I could never have imagined that a 19-year-old suicide bomber would actually teach me a valuable lesson. But he did. He taught me to never presume anything about anyone you don't know.
Jag hade aldrig kunnat tänka mig att en 19-årig självmordsbombare faktiskt skulle lära mig något mycket viktigt. Men det gjorde han. Han lärde mig att aldrig ta något för givet om någon man inte känner.
On a Thursday morning in July 2005, the bomber and I, unknowingly, boarded the same train carriage at the same time, standing, apparently, just feet apart. I didn't see him. Actually, I didn't see anyone. You know not to look at anyone on the Tube, but I guess he saw me. I guess he looked at all of us, as his hand hovered over the detonation switch. I've often wondered: What was he thinking? Especially in those final seconds.
En torsdag morgon i juli 2005 klev bombaren och jag, ovetande, på samma tunnelbanevagn samtidigt, och stod uppenbarligen bara någon meter ifrån varandra. Jag såg honom inte. Jag såg faktiskt ingen. Man vet bättre än att titta på någon på tunnelbanan, men jag gissar att han såg mig. Jag gissar att han tittade på oss alla när hans hand väntade över avtryckaren. Jag har ofta undrat: Vad tänkte han? Särskilt under de där sista sekunderna.
I know it wasn't personal. He didn't set out to kill or maim me, Gill Hicks. I mean -- he didn't know me. No. Instead, he gave me an unwarranted and an unwanted label. I had become the enemy. To him, I was the "other," the "them," as opposed to "us." The label "enemy" allowed him to dehumanize us. It allowed him to push that button. And he wasn't selective. Twenty-six precious lives were taken in my carriage alone, and I was almost one of them.
Jag vet att det inte var personligt. Han var inte ute efter att döda eller lemlästa mig, Gill Hicks. Jag menar - han kände inte mig. Nej. Istället gav han mig en otillbörlig och oönskad etikett. Jag hade blivit fienden. För honom var jag "den andra", en av "de andra", som i motsats till "oss". Etiketten "fiende" tillät honom att inte se oss som människor. Den tillät honom att trycka på den där knappen. Och han var urskillningslös. 26 värdefulla liv togs enbart i min vagn, och mitt blev nästan ett av dem.
In the time it takes to draw a breath, we were plunged into a darkness so immense that it was almost tangible; what I imagine wading through tar might be like. We didn't know we were the enemy. We were just a bunch of commuters who, minutes earlier, had followed the Tube etiquette: no direct eye contact, no talking and absolutely no conversation.
På den tid det tar att ta ett andetag kastades vi in i ett mörker som var så enormt att man nästan kunde röra vid det; som jag föreställer mig att det är att vada genom tjära. Vi visste inte att vi var fienden. Vi var bara en skara pendlare som bara några minuter tidigare hade följt tunnelbaneetiketten: ingen direkt ögonkontakt, inget prat och absolut ingen konversation.
But in the lifting of the darkness, we were reaching out. We were helping each other. We were calling out our names, a little bit like a roll call, waiting for responses.
Men för att skingra mörkret försökte vi nå varandra. Vi hjälpte varandra. Vi ropade ut våra namn, lite som ett upprop, och väntade på svar.
"I'm Gill. I'm here. I'm alive. OK."
"Jag är Gill. Jag är här. Jag lever. OK."
"I'm Gill. Here. Alive. OK."
"Jag är Gill. Här. Vid liv. OK."
I didn't know Alison. But I listened for her check-ins every few minutes. I didn't know Richard. But it mattered to me that he survived.
Jag kände inte Alison. Men jag lyssnade efter hur hon meddelade sin närvaro med jämna mellanrum. Jag kände inte Richard. Men det var viktigt för mig att han överlevde.
All I shared with them was my first name. They didn't know that I was a head of a department at the Design Council. And here is my beloved briefcase, also rescued from that morning. They didn't know that I published architecture and design journals, that I was a Fellow of the Royal Society of Arts, that I wore black -- still do -- that I smoked cigarillos. I don't smoke cigarillos anymore. I drank gin and I watched TED Talks, of course, never dreaming that one day I would be standing, balancing on prosthetic legs, giving a talk.
Allt jag delade med dem var mitt förnamn. De visste inte att jag var avdelningschef på Design Council. Och här är min kära portfölj, som också räddades den där morgonen. De visste inte att jag publicerade tidskrifter om arkitektur och design, att jag var ledamot i Royal Society of Arts, att jag klädde mig i svart - gör det fortfarande - att jag rökte cigariller. Jag röker inte cigariller längre. Jag drack gin och tittade på TED-föredrag, fast drömde förstås aldrig om att jag en dag skulle stå balanserande på proteser, och hålla ett tal.
I was a young Australian woman doing extraordinary things in London. And I wasn't ready for that all to end. I was so determined to survive that I used my scarf to tie tourniquets around the tops of my legs, and I just shut everything and everyone out, to focus, to listen to myself, to be guided by instinct alone. I lowered my breathing rate. I elevated my thighs. I held myself upright and I fought the urge to close my eyes.
Jag var en ung kvinna från Australien som gjorde fantastiska saker i London. Och jag var inte redo för att allt det skulle ta slut. Jag var så fast besluten att överleva att jag använde min scarf som tryckförband runt mina ben, och jag utestängde allt och alla för att fokusera, lyssna inåt, vägledas enbart av instinkt. Jag saktade ner min andning. Jag lyfte upp mina lår. Jag höll mig upprätt och kämpade mot impulsen att sluta mina ögon.
I held on for almost an hour, an hour to contemplate the whole of my life up until this point. Perhaps I should have done more. Perhaps I could have lived more, seen more. Maybe I should have gone running, dancing, taken up yoga. But my priority and my focus was always my work. I lived to work. Who I was on my business card mattered to me. But it didn't matter down in that tunnel.
Jag klamrade mig fast i nästan en timme, en timme för att kontemplera hela mitt liv fram till denna stund. Kanske borde jag ha gjort mer. Kanske kunde jag ha levt mer, sett mer. Kanske borde jag ha sprungit, dansat, börjat med yoga. Men min prioritet och mitt fokus var alltid mitt arbete. Jag levde för att arbeta. Vem mitt visitkort sade att jag var var viktigt för mig. Men det spelade ingen roll där nere i tunneln.
By the time I felt that first touch from one of my rescuers, I was unable to speak, unable to say even a small word, like "Gill." I surrendered my body to them. I had done all I possibly could, and now I was in their hands.
När jag till sist kunde känna den första beröringen av en av mina räddare, kunde jag inte tala, inte säga ens ett litet ord, som "Gill". Jag överlämnade min kropp till dem. Jag hade gjort allt jag kunde göra och nu var jag i deras händer.
I understood just who and what humanity really is, when I first saw the ID tag that was given to me when I was admitted to hospital. And it read: "One unknown estimated female." One unknown estimated female. Those four words were my gift. What they told me very clearly was that my life was saved, purely because I was a human being. Difference of any kind made no difference to the extraordinary lengths that the rescuers were prepared to go to save my life, to save as many unknowns as they could, and putting their own lives at risk. To them, it didn't matter if I was rich or poor, the color of my skin, whether I was male or female, my sexual orientation, who I voted for, whether I was educated, if I had a faith or no faith at all. Nothing mattered other than I was a precious human life.
Jag förstod precis vem och vad mänsklighet verkligen är när jag först såg ID-brickan som gavs till mig när jag kom till sjukhuset. Det stod: "En okänd, antagligen kvinna." En okänd, antagligen kvinna. De fyra orden var min gåva. Vad de klart och tydligt sade var att mitt liv var räddat, enbart på grund av att jag var människa. Inga skillnader spelade någon roll för hur otroligt långt räddningsarbetarna gick i sina ansträngningar för att rädda mitt liv, för att rädda så många okända de kunde, med risk för sina egna liv. För dem spelade det ingen roll om jag var rik eller fattig, vilken hudfärg jag hade, om jag var man eller kvinna, min sexuella läggning, vem jag röstade för, om jag var utbildad, om jag hade en religion eller inte. Ingenting spelade någon roll annat än att jag var ett värdefullt mänskligt liv.
I see myself as a living fact. I am proof that unconditional love and respect can not only save, but it can transform lives. Here is a wonderful image of one of my rescuers, Andy, and I taken just last year. Ten years after the event, and here we are, arm in arm.
Jag ser mig själv som ett levande faktum. Jag är bevis på att villkorslös kärlek och respekt inte bara kan rädda, utan också omvandla liv. Här är ett underbart foto av en av mina räddare, Andy, och jag från förra året. Tio år efter händelsen, och här är vi, med armarna om varandra.
Throughout all the chaos, my hand was held tightly. My face was stroked gently. What did I feel? I felt loved. What's shielded me from hatred and wanting retribution, what's given me the courage to say: this ends with me is love. I was loved.
Genom allt det kaotiska hölls min hand stadigt. Mitt ansikte klappades försiktigt. Vad kände jag? Jag kände mig älskad. Det som har skyddat mig från hat och hämndlystnad, det som har gett mig mod att säga: "Detta slutar med mig", är kärlek. Jag var älskad.
I believe the potential for widespread positive change is absolutely enormous because I know what we're capable of. I know the brilliance of humanity. So this leaves me with some pretty big things to ponder and some questions for us all to consider: Is what unites us not far greater than what can ever divide? Does it have to take a tragedy or a disaster for us to feel deeply connected as one species, as human beings? And when will we embrace the wisdom of our era to rise above mere tolerance and move to an acceptance for all who are only a label until we know them?
Jag är övertygad om att potentialen för utbredd positiv förändring är absolut enorm, för jag vet vad vi är kapabla till. Jag vet hur fantastisk mänskligheten är. Så detta ger mig några tämligen stora saker att fundera på och några frågor för oss alla att tänka över: Är inte det som förenar oss mycket större än vad som än kan splittra oss? Måste det krävas en tragedi eller en katastrof för att vi ska känna att vi hör samman som en art, som människor? Och när tar vi till oss vår tids visdom och går bortom enbart tolerans och rör oss mot acceptans av alla de som bara är en etikett innan vi känner dem?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)