For a long time, there was me, and my body. Me was composed of stories, of cravings, of strivings, of desires of the future. Me was trying not to be an outcome of my violent past, but the separation that had already occurred between me and my body was a pretty significant outcome. Me was always trying to become something, somebody. Me only existed in the trying. My body was often in the way.
Under en lång tid, var det jag och min kropp. Jag var sammansatt av berättelser, av begär, av strävanden, av önskningar för framtiden. Jag försökte att inte bli ett resultat av mitt våldsamma förflutna, men separationen som redan hade inträffat mellan mig och min kropp, var ett rätt så tydligt resultat. Jag försökte alltid bli någonting, någon. Jag existerade bara i de där försöken. Min kropp var ofta i vägen.
Me was a floating head. For years, I actually only wore hats. It was a way of keeping my head attached. It was a way of locating myself. I worried that [if] I took my hat off I wouldn't be here anymore. I actually had a therapist who once said to me, "Eve, you've been coming here for two years, and, to be honest, it never occurred to me that you had a body." All this time I lived in the city because, to be honest, I was afraid of trees. I never had babies because heads cannot give birth. Babies actually don't come out of your mouth.
Jag var ett svävande huvud. Under många år bar jag faktiskt bara hattar. Det var ett sätt att hålla huvudet på plats. Det var ett sätt att positionera mig själv. Jag var rädd att om jag tog av mig hatten, skulle jag inte finnas här längre. Jag hade faktiskt en terapeut som en gång sa till mig "Eve, du har kommit hit i två år, och för att vara ärlig så har det aldrig slagit mig att du har en kropp." Hela den här tiden bodde jag i stan, eftersom jag, för att vara ärlig, var rädd för träd. Jag fick aldrig några barn för huvuden kan inte föda. Barn kommer ju inte ut ur munnen.
As I had no reference point for my body, I began to ask other women about their bodies -- in particular, their vaginas, because I thought vaginas were kind of important. This led to me writing "The Vagina Monologues," which led to me obsessively and incessantly talking about vaginas everywhere I could. I did this in front of many strangers. One night on stage, I actually entered my vagina. It was an ecstatic experience. It scared me, it energized me, and then I became a driven person, a driven vagina.
Eftersom jag inte hade någon referenspunkt för min kropp, började jag fråga andra kvinnor om deras kroppar -- i synnerhet deras vaginor, för jag trodde att vaginor var rätt så viktiga. Detta fick mig att skriva "Vaginamonologerna" som fick mig att tvångsmässigt och oupphörligt prata om vaginor närhelst jag kunde. Jag gjorde det inför många främlingar. På scenen en kväll, klev jag in i min vagina. Det var en extatisk upplevelse. Den skrämde mig, laddade mig, och sedan blev jag en driven person, en driven vagina.
I began to see my body like a thing, a thing that could move fast, like a thing that could accomplish other things, many things, all at once. I began to see my body like an iPad or a car. I would drive it and demand things from it. It had no limits. It was invincible. It was to be conquered and mastered like the Earth herself. I didn't heed it; no, I organized it and I directed it. I didn't have patience for my body; I snapped it into shape. I was greedy. I took more than my body had to offer. If I was tired, I drank more espressos. If I was afraid, I went to more dangerous places.
Jag började se min kropp som ett ting, en sak som kunde röra sig fort, som en sak som kunde åstadkomma andra saker, många saker, allt på en gång. Jag började se min kropp som en iPad eller en bil. Jag körde den och krävde saker från den. Den hade inga gränser, den var oövervinnelig. Den skulle erövras och bemästras, som jorden själv. Jag brydde mig inte om den; nej, jag organiserade och styrde den. Jag hade inget tålamod med min kropp; jag piskade den i form. Jag var girig. Jag tog mer än min kropp kunde ge. Om jag var trött drack jag mer espresso. Om jag var rädd tog jag mig till ännu farligare platser.
Oh sure, sure, I had moments of appreciation of my body, the way an abusive parent can sometimes have a moment of kindness. My father was really kind to me on my 16th birthday, for example. I heard people murmur from time to time that I should love my body, so I learned how to do this. I was a vegetarian, I was sober, I didn't smoke. But all that was just a more sophisticated way to manipulate my body -- a further disassociation, like planting a vegetable field on a freeway.
Och visst, det fanns stunder då jag uppskattade min kropp, på samma sätt som en misshandlande förälder ibland kan ha stunder av godhet. Min far var riktigt snäll mot mig, till exempel på min 16-årsdag. Jag hörde folk mumla då och då att jag borde älska min kropp, så jag lärde mig göra det. Jag var vegetarian, jag var nykter, jag rökte inte. Men allt detta var bara ett mer sofistikerat sätt att manipulera min kropp -- en ytterligare separation, som att plantera ett grönsaksland på motorvägen.
As a result of me talking so much about my vagina, many women started to tell me about theirs -- their stories about their bodies. Actually, these stories compelled me around the world, and I've been to over 60 countries. I heard thousands of stories, and I have to tell you, there was always this moment where the women shared with me that particular moment when she separated from her body -- when she left home. I heard about women being molested in their beds, flogged in their burqas, left for dead in parking lots, acid burned in their kitchens. Some women became quiet and disappeared. Other women became mad, driven machines like me.
Som ett resultat av att jag talade så mycket om min vagina, började många kvinnor berätta för mig om sina -- deras berättelser om sina kroppar. Dessa berättelser tvingade mig runt världen, och jag har varit i fler än 60 länder. Jag har hört tusentals berättelser. Och jag måste bara säga, det fanns alltid den där stunden då kvinnor delade med sig till mig om ögonblicket då de separerade från sina kroppar -- när de lämnade hemmet. Jag fick höra om kvinnor som ofredats i sina sängar, piskats i sina burkor, lämnats att dö på parkeringsplatser, bränts med syra i sina kök. En del kvinnor tystnade och försvann. Andra blev rasande, drivna maskiner som jag.
In the middle of my traveling, I turned 40 and I began to hate my body, which was actually progress, because at least my body existed enough to hate it. Well my stomach -- it was my stomach I hated. It was proof that I had not measured up, that I was old and not fabulous and not perfect or able to fit into the predetermined corporate image in shape. My stomach was proof that I had failed, that it had failed me, that it was broken. My life became about getting rid of it and obsessing about getting rid of it. In fact, it became so extreme I wrote a play about it. But the more I talked about it, the more objectified and fragmented my body became. It became entertainment; it became a new kind of commodity, something I was selling.
Mitt i mitt resande fyllde jag 40 och började hata min kropp, vilket faktiskt var ett framsteg, eftersom min kropp åtminstone existerade tillräckligt för att hata. Min mage -- det var min mage jag hatade. Den var beviset på att jag inte hade räckt till, att jag var gammal och inte fantastisk och inte perfekt och inte passade in i den förutbestämda mallen. Min mage var beviset på att jag hade misslyckats, att den hade svikit mig, att den var trasig. Mitt liv kom att handla om att bli av med den och fundera på att bli av med den. Det blev faktiskt så extremt att jag skrev en pjäs om det. Men ju mer jag pratade om det, desto mer objektifierad och fragmenterad blev min kropp. Den blev underhållning, en ny sorts handelsvara, något jag sålde.
Then I went somewhere else. I went outside what I thought I knew. I went to the Democratic Republic of Congo. And I heard stories that shattered all the other stories. I heard stories that got inside my body. I heard about a little girl who couldn't stop peeing on herself because so many grown soldiers had shoved themselves inside her. I heard an 80-year-old woman whose legs were broken and pulled out of her sockets and twisted up on her head as the soldiers raped her like that. There are thousands of these stories, and many of the women had holes in their bodies -- holes, fistula -- that were the violation of war -- holes in the fabric of their souls. These stories saturated my cells and nerves, and to be honest, I stopped sleeping for three years.
Då tog jag mig någon annanstans. Jag gick utanför det jag trodde att jag visste. Jag åkte till Demokratiska republiken Kongo. Och fick höra berättelser som krossade alla de andra berättelserna. Jag hörde berättelser som tog sig in i min kropp. Jag hörde om en liten flicka som inte kunde sluta kissa ner sig eftersom så många vuxna soldater hade pressat sig in i henne. Jag hörde en 80-årig kvinna vars ben brutits och dragits ur led och vridits upp på hennes huvud för att soldaterna våldtog henne på det viset. Det finns tusentals sådana berättelser. Många kvinnor hade hål i sina kroppar -- hål, fistlar -- som var krigets våld -- hål i deras själars tyg. Dessa berättelser fyllde mina celler och nerver. Och för att vara ärlig, så slutade jag sova i tre år.
All the stories began to bleed together. The raping of the Earth, the pillaging of minerals, the destruction of vaginas -- none of these were separate anymore from each other or me. Militias were raping six-month-old babies so that countries far away could get access to gold and coltan for their iPhones and computers. My body had not only become a driven machine, but it was responsible now for destroying other women's bodies in its mad quest to make more machines to support the speed and efficiency of my machine.
Alla berättelserna började flyta ihop. Våldtäkten av jorden, plundringen av mineraler, förstörelsen av vaginor -- inga av dessa var skilda längre från varandra eller från mig. Milis våldtog sexmånaders spädbarn så att länder långt borta skulle kunna komma åt guld och coltan till sina iPhones och datorer. Min kropp hade inte bara blivit en driven maskin, den var nu också ansvarig för förstörelsen av andra kvinnors kroppar i sin galna strävan att tillverka fler maskiner för att stötta farten och effektiviteten hos min maskin.
Then I got cancer -- or I found out I had cancer. It arrived like a speeding bird smashing into a windowpane. Suddenly, I had a body, a body that was pricked and poked and punctured, a body that was cut wide open, a body that had organs removed and transported and rearranged and reconstructed, a body that was scanned and had tubes shoved down it, a body that was burning from chemicals. Cancer exploded the wall of my disconnection. I suddenly understood that the crisis in my body was the crisis in the world, and it wasn't happening later, it was happening now.
Sedan fick jag cancer -- eller fick reda på att jag hade cancer. Det anlände som en accelererande fågel som kraschar mot ett fönster. Plötsligt hade jag en kropp, en kropp som var stucken, petad på och punkterad, en kropp som skurits vidöppen, en kropp som fått organ borttagna, förflyttade, ommöblerade och återuppbyggda, en kropp som hade scannats, som hade tuber nedstuckna i sig, en kropp som brände av kemikalier. Cancern sprängde frånkopplingens mur. Plötsligt förstod jag att krisen i min kropp, var krisen i världen, och den hände inte senare, den hände nu.
Suddenly, my cancer was a cancer that was everywhere, the cancer of cruelty, the cancer of greed, the cancer that gets inside people who live down the streets from chemical plants -- and they're usually poor -- the cancer inside the coal miner's lungs, the cancer of stress for not achieving enough, the cancer of buried trauma, the cancer in caged chickens and polluted fish, the cancer in women's uteruses from being raped, the cancer that is everywhere from our carelessness.
Plötsligt var min cancer en cancer som fanns överallt, grymhetens cancer, girighetens cancer, cancer som tar sig in i människor som bor nära kemikaliefabriker -- och de är ofta fattiga -- cancer i kolgruvearbetarnas lungor, cancer av stressen att inte åstadkomma tillräckligt mycket, begravda traumans cancer, cancern i burhöns och förorenade fiskar, cancern i kvinnors livmödrar efter att ha våldtagits, cancern som finns överallt på grund av vår ovarsamhet.
In his new and visionary book, "New Self, New World," the writer Philip Shepherd says, "If you are divided from your body, you are also divided from the body of the world, which then appears to be other than you or separate from you, rather than the living continuum to which you belong." Before cancer, the world was something other. It was as if I was living in a stagnant pool and cancer dynamited the boulder that was separating me from the larger sea. Now I am swimming in it. Now I lay down in the grass and I rub my body in it, and I love the mud on my legs and feet. Now I make a daily pilgrimage to visit a particular weeping willow by the Seine, and I hunger for the green fields in the bush outside Bukavu. And when it rains hard rain, I scream and I run in circles.
I sin nya, visionära bok "New Self, New World" säger författaren Philip Shepherd "Om du är separerad från din kropp, är du också separerad från världens kropp, som då förefaller vara något annat än du, eller separerat från dig, snarare än att vara det levande kontinuum som du tillhör." Innan cancern, var världen något annat. Det var som att jag levde i en stillastående damm och cancern sprängde stenblocket som separerade mig från det stora havet. Nu simmar jag i det. Nu ligger jag i gräset, gnider min kropp mot det, och jag älskar leran på mina ben och fötter. Nu gör jag en daglig pilgrimsvandring till en särskild tårpil vid Seine, och jag törstar efter de gröna fälten i bushen utanför Bukavu. Och när det regnar riktigt hårt, skriker jag och springer i cirklar.
I know that everything is connected, and the scar that runs the length of my torso is the markings of the earthquake. And I am there with the three million in the streets of Port-au-Prince. And the fire that burned in me on day three through six of chemo is the fire that is burning in the forests of the world. I know that the abscess that grew around my wound after the operation, the 16 ounces of puss, is the contaminated Gulf of Mexico, and there were oil-drenched pelicans inside me and dead floating fish. And the catheters they shoved into me without proper medication made me scream out the way the Earth cries out from the drilling.
Jag vet att allting är sammankopplat, och att ärret som löper nedför min bröstkorg är märken efter jordbävningen. Och jag är där med tre miljoner människor på Port-au-Princes gator. Och elden som brinner i mig på dag tre av sex dagars cellgiftsbehandling är elden som brinner i världens skogar. Jag vet att varbölden som växte runt mitt operationssår, ett halvt kilo var, är den förorenade Mexikanska gulfen, och det fanns oljedränkta pelikaner inne i mig och döda flytande fiskar. Och katetrarna de tryckte in i mig utan tillräcklig bedövning fick mig att skrika på samma sätt som jorden skriker på grund av all borrning.
In my second chemo, my mother got very sick and I went to see her. And in the name of connectedness, the only thing she wanted before she died was to be brought home by her beloved Gulf of Mexico. So we brought her home, and I prayed that the oil wouldn't wash up on her beach before she died. And gratefully, it didn't. And she died quietly in her favorite place.
Under min andra cellgiftsbehandling blev min mamma svårt sjuk så jag åkte för att träffa henne. Och i sammankopplingens namn, var det enda hon ville innan hon dog, att föras hem till hennes älskade Mexikanska gulf. Så vi förde henne hem, och jag bad för att oljan inte skulle sköljas upp på hennes strand innan hon dog. Tacksamt nog gjorde den inte det. Och hon dog stilla på sin favoritplats.
And a few weeks later, I was in New Orleans, and this beautiful, spiritual friend told me she wanted to do a healing for me. And I was honored. And I went to her house, and it was morning, and the morning New Orleans sun was filtering through the curtains. And my friend was preparing this big bowl, and I said, "What is it?" And she said, "It's for you. The flowers make it beautiful, and the honey makes it sweet." And I said, "But what's the water part?" And in the name of connectedness, she said, "Oh, it's the Gulf of Mexico." And I said, "Of course it is." And the other women arrived and they sat in a circle, and Michaela bathed my head with the sacred water. And she sang -- I mean her whole body sang. And the other women sang and they prayed for me and my mother.
Några veckor senare var jag i New Orleans, och en vacker, andlig vän sa att hon ville ge mig healing. Jag kände mig hedrad. Så jag åkte till hennes hus, det var morgon, och New Orleans morgonsol silade genom gardinerna. Min vän förberedde en stor skål, och jag sa "Vad är det?" Hon sa "Det är för dig. Blommorna gör det vackert, och honungen gör det sött." Jag sa "Men vattnet då?" Och i sammankopplingens namn sa hon "Åh, det är Mexikanska gulfen." Och jag sa "Såklart att det är." De andra kvinnorna anlände och de satt i en ring, och Michaela badade mitt huvud i det heliga vattnet. Hon sjöng -- hela hennes kropp sjöng. Och de andra kvinnorna sjöng, och de bad för mig och min mor.
And as the warm Gulf washed over my naked head, I realized that it held the best and the worst of us. It was the greed and recklessness that led to the drilling explosion. It was all the lies that got told before and after. It was the honey in the water that made it sweet, it was the oil that made it sick. It was my head that was bald -- and comfortable now without a hat. It was my whole self melting into Michaela's lap. It was the tears that were indistinguishable from the Gulf that were falling down my cheek. It was finally being in my body. It was the sorrow that's taken so long. It was finding my place and the huge responsibility that comes with connection. It was the continuing devastating war in the Congo and the indifference of the world. It was the Congolese women who are now rising up. It was my mother leaving, just at the moment that I was being born. It was the realization that I had come very close to dying -- in the same way that the Earth, our mother, is barely holding on, in the same way that 75 percent of the planet are hardly scraping by, in the same way that there is a recipe for survival.
När det varma gulfvattnet sköljde över mitt nakna huvud insåg jag att det i sig hade det bästa och det sämsta av oss. Det var girigheten och hänsynslösheten som ledde till borrexplosionen. Det var alla lögner som sades före och efter. Det var honungen i vattnet som gjorde det sött, det var oljan som gjorde det sjukt. Det var mitt huvud som var kalt och nu bekvämt utan en hatt. Det var mitt hela själv som smälte ner i Michaelas famn. Det var tårarna som inte gick att skilja från gulfen som rann nedför min kind. Det var att äntligen vara i min kropp. Det var sorgen som tagit så länge. Det var att hitta min plats och det enorma ansvar som följer med sammankoppling. Det var det fortsatta ödeläggande kriget i Kongo, och världens likgiltighet. Det var de kongolesiska kvinnorna som nu reser sig. Det var min mamma som lämnade mig just i det ögonblick då jag föddes. Det var insikten om att jag kommit väldigt nära att dö -- på samma sätt som jorden, vår moder, bara knappt håller ut, på samma sätt som 75 procent av planeten knappt klarar sig, på samma sätt som det finns ett recept för överlevnad.
What I learned is it has to do with attention and resources that everybody deserves. It was advocating friends and a doting sister. It was wise doctors and advanced medicine and surgeons who knew what to do with their hands. It was underpaid and really loving nurses. It was magic healers and aromatic oils. It was people who came with spells and rituals. It was having a vision of the future and something to fight for, because I know this struggle isn't my own. It was a million prayers. It was a thousand hallelujahs and a million oms. It was a lot of anger, insane humor, a lot of attention, outrage. It was energy, love and joy. It was all these things. It was all these things. It was all these things in the water, in the world, in my body.
Det jag lärde mig är att det har att göra med uppmärksamhet och resurser som alla förtjänar. Det var kämpande vänner och en kärleksfull syster. Det var kloka läkare och avancerad medicin och kirurger som visste vad de ska göra med sina händer. Det var underbetalda och kärleksfulla sjuksköterskor. Det var magiska helare och aromatiska oljor. Det var människor som kom med trollformler och ritualer. Det var att ha en vision för framtiden och något att kämpa för, för jag vet att den här kampen inte är min egen. Det var en miljon böner. Det var tusen halleluja och en miljon om-mantran. Det var en massa ilska, galen humor, mycket uppmärksamhet, illgärningar. Det var energi, kärlek och glädje. Det var alla dessa saker. Det var alla dessa saker. Det var alla dessa saker i vattnet, i världen, i min kropp
(Applause)
(Applåder)