Today I have just one request. Please don't tell me I'm normal.
Idag har jag bara en önskan. Snälla, säg inte att jag är normal.
Now I'd like to introduce you to my brothers. Remi is 22, tall and very handsome. He's speechless, but he communicates joy in a way that some of the best orators cannot. Remi knows what love is. He shares it unconditionally and he shares it regardless. He's not greedy. He doesn't see skin color. He doesn't care about religious differences, and get this: He has never told a lie. When he sings songs from our childhood, attempting words that not even I could remember, he reminds me of one thing: how little we know about the mind, and how wonderful the unknown must be.
Nu ska jag presentera mina bröder för er. Remi är 22, lång och väldigt stilig. Han är stum, men han förmedlar glädje på ett sätt som de bästa talarna inte klarar av. Remi vet vad kärlek är. Han delar med sig av den villkorslöst och oberoende av situation. Han är inte girig. Han ser inte hudfärg. Han bryr sig inte om religion, och fatta det här: Han har aldrig ljugit. När han sjunger sånger från vår barndom, och försöker sig på texter som inte ens jag kan minnas, påminner han mig om en sak: hur lite vi vet om medvetandet, och hur underbart det okända måste vara.
Samuel is 16. He's tall. He's very handsome. He has the most impeccable memory. He has a selective one, though. He doesn't remember if he stole my chocolate bar, but he remembers the year of release for every song on my iPod, conversations we had when he was four, weeing on my arm on the first ever episode of Teletubbies, and Lady Gaga's birthday.
Samuel är 16. Han är lång. Han är väldigt stilig. Han har ett oklanderligt minne. Fast minnet är selektivt. Han minns inte om han stal min chokladkaka, men han minns årtalet för när varje sång på min iPod släpptes, samtalen vi hade när han var fyra, att han kissade på min arm under det allra första avsnittet av Teletubbies, och Lady Gagas födelsedag.
Don't they sound incredible? But most people don't agree. And in fact, because their minds don't fit into society's version of normal, they're often bypassed and misunderstood.
Visst låter de otroliga? Men de flesta håller inte med. Och faktum är, att eftersom deras hjärnor inte passar in i vad samhället anser vara normalt, förbises de ofta och blir missförstådda.
But what lifted my heart and strengthened my soul was that even though this was the case, although they were not seen as ordinary, this could only mean one thing: that they were extraordinary -- autistic and extraordinary.
Men något som glatt mitt hjärta och styrkt min själ är, att även fast det var så, fast de inte sågs som vanliga, kunde det bara betyda en sak: att de var utöver det vanliga-- autistiska och utöver det vanliga.
Now, for you who may be less familiar with the term "autism," it's a complex brain disorder that affects social communication, learning and sometimes physical skills. It manifests in each individual differently, hence why Remi is so different from Sam. And across the world, every 20 minutes, one new person is diagnosed with autism, and although it's one of the fastest-growing developmental disorders in the world, there is no known cause or cure.
För er som är inte är insatta i begreppet "autism" är det en komplicerad avvikelse i hjärnfunktionen som påverkar social kommunikation, inlärning och ibland fysiska förmågor. Det yttrar sig olika hos olika individer, och det är därför Remi är så olik Sam. Och var tjugonde minut, över hela världen, diagnosticeras en ny person med autism, och fastän det är en av de snabbast ökande utvecklingsstörningarna i världen, finns det ingen känd orsak och inget botemedel.
And I cannot remember the first moment I encountered autism, but I cannot recall a day without it. I was just three years old when my brother came along, and I was so excited that I had a new being in my life. And after a few months went by, I realized that he was different. He screamed a lot. He didn't want to play like the other babies did, and in fact, he didn't seem very interested in me whatsoever. Remi lived and reigned in his own world, with his own rules, and he found pleasure in the smallest things, like lining up cars around the room and staring at the washing machine and eating anything that came in between. And as he grew older, he grew more different, and the differences became more obvious. Yet beyond the tantrums and the frustration and the never-ending hyperactivity was something really unique: a pure and innocent nature, a boy who saw the world without prejudice, a human who had never lied. Extraordinary.
Jag kommer inte ihåg den första gången jag stötte på autism, men jag kan inte minnas en enda dag utan autism. Jag var bara tre år gammal när min bror föddes, och jag var så upprymd över att ha en ny varelse i mitt liv. Efter några månader insåg jag att han var annorlunda. Han skrek mycket. Han ville inte leka som de andra bebisarna, och faktum är att han inte verkade vara det minsta intresserad av mig. Remi levde och härskade i sin egen värld, med sina egna regler, och han fann nöje i de minsta saker, som att rada upp bilar runt rummet och stirra på tvättmaskinen och äta allt han kom åt. Och när han blev äldre, blev han ännu mer annorlunda, och skillnaderna blev mer uppenbara. Men bortom raseriutbrotten och frustrationen och den aldrig sinande hyperaktiviteten fanns någonting verkligen unikt: en ren och oskyldig karaktär, en pojke som såg världen utan förutfattad meningar, en människa som aldrig hade ljugit. Utöver det vanliga.
Now, I cannot deny that there have been some challenging moments in my family, moments where I've wished that they were just like me. But I cast my mind back to the things that they've taught me about individuality and communication and love, and I realize that these are things that I wouldn't want to change with normality. Normality overlooks the beauty that differences give us, and the fact that we are different doesn't mean that one of us is wrong. It just means that there's a different kind of right. And if I could communicate just one thing to Remi and to Sam and to you, it would be that you don't have to be normal. You can be extraordinary. Because autistic or not, the differences that we have -- We've got a gift! Everyone's got a gift inside of us, and in all honesty, the pursuit of normality is the ultimate sacrifice of potential. The chance for greatness, for progress and for change dies the moment we try to be like someone else.
Jag kan inte förneka att det har varit en del utmanande stunder i min familj, stunder då jag önskat att de var precis som jag. Men då börjar jag tänka på vad de lärt mig om individualitet och kommunikation och kärlek, och jag inser att det här är saker som jag inte skulle vilja byta ut mot normalitet. Normalitet förbiser den skönhet som skillnader ger oss och det faktum att vi är olika betyder inte att en av oss är fel. Det betyder bara att det finns en annan typ av rätt. Och om jag kunde kommunicera bara en sak till Remi och till Sam och till er, skulle det vara att du inte behöver vara normal. Du kan vara utöver det vanliga. För autistiska eller inte, de skillnader som vi har-- Vi har en gåva! Alla har en gåva inom oss, och ärligt talat, strävan efter normalitet är det slutgiltiga offrandet av potential. Chansen till storhet, framsteg och förändring dör i samma ögonblick som vi försöker att vara som någon annan.
Please -- don't tell me I'm normal. Thank you. (Applause) (Applause)
Så snälla -- Säg inte att jag är normal. Tack. (Applåder) (Applåder)