This story begins in 1985, when at age 22, I became the World Chess Champion after beating Anatoly Karpov. Earlier that year, I played what is called simultaneous exhibition against 32 of the world's best chess-playing machines in Hamburg, Germany. I won all the games, and then it was not considered much of a surprise that I could beat 32 computers at the same time. To me, that was the golden age.
Den här berättelsen börjar 1985, när jag var 22 år och blev världsmästare i schack efter att ha besegrat Anatoly Karpov. Tidigare samma år spelade jag något som kallas simultanschack mot 32 av världens bästa schackdatorer i Hamburg i Tyskland. Jag vann alla matcherna, och på den tiden sågs det inte som en överraskning att jag kunde slå 32 datorer på en gång. För mig var det guldåldern.
(Laughter)
(Skratt)
Machines were weak, and my hair was strong.
Maskinerna var svaga, och mitt hår var starkt.
(Laughter)
(Skratt)
Just 12 years later, I was fighting for my life against just one computer in a match called by the cover of "Newsweek" "The Brain's Last Stand." No pressure.
Bara 12 år senare kämpade jag för mitt liv mot en enda dator i en match som Newsweek kallade "Hjärnans sista strid." Ingen press.
(Laughter)
(Skratt)
From mythology to science fiction, human versus machine has been often portrayed as a matter of life and death. John Henry, called the steel-driving man in the 19th century African American folk legend, was pitted in a race against a steam-powered hammer bashing a tunnel through mountain rock. John Henry's legend is a part of a long historical narrative pitting humanity versus technology. And this competitive rhetoric is standard now. We are in a race against the machines, in a fight or even in a war. Jobs are being killed off. People are being replaced as if they had vanished from the Earth. It's enough to think that the movies like "The Terminator" or "The Matrix" are nonfiction.
I allt från mytologi till science fiction har "människan mot maskinen" ofta framställts som en fråga om liv och död. John Henry, som kallades "ståldrivaren" i den afroamerikanska 1800-talslegenden, sattes att tävla mot en ångdriven hammare i att bryta en tunnel genom berget. John Henrys legend är en del av ett långt historiskt narrativ som ställer mänskligheten mot teknologin. Och den här tävlingsretoriken är standard nu. Det är en kapplöpning mot maskinerna, en kamp, eller till och med ett krig. Arbetstillfällen försvinner. Människor blir ersatta, som om de hade försvunnit från jorden. Det är nästan som om filmer som "The Terminator" eller "The Matrix" är på riktigt.
There are very few instances of an arena where the human body and mind can compete on equal terms with a computer or a robot. Actually, I wish there were a few more. Instead, it was my blessing and my curse to literally become the proverbial man in the man versus machine competition that everybody is still talking about. In the most famous human-machine competition since John Henry, I played two matches against the IBM supercomputer, Deep Blue. Nobody remembers that I won the first match --
Det finns väldigt få exempel på en arena där den mänskliga kroppen och hjärnan kan tävla på lika villkor med en dator eller en robot. Jag önskar att det fanns fler. I stället var det min välsignelse och förbannelse att bokstavligen bli människan i tävlingen mellan människa och maskin som alla fortfarande pratar om. I den mest berömda tävlingen mellan människa och maskin sedan John Henry spelade jag två matcher mot IBM:s superdator Deep Blue. Ingen minns att jag vann den första matchen -
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
In Philadelphia, before losing the rematch the following year in New York. But I guess that's fair. There is no day in history, special calendar entry for all the people who failed to climb Mt. Everest before Sir Edmund Hillary and Tenzing Norgay made it to the top. And in 1997, I was still the world champion when chess computers finally came of age. I was Mt. Everest, and Deep Blue reached the summit. I should say of course, not that Deep Blue did it, but its human creators -- Anantharaman, Campbell, Hoane, Hsu. Hats off to them. As always, machine's triumph was a human triumph, something we tend to forget when humans are surpassed by our own creations.
i Philadelphia, för att sedan förlora returmatchen följande år i New York. Men jag antar att det är rimligt. Det finns ingen historisk dag, ingen notis i kalendern för alla som misslyckades med att bestiga Mount Everest innan Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay tog sig till toppen. Och 1997 var jag fortfarande världsmästare när schackdatorerna till slut blev redo. Jag var Mount Everest, och Deep Blue nådde toppen. Jag borde såklart inte säga att Deep Blue gjorde det, utan dess mänskliga skapare - Anantharaman, Campbell, Hoane, Hsu. Hatten av för dem. Som alltid var maskinens triumf en mänsklig triumf, vilket vi ofta glömmer bort när människor överträffas av våra egna skapelser.
Deep Blue was victorious, but was it intelligent? No, no it wasn't, at least not in the way Alan Turing and other founders of computer science had hoped. It turned out that chess could be crunched by brute force, once hardware got fast enough and algorithms got smart enough. Although by the definition of the output, grandmaster-level chess, Deep Blue was intelligent. But even at the incredible speed, 200 million positions per second, Deep Blue's method provided little of the dreamed-of insight into the mysteries of human intelligence.
Deep Blue segrade, men var den intelligent? Nej, det var den inte, åtminstone inte så som Alan Turing och andra av datavetenskapens grundare hade hoppats. Det visade sig att schack kunde besegras med råstyrka när hårdvaran väl blev tillräckligt snabb och algoritmerna blev tillräckligt smarta. Men i termer av prestation, schack på stormästarnivå, var Deep Blue intelligent. Men även vid den otroliga hastigheten 200 miljoner drag per sekund kunde Deep Blues metod inte bidra med särskilt mycket insikt i den mänskliga intelligensens mysterium.
Soon, machines will be taxi drivers and doctors and professors, but will they be "intelligent?" I would rather leave these definitions to the philosophers and to the dictionary. What really matters is how we humans feel about living and working with these machines.
Snart kommer maskiner vara taxichaufförer och läkare och professorer, men kommer de vara "intelligenta"? Jag skulle hellre lämna definitionerna till filosoferna och till ordböckerna. Det som spelar roll är hur vi människor känner inför att leva och arbeta med de här maskinerna.
When I first met Deep Blue in 1996 in February, I had been the world champion for more than 10 years, and I had played 182 world championship games and hundreds of games against other top players in other competitions. I knew what to expect from my opponents and what to expect from myself. I was used to measure their moves and to gauge their emotional state by watching their body language and looking into their eyes.
När jag först mötte Deep Blue i februari 1996 hade jag varit världsmästare i över 10 år och hade spelat 182 världsmästerskapsmatcher och hundratals matcher mot andra toppspelare i andra tävlingar. Jag visste vad jag kunde förvänta mig av mina motståndare och vad jag kunde förvänta mig av mig själv. Jag var van vid att ta ställning till deras drag och bedöma deras emotionella tillstånd genom att studera deras kroppsspråk och se dem i ögonen.
And then I sat across the chessboard from Deep Blue. I immediately sensed something new, something unsettling. You might experience a similar feeling the first time you ride in a driverless car or the first time your new computer manager issues an order at work. But when I sat at that first game, I couldn't be sure what is this thing capable of. Technology can advance in leaps, and IBM had invested heavily. I lost that game. And I couldn't help wondering, might it be invincible? Was my beloved game of chess over? These were human doubts, human fears, and the only thing I knew for sure was that my opponent Deep Blue had no such worries at all.
Sedan satt jag mittemot Deep Blue. Jag kände genast något nytt, något oroväckande. Du kanske känner samma sak första gången du åker i en förarlös bil eller första gången din datoriserade arbetsledare ger dig en order. När jag satt i den där första matchen kunde jag inte veta vad den här maskinen var kapabel till. Teknologi kan gå framåt i språng, och IBM hade investerat mycket. Jag förlorade den matchen. Och jag kunde inte låta bli att undra, kunde den vara oövervinnerlig? Var detta slutet för mitt älskade spel? Det här var mänskligt tvivel, mänskliga rädslor, och det enda jag var säker på var att min motståndare Deep Blue inte hade några sådana bekymmer alls.
(Laughter)
(Skratt)
I fought back after this devastating blow to win the first match, but the writing was on the wall. I eventually lost to the machine but I didn't suffer the fate of John Henry who won but died with his hammer in his hand. [John Henry Died with a Hammer in His Hand Palmer C. Hayden] [The Museum of African American Art, Los Angeles] It turned out that the world of chess still wanted to have a human chess champion. And even today, when a free chess app on the latest mobile phone is stronger than Deep Blue, people are still playing chess, even more than ever before. Doomsayers predicted that nobody would touch the game that could be conquered by the machine, and they were wrong, proven wrong, but doomsaying has always been a popular pastime when it comes to technology.
Jag kämpade emot efter det här bakslaget, och vann den första matchen, men det var bara en tidsfråga. Till slut förlorade jag mot maskinen men mötte inte samma öde som John Henry, som vann, men dog med sin hammare i handen. Det visade sig att schackvärlden fortfarande ville ha en mänsklig världsmästare. Och än idag, när en gratis schack-app på den senaste mobiltelefonen är bättre än Deep Blue, spelar folk fortfarande schack, mer än någonsin tidigare. Domedagsprofeter hävdade att ingen skulle vilja ta i spelet som kunde erövras av maskinerna, men de blev motbevisade. Men domedagsprofetior har altlid varit populära när det gäller teknik.
What I learned from my own experience is that we must face our fears if we want to get the most out of our technology, and we must conquer those fears if we want to get the best out of our humanity. While licking my wounds, I got a lot of inspiration from my battles against Deep Blue. As the old Russian saying goes, if you can't beat them, join them. Then I thought, what if I could play with a computer -- together with a computer at my side, combining our strengths, human intuition plus machine's calculation, human strategy, machine tactics, human experience, machine's memory. Could it be the perfect game ever played?
Vad jag lärde mig från min egen erfarenhet är att vi måste möta våra rädslor om vi vill få ut det mesta från vår teknik och att vi måste besegra de rädslorna om vi vill få ut det mesta av vår mänsklighet. Medan jag slickade mina sår, fick jag mycket inspiration från mina kamper mot Deep Blue. Som ett ryskt talesätt säger: "Om du inte kan slå dem, gå ihop med dem." Så jag tänkte tänk om jag kunde spela med en dator - tillsammans med en dator vid min sida, och kombinera våra styrkor, människans intuition plus maskinens beräkningar människans strategi, maskinens taktik, människans erfarenhet, maskinens minne. Kunde det bli det mest perfekta partiet någonsin?
My idea came to life in 1998 under the name of Advanced Chess when I played this human-plus-machine competition against another elite player. But in this first experiment, we both failed to combine human and machine skills effectively. Advanced Chess found its home on the internet, and in 2005, a so-called freestyle chess tournament produced a revelation. A team of grandmasters and top machines participated, but the winners were not grandmasters, not a supercomputer. The winners were a pair of amateur American chess players operating three ordinary PCs at the same time. Their skill of coaching their machines effectively counteracted the superior chess knowledge of their grandmaster opponents and much greater computational power of others. And I reached this formulation. A weak human player plus a machine plus a better process is superior to a very powerful machine alone, but more remarkably, is superior to a strong human player plus machine and an inferior process. This convinced me that we would need better interfaces to help us coach our machines towards more useful intelligence.
Min idé blev till verklighet år 1998, under namnet "Advanced Chess" när jag spelade mot en annan elitspelare i en "människa-plus-maskin"-tävling. Men i detta första experiment misslyckades vi båda med att kombinera människans och maskinens färdigheter. Advanced Chess levde vidare på internet och 2005, på en så kallad fristilsturnering i schack kom en uppenbarelse. En grupp stormästare och toppmaskiner deltog men segrarna var inte stormästare, inte en superdator. Segrarna var ett par amerikanska amatörschackspelare som använde tre vanliga PC-datorer samtidigt. Deras skicklighet i att träna sina maskiner motarbetade effektivt de överlägsna schackkunskaper som stormästarna hade och andras mycket större processorkraft. Och jag kom till den här slutsatsen: En svag mänsklig spelare plus en maskin plus en bättre programvara är bättre än en ensam kraftfull maskin. Men mer anmärkningsvärt: är bättre än en skicklig spelare plus maskin och en sämre programvara. Detta övertygade mig om att vi behöver bättre gränssnitt för att hjälpa oss träna våra maskiner mot en mer användbar intelligens.
Human plus machine isn't the future, it's the present. Everybody that's used online translation to get the gist of a news article from a foreign newspaper, knowing its far from perfect. Then we use our human experience to make sense out of that, and then the machine learns from our corrections. This model is spreading and investing in medical diagnosis, security analysis. The machine crunches data, calculates probabilities, gets 80 percent of the way, 90 percent, making it easier for analysis and decision-making of the human party. But you are not going to send your kids to school in a self-driving car with 90 percent accuracy, even with 99 percent. So we need a leap forward to add a few more crucial decimal places.
Människa plus maskin är inte framtiden, det är nutiden. Alla som har använt online-översättning för att förstå grunddragen i en tidningsartikel på ett främmande språk vet att det är långt ifrån perfekt. Då använder vi vår mänskliga erfarenhet för att göra det hela begripligt och sen får maskinen lära sig av våra rättelser. Den här modellen sprider sig till medicinsk diagnostik och säkerhetsanalys. Maskinen tuggar data, beräknar sannolikheter och gör 80 eller 90 procent av jobbet, och underlättar människans analys och beslutsfattande. Men du skulle inte skicka dina barn till skolan i en förarlös bil som har 90 procents tillförlitlighet, inte ens med 99 procent. Så vi behöver ett språng framåt för att lägga till de avgörande decimalerna.
Twenty years after my match with Deep Blue, second match, this sensational "The Brain's Last Stand" headline has become commonplace as intelligent machines move in every sector, seemingly every day. But unlike in the past, when machines replaced farm animals, manual labor, now they are coming after people with college degrees and political influence. And as someone who fought machines and lost, I am here to tell you this is excellent, excellent news. Eventually, every profession will have to feel these pressures or else it will mean humanity has ceased to make progress. We don't get to choose when and where technological progress stops. We cannot slow down. In fact, we have to speed up. Our technology excels at removing difficulties and uncertainties from our lives, and so we must seek out ever more difficult, ever more uncertain challenges. Machines have calculations. We have understanding. Machines have instructions. We have purpose. Machines have objectivity. We have passion. We should not worry about what our machines can do today. Instead, we should worry about what they still cannot do today, because we will need the help of the new, intelligent machines to turn our grandest dreams into reality. And if we fail, if we fail, it's not because our machines are too intelligent, or not intelligent enough. If we fail, it's because we grew complacent and limited our ambitions. Our humanity is not defined by any skill, like swinging a hammer or even playing chess.
Tjugo år efter min match mot Deep Blue, den andra matchen, har den sensationella rubriken om "hjärnans sista strid" blivit en vardaglighet, i takt med att intelligenta maskiner rör sig framåt i alla sektorer, till synes varje dag. Men till skillnad från i det förflutna när maskiner ersatte arbetsdjur, kroppsarbete, hotar de nu människor med högskoleutbildning och politiskt inflytande. Och som någon som slogs mot maskiner och förlorade kan jag berätta att detta är fantastiska, fantastiska nyheter. Förr eller senare kommer alla professioner få känna på det här trycket, annars betyder det att mänskligheten har slutat göra framsteg. Vi får inte välja när och var den tekniska utvecklingen stannar. Vi kan inte sakta ner. I själva verket måste vi accelerera. Vår teknik är förträfflig på att avlägsna svårigheter och osäkerheter från våra liv, så därför måste vi söka upp ännu svårare, ännu mer osäkra utmaningar. Maskiner har beräkningar. Vi har förståelse. Maskiner har instruktioner. Vi har mening. Maskiner har objektivitet. Vi har passion. Vi ska inte oroa oss för vad våra maskiner kan göra idag. I stället borde vi oroa oss för vad de fortfarande inte kan göra, för vi kommer behöva hjälp av nya, intelligenta maskiner för att förverkliga våra största drömmar. Och om vi misslyckas, om vi misslyckas så är det inte för att våra maskiner är för intelligenta, eller inte tillräckligt intelligenta. Om vi misslyckas, är det för att vi blev självgoda och begränsade våra ambitioner. Vår mänsklighet definieras inte av någon färdighet, som att svinga en hammare eller spela schack.
There's one thing only a human can do. That's dream. So let us dream big.
Det finns en sak som bara en människa kan göra. Det är att drömma. Så låt oss drömma stort.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)