I'm a veteran of the starship Enterprise. I soared through the galaxy driving a huge starship with a crew made up of people from all over this world, many different races, many different cultures, many different heritages, all working together, and our mission was to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no one has gone before.
Jag är en veteran från rymdskeppet Enterprise. (Skratt) Jag färdades genom galaxen på ett enormt rymdskepp med en besättning människor från hela denna värld, av olika raser, från olika kulturer, med olika härstamningar. Alla arbetade tillsammans och vårt uppdrag var att utforska främmande nya världar; att söka nytt liv och nya civilisationer; att djärvt färdas dit ingen annan färdats förut.
Well — (Applause) — I am the grandson of immigrants from Japan who went to America, boldly going to a strange new world, seeking new opportunities. My mother was born in Sacramento, California. My father was a San Franciscan. They met and married in Los Angeles, and I was born there.
Ja — (Applåder) Jag är barnbarn till invandrare från Japan som åkte till Amerika. Djärvt färdades de till en främmande ny värld där de sökte nya möjligheter. Min mor föddes i Sacramento, Kalifornien. Min far kom från San Francisco. De träffades och gifte sig i Los Angeles, och det var där jag föddes.
I was four years old when Pearl Harbor was bombed on December 7, 1941 by Japan, and overnight, the world was plunged into a world war. America suddenly was swept up by hysteria. Japanese-Americans, American citizens of Japanese ancestry, were looked on with suspicion and fear and with outright hatred simply because we happened to look like the people that bombed Pearl Harbor. And the hysteria grew and grew until in February 1942, the president of the United States, Franklin Delano Roosevelt, ordered all Japanese-Americans on the West Coast of America to be summarily rounded up with no charges, with no trial, with no due process. Due process, this is a core pillar of our justice system. That all disappeared. We were to be rounded up and imprisoned in 10 barbed-wire prison camps in some of the most desolate places in America: the blistering hot desert of Arizona, the sultry swamps of Arkansas, the wastelands of Wyoming, Idaho, Utah, Colorado, and two of the most desolate places in California.
Jag var fyra år gammal när Pearl Harbor bombades av Japan den 7:e december 1941. Och över en natt störtades världen in i ett världskrig. Helt plötsligt sveptes USA upp i en våg av hysteri. Japan-amerikaner, amerikanska medborgare med japanskt ursprung, betraktades med misstanke och rädsla och öppet hat, bara för att vi råkade se ut som de människor som hade bombat Pearl Harbor Hysterin bara växte fram till februari 1942 då de Förenta staternas president, Franklin Delano Roosevelt, beordrade att alla japan-amerikaner på den amerikanska västkusten i ett skulle samlas ihop utan åtal, utan rättegång, utan rättsligt förfarande. Rättsäkerheten är en grundsten i vårt rättsväsende. Allt det försvann. Vi skulle bli ihopsamlade, och fängslade i 10 fångläger omringade av taggtråd på några av USA:s mest ödsliga platser: den stekheta öknen i Arizona de kvava träskmarkerna i Arkansas, ödemarkerna i Wyoming, Idaho, Utah och Colorado, och två av Kaliforniens mest ödsliga platser.
On April 20th, I celebrated my fifth birthday, and just a few weeks after my birthday, my parents got my younger brother, my baby sister and me up very early one morning, and they dressed us hurriedly. My brother and I were in the living room looking out the front window, and we saw two soldiers marching up our driveway. They carried bayonets on their rifles. They stomped up the front porch and banged on the door. My father answered it, and the soldiers ordered us out of our home. My father gave my brother and me small luggages to carry, and we walked out and stood on the driveway waiting for our mother to come out, and when my mother finally came out, she had our baby sister in one arm, a huge duffel bag in the other, and tears were streaming down both her cheeks. I will never be able to forget that scene. It is burned into my memory.
Den 20 april firade vi min femte födelsedag och bara några veckor senare väckte våra föräldrar min yngre bror, min lillasyster och mig mycket tidigt en morgon och klädde oss skyndsamt. Min bror och jag stod i vardagsrummet och såg ut genom fönstret där vi såg två soldater raskt komma gående på uppfarten. De hade bajonetter på sina vapen. De klev fram till dörren och bankade på. Min far öppnade, och soldaterna beordrade oss att lämna vårt hem. Min far gav min bror och mig varsin liten väska att bära och vi gick ut och ställde oss på uppfarten i väntan på att vår mor skulle komma ut. Och när hon äntligen kom ut hade hon vår lillasyster på ena armen, en stor tygväska i den andra, och tårar rann nedför hennes kinder. Jag kommer aldrig att glömma den synen. Den har etsat sig fast i mitt minne.
We were taken from our home and loaded on to train cars with other Japanese-American families. There were guards stationed at both ends of each car, as if we were criminals. We were taken two thirds of the way across the country, rocking on that train for four days and three nights, to the swamps of Arkansas. I still remember the barbed wire fence that confined me. I remember the tall sentry tower with the machine guns pointed at us. I remember the searchlight that followed me when I made the night runs from my barrack to the latrine. But to five-year-old me, I thought it was kind of nice that they'd lit the way for me to pee. I was a child, too young to understand the circumstances of my being there.
Vi blev tagna från våra hem och lastade i tågvagnar tillsammans med andra japansk-amerikanska familjer. Det fanns vakter i var ände av vagnarna som om vi vore brottslingar. Vi blev tagna nästan tvärs över landet, vi gungande på det där tåget i fyra dagar och tre nätter, till Arkansas träskmarker. Jag minns fortfarande taggtrådsstängslet som stängde in mig. Jag kommer ihåg det höga vakttornet med maskinvapnen riktade mot oss. Jag kommer ihåg strålkastaren som följde mig på min väg i natten mellan baracken och toaletterna. Men mitt femåriga jag tyckte det var ganska trevligt att de lyste upp min väg när jag skulle kissa. Jag var ett barn, för ung för att förstå de omständigheter som gjorde att jag befann mig där.
Children are amazingly adaptable. What would be grotesquely abnormal became my normality in the prisoner of war camps. It became routine for me to line up three times a day to eat lousy food in a noisy mess hall. It became normal for me to go with my father to bathe in a mass shower. Being in a prison, a barbed-wire prison camp, became my normality.
Barn är fantastiskt anpassningsbara. Det som borde vara groteskt onormalt blev min vardag i krigsfångelägren. Det blev rutin för mig att tre gånger om dagen ställa mig i kö för att äta eländig mat i en skränig matsal. Det blev normalt för mig att gå med min far och duscha i duschrummet med alla andra. Att vara i fängelse, ett inhägnat fångläger blev min vardag.
When the war ended, we were released, and given a one-way ticket to anywhere in the United States. My parents decided to go back home to Los Angeles, but Los Angeles was not a welcoming place. We were penniless. Everything had been taken from us, and the hostility was intense. Our first home was on Skid Row in the lowest part of our city, living with derelicts, drunkards and crazy people, the stench of urine all over, on the street, in the alley, in the hallway. It was a horrible experience, and for us kids, it was terrorizing. I remember once a drunkard came staggering down, fell down right in front of us, and threw up. My baby sister said, "Mama, let's go back home," because behind barbed wires was for us home.
När kriget tog slut släpptes vi och fick varsin enkelbiljett till var som helst i USA. Mina föräldrar beslutade att åka hem till Los Angeles, men Los Angeles var inte välkomnande. Vi var utfattiga. Allt hade tagits ifrån oss, och fientligheten var påtaglig. Vårt första hem låg på Skid Row, i den sämsta delen av staden, där vi bodde med med kriminella, suputer och galningar, överallt stank det urin, på gatorna, i gränderna, i hallen. Det var en hemsk upplevelse, och för oss barn var det skräckinjagande. Jag kommer ihåg en gång, en suput kom stapplande och ramlade rakt framför oss och kräktes. Min lillasyster sa: "Mamma, jag vill gå hem", för bakom taggtråden var för oss hemma.
My parents worked hard to get back on their feet. We had lost everything. They were at the middle of their lives and starting all over. They worked their fingers to the bone, and ultimately they were able to get the capital together to buy a three-bedroom home in a nice neighborhood. And I was a teenager, and I became very curious about my childhood imprisonment. I had read civics books that told me about the ideals of American democracy. All men are created equal, we have an inalienable right to life, liberty and the pursuit of happiness, and I couldn't quite make that fit with what I knew to be my childhood imprisonment. I read history books, and I couldn't find anything about it. And so I engaged my father after dinner in long, sometimes heated conversations. We had many, many conversations like that, and what I got from them was my father's wisdom. He was the one that suffered the most under those conditions of imprisonment, and yet he understood American democracy. He told me that our democracy is a people's democracy, and it can be as great as the people can be, but it is also as fallible as people are. He told me that American democracy is vitally dependent on good people who cherish the ideals of our system and actively engage in the process of making our democracy work. And he took me to a campaign headquarters — the governor of Illinois was running for the presidency — and introduced me to American electoral politics. And he also told me about young Japanese-Americans during the Second World War.
Mina föräldrar jobbade hårt för att komma på fötter igen. Vi hade förlorat allt. De var mitt i livet, och började om helt från början. De arbetade tills fingrarna blödde och till slut lyckades de få ihop tillräckligt för att köpa en fyrarummare i ett bra område. Jag var tonåring, och jag blev väldigt nyfiken på min barndoms fångenskap. Jag hade läst böcker i samhällskunskap om den amerikanska demokratins ideal. Alla människor är skapade jämlika, vi har en obestridlig rätt till liv, frihet och strävan efter lycka, och jag kunde inte riktigt få det att gå ihop med vad jag visste om min barndoms fångenskap. Jag läste historieböcker, men kunde inte hitta någonting om det. Så efter maten pratade jag med min far och vi hade långa, ibland uppjagade samtal. Vi hade många, många sådana samtal. Och vad jag fick ut av dem var min fars klokhet. Det var han som hade lidit mest under fångenskapen, men ändå förstod han den amerikanska demokratin. Han sa att vår demokrati är en folkets demokrati, och den kan vara lika stor som folket kan vara, men den är också lika felbar som folket är. Han sa att den amerikanska demokratin är beroende av goda människor som värdesätter idealen i vårt system och som aktivt engagerar sig i processen för att få vår demokrati att fungera. Han tog mig till ett kampanjhögkvarter - guvernören i Illinois kandiderade till presidentskapet - och introducerade mig för den amerikanska valpolitiken. Han berättade också om unga japan-amerikaner under andra världskriget.
When Pearl Harbor was bombed, young Japanese-Americans, like all young Americans, rushed to their draft board to volunteer to fight for our country. That act of patriotism was answered with a slap in the face. We were denied service, and categorized as enemy non-alien. It was outrageous to be called an enemy when you're volunteering to fight for your country, but that was compounded with the word "non-alien," which is a word that means "citizen" in the negative. They even took the word "citizen" away from us, and imprisoned them for a whole year.
När Pearl Harbor bombades skyndade sig unga japan-amerikaner, som alla unga amerikaner, att ta värvning för att få slåss för vårt land. Den patriotiska handlingen besvarades med en dörr i ansiktet. Vi nekades tjänstgöring, och klassades som fientliga icke-utlänningar. Det var ofattbart att bli kallad fiende när du anmäler dig frivilligt till att slåss för ditt land, men att det sen sätts ihop med ordet "icke-utlänning" som bär med sig betydelsen "medborgare" på ett negativt sätt. De tog till och med ifrån oss ordet "medborgare" och fängslade dem i ett helt år.
And then the government realized that there's a wartime manpower shortage, and as suddenly as they'd rounded us up, they opened up the military for service by young Japanese-Americans. It was totally irrational, but the amazing thing, the astounding thing, is that thousands of young Japanese-American men and women again went from behind those barbed-wire fences, put on the same uniform as that of our guards, leaving their families in imprisonment, to fight for this country.
Sedan insåg regeringen att det var brist på arbetskraft i krigstid, och lika plötsligt som de hade samlat ihop oss öppnade de för militär tjänstgöring för unga japan-amerikaner. Det var helt ologiskt, men det fantastiska, det häpnadsväckande var, att tusentals unga japansk-amerikanska män och kvinnor än en gång klev ut från bakom taggtrådsstängslen, satte på sig samma uniform som våra fångvaktare, och lämnade sina familjer i lägren för att slåss för detta land.
They said that they were going to fight not only to get their families out from behind those barbed-wire fences, but because they cherished the very ideal of what our government stands for, should stand for, and that was being abrogated by what was being done.
De sa att de skulle slåss, inte bara för att få ut sina familjer från bakom de där taggtrådsstängslen, utan för att de värdesatte de ideal som vår regering står för, som den borde stå för, och som hade avskaffats i och med det som hade gjorts.
All men are created equal. And they went to fight for this country. They were put into a segregated all Japanese-American unit and sent to the battlefields of Europe, and they threw themselves into it. They fought with amazing, incredible courage and valor. They were sent out on the most dangerous missions and they sustained the highest combat casualty rate of any unit proportionally.
Alla människor är skapade jämlika. Och de åkte för att slåss för detta land. De placerades i ett segregerat enbart japansk-amerikanskt förband, skickades till slagfälten i Europa, och de kastade sig in i striden. De slogs med fantastiskt, otroligt mod och tapperhet. De skickades på de farligaste uppdragen och de ådrog sig de högsta dödssiffrorna i strid proportionellt mot något annat förband.
There is one battle that illustrates that. It was a battle for the Gothic Line. The Germans were embedded in this mountain hillside, rocky hillside, in impregnable caves, and three allied battalions had been pounding away at it for six months, and they were stalemated. The 442nd was called in to add to the fight, but the men of the 442nd came up with a unique but dangerous idea: The backside of the mountain was a sheer rock cliff. The Germans thought an attack from the backside would be impossible. The men of the 442nd decided to do the impossible. On a dark, moonless night, they began scaling that rock wall, a drop of more than 1,000 feet, in full combat gear. They climbed all night long on that sheer cliff. In the darkness, some lost their handhold or their footing and they fell to their deaths in the ravine below. They all fell silently. Not a single one cried out, so as not to give their position away. The men climbed for eight hours straight, and those who made it to the top stayed there until the first break of light, and as soon as light broke, they attacked. The Germans were surprised, and they took the hill and broke the Gothic Line. A six-month stalemate was broken by the 442nd in 32 minutes.
Ett slag illustrerar detta. Det var slaget om Gotiska linjen. Tyskarna hade inneslutit sig i en bergssluttning, en klippig sluttning, i ogenomträngliga grottor, och tre allierade bataljoner hade hamrat och hamrat i sex månader och de låg i dödläge. 442:a kallades in för att sammansluta, men soldaterna i 442:a kom på en unik men farlig idé: baksidan av berget var en ren stenklippa. Tyskarna trodde att en attack från baksidan vore omöjlig. Men soldaterna från 442:a bestämde sig för att göra det omöjliga. En mörk, månlös natt, började de klättra uppför stenväggen, med ett fall på mer än 300 meter, i full stridsmundering. De klättrade hela natten, uppför klippväggen. I mörkret miste några av dem greppet eller fotfästet och föll mot döden i ravinen nedanför. De föll tyst. Inte en enda av dem skrek, för att inte röja deras position. Soldaterna klättrade 8 timmar i sträck, och de som tog sig upp till toppen stannade där till gryningen kom, och så snart ljuset grydde anföll de. Tyskarna blev överrumplade, och de tog krönet och bröt den Gotiska linjen. Ett sex-månaders dödläge bröts av 442:a på 32 minuter.
It was an amazing act, and when the war ended, the 442nd returned to the United States as the most decorated unit of the entire Second World War. They were greeted back on the White House Lawn by President Truman, who said to them, "You fought not only the enemy but prejudice, and you won."
Det var ett fantastiskt utförande, och när kriget tog slut återvände 442:a till USA som det mest dekorerade förbandet i hela andra världskriget. De välkomnades tillbaka på Vita husets gräsmatta av president Truman, som sa till dem: "Ni slogs inte bara mot fienden utan mot fördomar, och ni vann."
They are my heroes. They clung to their belief in the shining ideals of this country, and they proved that being an American is not just for some people, that race is not how we define being an American. They expanded what it means to be an American, including Japanese-Americans that were feared and suspected and hated. They were change agents, and they left for me a legacy. They are my heroes and my father is my hero, who understood democracy and guided me through it. They gave me a legacy, and with that legacy comes a responsibility, and I am dedicated to making my country an even better America, to making our government an even truer democracy, and because of the heroes that I have and the struggles that we've gone through, I can stand before you as a gay Japanese-American, but even more than that, I am a proud American.
De är mina hjältar. De höll fast vid sin tro på detta lands vackra ideal, och de bevisade att inte bara vissa människor kan vara amerikaner, att ras inte är hur vi definierar att vara amerikan. De utökade vad det betyder att vara amerikan, inklusive japan-amerikaner som var fruktade och misstänkta och hatade. De var förändrande krafter, och de lämnade efter sig ett arv. De är mina hjältar och min far är min hjälte, som förstod demokrati och vägledde mig genom den. De gav mig ett arv, och med det arvet kommer ett ansvar, Och jag ägnar mig helhjärtat åt att göra mitt land till ett ännu bättre Amerika, att göra vårt styre till en sannare demokrati, och tack vare de hjältar jag har och de svårigheter vi tagit oss igenom, kan jag stå framför er, en gay japan-amerikan, men utöver det är jag en stolt amerikan.
Thank you very much.
Tack så jättemycket.
(Applause)
(Applåder)