To be honest, by personality, I'm just not much of a crier. But I think in my career that's been a good thing. I'm a civil rights lawyer, and I've seen some horrible things in the world. I began my career working police abuse cases in the United States. And then in 1994, I was sent to Rwanda to be the director of the U.N.'s genocide investigation. It turns out that tears just aren't much help when you're trying to investigate a genocide. The things I had to see, and feel and touch were pretty unspeakable.
Helt ärligt, om min personlighet, jag är inte någon lipsill, Men med tanke på min karriär så har det varit bra. Jag är en civilrättsadvokat, och jag har sett fruktansvärda saker i världen. Jag började min karriär med fall av polisvåld USA. Och 1994 skickades jag till Rwanda för att bli chef för FN:s utredning av folkmord. Det visade sig att tårar inte är till någon hjälp när man försöker utreda ett folkmord. De saker jag var tvungen att se, och känna och ta i var helt avskyvärda.
What I can tell you is this: that the Rwandan genocide was one of the world's greatest failures of simple compassion. That word, compassion, actually comes from two Latin words: cum passio, which simply mean "to suffer with." And the things that I saw and experienced in Rwanda as I got up close to human suffering, it did, in moments, move me to tears. But I just wish that I, and the rest of the world, had been moved earlier. And not just to tears, but to actually stop the genocide.
Det jag kan säga är följande: att Rwandas folkmord var ett av världens största misslyckanden gällande vanlig medmänsklighet. Det engelska ordet, "compassion", kommer från två latinska ord; cum passio, som betyder "att lida med." Och de saker som jag såg och upplevde i Rwanda när jag kom nära mänskligt lidande, kunde faktiskt, tidvis, röra mig till tårar. Men jag bara önskar att jag, och resten av världen, hade blivit berörda tidigare. Och inte bara till tårar, utan till att faktiskt stoppa folkmordet.
Now by contrast, I've also been involved with one of the world's greatest successes of compassion. And that's the fight against global poverty. It's a cause that probably has involved all of us here. I don't know if your first introduction might have been choruses of "We Are the World," or maybe the picture of a sponsored child on your refrigerator door, or maybe the birthday you donated for fresh water. I don't really remember what my first introduction to poverty was but I do remember the most jarring.
Nu, som en kontrast, jag har också varit inblandad i en av världens största medmänskliga framgångar. Och det är kampen mot global fattigdom. Det är en kamp som troligtvis har omfattat alla oss här. Jag vet inte om din första kontakt kan ha varit refrängen till "We are the World," eller kanske en bild av ett fadderbarn på er kylskåpsdörr, eller kanske en födelsedag där du donerade till rent vatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vad min första möte med fattigdom var men jag kommer ihåg det mest skakande.
It was when I met Venus -- she's a mom from Zambia. She's got three kids and she's a widow. When I met her, she had walked about 12 miles in the only garments she owned, to come to the capital city and to share her story. She sat down with me for hours, just ushered me in to the world of poverty. She described what it was like when the coals on the cooking fire finally just went completely cold. When that last drop of cooking oil finally ran out. When the last of the food, despite her best efforts, ran out. She had to watch her youngest son, Peter, suffer from malnutrition, as his legs just slowly bowed into uselessness. As his eyes grew cloudy and dim. And then as Peter finally grew cold.
Det var när jag träffade Venus - hon är en mamma från Zambia. Hon har tre barn och hon är änka. När jag träffade henne, hade hon gått två mil i de enda kläder hon ägde, för att komma till huvudstaden för att dela med sig av sin historia. Hon satt med mig i timmar, och guidade mig in i världen av fattigdom. Hon beskrev hur det var när kolet i spisen slutligen blev helt kallt. När den sista droppen av matlagningsolja till sist tog slut. När det sista av maten, trots alla hennes ansträngningar, tog slut. Hon var tvungen att se sin yngsta son, Peter, lida av undernäring, när hans ben långsamt kröktes till oanvändbarhet. Hur hans ögon blev dimmiga och mörknade. Och slutligen hur Peter blev helt kall.
For over 50 years, stories like this have been moving us to compassion. We whose kids have plenty to eat. And we're moved not only to care about global poverty, but to actually try to do our part to stop the suffering. Now there's plenty of room for critique that we haven't done enough, and what it is that we've done hasn't been effective enough, but the truth is this: The fight against global poverty is probably the broadest, longest running manifestation of the human phenomenon of compassion in the history of our species. And so I'd like to share a pretty shattering insight that might forever change the way you think about that struggle.
I över 50 år, har historier som denna berört oss till medmänsklighet. Vi, vars barn har massor att äta. Och vi berörs inte bara till att bry oss om fattigdom, utan faktiskt till att försöka göra en insats för att stoppa lidandet. Visst kan man kritisera och säga att vi inte gjort tillräckligt, och att det som vi har gjort inte har varit effektivt nog, men sanningen är den här: Kampen mot global fattigdom är troligtvis den största, och mest långvariga manifestationen av mänskligt medlidande i vår arts historia. Och nu vill jag dela med mig av en ganska omskakande insikt som kanske för alltid kommer att ändra ert sätt att se på den kampen.
But first, let me begin with what you probably already know. Thirty-five years ago, when I would have been graduating from high school, they told us that 40,000 kids every day died because of poverty. That number, today, is now down to 17,000. Way too many, of course, but it does mean that every year, there's eight million kids who don't have to die from poverty. Moreover, the number of people in our world who are living in extreme poverty, which is defined as living off about a dollar and a quarter a day, that has fallen from 50 percent, to only 15 percent. This is massive progress, and this exceeds everybody's expectations about what is possible. And I think you and I, I think, honestly, that we can feel proud and encouraged to see the way that compassion actually has the power to succeed in stopping the suffering of millions.
Men låt mig börja med det som ni troligtvis redan vet. För trettiofem år sedan, när jag skulle tagit examen från high school, berättade de för oss att 40 000 barn dog varje dag på grund av fattigdom. Idag är den siffran nere på 17 000. Alldeles för många, naturligtvis, men det innebär att varje år, är det åtta miljoner barn som inte måste dö av fattigdom. Dessutom har antalet människor i vår värld som lever i extrem fattigdom, som definieras av att man lever av under 1,25 dollar om dagen, minskat från 50 procent, till endast 15 procent. Detta är ett rejält framsteg, och det överträffar allas förväntningar om vad som är möjligt. Och jag tror att du och jag, jag tror, helt ärligt, att vi kan känna oss stolta och uppmuntrade av att se att medlidande faktiskt har kraften att lyckas stoppa lidandet för miljoner.
But here's the part that you might not hear very much about. If you move that poverty mark just up to two dollars a day, it turns out that virtually the same two billion people who were stuck in that harsh poverty when I was in high school, are still stuck there, 35 years later.
Men här är den delen som du kanske inte hör så mycket om. Om du flyttar fattigdomsgränsen upp till två dollar om dan, visar det sig att samma två miljarder människor som var fast i den svåra fattigdomen när jag gick på high school, fortfarande är fast där, 35 år senare.
So why, why are so many billions still stuck in such harsh poverty? Well, let's think about Venus for a moment. Now for decades, my wife and I have been moved by common compassion to sponsor kids, to fund microloans, to support generous levels of foreign aid. But until I had actually talked to Venus, I would have had no idea that none of those approaches actually addressed why she had to watch her son die. "We were doing fine," Venus told me, "until Brutus started to cause trouble." Now, Brutus is Venus' neighbor and "cause trouble" is what happened the day after Venus' husband died, when Brutus just came and threw Venus and the kids out of the house, stole all their land, and robbed their market stall. You see, Venus was thrown into destitution by violence.
Så varför är så många miljarder människor fortfarande fast i så svår fattigdom? Nå, låt oss tänka på Venus en stund. I årtionden har min fru och jag blivit berörda av vanligt medlidande till att ha fadderbarn, till att finansiera mikrolån, till att stötta generösa hjälpinsatser. Men innan jag faktiskt hade pratat med Venus, hade jag ingen aning om att ingen av dessa åtgärder faktiskt tog itu med varför hon var tvungen att se sin son dö. "Vi klarade oss bra," sa Venus, "tills Brutus ställde till med bråk." Brutus är Venus granne och "ställa till med bråk" är det som hände dagen efter Venus man hade dött, när Brutus bara kom och slängde ut Venus och hennes barn från huset, stal deras mark, och rånade deras marknadsstånd. Ni förstår, Venus kastades in i fattigdom på grund av våld.
And then it occurred to me, of course, that none of my child sponsorships, none of the microloans, none of the traditional anti-poverty programs were going to stop Brutus, because they weren't meant to.
Och sedan slog det mig, förstås, att inga av mina barns faddergåvor, inga av mikrolånen, inga av de traditionella fattigdomsprogrammen kunde stoppa Brutus, eftersom de inte var gjorda för det.
This became even more clear to me when I met Griselda. She's a marvelous young girl living in a very poor community in Guatemala. And one of the things we've learned over the years is that perhaps the most powerful thing that Griselda and her family can do to get Griselda and her family out of poverty is to make sure that she goes to school. The experts call this the Girl Effect. But when we met Griselda, she wasn't going to school. In fact, she was rarely ever leaving her home.
Detta stod ännu mer klart för mig när jag träffade Griselda. Hon är en fantastisk ung flicka som bor i en väldigt fattigt område i Guatemala. En av de saker som vi lärt oss genom åren är att den kanske mest kraftfulla åtgärden som Griselda och hennes familj kan göra för att få ut dem ur fattigdomen är att se till att hon går i skolan. Experterna kallar detta flick-effekten. Men när vi träffade Griselda gick hon inte i skolan. Faktum var att hon sällan lämnade hemmet.
Days before we met her, while she was walking home from church with her family, in broad daylight, men from her community just snatched her off the street, and violently raped her. See, Griselda had every opportunity to go to school, it just wasn't safe for her to get there. And Griselda's not the only one. Around the world, poor women and girls between the ages of 15 and 44, they are -- when victims of the everyday violence of domestic abuse and sexual violence -- those two forms of violence account for more death and disability than malaria, than car accidents, than war combined. The truth is, the poor of our world are trapped in whole systems of violence.
Några dagar innan vi träffade henne, när hon gick hem från kyrkan med sin familj, i fullt dagsljus, var det män från hennes område, som kidnappade henne från gatan och våldtog henne brutalt. Ni förstår, Griselda hade alla möjligheter att gå till skolan, men det var helt enkelt inte säkert för henna att ta sig dit. Och Griselda är inte den enda. Runt om i världen, för fattiga kvinnor och flickor från åldern 15 till 44, för dem - som offer för vardagligt våld som våld i hemmet och sexuellt våld - orsakar dessa två former av våld fler dödsfall och fall av invalidisering än malaria, bilolyckor och krig sammanlagt. Sanningen är att de fattiga i världen är fångade i hela system av våld.
In South Asia, for instance, I could drive past this rice mill and see this man hoisting these 100-pound sacks of rice upon his thin back. But I would have no idea, until later, that he was actually a slave, held by violence in that rice mill since I was in high school. Decades of anti-poverty programs right in his community were never able to rescue him or any of the hundred other slaves from the beatings and the rapes and the torture of violence inside the rice mill. In fact, half a century of anti-poverty programs have left more poor people in slavery than in any other time in human history.
I Sydasien, till exempel, kunde jag köra förbi riskvarnar och se en man bära dessa 50 kilossäckar med ris på sin magra rygg. Men jag hade ingen aning om, förrän senare, att han faktiskt var en slav, kvartvingad i riskvarnen med våld ända sen jag gick i high school. Årtionden av fattigdomsbekämpning i hans område kunde aldrig rädda honom eller någon av de andra hundra slavarna från misshandeln och våldtäkterna och tortyren, från våld där inne i riskvarnen. Faktum är att ett halvt århundrade av fattigdomsbekämpning har lämnat kvar fler människor i slaveri än någon annan tidsperiod i historien.
Experts tell us that there's about 35 million people in slavery today. That's about the population of the entire nation of Canada, where we're sitting today. This is why, over time, I have come to call this epidemic of violence the Locust Effect. Because in the lives of the poor, it just descends like a plague and it destroys everything. In fact, now when you survey very, very poor communities, residents will tell you that their greatest fear is violence. But notice the violence that they fear is not the violence of genocide or the wars, it's everyday violence.
Experter säger att det finns ungefär 25 miljoner människor i slaveri idag. Det är ungefär lika många som befolkningen i Kanada, där vi befinner oss idag. Detta gör att jag, efter hand, har börjat kalla denna våldsepidemi för gräshoppseffekten. Eftersom i de fattigas liv, sköljer det över dem som en farsot och det förstör allt. Faktum är att när man undersöker väldigt fattiga områden, kommer befolkningen säga att deras största rädsla är den för våld. Men notera att det våld som de fruktar inte är våld på grund av folkmord eller krig, det är vardagsvåld.
So for me, as a lawyer, of course, my first reaction was to think, well, of course we've got to change all the laws. We've got to make all this violence against the poor illegal. But then I found out, it already is. The problem is not that the poor don't get laws, it's that they don't get law enforcement. In the developing world, basic law enforcement systems are so broken that recently the U.N. issued a report that found that "most poor people live outside the protection of the law." Now honestly, you and I have just about no idea of what that would mean because we have no first-hand experience of it. Functioning law enforcement for us is just a total assumption. In fact, nothing expresses that assumption more clearly than three simple numbers: 9-1-1, which, of course, is the number for the emergency police operator here in Canada and in the United States, where the average response time to a police 911 emergency call is about 10 minutes. So we take this just completely for granted.
Så min första reaktion, som advokat, var förstås att tänka, vi måste ju ändra alla lagarna. Vi måste göra allt detta våld mot de fattiga olagligt. Men sedan förstod jag, det är det redan. Problemet är inte att de fattiga inte får lagar, det är att de inte får någon brottsbekämpning. I utvecklingsländerna, är rättssystemen så dåliga att FN nyligen utfärdade en rapport som sa att "de flesta fattiga människor lever utanför lagens beskydd." Du och jag har helt ärligt ingen aning om vad det skulle innebära eftersom vi inte har upplevt det. Fungerande brottsbekämpning är för oss en självklarhet. Ingenting uttrycker detta antagande bättre än tre enkla tal; 9-1-1, vilket förstås är numret till alarmcentralen här i Kanada och i USA, där genomsnittlig svarstid på ett polislarm är ungefär 10 minuter. Så vi tar detta helt för givet. Men om det inte fanns någon polis att skydda dig?
But what if there was no law enforcement to protect you? A woman in Oregon recently experienced what this would be like. She was home alone in her dark house on a Saturday night, when a man started to tear his way into her home. This was her worst nightmare, because this man had actually put her in the hospital from an assault just two weeks before. So terrified, she picks up that phone and does what any of us would do: She calls 911 -- but only to learn that because of budget cuts in her county, law enforcement wasn't available on the weekends. Listen. Dispatcher: I don't have anybody to send out there. Woman: OK Dispatcher: Um, obviously if he comes inside the residence and assaults you, can you ask him to go away? Or do you know if he is intoxicated or anything? Woman: I've already asked him. I've already told him I was calling you. He's broken in before, busted down my door, assaulted me. Dispatcher: Uh-huh. Woman: Um, yeah, so ... Dispatcher: Is there any way you could safely leave the residence? Woman: No, I can't, because he's blocking pretty much my only way out. Dispatcher: Well, the only thing I can do is give you some advice, and call the sheriff's office tomorrow. Obviously, if he comes in and unfortunately has a weapon or is trying to cause you physical harm, that's a different story. You know, the sheriff's office doesn't work up there. I don't have anybody to send."
En kvinna i Oregon upplevde vad detta innebar. Hon var ensam hemma i sitt mörka hus en lördagskväll, när en man började bryta sig in i hennes hem. Detta var hennes värsta mardröm, eftersom den här mannen antastat henne så hon hamnade på sjukhus bara två veckor tidigare. Skräckslagen lyfte hon luren och gjorde vad vi alla skulle gjort: Hon ringde 991 och upptäckte att på grund av budgetnedskärningar i hennes region fanns det inga poliser på helgerna. Hör här, Operatören: Jag har ingen att skicka dit. Kvinnan: Ok Operatören: Ja, naturligtvis om han kommer in och angriper dig, kan du be honom ge sig av? Eller vet du om han är påverkad eller så? Kvinnan: Jag har redan bett honom. och sagt att jag skulle ringa er. Han har brutit sig in förut, och antastat mig, Operatören: Uh-huh Kvinnan: Um, ja, och.. Operatören: Kan du lämna huset på ett säkert sätt? Kvinnan: Nej, för han blockerar helt min enda väg ut. Operatören: Ja, det enda jag kan göra är att ge dig lite råd. och ringa sheriffen imorgon. Naturligtvis, om han kommer in och tyvärr har ett vapen eller försöker skada dig fysiskt, då är det en annan sak. Du vet, sheriffens kontor fungerar inte där uppe. Jag har ingen att skicka.
Gary Haugen: Tragically, the woman inside that house was violently assaulted, choked and raped because this is what it means to live outside the rule of law. And this is where billions of our poorest live. What does that look like? In Bolivia, for example, if a man sexually assaults a poor child, statistically, he's at greater risk of slipping in the shower and dying than he is of ever going to jail for that crime. In South Asia, if you enslave a poor person, you're at greater risk of being struck by lightning than ever being sent to jail for that crime. And so the epidemic of everyday violence, it just rages on. And it devastates our efforts to try to help billions of people out of their two-dollar-a-day hell. Because the data just doesn't lie. It turns out that you can give all manner of goods and services to the poor, but if you don't restrain the hands of the violent bullies from taking it all away, you're going to be very disappointed in the long-term impact of your efforts.
Gary Haugen: Tragiskt nog blev kvinnan inne i det huset brutalt överfallen, strypt och våldtagen eftersom detta är vad det innebär att leva utanför lagens ramar. Och det är där som miljarder av våra fattigaste befinner sig. Vad innebär det? Om en man utsätter ett fattigt barn för sexuella övergrepp i Bolivia, är det statistiskt större risk att han halkar i duschen och dör än att han någonsin hamnar i fängelse för det brottet. Om man förslavar en fattig människa i Sydasien, är det större risk att träffas av blixten än att någonsin hamna i fängelse för det brottet. Så epidemin med vardagsvåld, den bara rasar vidare. Och det förstör våra ansträngningar att hjälpa miljarder människor ut ur deras två-dollar-om-dagen helvete. För siffrorna ljuger inte. Det visar sig att oavsett vilka saker och tjänster man ger till de fattiga, om man inte kan hindra de våldsamma översittarna från att ta allt ifrån dem, så kommer man bli besviken på den långsiktiga effekten av insatserna.
So you would think that the disintegration of basic law enforcement in the developing world would be a huge priority for the global fight against poverty. But it's not. Auditors of international assistance recently couldn't find even one percent of aid going to protect the poor from the lawless chaos of everyday violence. And honestly, when we do talk about violence against the poor, sometimes it's in the weirdest of ways. A fresh water organization tells a heart-wrenching story of girls who are raped on the way to fetching water, and then celebrates the solution of a new well that drastically shortens their walk. End of story. But not a word about the rapists who are still right there in the community. If a young woman on one of our college campuses was raped on her walk to the library, we would never celebrate the solution of moving the library closer to the dorm. And yet, for some reason, this is okay for poor people.
Så man skulle kunna tro att sönderfallet av brottsbekämpningen i u-länder skulle vara en prioriterad fråga i den globala kampen mot fattigdom. Men det är det inte. Revisorer för internationell bistånd kunde inte se att ens en procent av biståndet gick till att skydda de fattiga från det vardagliga våldets laglösa kaos. Och helt ärligt, när vi talar om våld mot fattiga, sker det på det mest absurda sätt. En färskvattensorganisation berättar en hjärtskärande historia om flickor som våldtas på vägen för att hämta vatten, och hyllar lösningen av en ny brunn som drastiskt kortar deras väg. Slut på historien. Men inte ett ord om våldtäktsmannen som fortfarande finns bland dem. Om en ung kvinna på ett av våra universitet blev våldtagen då hon gick till biblioteket, skulle vi inte hylla lösningen att flytta biblioteket närmre studenthemmet. Men ändå, av någon anledning, är detta okej för fattiga människor.
Now the truth is, the traditional experts in economic development and poverty alleviation, they don't know how to fix this problem. And so what happens? They don't talk about it. But the more fundamental reason that law enforcement for the poor in the developing world is so neglected, is because the people inside the developing world, with money, don't need it. I was at the World Economic Forum not long ago talking to corporate executives who have massive businesses in the developing world and I was just asking them, "How do you guys protect all your people and property from all the violence?" And they looked at each other, and they said, practically in unison, "We buy it."
Om sanningen ska fram, vet inte traditionella experter i ekonomiskt utveckling och fattigdomsbekämpning, hur de ska lösa problemet. Så vad händer? De pratar inte om det. Men den mer grundläggande orsaken till att brottsbekämpning för de fattiga i u-länderna är så åsidosatt, beror på att de människor i u-länderna som har pengar inte behöver det. Jag var på Världsekonomiskt forum för ett tag sedan och talade med företagsledare som har enorma företag i u-länder och jag frågade dem, "Hur gör ni för att skydda all er personal och egendom från allt våld?" Och de tittade på varandra, och sa i princip unisont, "Vi köper det."
Indeed, private security forces in the developing world are now, four, five and seven times larger than the public police force. In Africa, the largest employer on the continent now is private security. But see, the rich can pay for safety and can keep getting richer, but the poor can't pay for it and they're left totally unprotected and they keep getting thrown to the ground.
Privata säkerhetsstyrkor i u-länderna är nu fyra, fem, sju gånger så stor som den offentliga poliskåren. I Afrika är kontinentens största arbetsgivare nu privata säkerhetsbolag. Så de rika kan betala för säkerhet och fortsätta att bli rikare, men de fattiga kan inte betala och de lämnas totalt oskyddade och de fortsätter att slås till marken.
This is a massive and scandalous outrage. And it doesn't have to be this way. Broken law enforcement can be fixed. Violence can be stopped. Almost all criminal justice systems, they start out broken and corrupt, but they can be transformed by fierce effort and commitment.
Detta är fullständigt skandalöst. Och det behöver inte vara så här. En sönderfallen poliskår kan fixas. Våld kan stoppas. Nästan alla rättssystem, börjar som brutna och korrupta, men de kan förvandlas med stora insatser och engagemang.
The path forward is really pretty clear. Number one: We have to start making stopping violence indispensable to the fight against poverty. In fact, any conversation about global poverty that doesn't include the problem of violence must be deemed not serious.
Vägen framåt är faktiskt ganska klar. Nummer ett: Vi måste börja göra våldsbekämpningen till en självklarhet i kampen mot fattigdom. I själva verket, varje samtal om global fattigdom som inte omfattar problemet med våld måste anses som oseriöst.
And secondly, we have to begin to seriously invest resources and share expertise to support the developing world as they fashion new, public systems of justice, not private security, that give everybody a chance to be safe. These transformations are actually possible and they're happening today. Recently, the Gates Foundation funded a project in the second largest city of the Philippines, where local advocates and local law enforcement were able to transform corrupt police and broken courts so drastically, that in just four short years, they were able to measurably reduce the commercial sexual violence against poor kids by 79 percent.
För det andra, vi måste verkligen börja satsa resurser och dela med oss av expertis för att stödja u-länderna när de skapar nya, offentliga rättssystem, inte privata säkerhetsbolag, som ger alla en möjlighet till säkerhet. Dessa förändringar är faktiskt möjliga och de sker idag. För en tid sedan finansierade Gates Foundation ett projekt i den näst största staden i Filippinerna, där lokala opinionsbildare och den lokala polisen kunde förändra den korrumperade polisen och rättsväsendet så drastiskt att man på bara fyra korta år märkbart kunde minska det kommersiella sexuella våldet mot fattiga barn med 79%.
You know, from the hindsight of history, what's always most inexplicable and inexcusable are the simple failures of compassion. Because I think history convenes a tribunal of our grandchildren and they just ask us, "Grandma, Grandpa, where were you? Where were you, Grandpa, when the Jews were fleeing Nazi Germany and were being rejected from our shores? Where were you? And Grandma, where were you when they were marching our Japanese-American neighbors off to internment camps? And Grandpa, where were you when they were beating our African-American neighbors just because they were trying to register to vote?" Likewise, when our grandchildren ask us, "Grandma, Grandpa, where were you when two billion of the world's poorest were drowning in a lawless chaos of everyday violence?" I hope we can say that we had compassion, that we raised our voice, and as a generation, we were moved to make the violence stop.
Ni vet, med historien i backspegeln, är det som är mest oförklarligt och oförlåtligt helt enkelt när medlidandet brister. Jag tror att en en tribunal bestående av våra barnbarn kommer samlas i framtiden och fråga oss, "Mormor och morfar, var fanns ni? Var fanns du, morfar, när judarna flydde från Nazityskland och blev bortmotade från våra stränder? Var fanns du? Och farmor, var fanns du när de marscherade med våra japansk-amerikanska grannar till interneringslägren? Och farfar, var fanns du när de misshandlade våra afroamerikanska grannar bara för att de försökte registrera sig för att rösta?" På samma sätt, när våra barnbarn frågar oss, mormor och morfar, var fanns ni när två miljarder av världens fattigaste drunknade i ett laglöst kaos av vardagsvåld?" Jag hoppas vi kan säga att vi kände medlidande, att vi höjde våra röster, och att vår generation blev berörda
Thank you very much.
och jobbade för att få slut på våldet.
(Applause)
Tack så mycket.
(Applåder)
Chris Anderson: Really powerfully argued. Talk to us a bit about some of the things that have actually been happening to, for example, boost police training. How hard a process is that? GH: Well, one of the glorious things that's starting to happen now is that the collapse of these systems and the consequences are becoming obvious. There's actually, now, political will to do that. But it just requires now an investment of resources and transfer of expertise. There's a political will struggle that's going to take place as well, but those are winnable fights, because we've done some examples around the world at International Justice Mission that are very encouraging.
Chris Anderson: Verkligen kraftfullt argumenterat. Berätta lite om några saker som faktiskt har hänt med, till exempel, utbildning av polisen. Hur svårt är det? GH: En av de härliga sakerna som börjar hända nu är att kollapsen av dessa system och dess konsekvenser är tydliga. Det finns nu faktiskt politisk vilja att göra det. Nu behöver man bara investera resurser och förflytta expertis. Det kommer bli en politisk viljekamp också, men det är segrar som kan vinnas, vi har gjort det i några fall runt om i världen med International Justice Mission som är väldigt uppmuntrande.
CA: So just tell us in one country, how much it costs to make a material difference to police, for example -- I know that's only one piece of it. GH: In Guatemala, for instance, we've started a project there with the local police and court system, prosecutors, to retrain them so that they can actually effectively bring these cases. And we've seen prosecutions against perpetrators of sexual violence increase by more than 1,000 percent. This project has been very modestly funded at about a million dollars a year, and the kind of bang you can get for your buck in terms of leveraging a criminal justice system that could function if it were properly trained and motivated and led, and these countries, especially a middle class that is seeing that there's really no future with this total instability and total privatization of security I think there's an opportunity, a window for change.
CA: Berätta för oss vad det skulle kosta i ett land för att göra en märkbar skillnad för t.ex. polisen - Jag vet att det endast är en del. GH: I Guatemala, till exempel, startade vi ett projekt med den lokala polisen och domstolen, åklagare, för att fortbilda dem så de effektivt kan driva dessa fall. Och vi har sett åtal mot förövare av sexuellt våld öka med mer än 1000 procent. Detta projekt har blivit blygsamt finansierat med ca 1 miljon dollar per år, och den effekt du kan få för din insats i form av följdeffekter i ett rättssystem som skulle kunna fungera med rätt utbildning, motivation och ledning, och i dessa länder, framför allt medelklassen som märker att det inte är hållbart med denna instabilitet och fullständiga privatisering av säkerhet tror jag att det finns en möjlighet, en öppning för förändring.
CA: But to make this happen, you have to look at each part in the chain -- the police, who else? GH: So that's the thing about law enforcement, it starts out with the police, they're the front end of the pipeline of justice, but they hand if off to the prosecutors, and the prosecutors hand it off to the courts, and the survivors of violence have to be supported by social services all the way through that. So you have to do an approach that pulls that all together. In the past, there's been a little bit of training of the courts, but they get crappy evidence from the police, or a little police intervention that has to do with narcotics or terrorism but nothing to do with treating the common poor person with excellent law enforcement, so it's about pulling that all together, and you can actually have people in very poor communities experience law enforcement like us, which is imperfect in our own experience, for sure, but boy, is it a great thing to sense that you can call 911 and maybe someone will protect you.
CA: Men för att detta ska ske, måste man granska varje del i kedjan - polisen, vem mer? GH: Det är grejen med brottsbekämpning, det börjar med polisen, de är i frontlinjen för rättvisan, men de lämnar över det till åklagarna, och åklagarna lämnar över det till domstolarna, och offren för våldet måste få stöd av socialtjänsten genom hela processen. Så man måste angripa det på ett sätt som för dem samman. Förr har det funnits lite utbildning av domstolarna men de får skrala bevis från polisen, eller en liten polisinsats som berör narkotika eller terrorism men ingenting som handlar om att ge den fattiga människan en bra brottsbekämpning, så det handlar om att få ett samarbete, och det finns folk i väldigt fattiga områden som får uppleva rättvisa precis som vi, vilket vi inte alltid upplever som helt perfekt, så klart, men oj du, det är en skön känsla att du kan ringa 911 och kanske någon kommer och skyddar dig.
CA: Gary, I think you've done a spectacular job of bringing this to the world's attention in your book and right here today.
CA: Jag tycker du gjort ett fantastiskt jobb med att uppmärksamma detta för världen både med din bok och här idag.
Thanks so much.
Tack så mycket. Gary Haugen.
Gary Haugen.
(Applause)
(Applåder)