I'm not quite sure whether I really want to see a snare drum at nine o'clock or so in the morning.
Jag är inte helt säker på att jag verkligen har lust att se en virveltrumma vid niotiden på morgonen.
(Laughter)
Det är i alla fall toppen att se så många här,
But anyway, it's just great to see such a full theater, and really, I must thank Herbie Hancock and his colleagues for such a great presentation.
och jag måste verkligen tacka Herbie Hancock och hans kollegor för en så fin presentation. (Applåder) En intressant sak är förstås
(Applause)
One of the interesting things, of course, is the combination of that raw hand on the instrument and technology, and what he said about listening to our young people.
kombinationen av en naken hand på instrumentet och tekniken, och självklart det han sade om att lyssna på våra ungdomar. Mitt jobb går förstås helt ut på att lyssna,
Of course, my job is all about listening. And my aim, really, is to teach the world to listen. That's my only real aim in life. And it sounds quite simple, but actually, it's quite a big, big job. Because you know, when you look at a piece of music, for example, if I just open my little motorbike bag -- we have here, hopefully, a piece of music that is full of little black dots on the page. And, you know, we open it up ... And I read the music. So technically, I can actually read this. I will follow the instructions, the tempo markings, the dynamics. I will do exactly as I'm told. And so therefore, because time is short, if I just played you, literally, the first, maybe, two lines or so -- It's very straightforward; there's nothing too difficult about the piece. But here, I'm being told that the piece of music is very quick. I'm being told where to play on the drum. I'm being told which part of the stick to use. And I'm being told the dynamic. And I'm also being told that the drum is without snares. Snares on, snares off. So therefore, if I translate this piece of music, we have this idea.
och mitt mål är egentligen att lära världen att lyssna. Det är min enda verkliga målsättning i livet. Och det låter väldigt enkelt, men det är i själva verket ett jättejobb. För ni vet, när man tittar på ett stycke musik-- till exempel, om jag nu öppnar min lilla motorcykelväska - så hittar vi, förhoppningsvis ett musikstycke som har fullt med små svarta prickar på sidan Och vi öppnar det och jag läser noterna. Tekniskt sett kan jag faktiskt läsa det här. Jag följer instruktionerna, tempobeteckningarna, dynamiken. Jag kommer göra precis som jag är tillsagd. Och följdaktligen, eftersom det är ont om tid, om jag bokstavstroget spelar de första två raderna eller så. Det är väldigt enkelt. Det finns inget särskilt svårt med stycket. Men här får jag veta att det här musikstycket går väldigt snabbt. Jag får veta var någonstans på trumman jag skall spela. Jag får veta vilken del av trumstocken jag skall använda. Och jag får veta vilken nyans det är. Jag får också veta att trumman skall vara utan sejare. Sejare på, sejare av. Så om jag nu översätter det här musikstycket, får vi något sådant här. (Musik)
(Drum sounds)
(Drum sounds end)
Och så vidare. Min karriär skulle antagligen vara fem år eller så.
And so on. My career would probably last about five years.
(Laughter)
Men det jag som musiker måste göra är att göra allt det som inte står i noterna.
However, what I have to do as a musician is do everything that is not on the music; everything that there isn't time to learn from a teacher, or to talk about, even, from a teacher. But it's the things you notice when you're not actually with your instrument that, in fact, become so interesting, and that you want to explore through this tiny, tiny surface of a drum. So there, we experience the translation. Now we'll experience the interpretation.
Allt som det inte finns tid att lära sig av en lärare, eller ens prata om med en lärare. Utan de saker du lägger märke till när du faktiskt inte står vid ditt instrument. som i själva verket blir så intressanta och som du vill utforska genom denna pyttelilla yta på en trumma. Nu har vi upplevt översättningen. Nu skall vi uppleva tolkningen. (Musik) (Applåder)
(Drum sounds)
(Drum sounds end)
(Applause)
Nu kanske min karriär varar lite längre!
Now my career may last a little longer.
(Laughter)
Men på sätt och vis är det ju samma sak som om jag tittar på er och ser
But in a way, you know, it's the same if I look at you and I see a nice, bright young lady with a pink top on. I see that you're clutching a teddy bear, etc., etc. So I get a basic idea as to what you might be about, what you might like, what you might do as a profession, etc., etc. However, that's just the initial idea I may have that we all get when we actually look and we try to interpret. But actually it's so unbelievably shallow. In the same way, I look at the music; I get a basic idea; I wonder what technically might be hard, or, you know, what I want to do. Just the basic feeling.
en klipsk och trevlig ung dam i en rosa topp. Jag kan se att du kramar en teddybjörn och så vidare ... Så jag får en grundidé om hur du är och vad du skulle kunna gilla, vad du kanske jobbar med, och så vidare. Men det är ju bara det första intrycket jag kanske får, som vi alla får när vi verkligen tittar efter och försöker tolka men det är i själva verket otroligt ytligt. På samma sätt tittar jag på noterna; jag får en grundidé; jag undrar vad som är svårt tekniskt, eller vad jag vill göra. Bara den grundläggande känslan.
However, that is simply not enough. And I think what Herbie said: please listen, listen. We have to listen to ourselves, first of all. If I play, for example, holding the stick -- where literally I do not let go of the stick --
Men det är helt enkelt inte tillräckligt. Och jag tror att det Herbie sade - snälla lyssna, lyssna. Vi måste lyssna på oss själva först och främst. Om jag till exempel spelar och håller i trumpinnen - bokstavligt talat inte släpper den -
(Drum sound)
you'll experience quite a lot of shock coming up through the arm. And you feel really quite -- believe it or not -- detached from the instrument and from the stick, even though I'm actually holding the stick quite tightly.
så känner man en rätt kraftig stöt som kommer genom armen. Och man känner sig verkligen rätt - tro det eller ej - avskild från instrumentet och från trumpinnen, fastän jag faktiskt håller pinnen riktigt hårt.
(Drum sound)
By holding it tightly, I feel strangely more detached. If I just simply let go and allow my hand, my arm, to be more of a support system, suddenly --
Genom att hålla hårt i den känner jag mig konstigt nog mer avskild. Om jag bara släpper efter och låter min hand och min arm bli mer som ett stödsystem, får jag plötsligt större dynamik med mindre ansträngning. Mycket större.
(Drum sound)
I have more dynamic with less effort. Much more --
(Drum sound)
Och jag känner äntligen att jag blir ett med trumpinnen och ett med trumman.
and I just feel, at last, one with the stick and one with the drum. And I'm doing far, far less.
Och jag gör mycket, mycket mindre. Så på samma sätt som jag behöver tid med det här instrumentet,
So in the same way that I need time with this instrument, I need time with people in order to interpret them. Not just translate them, but interpret them. If, for example, I play just a few bars of a piece of music for which I think of myself as a technician -- that is, someone who is basically a percussion player --
behöver jag tid med människor för att kunna tolka dem. Inte bara översätta dem, utan tolka dem. Om jag till exempel spelar bara några takter ur ett musikstycke där jag ser mig själv som en tekniker - det vill säga, någon som i princip spelar slagverk ... (Musik)
(Marimba sounds)
(Marimba sounds end)
Och så vidare. Om jag ser mig själv som en musiker ... (Musik)
And so on, if I think of myself as a musician --
(Marimba sounds)
(Marimba sounds end)
And so on. There is a little bit of a difference there that is worth just --
Och så vidare. Det finns en liten skillnad där, som är värd att ... (Applåder)
(Applause)
... tänka på
thinking about.
And I remember when I was 12 years old, and I started playing timpani and percussion, and my teacher said, "Well, how are we going to do this? You know, music is about listening." And I said, "Yes, I agree with that, so what's the problem?" And he said, "Well, how are you going to hear this? How are you going to hear that?" And I said, "Well, how do you hear it?" He said, "Well, I think I hear it through here." And I said, "Well, I think I do too, but I also hear it through my hands, through my arms, cheekbones, my scalp, my tummy, my chest, my legs and so on."
Och jag kommer ihåg när jag var 12 år gammal, och började spela pukor och slagverk och min lärare sade, "Jaha, hur ska det här gå till? Musik handlar ju om att lyssna." Och jag sade; "Ja, det håller jag med om. Vad är problemet?" Och han sade, "Ja, hur ska du kunna höra det här? Hur ska du kunna höra det där?" Och jag sade, "Ja, hur hör du det?" Han sade, "Ja, jag tror jag hör det härigenom." Och jag sade, "Ja, det tror jag att jag också gör - men jag hör det även genom händerna, genom armarna, kindbenen, skallen, magen, bröstet, benen och så vidare."
And so we began our lessons every single time tuning drums, in particular, the kettle drums, or timpani to such a narrow pitch interval, so something like --
Och varenda gång så började vi lektionen med att stämma trummor - särskilt pukorna, eller timpani - i ett så litet intervall som något i stil med ...
(Marimba sounds)
that of a difference. Then gradually:
den skillnaden. Så småningom ... och så småningom ...
(Marimba sounds)
And gradually:
(Marimba sounds)
och det är förbluffande att när du verkligen öppnar upp din kropp,
And it's amazing that when you do open your body up, and open your hand up to allow the vibration to come through, that in fact the tiny, tiny difference --
och öppnar upp din hand och låter vibrationerna släppas fram, att den lilla, lilla skillnaden faktiskt ...
(Marimba sounds)
kan kännas med de minsta delarna på ditt finger, där.
can be felt with just the tiniest part of your finger, there.
Och vi brukade göra så att jag brukade lägga mina händer mot väggen
And so what we would do is that I would put my hands on the wall of the music room, and together, we would "listen" to the sounds of the instruments, and really try to connect with those sounds far, far more broadly than simply depending on the ear. Because of course, the ear is subject to all sorts of things. The room we happen to be in, the amplification, the quality of the instrument, the type of sticks --
i musiksalen, och tillsammans brukade vi "lyssna" på instrumentens klang, och verkligen försöka knyta an till de ljuden i en mycket, mycket vidare mening än att bara lita på öronen. För öronen är förstås beroende av alla möjliga saker. Rummet vi råkar befinna oss i, akustiken, instrumentets kvalitet, vilken sorts trumstockar ... och så vidare.
(Marimba sounds)
(Marimba sounds end)
Etc., etc., they're all different.
De är olika allihop.
(Marimba sounds)
(Marimba sounds end)
Samma vikt, men olika klangfärger.
Same amount of weight, but different sound colors. And that's basically what we are; we're just human beings, but we all have our own little sound colors, as it were, that make up these extraordinary personalities and characters and interests and things.
Och det är i grund och botten vad vi är. Vi är bara människor, men vi har, så att säga, alla våra egna små klangfärger som tillsammans bildar dessa märkvärdiga personligheter och karaktärer och intressen och så.
And as I grew older, I then auditioned for the Royal Academy of Music in London, and they said, "Well, no, we won't accept you, because we haven't a clue, you know, of the future of a so-called 'deaf musician.'" And I just couldn't quite accept that. And so therefore, I said to them, "Well, look, if you refuse -- if you refuse me through those reasons, as opposed to the ability to perform and to understand and love the art of creating sound -- then we have to think very, very hard about the people you do actually accept." And as a result, once we got over a little hurdle, and having to audition twice, they accepted me. And not only that, what had happened was that it changed the whole role of the music institutions throughout the United Kingdom.
Och när jag blev äldre sökte jag in till the Royal Academy of Music i London och de sade, "Nej, vi kan inte ta in dig, för vi har ingen aning om framtidsutsikterna för en så kallat 'dövmusiker'." Och det kunde jag bara inte acceptera. Därför sade jag till dem, "Men om ni säger nej - om ni säger nej till mig av den anledningen, utan att ta hänsyn till förmågan att utföra och att förstå och att älska konsten att skapa ljud - så måste vi fundera mycket, mycket noga över de personer ni faktiskt tar in." Resultatet av detta var - när vi en gång passerat det lilla hindret och jag fått provspela två gånger - att jag kom in. Och inte bara det - det som hände var att det ändrade funktionen hos musikinstitutionerna i hela United Kingdom.
Under no circumstances were they to refuse any application whatsoever on the basis of whether someone had no arms, no legs -- they could still perhaps play a wind instrument if it was supported on a stand. No circumstances at all were used to refuse any entry. And every single entry had to be listened to, experienced, and then, based on the musical ability, then that person could either enter or not. And so therefore, this in turn meant that there was an extremely interesting bunch of students who arrived in these various music institutions, and I have to say, many of them now in the professional orchestras throughout the world. The interesting thing about this as well, though --
De fick under inga omständigheter avvisa någon som helst ansökan på grunderna att någon saknade armar eller ben - de kunde kanske ändå spela ett blåsinstrument om det satt på ett stativ. Inga som helst omständigheter användes för att avvisa någon ansökan. Och man måste lyssna till varje provspelning, uppleva den och sedan blev personen antagen eller ej - baserat på dennes musikaliska förmåga. Det i sin tur innebar att det var en extremt intressant skara elever som kom till dessa olika musikinstitutioner. Och, måste jag säga, många av dem nu till professionella orkestrar runt om i världen. Men vad som också är intressant med detta - (Applåder) -
(Applause)
is quite simply that not only were people connected with sound -- which is basically all of us -- we well know that music really is our daily medicine.
är helt enkelt att människor inte bara har en förbindelse med ljud - något vi i stort sett alla har, och vi vet att musik i själva verket är vår dagliga medicin. Jag säger "musik", men jag menar egentligen "ljud".
I say "music," but actually I mean "sound." Because some of the extraordinary things I've experienced as a musician -- when you may have a 15-year-old lad who has got the most incredible challenges, who may not be able to control his movements, who may be deaf, who may be blind, etc., etc. -- suddenly, if that young lad sits close to this instrument, and perhaps even lies underneath the marimba, and you play something that's so incredibly organ-like, almost -- I don't really have the right sticks, perhaps -- but something like this -- let me change --
För några av de ovanliga saker som jag har upplevt som musiker, när du kanske har en 15-årig kille som står inför de mest otroliga utmaningar, som kanske inte kan kontrollera sina rörelser, som kanske är döv, blind eller något annat, plötsligt, om den här unge killen sitter nära det här instrumentet, och kanske till och med ligger under marimban, och du spelar något som är otroligt orgel-likt, nästan som ... Jag har egentligen inte rätt stockar, kanske ... men något sådant här. Jag ska bara byta. (Musik)
(Soft marimba sounds)
(Soft marimba sounds end)
Something that's so unbelievably simple -- but he would be experiencing something that I wouldn't be, because I'm on top of the sound. I have the sound coming this way. He would have the sound coming through the resonators. If there were no resonators on here, we would have:
Något som är så ofattbart enkelt ... men han skulle uppleva något jag inte skulle göra, för jag befinner mig ovanför ljudet. Jag får ljudet från det här hållet. Han skulle få ljudet genom resonansrören. Om det inte fanns några resonansrör på den här, skulle det låta ... (Musik)
(Marimba sounds)
So he would have a fullness of sound that those of you in the front few rows wouldn't experience, those of you in the back few rows wouldn't experience, either. Every single one of us, depending on where we're sitting, will experience this sound quite, quite differently. And of course, being the participator of the sound, and that is, starting from the idea of what type of sound I want to produce, for example, this sound:
Så han skulle få ett fylligt ljud som ni på de främsta raderna inte skulle uppleva och inte ni på de bakersta raderna heller. Var och en av oss upplever, beroende på var vi sitter, det här ljudet helt olika. Och det är klart, jag är medgestaltare av ljudet, och det börjar med idén till vilken sorts ljud jag vill åstadkomma ... till exempel det här ljudet.
(No sound)
Can you hear anything? Exactly -- because I'm not even touching it.
Hör ni något? Nej, just det. För jag nuddar den inte ens.
(Laughter)
Men ändå känner vi att något händer.
But yet, we get the sensation of something happening. In the same way that when I see a tree moves, then I imagine that tree making a rustling sound. Do you see what I mean? Whatever the eye sees, then there's always sound happening. So there's always, always that huge -- I mean, just this kaleidoscope of things to draw from.
På samma sätt som att när jag ser ett träd röra sig, föreställer jag mig att trädet rasslar. Förstår ni vad jag menar? Vad ögat än ser så finns det alltid ett åtföljande ljud. Så det finns alltid, alltid den där enorma ... Jag menar, bara det här kaleidoskopet av saker att ösa ur
So all of my performances are based on entirely what I experience, and not by learning a piece of music, putting on someone else's interpretation of it, buying all the CDs possible of that particular piece of music, and so on and so forth, because that isn't giving me enough of something that is so raw and so basic, and something that I can fully experience the journey of. So it may be that, in certain halls, this dynamic may well work.
Så alla mina framträdanden grundas helt på det jag upplever, och inte genom att jag lär mig ett musikstycke och lägger på någon annans tolkning av det, och köper alla tänkbara CD-skivor med det speciella stycket, och så vidare i all oändlighet. För det ger mig inte tillräckligt av något som är så ursprungligt och grundläggande, och något vars resa jag till fullo kan uppleva. Så det är möjligt att det i vissa konsertsalar kan fungera bra med den här nyansen. (Musik)
(Soft marimba sounds)
(Soft marimba sounds end)
Det är möjligt att man i andra salar helt enkelt inte
It may be that in other halls, they're simply not going to experience that at all, and so therefore, my level of soft, gentle playing may have to be --
märker det alls och därför måste min nivå för mjukt, svagt spel kanske vara ... (Musik)
(Marimba sounds)
(Marimba sounds end)
Do you see what I mean? So, because of this explosion in access to sound, especially through the Deaf community, this has not only affected how music institutions, how schools for the deaf treat sound, and not just as a means of therapy -- although, of course, being a participator of music, that definitely is the case as well -- but it's meant that acousticians have had to really think about the types of halls they put together. There are so few halls in this world that actually have very good acoustics, dare I say. But by that I mean, where you can absolutely do anything you imagine. The tiniest, softest, softest sound to something that is so broad, so huge, so incredible. There's always something: it may sound good up there, may not be so good there; it may be great there, but terrible up there; maybe terrible over there, but not too bad there, etc., etc.
Förstår ni vad jag menar? Så, på grund av den här explosionen i ljudtillgänglighet särskilt hos döva har detta inte bara påverkat hur musikinstitutioner och dövskolor behandlar ljud - och inte bara som terapimetod - fast som medgestaltare av musik, stämmer detta absolut också. Men det har betytt att akustiker verkligen har behövt fundera över vilka slags lokaler de konstruerar. Det finns så få salar här i världen som verkligen har riktigt bra akustik, vågar jag säga. Men med det menar jag ställen där man kan göra absolut allt man kan tänka sig. Från det minsta, mjukaste, mjukaste ljud till något som är så brett, så enormt, så ofattbart! Det är alltid något ... det kanske låter bra där uppe, kanske inte så bra där borta. Kanske toppen där, men hemskt där uppe. Kanske hemskt där borta, men inte så illa där, och så vidare.
So to find an actual hall is incredible -- for which you can play exactly what you imagine, without it being cosmetically enhanced. So therefore, acousticians are actually in conversation with people who are hearing impaired, and who are participators of sound. And this is quite interesting. I cannot give you any detail as far as what is actually happening with those halls, but it's just the fact that they are going to a group of people for whom so many years, we've been saying, "Well, how on earth can they experience music? They're deaf." We go like that, and we imagine that's what deafness is about. Or we go like that, and we imagine that's what blindness is about. If we see someone in a wheelchair, we assume they cannot walk. It may be that they can walk three, four, five steps. That, to them, means they can walk. In a year's time, it could be two extra steps. In another year's time, three extra steps.
Så det är otroligt att verkligen hitta en sal - där man kan spela precis vad man föreställt sig, utan att det blir kosmetiskt förstärkt. Och av den anledningen för akustiker faktiskt en dialog med hörselskadade människor som deltar i ljudskapande. Och det här är mycket intressant. Jag kan inte ge er några detaljer om vad som faktiskt händer med de här konsertsalarna, men bara det faktum att de vänder sig till en grupp människor om vilka vi under så många år har sagt, "Jamen hur i all världen kan de uppleva musik? De är ju döva." Vi bara ... vi gör så här och vi föreställer oss att det är vad dövhet går ut på. Eller så gör vi så här och föreställer oss att det är vad blindhet går ut på. Om vi möter någon i en rullstol, antar vi att de inte kan gå. Det kanske är så att de kan gå tre, fyra eller fem steg. För dem innebär det att de kan gå. Om ett år kanske det blir två steg till. Om ytterligare ett år, tre steg till.
Those are hugely important aspects to think about. So when we do listen to each other, it's unbelievably important for us to really test our listening skills, to really use our bodies as a resonating chamber, to stop the judgment. For me, as a musician who deals with 99 percent of new music, it's very easy for me to say, "Oh yes, I like that piece. No, I don't like that piece," and so on. And I just find that I have to give those pieces of music real time. It may be that the chemistry isn't quite right between myself and that particular piece of music, but that doesn't mean I have the right to say it's a bad piece of music. And you know, one of the great things about being a musician is that it is so unbelievably fluid. So there are no rules, no right, no wrong, this way, that way.
Det är enormt viktiga aspekter att tänka på. Så när vi verkligen lyssnar på varandra, är det otroligt viktigt att verkligen testa våra lyssnarfärdigheter, att verkligen använda våra kroppar som en resonanskammare, att sluta döma. För mig, en musiker som till 99 procent sysslar med ny musik, är det väldigt lätt att säga, "Åh ja, jag tycker om det stycket. Åh nej, jag tycker inte om det stycket." Och så vidare. Och vet ni, jag upptäcker att jag bara måste ge de musikstyckena god tid. Det kanske är så att kemin mellan mig och det speciella musikstycket inte är rätt, men det betyder inte att jag har rätt att säga att det är ett dåligt musikstycke. Och ni förstår, en av de underbara sakerna med att vara musiker, är att det är så otroligt flytande. Det finns inga regler, inget rätt, inget fel, så här eller så här.
If I asked you to clap -- maybe I can do this. If I can just say, "Please clap and create the sound of thunder." I'm assuming we've all experienced thunder. Now, I don't mean just the sound; I mean really listen to that thunder within yourselves. And please try to create that through your clapping. Try, just -- please try.
Om jag bad er att klappa ... jag kanske kan göra det. Om jag bara säger, "Var snälla och klappa och skapa ljudet av åska." Jag antar att vi allesammans har upplevt åska. Men, jag menar inte bara ljudet; Jag menar att verkligen lyssna på åskan inom er. Och var snälla och försök åstadkomma det med era klappningar. Försök. Bara ... var snälla och försök.
(Loud clapping sounds)
(Applåder)
(Clapping ends)
Bra! Snö. Snö. Har ni någonsin hört snö?
Snow.
(Laughter)
Snow.
(Soft clapping sounds)
Have you ever heard snow?
Publiken: Nej.
Audience: No.
Evelyn Glennie: Jamen sluta klappa då. (Skratt) Försök igen.
Evelyn Glennie: Well, then, stop clapping.
(Laughter)
Try again. Try again: snow.
Försök igen. Snö.
(No sound)
See, you're awake.
Där ser ni, ni är vakna.
Rain.
Regn. Inte illa. Inte illa.
(Light clapping sounds)
EG: (Laughs)
Not bad. Not bad. The interesting thing here, though, is that I asked a group of kids not so long ago exactly the same question. Now -- great imagination, thank you very much. However, not one of you got out of your seats to think, "Right! How can I clap? OK, maybe:
Vet ni, det mest intressanta med det här är att jag för inte så länge sedan bad en grupp barn att göra exakt samma sak. Ja ... livlig fantasi, tack för det. Men inte en enda av er reste er från stolen för att tänka, "Jaha! Hur kan man klappa? OK, kanske ... (Klappar)
(Clapping sounds)
Jag kanske kan använda mina smycken för att skapa fler ljud.
Maybe I can use my jewelry to create extra sounds. Maybe I can use the other parts of my body to create extra sounds." Not a single one of you thought about clapping in a slightly different way other than sitting in your seats there and using two hands. In the same way, when we listen to music, we assume that it's all being fed through here. This is how we experience music. Of course, it's not.
Jag kanske kan använda andra kroppsdelar för att skapa fler ljud." Inte en enda av er tänkte på att klappa på ett lite annorlunda sätt än att sitta på era platser och använda två händer. På samma sätt antar vi när vi lyssnar på musik, att allting kommer in här. Det är så vi upplever musik. Det är klart att det inte är. Vi upplever åska ... åska, åska. Tänk, tänk, tänk.
We experience thunder, thunder, thunder. Think, think, think. Listen, listen, listen. Now, what can we do with thunder? I remember my teacher, when I first started, my very first lesson, I was all prepared with sticks, ready to go. And instead of him saying, "OK, Evelyn, please, feet slightly apart, arms at a more or less 90-degree angle, sticks in a more or less V shape, keep this amount of space here, etc. Please keep your back straight, etc., etc., etc." -- where I was just probably going to end up absolutely rigid, frozen, and I would not be able to strike the drum because I was thinking of so many other things, he said, "Evelyn, take this drum away for seven days, and I'll see you next week."
Lyssna, lyssna, lyssna. Dåså ... vad kan vi göra med åska? Jag kommer ihåg min lärare. När jag började, på min allra första lektion kom jag fullt förberedd med trumstockar, färdig att köra igång. Och i stället för att säga, "OK Evelyn, fötterna lite isär, armarna i ungefär 90 graders vinkel, trumstockarna ungefär som ett V, så mycket utrymme här, och så vidare. Rak i ryggen, och så vidare, och så vidare" ... varvid jag antagligen hade blivit helt stel och förstenad, och inte hade kunnat träffa trumman, eftersom jag hade tänkt på så mycket annat ... så sade han, "Evelyn, tag med dig den här trumman i sju dagar, så ses vi nästa vecka." Herre Gud! Vad skulle jag göra? Jag behövde inte trumstockarna längre;
So -- heavens! What was I to do? I no longer required the sticks. I wasn't allowed to have these sticks. I had to basically look at this particular drum, see how it was made, what these little lugs did, what the snares did. Turned it upside down, experimented with the shell.
Jag fick inte ha de där trumstockarna. Jag var i princip tvungen att titta på den här speciella trumman, se hur den var gjord, vad de här små stämhusen var till för, vad sejarna var till för. Jag vände den uppochned, experimenterade med stommen, experimenterade med spelytan.
(Drum sounds)
Experimented with the head.
(Drum sounds)
Experimenterade med min kropp, experimenterade med smycken,
Experimented with my body.
(Drum sounds)
Experimented with jewelry. Experimented with all sorts of things.
experimenterade med alla sorters grejor.
(Drum sounds)
(Drum sounds end)
And of course, I returned with all sorts of bruises.
Och jag återvände förstås med en massa blåmärken och sådant där ...
(Laughter)
men icke desto mindre var det en så otrolig upplevelse,
But nevertheless, it was such an unbelievable experience, because where on earth are you going to experience that in a piece of music? Where on earth are you going to experience that in a study book? So we never, ever dealt with actual study books. So for example, one of the things that we learn when we are dealing with being a percussion player as opposed to a musician, is basically, straightforward single-stroke rolls.
för var i hela världen kan man uppleva något sådant i ett musikstycke? Var i hela världen kan man uppleva något sådant i en lärobok? Så vi använde aldrig någonsin riktiga läroböcker. Till exempel, en av de saker vi lär oss när det gäller att bli slagverkare, i motsats till musiker, är i princip vanliga enkelslagsvirvlar.
(Drum sounds)
Så där. Och så blir vi lite snabbare och lite snabbare och lite snabbare.
Like that, and then we get a little faster --
(Drum sounds)
and a little faster --
(Drum sounds)
and a little faster, and so on and so forth. What does this piece require? Single-stroke rolls.
Och så vidare i all oändlighet. Vad kräver det här stycket? Enkelslagsvirvlar. Så varför kan jag då inte lära mig det medan jag lär mig ett musikstycke?
(Drum sound)
So why can't I then do that whilst learning a piece of music? And that's exactly what he did. And interestingly, the older I became, and when I became a full-time student at a so-called "music institution," all of that went out of the window. We had to study from study books. And constantly, the question, "Well, why? Why? What is this relating to? I need to play a piece of music." "Well, this will help your control." "Well, how? Why do I need to learn that? I need to relate it to a piece of music. You know, I need to say something.
Och det var precis så han gjorde. Och intressant nog, ju äldre jag blev och när jag blev heltidsstuderande vid en så kallad "musikinstitution" så vändes allt det där upp och ner. Vi var tvungna att använda läroböcker. Och frågan var hela tiden, "Jamen varför? Varför? Vad är det här bra för? Jag måste spela ett musikstycke." Jamen det här hjälper dig att få kontroll!" "Hur då? Varför måste jag lära mig det? Jag måste relatera det till ett musikstycke. Du förstår, jag måste säga någonting.
Why am I practicing paradiddles?
"Varför övar jag paradiddlar?
(Drum sounds)
Är det bokstavligen bara för kontroll, hand - trumstock-kontroll? Varför gör jag det?
Is it just literally for control, for hand-stick control? Why am I doing that? I need to have the reason, and the reason has to be by saying something through the music." And by saying something through music, which basically is sound, we then can reach all sorts of things to all sorts of people. But I don't want to take responsibility of your emotional baggage. That's up to you, when you walk through a hall, because that then determines what and how we listen to certain things. I may feel sorrowful, or happy, or exhilarated, or angry when I play certain pieces of music, but I'm not necessarily wanting you to feel exactly the same thing. So please, the next time you go to a concert, just allow your body to open up, allow your body to be this resonating chamber. Be aware that you're not going to experience the same thing as the performer is.
Jag måste ha ett skäl, och skälet måste vara att säga någonting med musiken." Och genom att säga någonting med musik, som i grund och botten är ljud, så kan vi ge alla möjligt saker till alla sorters människor. Men jag vill inte ta ansvar för er känslomässiga ryggsäck. Det är er sak, när ni går genom en sal. För det bestämmer vad och hur vi lyssnar till vissa saker. Jag kanske är sorgsen eller glad eller upphetsad eller arg när jag spelar vissa musikstycken, men jag vill inte nödvändigtvis att ni känner på exakt samma sätt. Så snälla ni, nästa gång ni går på konsert, låt er kropp bara öppna sig, låt er kropp bli den där resonanskammaren. Var medveten om att ni inte kommer att uppleva samma sak som artisten. Artisten är i sämsta tänkbara position för den faktiska klangen,
The performer is in the worst possible position for the actual sound, because they're hearing the contact of the stick --
eftersom de hör trumstockens kontakt med trumman,
(Drum sound)
on the drum, or the mallet on the bit of wood, or the bow on the string, etc., or the breath that's creating the sound from wind and brass. They're experiencing that rawness there. But yet they're experiencing something so unbelievably pure, which is before the sound is actually happening. Please take note of the life of the sound after the actual initial strike, or breath, is being pulled. Just experience the whole journey of that sound in the same way that I wished I'd experienced the whole journey of this particular conference, rather than just arriving last night. But I hope maybe we can share one or two things as the day progresses. But thank you very much for having me!
eller klubban mot träbiten, eller bågen mot strängen och så vidare ... eller andetaget som föregår klangen från blåsinstrumenten. De upplever den där råheten. Men ändå upplever de något så ofattbart rent, som sker innan klangen faktiskt ljuder. Var snälla och lägg märke till klangens liv efter det att första anslaget, eller andetaget sker. Bara upplev den där klangens hela resa på samma sätt som jag önskar att jag hade upplevt den här speciella konferensens hela resa, i stället för att ha kommit hit först i går kväll. Men jag hoppas att vi kanske kan dela med oss av ett eller annat under dagens lopp. Men tack så mycket för att jag fick komma hit!
(Applause)
(Applåder) (musik)
(Applause ends)
(Music)
(Music ends)
(Applause)