"All I wanted was a much-deserved promotion, and he told me to 'Get up on the desk and spread 'em.'"
"Allt jag ville var att få den befordran jag arbetat för så länge, och han sa till mig att lägga mig på skrivbordet och sära på benen."
"All the men in my office wrote down on a piece of paper the sexual favors that I could do for them. All I had asked for was an office with a window."
"Alla män på kontoret skrev ner vilken sexuell tjänst de önskade av mig. Allt jag bad om var ett kontor med fönster."
"I asked for his advice about how I could get a bill out of committee; he asked me if I brought my kneepads."
"Jag bad om hans råd för att få igenom min motion, och han frågade mig om jag hade knäskydden med mig"
Those are just a few of the horrific stories that I heard from women over the last year, as I've been investigating workplace sexual harassment. And what I found out is that it's an epidemic across the world. It's a horrifying reality for millions of women, when all they want to do every day is go to work. Sexual harassment doesn't discriminate. You can wear a skirt, hospital scrubs, army fatigues. You can be young or old, married or single, black or white. You can be a Republican, a Democrat or an Independent. I heard from so many women: police officers, members of our military, financial assistants, actors, engineers, lawyers, bankers, accountants, teachers ... journalists. Sexual harassment, it turns out, is not about sex. It's about power, and about what somebody does to you to try and take away your power. And I'm here today to encourage you to know that you can take that power back.
Detta är bara några hemska berättelser som kvinnor berättat det senaste året då jag undersökt sexuella trakasserier på arbetsplatser. Under mitt arbete upptäckte jag att en epidemi spridit sig över jorden. Det är den fruktansvärda verkligheten för miljontals kvinnor, när det enda de vill är att arbeta. Sexuella trakasserier diskriminerar ingen. Du kan ha kjol, du kan ha sjukhuskläder, militäruniform, du kan vara ung eller gammal, gift eller singel, vit eller svart, du kan vara demokrat, republikan eller oberoende. Jag har hört det från så många kvinnor: poliser, militärer, kontorister, skådespelerskor, ingenjörer, advokater, banktjänstemän, kassapersonal, lärare, journalister. Det visar sig att sexuella trakasserier inte handlar om sex. Det handlar om makt, det personen vill är att ta bort din egna makt. Jag är här idag för att uppmuntra dig att ta tillbaka din makt.
(Applause)
(Applåder)
On July 6, 2016, I jumped off a cliff all by myself. It was the scariest moment of my life; an excruciating choice to make. I fell into an abyss all alone, not knowing what would be below. But then, something miraculous started to happen. Thousands of women started reaching out to me to share their own stories of pain and agony and shame. They told me that I became their voice -- they were voiceless. And suddenly, I realized that even in the 21st century, every woman still has a story.
Den 6 juli 2016 "hoppade" jag ensam, och det var mitt livs mest skrämmande upplevelse, ett val som gjorde mig sårbar. Jag föll mot avgrunden helt ensam utan att veta vad som fanns under mig. Sedan hände ett mirakel. Tusentals kvinnor började berätta sina historier fyllda av smärta, vånda och skam. De sa att jag blivit deras röst då de själva inte hade en röst. Då plötsligt insåg jag trots att vi lever på 2000-talet, så har varje kvinna en berättelse.
Like Joyce, a flight attendant supervisor whose boss, in meetings every day, would tell her about the porn that he'd watched the night before while drawing penises on his notepad. She went to complain. She was called "crazy" and fired. Like Joanne, Wall Street banker. Her male colleagues would call her that vile c-word every day. She complained -- labeled a troublemaker, never to do another Wall Street deal again. Like Elizabeth, an army officer. Her male subordinates would wave one-dollar bills in her face, and say, "Dance for me!" And when she went to complain to a major, he said, "What? Only one dollar? You're worth at least five or ten!"
Som Joyce, en flygvärdinna vars chef varje dag berättade om den porr han sett kvällen före medan han ritade penisar i sitt anteckningsblock. Hon berättade, men blev kallad "galen" och fick sparken. Joanne, en bankir på Wall Street. Hennes manliga kollegor kallade henne "fitta" varje dag. Hon berättade - och sågs som en bråkmakare, efter det var hennes karriär på Wall Street slut. Elizabeth, militär i armén vars underordnade viftade med 1-dollarssedlar framför henne och sa "Dansa!" När hon berättade sa hennes major: "Va? Bara 1 dollar? Du borde vara värd åtminstone 5 eller 10!"
After reading, replying to all and crying over all of these emails, I realized I had so much work to do. Here are the startling facts: one in three women -- that we know of -- have been sexually harassed in the workplace. Seventy-one percent of those incidences never get reported. Why? Because when women come forward, they're still called liars and troublemakers and demeaned and trashed and demoted and blacklisted and fired. Reporting sexual harassment can be, in many cases, career-ending. Of all the women that reached out to me, almost none are still today working in their chosen profession, and that is outrageous.
Efter att ha läst, svarat alla och gråtit över alla berättelser, insåg jag hur mycket arbete som låg framför mig. Här kommer häpnadsväckande fakta; 1 av 3 kvinnor - som vi känner till - har trakasserats sexuellt på sin arbetsplats. 71% av dessa händelser har aldrig rapporterats. Varför? För när kvinnor berättar, kallas de för lögnerskor, bråkmakare, förnedras, degraderas, blir svartlistade och avskedade. Att berätta om sexuella trakasserier innebär ofta ett slut på karriären. Av de kvinnor som kontaktat mig är det i stort sett ingen som arbetar kvar i sin profession, vilket är helt vansinnigt.
I, too, was silent in the beginning. It happened to me at the end of my year as Miss America, when I was meeting with a very high-ranking TV executive in New York City. I thought he was helping me throughout the day, making a lot of phone calls. We went to dinner, and in the back seat of a car, he suddenly lunged on top of me and stuck his tongue down my throat. I didn't realize that to "get into the business" -- silly me -- he also intended to get into my pants. And just a week later, when I was in Los Angeles meeting with a high-ranking publicist, it happened again. Again, in a car. And he took my neck in his hand, and he shoved my head so hard into his crotch, I couldn't breathe. These are the events that suck the life out of all of your self-confidence. These are the events that, until recently, I didn't even call assault. And this is why we have so much work to do.
Även jag var till en början tyst. Det hände mig i slutet av mitt år som Miss America, då jag mötte en mycket erkänd TV-producent i New York. Jag trodde att han hjälpte mig med ett antal telefonsamtal. Vi åt middag, och i baksätet på bilen så lade han sig plötsligt över mig och tryckte in sin tunga i min mun. Jag hade inte förstått vad "göra affärer" innebar - dumma jag - han försökte också komma innanför mina byxor. En vecka senare var jag i Los Angeles och träffade en mycket välkänd bokförläggare, då hände det igen. Även denna gång i bilen. Med sin hand tog han runt min nacke och tryckte mitt ansikte mot sitt skrev, så hårt att jag inte kunde andas. Såna händelser berövar dig på din självkänsla. Till alldeles nyligen såg jag inte på dessa händelser som övergrepp. Av just den anledningen så har vi mycket jobb att göra.
After my year as Miss America, I continued to meet a lot of well-known people, including Donald Trump. When this picture was taken in 1988, nobody could have ever predicted where we'd be today.
Efter mitt år som Miss America fortsatte jag att träffa mycket kända personer, varav en var Donald Trump. Detta foto togs 1988 och ingen kunde förutspå var vi skulle vara idag.
(Laughter)
(Skratt)
Me, fighting to end sexual harassment in the workplace; he, president of the United States in spite of it.
Jag, som strider för att få ett stopp för sexuella trakasserier; han, president i USA trots det.
And shortly thereafter, I got my first gig in television news in Richmond, Virginia. Check out that confident smile with the bright pink jacket. Not so much the hair.
Kort därefter fick jag mitt första arbete på TV-nyheterna i Richmond, Virginia. Kolla in mitt självsäkra leende och den rosa jackan. Inte så lyckad frisyr dock.
(Laughter)
(Skratt)
I was working so hard to prove that blondes have a lot of brains. But ironically, one of the first stories I covered was the Anita Hill hearings in Washington, DC. And shortly thereafter, I, too, was sexually harassed in the workplace. I was covering a story in rural Virginia, and when we got back into the car, my cameraman started saying to me, wondering how much I had enjoyed when he touched my breasts when he put the microphone on me. And it went downhill from there. I was bracing myself against the passenger door -- this was before cellphones. I was petrified. I actually envisioned myself rolling outside of that door as the car was going 50 miles per hour like I'd seen in the movies, and wondering how much it would hurt.
Jag arbetade så hårt för att bevisa att blondiner har hjärna. Ironiskt nog var den första nyheten jag rapporterade, om förhören med Anita Hill i Washington, DC. Kort därefter blev även jag sexuellt trakasserad på min arbetsplats. Jag gjorde ett reportage från landsbygden i Virginia, och när vi kom tillbaka till bilen frågade min kameraman om jag tyckte om när han rörde mina bröst då han satte på mig mikrofonen. Därefter skedde allt snabbt. Jag tryckte mig mot passagerardörren - detta var före mobiltelefonerna. Jag var livrädd, jag såg mig själv rullande ut ur bilen samtidigt som bilen körde i 80km/h som jag sett på bio, och jag undrade hur ont det skulle göra.
When the story about Harvey Weinstein came to light -- one the most well-known movie moguls in all of Hollywood -- the allegations were horrific. But so many women came forward, and it made me realize what I had done meant something.
När nyheten om Harvey Weinstein spreds - en av Hollywoods mest kända filmmoguler - var det skrämmande anklagelser. Men så många kvinnor började att berätta, och jag insåg att det jag gjort betydde något.
(Applause)
(Applåder)
He had such a lame excuse. He said he was a product of the '60s and '70s, and that that was the culture then. Yeah, that was the culture then, and unfortunately, it still is. Why? Because of all the myths that are still associated with sexual harassment.
Han kom med dåliga ursäkter. Han sa att han var sprungen ur 60- och 70-talet, och att det var dåtidens kultur. Visst var det så, och det värsta är att det fortfarande är så. Varför? På grund av den mytbildning som finns kring sexuella trakasserier.
"Women should just take another job and find another career." Yeah, right. Tell that to the single mom working two jobs, trying to make ends meet, who's also being sexually harassed.
"Kvinnor kan ta ett annat jobb och starta en ny karriär" Javisst. Säg det till en ensamstående mamma med två jobb, som försöker få ihop vardagspusslet och som dessutom blir sexuellt trakasserad.
"Women -- they bring it on themselves." By the clothes that we wear and the makeup that we put on. Yeah, I guess those hoodies that Uber engineers wear in Silicon Valley are just so provocative.
"Kvinnor får skylla sig själv." På grund av sina kläder, sin make up. Jag antar att de bylsiga luvtröjorna som ingenjörerna i Silicon Valley bär, är väldigt provokativa.
"Women make it up." Yeah, because it's so fun and rewarding to be demeaned and taken down. I would know.
"Kvinnor hittar på." Ja, för det är så roligt och givande att bli förödmjukad och nedtryckt. Fråga mig...
"Women bring these claims because they want to be famous and rich." Our own president said that. I bet Taylor Swift, one of the most well-known and richest singers in the world, didn't need more money or fame when she came forward with her groping case for one dollar. And I'm so glad she did.
"Kvinnor hittar på för att bli kända och rika." Vår egen president sa det. Jag slår vad om att Taylor Swift, en av de mest kända och rikaste sångerskorna i världen, inte behövde mer pengar och berömmelse då hon klev fram med sina anklagelser för 1 dollar. Jag är glad att hon gjorde det.
Breaking news: the untold story about women and sexual harassment in the workplace: women just want a safe, welcoming and harass-free environment. That's it.
Senaste nytt: en helt ny historia om kvinnor och sexuella ofredanden på arbetsplatsen: Det enda kvinnor önskar är en trygg, välkomnande miljö utan trakasserier. Det är allt!
(Applause)
(Applåder)
So how do we go about getting our power back? I have three solutions.
Hur tar vi då tillbaka vår rättmätiga makt? Jag har 3 lösningar:
Number one: we need to turn bystanders and enablers into allies. Ninety-eight percent of United States corporations right now have sexual harassment training policies. Seventy percent have prevention programs. But still, overwhelmingly, bystanders and witnesses don't come forward. In 2016, the Harvard Business Review called it the "bystander effect." And yet -- remember 9/11. Millions of times we've heard, "If you see something, say something." Imagine how impactful that would be if we carried that through to bystanders in the workplace regarding sexual harassment -- to recognize and interrupt these incidences; to confront the perpetrators to their face; to help and protect the victims. This is my shout-out to men: we need you in this fight. And to women, too -- enablers to allies.
Nummer ett: Vi behöver omvända de som står bredvid till allierade. 98% av dagens företag i USA har utbildningar om sexuella trakasserier. 70% har förebyggande program. Men fortfarande är det överväldigande att åskådare och vittnen inte träder fram. År 2016 kallade Harvard Business Review detta för "åskådareffekten". Kom ihåg 11 september. Då fick vi höra miljoner gånger "Om du ser eller hör något, säg något." Tänk vad det skulle innebära om det agerandet skulle spridas till de åskådare som ser sexuella trakasserier på arbetsplatsen - att se och ingripa när detta sker, att konfrontera förövaren direkt, att skydda och hjälpa offret. Jag ber alla män: vi behöver er i kampen. Och alla kvinnor också - från möjliggörare till allierade.
Number two: change the laws. How many of you out there know whether or not you have a forced arbitration clause in your employment contract? Not a lot of hands. And if you don't know, you should, and here's why. TIME Magazine calls it, right there on the screen, "The teeny tiny little print in contracts that keeps sexual harassment claims unheard." Here's what it is. Forced arbitration takes away your Seventh Amendment right to an open jury process. It's secret. You don't get the same witnesses or depositions. In many cases, the company picks the arbitrator for you. There are no appeals, and only 20 percent of the time does the employee win. But again, it's secret, so nobody ever knows what happened to you. This is why I've been working so diligently on Capitol Hill in Washington, DC to change the laws. And here's what I tell the Senators: sexual harassment is apolitical. Before somebody harasses you, they don't ask you if you're a Republican or Democrat first. They just do it. And this is why we should all care.
Nummer två: Ändra lagarna. Hur många av er vet om ni har en skiljedomsklausul eller inte i ert anställningsavtal? Inte många händer. Om du inte vet så ta reda på det, här är anledningen. TIME Magazine kallar det, där på skärmen, "Det finstilta i kontraktet som används för att gömma sexuella trakasserier." Här är vad det betyder. Tvingande skiljedomsförfarande tar bort rätten till en allmän domstolsprocess. Skiljedomen är hemlig. Du får inte samma vittnen eller bevis. I många fall utses skiljedomaren av företaget. Det går inte att överklaga, och de anställda vinner bara i 20% av fallen. Återigen, det är hemligt, så ingen får veta vad som hänt dig. Därför arbetar jag så flitigt på Capitol Hill i Washington, DC för att ändra lagarna. Till senatorerna säger jag: trakasserier har inte med politik att göra. Innan någon trakasserar dig, frågar de inte om du är republikan eller demokrat. De gör det bara, och därför måste vi reagera och agera.
Number three: be fierce. It starts when we stand tall, and we build that self-confidence. And we stand up and we speak up, and we tell the world what happened to us. I know it's scary, but let's do it for our kids. Let's stop this for the next generations. I know that I did it for my children. They were paramount in my decision-making about whether or not I would come forward. My beautiful children, my 12-year-old son, Christian, my 14-year-old daughter, Kaia. And boy, did I underestimate them.
Nummer tre: var grym. Allt startar när vi står rakryggade och bygger upp självförtroendet. När vi ställer oss upp och berättar, när vi berättar vår egen historia. Jag vet att det är skrämmande, men vi gör det för våra barn. Vi behöver sätta stopp för det här för kommande generationer. Jag gjorde det för mina barn, de var anledningen för mig när jag beslutade att träda fram. Mina vackra barn, min 12-åriga son, Christian min 14-åriga dotter, Kaia. Oj, vad jag underskattade dom.
The first day of school last year happened to be the day my resolution was announced, and I was so anxious about what they would face. My daughter came home from school and she said, "Mommy, so many people asked me what happened to you over the summer." Then she looked at me in the eyes and she said, "And mommy, I was so proud to say that you were my mom." And two weeks later, when she finally found the courage to stand up to two kids who had been making her life miserable, she came home to me and she said, "Mommy, I found the courage to do it because I saw you do it."
Första skoldagen förra året, råkade vara den dag mitt beslut tillkännagavs, och jag oroade mig för hur det skulle påverka dom. Min dotter kom hem från skolan och sa, "Mamma, så många frågade vad som hänt med dig under sommaren." Hon såg mig i ögonen och sa, "Mamma, jag sa till dom att jag är stolt över att du är min mamma." Två veckor senare, när hon till slut fann mod att konfrontera två barn som gjort livet svårt för henne, kom hon hem och sa, "Mamma, jag fann modet för att jag sett dig göra det"
(Applause)
(Applåder)
You see, giving the gift of courage is contagious. And I hope that my journey has inspired you, because right now, it's the tipping point. We are watching history happen. More and more women are coming forward and saying, "Enough is enough."
Att visa mod är smittsamt, och jag hoppas att min resa har inspirerat dig, då vi befinner oss vid ett vägskäl. Vi ser just nu historia skrivas. Allt fler kvinnor ställer sig upp och säger, "Nu är det nog."
(Applause)
(Applåder)
Here's my one last plea to companies. Let's hire back all those women whose careers were lost because of some random jerk. Because here's what I know about women: we will not longer be underestimated, intimidated or set back; we will not be silenced by the ways of the establishment or the relics of the past. No. We will stand up and speak up and have our voices heard. We will be the women we were meant to be. And above all, we will always be fierce.
Jag vädjar till företag att återanställa alla de kvinnor som förlorat sin karriär på grund av en skitstövel. För jag vet detta om kvinnor: Vi accepterar inte längre att underskattas, skrämmas eller stå tillbaka; vi vägrar att tystas av etablissemanget eller på grund av gamla strukturer. Nej. Vi ska stå upp och berätta, vi ska inte tystas. Vi kommer att vara de kvinnor vi var avsedda att vara. Men främst ska vi fortsätta kämpa.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)