Hi, my name is Frank, and I collect secrets. It all started with a crazy idea in November of 2004. I printed up 3,000 self-addressed postcards, just like this. They were blank on one side, and on the other side I listed some simple instructions. I asked people to anonymously share an artful secret they'd never told anyone before. And I handed out these postcards randomly on the streets of Washington, D.C., not knowing what to expect.
Hej, jag heter Frank, och jag samlar på hemligheter. Allt började med en tokig idé i november 2004. Jag lät trycka 3 000 vykort med min egen adress på, som det här. De var tomma på ena sidan, och på den andra sidan hade jag skrivit några enkla instruktioner. Jag bad människor att anonymt dela med sig av en hemlighet de aldrig hade berättat för någon förut. Jag delade ut vykorten på måfå på Washingtons gator,
But soon the idea began spreading virally. People began to buy their own postcards and make their own postcards. I started receiving secrets in my home mailbox, not just with postmarks from Washington, D.C., but from Texas, California, Vancouver, New Zealand, Iraq. Soon my crazy idea didn't seem so crazy. PostSecret.com is the most visited advertisement-free blog in the world. And this is my postcard collection today. You can see my wife struggling to stack a brick of postcards on a pyramid of over a half-million secrets.
utan att veta vad jag kunde förvänta mig. Men snart började tanken spridas som en löpeld på nätet. Människor började köpa och skapa sina egna vykort. Jag började få hemligheter i min brevlåda hemma, inte bara med poststämplar från Washington D.C. utan från Texas, Kalifornien, Vancouver, Nya Zeeland, Irak. Min tokiga idé verkade snart inte så tokig. PostSecret.com är den mest besökta reklamfria bloggen i världen. Så här ser min vykortssamling ut idag. Ni kan se min fru sträcka sig för att stapla en tegelsten vykort på en halv miljon hemligheters pyramid.
What I'd like to do now is share with you a very special handful of secrets from that collection, starting with this one. "I found these stamps as a child, and I have been waiting all my life to have someone to send them to. I never did have someone." Secrets can take many forms. They can be shocking or silly or soulful. They can connect us to our deepest humanity or with people we'll never meet. (Laughter) Maybe one of you sent this one in. I don't know. This one does a great job of demonstrating the creativity that people have when they make and mail me a postcard. This one obviously was made out of half a Starbucks cup with a stamp and my home address written on the other side.
Vad jag skulle vilja göra nu är dela med mig av en mycket speciell handfull hemligheter från den samlingen, med den här först. "Jag hittade dessa frimärken som barn, och jag har väntat hela livet på någon att skicka dem till. Jag hittade aldrig någon." Hemligheter kan ha många skepnader. De kan vara chockerande eller fåniga eller känslostarka. De kan länka oss till vår djupaste mänsklighet eller till människor vi aldrig kommer träffa. (Skratt) Kanske nån av er skickade in den här? Jag vet inte. Den här visar på ett mycket bra sätt den kreativitet människor har när de skapar och postar mig ett vykort. Det här är uppenbarligen gjort av en halv Starbucks-mugg med ett frimärke och min adress skriven på andra sidan.
"Dear Birthmother, I have great parents. I've found love. I'm happy." Secrets can remind us of the countless human dramas, of frailty and heroism, playing out silently in the lives of people all around us even now. "Everyone who knew me before 9/11 believes I'm dead." "I used to work with a bunch of uptight religious people, so sometimes I didn't wear panties, and just had a big smile and chuckled to myself."
"Kära biologiska mamma, jag har underbara föräldrar. Jag har hittat kärlek. Jag är lycklig." Hemligheter kan påminna oss om otaliga mänskliga draman, om skörhet och hjältedåd, som tyst utspelar sig i människors liv runt omkring oss även nu. "Alla som kände mig innan 11 september tror att jag är död." "Jag brukade jobba tillsammans med stela religiösa människor, så ibland hade jag inga trosor på mig utan bara ett stort leende och skrattade för mig själv."
(Laughter)
(Skratt)
This next one takes a little explanation before I share it with you. I love to speak on college campuses and share secrets and the stories with students. And sometimes afterwards I'll stick around and sign books and take photos with students. And this next postcard was made out of one of those photos. And I should also mention that, just like today, at that PostSecret event, I was using a wireless microphone. "Your mic wasn't off during sound check. We all heard you pee." (Laughter) This was really embarrassing when it happened, until I realized it could have been worse. Right. You know what I'm saying.
Nästa hemlighet behöver förklaras lite innan jag visar er den. Jag älskar att tala på universitetsområden och dela hemligheter med studenter. Ibland stannar jag kvar efteråt och signerar böcker och tar kort med studenterna. Nästa vykort är gjort av ett av de fotona. Jag borde också nämna att precis som idag, vid det PostSecret-evenemanget, använde jag en trådlös mikrofon. "Din mikrofon var på under ljudkollen. Alla hörde dig kissa." (Skratt) Det var väldigt pinsamt när det hände, men sen insåg jag att det kunde varit värre. (Skratt)
(Laughter)
Ni förstår vad jag menar.
"Inside this envelope is the ripped up remains of a suicide note I didn't use. I feel like the happiest person on Earth (now.)" "One of these men is the father of my son. He pays me a lot to keep it a secret."
(Skratt) "Inuti detta kuvert ligger de sönderrivna bitarna av självmordsbrevet jag inte använde. Jag känner mig som världens lyckligaste! (nu)" "En av dessa män är min sons far. Han betalar mig mycket för att hålla det hemligt."
(Laughter)
(Skratt)
"That Saturday when you wondered where I was, well, I was getting your ring. It's in my pocket right now." I had this postcard posted on the PostSecret blog two years ago on Valentine's Day. It was the very bottom, the last secret in the long column. And it hadn't been up for more than a couple hours before I received this exuberant email from the guy who mailed me this postcard.
"Den där lördagen du undrade var jag var, jo, jag var och hämtade din ring. Jag har den i fickan, just nu." Det här vykortet låg uppe på PostSecret-bloggen på Alla hjärtans dag för 2 år sedan. Det låg längst ner, det sista i en lång rad. Det hade inte legat uppe längre än några timmar när jag fick ett upprymt mejl från killen som hade skickat in vykortet.
And he said, "Frank, I've got to share with you this story that just played out in my life." He said, "My knees are still shaking." He said, "For three years, my girlfriend and I, we've made it this Sunday morning ritual to visit the PostSecret blog together and read the secrets out loud. I read some to her, she reads some to me." He says, "It's really brought us closer together through the years.
Han sa: "Frank, jag måste berätta för dig vad som just har utspelat sig i mitt liv." Han sa: "Mina knän skakar fortfarande." Han sa: "I tre års tid har jag och min flickvän har vi haft som tradition söndag morgon att besöka PostSecret-bloggen tillsammans och läsa hemligheterna högt. Jag läser några för henne, hon läser några för mig." Han sa: "Det har verkligen fört oss samman genom åren.
And so when I discovered that you had posted my surprise proposal to my girlfriend at the very bottom, I was beside myself. And I tried to act calm, not to give anything away. And just like every Sunday, we started reading the secrets out loud to each other." He said, "But this time it seemed like it was taking her forever to get through each one." But she finally did. She got to that bottom secret, his proposal to her. And he said, "She read it once and then she read it again." And she turned to him and said, "Is that our cat?" (Laughter) And when she saw him, he was down on one knee, he had the ring out. He popped the question, she said yes. It was a very happy ending.
Så när jag upptäckte att du hade lagt upp mitt överraskningsfrieri längst ner, blev jag helt utom mig. Jag försökte spela lugn, hålla skenet uppe. Och precis som varje söndag, började vi läsa hemligheterna högt för varandra." Han sa: "Men den här gången tog det henne evigheter att ta sig igenom varje." (Skratt) Men till slut gjorde hon det. Hon kom till hemligheten på slutet, hans frieri till henne. Och han sa: "Hon läste det en gång och sen läste hon det igen." Och hon vände sig till honom och sa, "Är det där vår katt?" (Skratt) Och när hon såg på honom stod han på knä med ringen i hand. Han friade, hon sa ja. Det var ett mycket lyckligt slut.
So I emailed him back and I said, "Please share with me an image, something, that I can share with the whole PostSecret community and let everyone know your fairy tale ending." And he emailed me this picture.
Så jag mejlade tillbaka till honom och bad honom om en bild, vad som helst som jag kunde dela med hela PostSecret-gemenskapen och berätta om deras sagoslut. Han mejlade mig den här bilden.
(Laughter)
(Skratt)
"I found your camera at Lollapalooza this summer. I finally got the pictures developed and I'd love to give them to you." This picture never got returned back to the people who lost it, but this secret has impacted many lives, starting with a student up in Canada named Matty. Matty was inspired by that secret to start his own website, a website called IFoundYourCamera. Matty invites people to mail him digital cameras that they've found, memory sticks that have been lost with orphan photos. And Matty takes the pictures off these cameras and posts them on his website every week. And people come to visit to see if they can identify a picture they've lost or help somebody else get the photos back to them that they might be desperately searching for. This one's my favorite.
"Jag hittade din kamera på Lollapalooza i somras. Jag har äntligen framkallat bilderna och vill jättegärna ge dem till dig." Den här bilden återlämnades aldrig till de som hade förlorat den, men hemligheten har påverkat så många liv, främst en student i Kanada som heter Matty. Matty inspirerades av den hemligheten att grunda en egen webbplats som heter IFoundYourCamera. Matty ber människor posta honom upphittade digitalkameror, borttappade usb-minnen med ägarlösa bilder. Matty tar dessa foton och lägger upp dem på sin sida varje vecka. Människor besöker sidan för att se om de kan hitta ett borttappat foto eller hjälpa någon annan få tillbaka foton de desperat har letat efter. Det här är min favorit.
(Laughter)
(Skratt)
Matty has found this ingenious way to leverage the kindness of strangers. And it might seem like a simple idea, and it is, but the impact it can have on people's lives can be huge. Matty shared with me an emotional email he received from the mother in that picture. "That's me, my husband and son. The other pictures are of my very ill grandmother. Thank you for making your site. These pictures mean more to me than you know. My son's birth is on this camera. He turns four tomorrow." Every picture that you see there and thousands of others have been returned back to the person who lost it -- sometimes crossing oceans, sometimes going through language barriers.
Matty har kommit på ett fantastiskt sätt att använda främmande människors vänlighet. Trots att det är en så enkel idé, kan den ha en enorm påverkan på människor liv. Matty delade med sig av ett känslosamt mejl han fick från mamman i den här bilden. "Det där är jag, min make och min son. De andra bilderna är av min svårt sjuka mormor. Tack för att din sida finns. De här bilderna betyder mer för mig än du kan tänka dig. Min sons födsel finns på den kameran. Han fyller 4 år imorgon." Alla bilder ni ser här och tusentals andra har skickats tillbaka till sina ägare - ibland över hav, ibland genom språkbarriärer.
This is the last postcard I have to share with you today. "When people I love leave voicemails on my phone I always save them in case they die tomorrow and I have no other way of hearing their voice ever again." When I posted this secret, dozens of people sent voicemail messages from their phones, sometimes ones they'd been keeping for years, messages from family or friends who had died. They said that by preserving those voices and sharing them, it helped them keep the spirit of their loved ones alive. One young girl posted the last message she ever heard from her grandmother.
Det här är det sista vykortet jag tänkte dela med er idag. "När någon jag älskar lämnar ett röstmeddelande på min telefon sparar jag det alltid utifall de skulle dö imorgon och jag inte hade något annat sätt att höra deras röst igen." När jag la upp den här hemligheten, skickade dussintals människor in röstmeddelanden från sina telefoner, ibland några som hade bevarats i flera år, meddelanden från familj eller vänner som hade dött. De sa att genom att bevara dessa röster och genom att dela med sig av dem, håller de sina älskade levande i tanken. En ung tjej la upp det sista meddelandet hon någonsin fick från sin farmor.
Secrets can take many forms. They can be shocking or silly or soulful. They can connect us with our deepest humanity or with people we'll never meet again.
Hemligheter kan ha många skepnader. De kan vara chockerande eller fåniga eller känslostarka. De kan länka oss till vårt djupaste inre eller människor vi aldrig kommer se igen.
Voicemail recording: First saved voice message. Grandma: ♫ It's somebody's birthday today ♫ ♫ Somebody's birthday today ♫ ♫ The candles are lighted ♫ ♫ on somebody's cake ♫ ♫ And we're all invited ♫ ♫ for somebody's sake ♫ You're 21 years old today. Have a real happy birthday, and I love you. I'll say bye for now.
(Inspelning) Ett sparat meddelande. Farmor: ♫ Det är någons födelsedag idag ♫ ♫ Någons födelsedag idag ♫ ♫ Ljusen är tända ♫ ♫ på någons tårta ♫ ♫ Och vi är alla inbjudna ♫ ♫ för någons skull ♫ Du fyller 21 idag. Ha en underbar födelsedag, jag älskar dig. Hej så länge.
FW: Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
June Cohen: Frank, that was beautiful, so touching. Have you ever sent yourself a postcard? Have you ever sent in a secret to PostSecret?
Frank, det var jättefint, så rörande. Har du någonsin skickat ett vykort till dig själv? Har du skickat in en hemlighet till PostSecret?
FW: I have one of my own secrets in every book. I think in some ways, the reason I started the project, even though I didn't know it at the time, was because I was struggling with my own secrets. And it was through crowd-sourcing, it was through the kindness that strangers were showing me, that I could uncover parts of my past that were haunting me.
En av mina egna hemligheter finns i varje bok. Jag tror ibland att anledningen till att jag startade projektet, även om jag inte visste det då, var för att jag kämpade med mina egna hemligheter. Det var genom crowdsourcing, genom främlingars vänlighet mot mig, som jag kunde upptäcka delar av mitt förflutna som plågade mig.
JC: And has anyone ever discovered which secret was yours in the book? Has anyone in your life been able to tell?
Har någon någonsin upptäckt vilken hemlighet i boken som är din? Har någon i ditt liv kunnat se det?
FW: Sometimes I share that information, yeah.
Ibland delar jag med mig av det, visst.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)