were driving away, you could see by the look on his face he was convinced that I was getting away with something.
Så han drar ut mig ur bilen, visiterar mig, marscherar över med mig till polisbilen, och inte förrän han verifierat att jag inte fanns i brottsregistret kunde jag visa honom att min tvilling satt i framsätet. Men till och med när vi körde iväg kunde vi se på hans ansiktsuttryck att han var övertygad om att jag kommit undan med något. (Skratt)
(Laughter)
Våra tankar är svåra att ändra när vi väl blivit övertygade.
Our mind is hard to change once we become convinced. So it might be very natural to feel demoralized and defeated after you fail. But you cannot allow yourself to become convinced you can't succeed. You have to fight feelings of helplessness. You have to gain control over the situation. And you have to break this kind of negative cycle before it begins.
Det är därför naturligt att känna sig missmodig och besegrad efter ett misslyckande. Men du kan inte tillåta dig själv att tro att du inte kan lyckas. Du måste kämpa emot känslorna av hjälplöshet. Du måste ta kontroll över situationen. Du måste bryta den negativa spiralen redan innan den börjar.
[Stop Emotional Bleeding]
Our minds and our feelings -- they're not the trustworthy friends we thought they were. They're more like a really moody friend, who can be totally supportive one minute, and really unpleasant the next. I once worked with this woman who, after 20 years marriage and an extremely ugly divorce, was finally ready for her first date. She had met this guy online, and he seemed nice and he seemed successful, and most importantly, he seemed really into her. So she was very excited, she bought a new dress, and they met at an upscale New York City bar for a drink. Ten minutes into the date, the man stands up and says, "I'm not interested," and walks out. Rejection is extremely painful. The woman was so hurt she couldn't move. All she could do was call a friend. Here's what the friend said: "Well, what do you expect? You have big hips, you have nothing interesting to say. Why would a handsome, successful man like that ever go out with a loser like you?" Shocking, right, that a friend could be so cruel? But it would be much less shocking if I told you it wasn't the friend who said that. It's what the woman said to herself. And that's something we all do, especially after a rejection. We all start thinking of all our faults and all our shortcomings, what we wish we were, what we wish we weren't. We call ourselves names. Maybe not as harshly, but we all do it. And it's interesting that we do, because our self-esteem is already hurting. Why would we want to go and damage it even further? We wouldn't make a physical injury worse on purpose. You wouldn't get a cut on your arm and decide, "Oh! I know -- I'm going to take a knife and see how much deeper I can make it."
Vårt sinne och våra känslor, är inte de trofasta vänner vi tror att de är. De är mer som lynniga vänner, väldigt stöttande ena minuten, och riktigt otrevliga i nästa. Jag arbetade en gång med en kvinna som efter tjugo år som gift och en hemsk skilsmässa, var redo för sin första träff. Hon hade träffat en man online, som verkade både trevlig och framgångsrik, samt viktigast av allt, intresserad av henne. Hon var väldigt förväntansfull, hon köpte en ny klänning, och de träffades på en finare bar i New York för att ta en drink. Efter tio minuter reser sig mannen och säger, "Jag är inte intresserad," och går iväg. Ett avvisande är kolossalt smärtsamt. Kvinnan var så sårad att hon knappt kunde röra sig. Hon ringde en vän. Vännen svarade; "Vad hade du förväntat dig? Du har stora höfter, du har inget intressant att säga, varför skulle en stilig, framgångsrik man någonsin gå ut med en förlorare som du?" Chockerande, att en vän kan vara så grym, eller hur? Men det skulle vara mindre chockerande om jag berättade att det inte var vännen som sade så. Det var kvinnan som sade så till sig själv. Det är något vi alla säger oss själva, i synnerhet efter ett avvisande. Vi börjar alla tänka på våra fel och tillkortakommanden, vad vi önskar att vi vore, och inte vore, vi förminskar oss. Kanske inte så mycket, men vi gör det. Det är intressant att vi gör det, för vår självkänsla gör ju redan ont. Varför skulle vi skada den ännu mer? Vi skulle inte medvetet förvärra en fysisk skada. Efter ett skärsår i armen skulle du inte tänka, "Åh, jag vet! Jag tar en kniv och ser hur djupt jag kan skära."
But we do that with psychological injuries all the time. Why? Because of poor emotional hygiene. Because we don't prioritize our psychological health. We know from dozens of studies that when your self-esteem is lower, you are more vulnerable to stress and to anxiety; that failures and rejections hurt more, and it takes longer to recover from them. So when you get rejected, the first thing you should be doing is to revive your self-esteem, not join Fight Club and beat it into a pulp. When you're in emotional pain, treat yourself with the same compassion you would expect from a truly good friend.
Men vi gör hela tiden så med våra psykiska sår. Varför? På grund av dålig känslomässig hygien. För att vi inte prioriterar vår mentala hälsa. Från dussintals studier vet vi att när självkänslan är låg, är vi mottagligare för stress och ångest, misslyckanden och avvisanden sårar oss mer och återhämtningen tar längre tid. När du blir avvisad är det första du bör göra att blåsa liv i självkänslan och inte gå med i och slå på den. När du upplever känslomässig smärta, behandla dig själv med samma medkänsla som du förväntar dig från en god vän.
[Protect Your Self-Esteem]
Vi måste ta tag i våra ohälsosamma psykiska vanor
We have to catch our unhealthy psychological habits and change them. And one of unhealthiest and most common is called rumination. To ruminate means to chew over. It's when your boss yells at you or your professor makes you feel stupid in class, or you have big fight with a friend and you just can't stop replaying the scene in your head for days, sometimes for weeks on end. Now, ruminating about upsetting events in this way can easily become a habit, and it's a very costly one, because by spending so much time focused on upsetting and negative thoughts, you are actually putting yourself at significant risk for developing clinical depression, alcoholism, eating disorders, and even cardiovascular disease.
och förändra dem. En av de ohälsosammaste och vanligaste är grubbel. Att grubbla innebär att älta någonting. Det är när chefen skriker åt dig, eller din lärare får dig att känna dig korkad, eller om du bråkat med en vän och inte kan sluta spela upp scenerna för dig själv, om och om igen, ibland under flera veckors tid. Att på det här viset grubbla över jobbiga händelser, kan lätt bli en vana, och den är mycket kostsam. Genom att ägna mycket tid åt att fokusera på upprörande och negativa tankar sätter du dig själv i riskzonen för att utveckla klinisk depression, alkoholism, ätstörningar, och till och med hjärt-kärlsjukdomar.
The problem is, the urge to ruminate can feel really strong and really important, so it's a difficult habit to stop. I know this for a fact, because a little over a year ago, I developed the habit myself. You see, my twin brother was diagnosed with stage 3 non-Hodgkin's lymphoma. His cancer was extremely aggressive. He had visible tumors all over his body. And he had to start a harsh course of chemotherapy. And I couldn't stop thinking about what he was going through. I couldn't stop thinking about how much he was suffering, even though he never complained, not once. He had this incredibly positive attitude. His psychological health was amazing. I was physically healthy, but psychologically, I was a mess. But I knew what to do. Studies tell us that even a two-minute distraction is sufficient to break the urge to ruminate in that moment. And so each time I had a worrying, upsetting, negative thought, I forced myself to concentrate on something else until the urge passed. And within one week, my whole outlook changed and became more positive and more hopeful.
Problemet är att driften att grubbla kan kännas väldigt stark och viktig, så det är en vana som är svår att bryta. Jag vet det av egen erfarenhet, för att för drygt ett år sedan utvecklade jag själv denna vana. Min tvillingbror fick diagnosen Non-Hodgkins lymfom i tredje fasen. Cancern var extremt aggressiv. Han hade synliga tumörer över hela kroppen. Och han hade påbörjat en tuff cellgiftsbehandling. Jag kunde inte sluta tänka på vad han gick igenom. Jag kunde inte sluta tänka på hur mycket han led, även om han aldrig klagade, inte en gång. Han hade en otroligt positiv inställning. Hans mentala hälsa var fantastisk. Jag var fysiskt frisk, men ett psykiskt vrak. Men jag visste vad jag behövde göra. Studier visar att det räcker med två minuters distraktion för att bryta behovet att grubbla i det ögonblicket. Varje gång jag fick en oroande, upprörande, negativ tanke, tvingade jag mig att koncentrera mig på någonting annat, tills känslan gick över. Inom en vecka förändrades min inställning till att bli mer positiv och hoppfull.
[Battle Negative Thinking]
Nine weeks after he started chemotherapy, my brother had a CAT scan, and I was by his side when he got the results. All the tumors were gone. He still had three more rounds of chemotherapy to go, but we knew he would recover. This picture was taken two weeks ago.
Nio veckor efter påbörjad cellgiftsbehandling, skannades min bror, och jag var vid hans sida när han fick resultatet. Alla tumörerna var borta. Han hade tre cellgiftsbehandlingar kvar, men han visste att han skulle bli frisk. Bilden togs för två veckor sedan.
By taking action when you're lonely, by changing your responses to failure, by protecting your self-esteem, by battling negative thinking, you won't just heal your psychological wounds, you will build emotional resilience, you will thrive. A hundred years ago, people began practicing personal hygiene, and life expectancy rates rose by over 50 percent in just a matter of decades. I believe our quality of life could rise just as dramatically if we all began practicing emotional hygiene.
Genom att agera när du är ensam, genom att förändra din reaktion vid misslyckande, genom att skydda din självkänsla, genom att slåss mot negativt tänkade, kommer du inte enbart att hela dina mentala sår, du bygger upp din känslomässiga motståndskraft, och du kommer att må bra. För hundra år sedan började vi utföra personlig hygien, och förväntad livslängd ökade med över femtio procent på bara några decennier. Jag är övertygad om att vår livskvalitet kan öka lika dramatiskt om vi alla börjar praktisera emotionell hygien.
Can you imagine what the world would be like if everyone was psychologically healthier? If there were less loneliness and less depression? If people knew how to overcome failure? If they felt better about themselves and more empowered? If they were happier and more fulfilled? I can, because that's the world I want to live in. And that's the world my brother wants to live in as well. And if you just become informed and change a few simple habits, well -- that's the world we can all live in.
Kan ni föreställa er hur världen skulle se ut om alla mådde bättre psykiskt? Om det fanns mindre av ensamhet och depression? Om folk visste hur de ska hantera sina misslyckanden? Om de kände sig mer tillfreds med sig själva och starkare? Om de var gladare och kände att de kunde förverkliga sig själva? Det kan jag, för det är den värld jag vill leva i, och det är den värld som också min bror vill leva i. Om du bara blir medveten och ändrar på några enkla ovanor, ja, då kan vi få den värld vi alla vill leva i.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)