The world makes you something that you're not, but you know inside what you are, and that question burns in your heart: How will you become that? I may be somewhat unique in this, but I am not alone, not alone at all. So when I became a fashion model, I felt that I'd finally achieved the dream that I'd always wanted since I was a young child. My outside self finally matched my inner truth, my inner self. For complicated reasons which I'll get to later, when I look at this picture, at that time I felt like, Geena, you've done it, you've made it, you have arrived. But this past October, I realized that I'm only just beginning. All of us are put in boxes by our family, by our religion, by our society, our moment in history, even our own bodies. Some people have the courage to break free, not to accept the limitations imposed by the color of their skin or by the beliefs of those that surround them. Those people are always the threat to the status quo, to what is considered acceptable.
Världen gör dig till någon som du inte är, men du vet innerst inne vem du är, och i ditt hjärta brinner frågan: Hur ska du bli den personen? Jag kanske är något unik i denna fråga, men jag är inte ensam om det, inte ensam alls. När jag blev modell kände jag att jag äntligen fått uppleva den dröm som jag velat uppnå sedan jag var ett litet barn. Mitt yttre matchade äntligen min inre sanning, mitt inre jag. Av komplicerade orsaker, som jag kommer till senare, tänkte jag när jag tittade på den här bilden, vid den tiden kände jag, ”Geena, du har klarat det! Du har uppnått ditt mål, du har landat.” Men i oktober förra året, förstod jag att detta bara var början. Alla vi människor är placerade i olika fack av våra familjer, på grund av vår religion, samhället, vår tid i historien, och även våra egna kroppar. Vissa av oss har modet att bryta sig loss, att inte acceptera de begränsningar som kan yttra sig på grund av hudfärg eller uppfattningar som omgivningen har. Dessa personer är alltid ett hot mot status quo, av vad som kan anses acceptabelt.
In my case, for the last nine years, some of my neighbors, some of my friends, colleagues, even my agent, did not know about my history. I think, in mystery, this is called the reveal. Here is mine.
I mitt fall, under de senaste 9 åren, var det flera av mina grannar, mina vänner, kollegor och till och med min agent, som inte visste om min bakgrund. Jag tror det är vad man i mysterieböcker brukar kalla avslöjandet. Det här är mitt avslöjande.
I was assigned boy at birth based on the appearance of my genitalia. I remember when I was five years old in the Philippines walking around our house, I would always wear this t-shirt on my head. And my mom asked me, "How come you always wear that t-shirt on your head?" I said, "Mom, this is my hair. I'm a girl." I knew then how to self-identify.
Jag föddes som en pojke, baserat på utseendet hos mina genitalier. Jag kommer ihåg när jag var 5 år på Filippinerna och jag promenerade runt i vårt hus; jag hade alltid den här t-shirten på huvudet. Och min mamma frågade mig, ”Varför har du alltid den där t-shirten på huvudet?” Jag svarade, "Mamma, det här är mitt hår. Jag är en flicka.” Jag var medveten om min egen identitet.
Gender has always been considered a fact, immutable, but we now know it's actually more fluid, complex and mysterious. Because of my success, I never had the courage to share my story, not because I thought what I am is wrong, but because of how the world treats those of us who wish to break free. Every day, I am so grateful because I am a woman. I have a mom and dad and family who accepted me for who I am. Many are not so fortunate.
Könstillhörighet har alltid ansetts vara ett faktum, något oföränderligt, men vi vet idag att begreppet är mer flytande, komplext och svårförklarligt. På grund av mina framgångar hade jag aldrig modet att dela min historia med någon. inte för att jag tänkte att det jag är var fel utan för att jag visste hur omvärlden behandlar de av oss som vill bryta sig loss. Varje dag är jag så tacksam att jag är en kvinna. Jag har en mamma och en pappa och en familj som accepterar mig som jag är. Många är inte lika lyckligt lottade.
There's a long tradition in Asian culture that celebrates the fluid mystery of gender. There is a Buddhist goddess of compassion. There is a Hindu goddess, hijra goddess. So when I was eight years old, I was at a fiesta in the Philippines celebrating these mysteries. I was in front of the stage, and I remember, out comes this beautiful woman right in front of me, and I remember that moment something hit me: That is the kind of woman I would like to be. So when I was 15 years old, still dressing as a boy, I met this woman named T.L. She is a transgender beauty pageant manager. That night she asked me, "How come you are not joining the beauty pageant?" She convinced me that if I joined that she would take care of the registration fee and the garments, and that night, I won best in swimsuit and best in long gown and placed second runner up among 40-plus candidates. That moment changed my life. All of a sudden, I was introduced to the world of beauty pageants. Not a lot of people could say that your first job is a pageant queen for transgender women, but I'll take it.
Det finns en lång tradition inom asiatisk kultur som hyllar mysteriet med könstillhörigheten. Det finns en buddistisk gudinna som står för förbarmande. Det finns en hinduisk gudinna, Hijra. Så när jag var 8 år gammal var jag på en fest på Filippinerna som firade de här mysterierna. Jag stod precis framför scenen, och jag kommer ihåg att en vacker kvinna kom ut rakt framför mig, och i det ögonblicket slog något mig: En sådan sorts kvinna ville jag också bli. När jag var 15 år gammal, fortfarande klädd som en pojke, träffade jag en kvinna med namnet T.L. Hon var transsexuell och drev en skönhetstävling. Den kvällen frågade hon mig, ”Varför deltar inte du i skönhetstävlingen?” Om jag deltog lovade hon mig att betala registreringsavgiften och de klädesplagg som skulle behövas. Och den kvällen... vann jag ”Bästa baddräktsmodell”, ”Bästa i långklänning” och kom tvåa bland över 40 kandidater som deltog. Den händelsen ändrade mitt liv. Helt plötsligt öppnade sig skönhetstävlingarnas värld för mig. Inte många kan säga att deras första jobb var att bli vald till transsexuell skönhetsdrottning, men jag gör det med glädje.
So from 15 to 17 years old, I joined the most prestigious pageant to the pageant where it's at the back of the truck, literally, or sometimes it would be a pavement next to a rice field, and when it rains -- it rains a lot in the Philippines -- the organizers would have to move it inside someone's house. I also experienced the goodness of strangers, especially when we would travel in remote provinces in the Philippines. But most importantly, I met some of my best friends in that community.
(Skratt) Så från 15 till 17 års ålder deltog jag i allt från de mest prestigefyllda skönhetstävlingarna till de där vi bokstavligen gick på ett lastbilsflak, ibland på en trottoar nära ett risfält, och när det regnade... och det regnar ofta på Filippinerna... fick organisatörerna flytta paraden till någons privata hem. Jag upptäckte också godheten hos främlingar, speciellt under våra resor till avlägsna byar på Filippinerna. Men det viktigaste var att jag mötte några av mina bästa vänner i den här gruppen.
In 2001, my mom, who had moved to San Francisco, called me and told me that my green card petition came through, that I could now move to the United States. I resisted it. I told my mom, "Mom, I'm having fun. I'm here with my friends, I love traveling, being a beauty pageant queen." But then two weeks later she called me, she said, "Did you know that if you move to the United States you could change your name and gender marker?" That was all I needed to hear. My mom also told me to put two E's in the spelling of my name. She also came with me when I had my surgery in Thailand at 19 years old. It's interesting, in some of the most rural cities in Thailand, they perform some of the most prestigious, safe and sophisticated surgery. At that time in the United States, you needed to have surgery before you could change your name and gender marker. So in 2001, I moved to San Francisco, and I remember looking at my California driver's license with the name Geena and gender marker F. That was a powerful moment. For some people, their I.D. is their license to drive or even to get a drink, but for me, that was my license to live, to feel dignified. All of a sudden, my fears were minimized. I felt that I could conquer my dream and move to New York and be a model.
2001 ringde min mamma, som flyttat till San Francisco, och sa att min ansökan om ett Green Card hade beviljats och att jag nu kunde flytta till USA. Jag kämpade emot. Jag sa, "Mamma, jag har roligt. Jag är här med mina vänner. Jag älskar att resa runt med dom och vara skönhetsdrottning på parader." Men två veckor senare ringde hon och sa, "Vet du att om du flyttar till USA, kan du ändra ditt namn och din könstillhörighet?” Det var allt jag behövde höra. Min mamma sa också åt mig att stava mitt namn med två e:n. Hon följde också med mig när jag opererade mig i Thailand vid 19 års ålder. Det är intressant att de i några av de mest rurala städerna i Thailand utför några av de mest prestigefyllda, säkra och sofistikerade operationerna. På den tiden i USA krävdes en operation innan man kunde ändra sitt namn och sin könstillhörighet. 2001 flyttade jag till San Francisco, och jag minns att jag såg på mitt körkort från Kalifornien med namnet Geena och könstillhörighet K för kvinna. Det var ett stort ögonblick för mig. För en del människor är körkortet ett ID och rätten att köra bil eller att beställa en drink. Men för mig var det ett körkort för själva livet, att få känna sig värdig. Plötsligt var all min ångest minimerad. Jag kände att jag kunde förverkliga min högsta dröm, att flytta till New York och arbeta som modell.
Many are not so fortunate. I think of this woman named Islan Nettles. She's from New York, she's a young woman who was courageously living her truth, but hatred ended her life. For most of my community, this is the reality in which we live. Our suicide rate is nine times higher than that of the general population. Every November 20, we have a global vigil for Transgender Day of Remembrance. I'm here at this stage because it's a long history of people who fought and stood up for injustice. This is Marsha P. Johnson and Sylvia Rivera. Today, this very moment, is my real coming out. I could no longer live my truth for and by myself. I want to do my best to help others live their truth without shame and terror. I am here, exposed, so that one day there will never be a need for a November 20 vigil.
Många är inte lika lyckligt lottade. Jag tänker på den här kvinnan som heter Ayla Nettles. Hon kom från New York och var en ung kvinna som med stort mod levde i sin sanning, men hatet avslutade hennes liv. För de flesta i min grupp är detta verkligheten som vi lever i. Självmordstalen är 9 gånger högre jämfört med befolkningen i övrigt. Varje år den 20:e november har vi en global vaka för att fira Transsexuellas Minnesdag. Jag står här idag tack vare att det finns en lång rad av människor som har stridit och protesterat mot orättvisor. Det här är Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera. Idag, i denna stund, kommer jag ut ur garderoben på riktigt. Jag kunde inte längre leva min sanning ensam och bara för mig själv. Jag vill göra mitt bästa för att hjälpa andra leva sitt sanna liv utan skam och förföljelser. Jag visar upp mig här för att det ska komma en dag då det inte är längre är nödvändigt att hålla en 20:e november-vaka för någon.
My deepest truth allowed me to accept who I am. Will you?
Djupt inom mig fanns sanningen som tillät mig att acceptera den jag är. Kommer du att kunna acceptera mig? Tack.
Thank you very much.
(Applåder)
(Applause) Thank you. Thank you. Thank you. (Applause)
Tack så mycket. Tack. Tack.
Kathryn Schulz: Geena, one quick question for you. I'm wondering what you would say, especially to parents, but in a more broad way, to friends, to family, to anyone who finds themselves encountering a child or a person who is struggling with and uncomfortable with a gender that's being assigned them, what might you say to the family members of that person to help them become good and caring and kind family members to them?
Moderator: Geena, en kort fråga till dig. Jag undrar vad du vill säga, särskilt till föräldrar, men även till en bredare grupp, till vänner, familjer, eller till någon som möter ett barn eller en person som kämpar med och inte är bekväm med det kön de blivit födda med? Vad skulle du säga till medlemmar av den personens familj för att hjälpa dem att vara förstående och omhändertagande och snälla familjemedlemmar?
Geena Rocero: Sure. Well, first, really, I'm so blessed. The support system, with my mom especially, and my family, that in itself is just so powerful. I remember every time I would coach young trans women, I would mentor them, and sometimes when they would call me and tell me that their parents can't accept it, I would pick up that phone call and tell my mom, "Mom, can you call this woman?" And sometimes it works, sometimes it doesn't, so — But it's just, gender identity is in the core of our being, right? I mean, we're all assigned gender at birth, so what I'm trying to do is to have this conversation that sometimes that gender assignment doesn't match, and there should be a space that would allow people to self-identify, and that's a conversation that we should have with parents, with colleagues. The transgender movement, it's at the very beginning, to compare to how the gay movement started. There's still a lot of work that needs to be done. There should be an understanding. There should be a space of curiosity and asking questions, and I hope all of you guys will be my allies.
Geena Rocero: Jag är verkligen välsignad. Jag menar, stödet jag fått, speciellt från min mamma och min familj, detta i sig själv är väldigt stärkande. Jag minns när jag coachade unga transkvinnor, jag var deras mentor, och ibland när de ringde och berättade att deras föräldrar inte accepterade dem, ringde jag min mamma, berättade och bad: ”Mamma, kan du ringa den här kvinnan?” Ibland fungerade det och ibland inte, så... Det är så att könsidentiteten sitter djupt i vårt innersta, eller hur? Jag menar att vi alla fått en könsidentitet när vi föddes, så vad jag försöker att göra är att ha en konversation där man ibland kan se att könsidentiteten inte matchar, och det bör finnas utymme för människor att skapa sin egen identitet, och det är en konversationen vi borde ha med föräldrar och med kollegor. Den transsexuella rörelsen är i sin linda, om man jämför med gayrörelsen. Det finns fortfarande mycket som behöver göras. Det måste finnas en förståelse. Det borde finnas utrymme för nyfikenhet och för att ställa frågor, och jag hoppas att alla här vill vara mina allierade.
KS: Thank you. That was so lovely. GR: Thank you.
KS: Tack. Det var helt underbart.
(Applause)
GR: Tack själv.