I bet you're worried.
Jag slår vad om att ni är oroliga.
(Laughter)
(Skratt)
I was worried. That's why I began this piece. I was worried about vaginas. I was worried what we think about vaginas and even more worried that we don't think about them. I was worried about my own vagina. It needed a context, a culture, a community of other vaginas. There is so much darkness and secrecy surrounding them. Like the Bermuda Triangle, nobody ever reports back from there.
Jag var orolig. Det var därför jag påbörjade det här stycket. Jag var orolig för vaginor. Jag oroade mig för vad vi tänker om vaginor och oroade mig ännu mer för att vi inte tänker på dem. Jag oroade mig för min egen vagina. Den behövde ett sammanhang, en kultur, en gemenskap med andra vaginor. Det finns så mycket mörker och hemligheter omkring dem. Liksom från Bermudatriangeln rapporterar ingen därifrån.
(Laughter)
(Skratt)
In the first place, it's not so easy to even find your vagina. Women go days, weeks, months, without looking at it. I interviewed a high-powered businesswoman; she told me she didn't have time. "Looking at your vagina," she said, "is a full day's work."
Till att börja med är det inte så lätt att ens hitta sin vagina. Kvinnor tittar inte på den på dagar, veckor, månader. Jag intervjuade en framgångsrik affärskvinna; hon sa att hon inte har tid. "Att titta på sin vagina," sa hon, "är en hel dags arbete."
(Laughter)
(Skratt)
"You've got to get down there on your back, in front of a mirror, full-length preferred. You've got to get in the perfect position with the perfect light, which then becomes shadowed by the angle you're at. You're twisting your head up, arching your back, it's exhausting." She was busy; she didn't have time. So I decided to talk to women about their vaginas. They began as casual vagina interviews, and they turned into vagina monologues. I talked with over 200 women. I talked to older women, younger women, married women, lesbians, single women. I talked to corporate professionals, college professors, actors, sex workers. I talked to African-American women, Asian-American women, Native-American women, Caucasian women, Jewish women.
"Man måste ner på rygg, framför en spegel, helst en kroppslång spegel. Man måste hitta den perfekta ställningen med perfekt ljus, som sedan skuggas av vinkeln man ligger i. Man måste vrida upp huvudet, böja ryggen, man blir helt utmattad." Hon var upptagen; hon hade inte tid. Så jag bestämde mig för att prata med kvinnor om deras vagina. Det började som enkla vaginaintervjuer och blev till vaginamonologer. Jag pratade med över 200 kvinnor. Jag pratade med äldre kvinnor, yngre kvinnor, gifta kvinnor, lesbiska kvinnor, singelkvinnor. Jag pratade med affärskvinnor, universitetsprofessorer, skådespelare, sexarbetare. Jag pratade med afrikansk-amerikanska kvinnor, asiatisk-amerikanska kvinnor, indianska kvinnor, vita kvinnor, judiska kvinnor.
OK, at first women were a little shy, a little reluctant to talk. Once they got going, you couldn't stop them. Women love to talk about their vaginas, they do. Mainly because no one's ever asked them before.
Till att börja med var kvinnor lite blyga, lite motvilliga att prata. När de väl började kunde man inte stoppa dem. Kvinnor älskar att tala om sin vagina, det gör de verkligen. Mest för att ingen någonsin har frågat dem förut.
(Laughter)
(Skratt)
Let's just start with the word "vagina" -- vagina, vagina. It sounds like an infection, at best. Maybe a medical instrument. "Hurry, nurse, bring the vagina!"
Ta till exempel ordet "vagina" - vagina, vagina. I bästa fall låter det som en infektion. Kanske ett medicinskt redskap. "Skynda på, sköterskan, hämta vaginan!"
(Laughter)
(Skratt)
Vagina, vagina, vagina.
Vagina, vagina, vagina.
It doesn't matter how many times you say the word, it never sounds like a word you want to say. It's a completely ridiculous, totally un-sexy word. If you use it during sex, trying to be politically correct, "Darling, would you stroke my vagina," you kill the act right there.
Det spelar ingen roll hur ofta man säger ordet, det låter aldrig som ett ord man vill säga. Det är ett helt löjligt, totalt osexigt ord. Om man använder det under sex i ett försök att vara politiskt korrekt, "Älskling, smek min vagina," förstör man genast hela handlingen.
(Laughter)
(Skratt)
I'm worried what we call them and don't call them. In Great Neck, New York, they call it a Pussycat. A woman told me there her mother used to tell her, "Don't wear panties, dear, underneath your pajamas. You need to air out your Pussycat."
Jag oroar mig för vad vi kallar den och inte kallar den. I Great Neck, New York, kallar de den en "katt". En kvinna där berättade att hennes mor sa till henne: "Ha inte på dig trosor under pyjamasen, älskling. Du behöver vädra din katt."
(Laughter)
(Skratt)
In Westchester, they call it a Pooki, in New Jersey, a twat. There's Powderbox, derriere, a Pooky, a Poochi, a Poopi, a Poopelu, a Pooninana, a Padepachetchki, a Pal, and a Piche.
I Westchester kallas den Pooki, i New Jersey, twat. Den kallas Powderbox, derriere, Pooky, Poochi, Poopi, Poopelu, Pooninana, Padepachetchki, Pal och Piche.
(Laughter)
(Skratt)
There's Toadie, Dee Dee, Nishi, Dignity, Coochi Snorcher, Cooter, Labbe, Gladys Seagelman, VA, Wee wee, Horsespot, Nappy Dugout, Mongo, Ghoulie, Powderbox, a Mimi in Miami, a Split Knish in Philadelphia ...
Den kan kallas Toadie, Dee Dee, Nishi, Dignity, Coochi Snorcher, Cooter, Labbe, Gladys Seagelman, VA, Wee Wee, Horsespot, Nappy Dugout, Mongo, Ghoulie, Powderbox, Mimi i Miami, Split Knish i Philadelphia...
(Laughter)
(Skratt)
and a Schmende in the Bronx.
och Schmende i Bronx.
(Laughter)
(Skratt)
I am worried about vaginas. This is how the "Vagina Monologues" begins. But it really didn't begin there. It began with a conversation with a woman. We were having a conversation about menopause, and we got onto the subject of her vagina, which you'll do if you're talking about menopause. And she said things that really shocked me about her vagina -- that it was dried-up and finished and dead -- and I was kind of shocked. So I said to a friend casually, "Well, what do you think about your vagina?" And that woman said something more amazing, and then the next woman said something more amazing, and before I knew it, every woman was telling me I had to talk to somebody about their vagina because they had an amazing story, and I was sucked down the vagina trail.
Jag oroar mig för vaginor. Så här börjar "Vaginamonologerna". Men det började egentligen inte där. Det började med ett samtal med en kvinna. Vi pratade om klimakteriet, och började prata om hennes vagina, som man gör när man pratar om klimakteriet. Och hon sa saker om sin vagina som chockade mig - att den torkat ihop och var slut och död - och jag var chockad. Så jag frågade en vän i förbigående, "Hur ser du på din vagina?" Och den kvinnan sa något ännu mer häpnadsväckande och nästa kvinna sa något mer häpnadsväckande, och innan jag visste ordet av berättade alla kvinnor att det var någon jag måste prata med om deras vagina för de hade en bra historia, och jag drogs iväg på vaginaspåret.
(Laughter)
(Skratt)
And I really haven't gotten off of it. I think if you had told me when I was younger that I was going to grow up, and be in shoe stores, and people would scream out, "There she is, the Vagina Lady!" I don't know that that would have been my life ambition.
Och jag är kvar på det spåret. Jag tror att om ni sagt till mig när jag var ung att jag skulle växa upp, gå i skobutiker, och folk skulle ropa: "Där är hon, Vaginadamen!" är jag inte säker på att det skulle vara min ambition i livet.
(Laughter)
(Skratt)
But I want to talk a little bit about happiness, and the relationship to this whole vagina journey, because it has been an extraordinary journey that began eight years ago. I think before I did the "Vagina Monologues," I didn't really believe in happiness. I thought that only idiots were happy, to be honest. I remember when I started practicing Buddhism 14 years ago, and I was told that the end of this practice was to be happy, I said, "How could you be happy and live in this world of suffering and live in this world of pain?" I mistook happiness for a lot of other things, like numbness or decadence or selfishness. And what happened through the course of the "Vagina Monologues" and this journey is, I think I have come to understand a little bit more about happiness.
Men jag vill prata lite om lycka och om relationen till hela den här vaginaresan, för det har varit en otrolig resa som började för åtta år sedan. Jag tror att innan "Vaginamonologerna" trodde jag inte riktigt på lycka. Jag trodde faktiskt att bara idioter var lyckliga. Jag minns att när jag började praktisera buddhism för 14 år sedan och fick höra att syftet med träningen var att vara lycklig, sa jag: "Hur kan man vara lycklig och leva i denna värld full av lidande och leva i denna värld av smärta?" Jag blandade ihop lycka med en massa andra saker, som okänslighet eller dekadens eller själviskhet. Och det som hände under tiden med "Vaginamonologerna" och denna resa är att jag tror mig ha förstått lite mer om lycka.
There are three qualities I want to talk about. One is seeing what's right in front of you, and talking about it, and stating it. I think what I learned from talking about the vagina and speaking about the vagina, is it was the most obvious thing -- it was right in the center of my body and the center of the world -- and yet it was the one thing nobody talked about. The second thing is that what talking about the vagina did is it opened this door which allowed me to see that there was a way to serve the world to make it better. And that's where the deepest happiness has actually come from. And the third principle of happiness, which I've realized recently:
Det finns tre karaktärsdrag jag vill prata om. Det första är att se vad som finns precis framför oss, och prata om det, och säga det. Jag tror att det jag lärde mig av att prata om vaginan och tala om vaginan är att det var det mest självklara - mitt i min kropp och mitt i världen - och ändå var det precis detta ingen talade om. Det andra är att det som att tala om vaginan gjorde var att öppna en dörr som hjälpte mig se att det finns ett sätt att tjäna världen för att göra den bättre. Och det är därifrån den djupaste lyckan har uppstått. Och lyckans tredje princip som jag nyligen förstått:
Eight years ago, this momentum and this energy, this "V-wave" started -- and I can only describe it as a "V-wave" because, to be honest, I really don't understand it completely; I feel at the service of it. But this wave started, and if I question the wave, or try to stop the wave or look back at the wave, I often have the experience of whiplash or the potential of my neck breaking. But if I go with the wave, and I trust the wave and I move with the wave, I go to the next place, and it happens logically and organically and truthfully. And I started this piece, particularly with stories and narratives, and I was talking to one woman and that led to another woman and that led to another woman. And then I wrote those stories down, and I put them out in front of other people.
För åtta år sedan startade denna drivkraft och energi, denna "V-våg" - jag kan bara beskriva det som en "V-våg", för i ärlighetens namn förstår jag det inte helt; jag känner att jag står i dess tjänst. Men denna våg startade, och om jag ifrågasätter vågen, eller försöker stoppa vågen eller se tillbaka på vågen, upplever jag det som en pisksnärt eller möjligheten att bryta nacken av mig. Men om jag följer med vågen och litar på vågen och rör mig med vågen, kommer jag till nästa plats och det sker logiskt, organiskt och ärligt. Och jag började detta stycke med historier och berättelser, och jag pratade med en kvinna som ledde till en annan kvinna och det ledde till en annan kvinna. Och så skrev jag ner dessa historier och presenterade dem för andra.
And every single time I did the show at the beginning, women would literally line up after the show, because they wanted to tell me their stories. And at first I thought, "Oh great, I'll hear about wonderful orgasms, and great sex lives, and how women love their vaginas." But in fact, that's not what women lined up to tell me. What women lined up to tell me was how they were raped, and how they were battered, and how they were beaten, and how they were gang-raped in parking lots, and how they were incested by their uncles. And I wanted to stop doing the "Vagina Monologues," because it felt too daunting. I felt like a war photographer who takes pictures of terrible events, but doesn't intervene on their behalf.
Och varenda gång jag gav föreställningen i början köade kvinnor efter föreställningen för att få berätta sina historier för mig. Först tänkte jag: "Kul, jag får höra allt om orgasmer och fantastiska sexliv och hur kvinnor älskar sin vagina." Men det var inte det kvinnor köade för att få berätta för mig. Kvinnor köade för att få berätta hur de våldtagits, och hur de misshandlats, och hur de blivit slagna, och hur de utsatts för gängvåldtäkt på parkeringsplatser och hur deras farbröder utsatt dem för incest. Och jag ville sluta med "Vaginamonologerna" för det kändes för skrämmande. Jag kände mig som en krigsfotograf som tar bilder av hemska händelser, men inte ingriper för att hjälpa offren.
And so in 1997, I said, "Let's get women together. What could we do with this information that all these women are being violated?" And it turned out, after thinking and investigating, that I discovered -- and the UN has actually said this recently -- that one out of every three women on this planet will be beaten or raped in her lifetime. That's essentially a gender; that's essentially the resource of the planet, which is women. So in 1997 we got all these incredible women together and we said, "How can we use the play, this energy, to stop violence against women?" And we put on one event in New York City, in the theater, and all these great actors came -- from Susan Sarandon, to Glenn Close, to Whoopi Goldberg -- and we did one performance on one evening, and that catalyzed this wave, this energy.
Så 1997 sa jag: "Låt oss samla kvinnor. Vad kan vi göra med denna information om att alla dessa kvinnor utsätts för övergrepp?" Det visade sig efter att ha funderat på det och utforskat att jag upptäckte - och FN har sagt detta på sistone - att var tredje kvinna på den här planeten kommer att slås eller våldtas under sin livstid. Det är i praktiken ett kön; det är i praktiken planetens resurs, som är kvinnor. Så 1997 samlade vi en massa fantastiska kvinnor och sa: "Hur kan vi använda pjäsen, dess energi, för att stoppa våld mot kvinnor?" Vi organiserade ett evenemang i New York City i en teater och berömda skådespelare kom - från Susan Sarandon till Glenn Close, till Whoopi Goldberg - och vi gav en föreställning en kväll, som katalyserade den här vågen,
And within five years,
denna energi.
this extraordinary thing began to happen. One woman took that energy and she said, "I want to bring this wave, this energy, to college campuses," and so she took the play and she said, "Let's use the play and have performances once a year, where we can raise money to stop violence against women in local communities all around the world." And in one year, it went to 50 colleges, and then it expanded. And over the course of the last six years, it's spread and it's spread and it's spread around the world.
Och inom fem år började något mycket märkligt hända. En kvinna tog den energin och sa: "Jag vill ta med den här vågen, den här energin, till universitet," så hon tog pjäsen och sa: "Låt oss använda pjäsen och uppföra den en gång om året då vi kan samla in pengar för att stoppa våld mot kvinnor i lokalsamhällen runtom i världen." Och på ett år kom den till 50 universitet och sedan utvidgades det. Och under de sista sex åren har den spridits och spridits och spridits runt hela världen.
What I have learned is two things: one, that the epidemic of violence towards women is shocking; it's global; it is so profound and it is so devastating, and it is so in every little pocket of every little crater, of every little society that we don't even recognize it, because it's become ordinary. This journey has taken me to Afghanistan, where I had the extraordinary honor and privilege to go into parts of Afghanistan under the Taliban. I was dressed in a burqa and I went in with an extraordinary group, called the Revolutionary Association of the Women of Afghanistan. And I saw firsthand how women had been stripped of every single right that was possible to strip women of -- from being educated, to being employed, to being actually allowed to eat ice cream. For those of you who don't know, it was illegal to eat ice cream under the Taliban. And I actually saw and met women who had been flogged for being caught eating vanilla ice cream. I was taken to the secret ice cream-eating place in a little town, where we went to a back room, and women were seated and a curtain was pulled around us, and they were served vanilla ice cream. And women lifted their burqas and ate this ice cream. And I don't think I ever understood pleasure until that moment, and how women have found a way to keep their pleasure alive.
Jag har lärt mig två saker: ett, att epidemin av våld mot kvinnor är chockerande, den är global, den går så djupt och är så förödande, och det är så i varje litet hörn av varje liten krater av varje litet samhälle att vi inte ens ser det, för det har blivit normalt. Den här resan har fört mig till Afghanistan, där jag fick den alldeles speciella äran och privilegiet att resa till delar av Afghanistan som kontrolleras av talibanerna. Jag var klädd i burka och kom dit med en mycket speciell grupp som heter Afghanska Kvinnors Revolutionära Organisation. Och jag såg med egna ögon hur kvinnor fråntagits varenda rättighet det var möjligt att ta ifrån kvinnor - från rätten till utbildning och arbete till rätten att äta glass. En del av er vet kanske inte, men det var olagligt att äta glass under talibanernas styre. Jag såg och träffade kvinnor som pryglats för att de åkt fast när de åt vaniljglass. Jag togs till den hemliga glassbaren i en småstad där vi gick till ett rum på baksidan där kvinnor satt, ett draperi drogs för omkring oss och de serverades vaniljglass. Och kvinnor lyfte på sin burka och åt denna glass. Jag tror inte jag någonsin förstod njutning innan den stunden, och hur kvinnor hittat ett sätt att hålla sin njutning vid liv.
It has taken me, this journey, to Islamabad, where I have witnessed and met women with their faces melted off. It has taken me to Juarez, Mexico, where I was a week ago, where I have literally been there in parking lots, where bones of women have washed up and been dumped next to Coca-Cola bottles. It has taken me to universities all over this country, where girls are date-raped and drugged. I have seen terrible, terrible, terrible violence. But I have also recognized, in the course of seeing that violence, that being in the face of things and seeing actually what's in front of us is the antidote to depression, and to a feeling that one is worthless and has no value.
Denna resa har tagit mig till Islamabad, där jag sett och träffat kvinnor vars ansikten smälts bort. Den har tagit mig till Juarez i Mexiko där jag var för en vecka sedan, där jag var på parkeringsplatser där bokstavligen kvinnors skelettdelar hamnat och dumpats bredvid Coca-Colaflaskor. Den har tagit mig till universitet över hela landet, där flickor våldtas under dejter och drogas. Jag har sett hemskt, hemskt, hemskt våld. Men genom att se det våldet har jag också insett att mitt i allt det, när man ser vad som faktiskt är framför oss finns botemedlet mot depression och mot känslan att man är värdelös och inte har något värde.
Because before the "Vagina Monologues," I will say that 80 percent of my consciousness was closed off to what was really going on in this reality, and that closing-off closed off my vitality and my life energy. What has also happened is in the course of these travels -- and it's been an extraordinary thing -- is that every single place that I have gone to in the world, I have met a new species. And I really love hearing about all these species at the bottom of the sea. And I was thinking about how being with these extraordinary people on this particular panel, that it's beneath, beyond and between, and the vagina kind of fits into all those categories.
För innan "Vaginamonologerna" var 80% av mitt medvetande avstängt från vad som faktiskt sker i verkligheten, och den avstängningen stängde av min vitalitet och livskraft. Vad som också hänt under resans gång - och det har varit mycket märkvärdigt - är att överallt dit jag har rest i världen har jag träffat en ny art. Jag älskar att få höra allt om dessa arter på havets botten. Och jag tänkte på hur att vara med dessa fantastiska människor på just den här panelen, att det är under, bortom och mellan, och vaginan passar liksom in i alla de kategorierna.
(Laughter)
(Skratt)
But one of the things I've seen is this species -- and it is a species, and it is a new paradigm, and it doesn't get reported in the press or in the media because I don't think good news ever is news, and I don't think people who are transforming the planet are what gets the ratings on TV shows. But every single country I have been to -- and in the last six years, I've been to about 45 countries, and many tiny little villages and cities and towns -- I have seen something what I've come to call "vagina warriors." A "vagina warrior" is a woman, or a vagina-friendly man, who has witnessed incredible violence or suffered it, and rather than getting an AK-47 or a weapon of mass destruction or a machete, they hold the violence in their bodies; they grieve it; they experience it; and then they go out and devote their lives to making sure it doesn't happen to anybody else.
Men en av de saker jag sett är den här arten - och det är en art, och det är ett nytt paradigm, och det rapporteras inte i pressen eller media för jag tror inte goda nyheter någonsin är nyheter och jag tror inte människor som förändrar planeten är vad som får höga tittarsiffror på tv. Men varje land jag har rest till - och under de sista sex åren har jag varit i ungefär 45 länder och många små byar och städer och småstäder - har jag sett något som jag numera kallar "vaginakrigare". En "vaginakrigare" är en kvinna, eller en vagina-vänlig man, som har bevittnat fruktansvärt våld eller utsatts för det, och som istället för att skaffa en AK-47 eller massförstörelsevapen eller en machete, håller våldet i sina kroppar; sörjer det; upplever det; och sedan går de ut och ägnar sina liv åt att se till att samma sak inte händer någon annan.
I have met these women everywhere on the planet, and I want to tell a few stories, because I believe that stories are the way that we transmit information, where it goes into our bodies. And I think one of the things about being at TED that's been very interesting is that I live in my body a lot, and I don't live in my head very much anymore. And this is a very heady place. And it's been really interesting to be in my head for the last two days; I've been very disoriented --
Jag har träffat dessa kvinnor över hela planeten och jag vill berätta några historier, för jag tror att historier är sättet vi överför information på, där den går in i våra kroppar. Och jag tror en av de intressanta sakerna med att vara på TED är att jag lever i min kropp mycket och jag lever inte mycket i mitt huvud längre. Och det här är en plats full med huvud. Det har varit intressant att vara i mitt huvud de sista två dagarna; jag har varit väldigt förvirrad -
(Laughter)
(Skratt)
because I think the world, the V-world, is very much in your body. It's a body world, and the species really exists in the body. And I think there's a real significance in us attaching our bodies to our heads, that that separation has created a divide that is often separating purpose from intent. And the connection between body and head often brings those things into union.
för jag tror världen, V-världen, är mycket i kroppen. Det är en kroppsvärld och arten finns verkligen i kroppen. Jag tror det är av verklig betydelse att vi sätter ihop kropp och huvud, att den uppdelningen har skapat ett glapp som ofta separerar syfte från avsikt. Och förbindelsen mellan kropp och huvud förenar ofta de sakerna i ett.
I want to talk about three particular people that I've met, vagina warriors, who really transformed my understanding of this whole principle and species, and one is a woman named Marsha Lopez. Marsha Lopez was a woman I met in Guatemala. She was 14 years old, and she was in a marriage and her husband was beating her on a regular basis. And she couldn't get out, because she was addicted to the relationship, and she had no money. Her sister was younger than her, and she applied -- we had a "Stop Rape" contest a few years ago in New York -- and she applied, hoping that she would become a finalist and she could bring her sister. She did become a finalist; she brought Marsha to New York.
Jag vill prata om tre speciella människor som jag träffat, vaginakrigare, som verkligen förändrat min förståelse för hela denna princip och art, och en är en kvinna som heter Marsha Lopez. Marsha Lopez var en kvinna som jag träffade i Guatemala. Hon var 14 år gammal och i ett äktenskap och hennes man slog henne regelbundet. Hon kunde inte ta sig ur det eftersom hon var beroende av relationen och hon hade inga pengar. Hennes syster var yngre än henne och hon ansökte - vi hade en tävling, "Stoppa våldtäkt", i New York för några år sedan - och hon sökte i hoppet om att komma till finalen och ta med sin syster. Hon kom till finalen; hon tog med Marsha till New York.
And at that time, we did this extraordinary V-Day at Madison Square Garden, where we sold out the entire testosterone-filled dome -- 18,000 people standing up to say "Yes" to vaginas, which was really a pretty incredible transformation. And she came, and she witnessed this, and she decided that she would go back and leave her husband, and that she would bring V-Day to Guatemala. She was 21 years old. I went to Guatemala and she had sold out the National Theater of Guatemala. And I watched her walk up on stage in her red short dress and high heels, and she stood there and said, "My name is Marsha. I was beaten by my husband for five years. He almost murdered me. I left and you can, too." And the entire 2,000 people went absolutely crazy.
Och den gången hade vi en alldeles speciell V-dag i Madison Square Garden då den testosteronfyllda kupolen var utsåld, 18 000 människor stod upp och sa "ja" till vaginor vilket var en ganska otrolig förändring. Och hon kom och hon såg detta och hon bestämde sig för att åka hem och lämna sin man och att hon skulle ta med V-dagen till Guatemala. Hon var 21 år gammal. Jag åkte till Guatemala och det var utsålt i Guatemalas nationalteater. Jag såg henne kliva upp på scenen i sin röda korta klänning och höga klackar och hon stod där och sa: "Jag heter Marsha. Min man slog mig i fem år. Han mördade mig nästan. Jag gav mig av och det kan ni också." Och alla 2 000 människorna blev som galna.
There's a woman named Esther Chávez who I met in Juarez, Mexico. And Esther Chávez was a brilliant accountant in Mexico City. She was 72 years old and she was planning to retire. She went to Juarez to take care of an ailing aunt, and in the course of it, she began to discover what was happening to the murdered and disappeared women of Juarez. She gave up her life; she moved to Juarez. She started to write the stories which documented the disappeared women. 300 women have disappeared in a border town because they're brown and poor. There has been no response to the disappearance, and not one person has been held accountable. She began to document it. She opened a center called Casa Amiga, and in six years, she has literally brought this to the consciousness of the world. We were there a week ago, when there were 7,000 people in the street, and it was truly a miracle. And as we walked through the streets, the people of Juarez, who normally don't even come into the streets, because the streets are so dangerous, literally stood there and wept, to see that other people from the world had showed up for that particular community.
Jag träffade en kvinna i Juarez i Mexiko som hette Esther Chávez. Esther Chávez var en fantastisk revisor i Mexico City. Hon var 72 år gammal och planerade att gå i pension. Hon åkte till Juarez för att ta hand om en sjuk moster och då började hon upptäcka vad som skedde med de mördade och försvunna kvinnorna i Juarez. Hon gav upp sitt liv; hon flyttade till Juarez. Hon började skriva de historier som dokumenterade de försvunna kvinnorna. 300 kvinnor hade försvunnit i en gränsstad för att de var bruna och fattiga. Deras försvinnande gav ingen reaktion och inte en enda person hade hållits ansvarig. Hon började dokumentera det. Hon öppnade ett center, Casa Amiga, och på sex år har hon bokstavligen bringat detta till världens medvetande. Vi var där för en vecka sedan då det var 7 000 människor på gatorna och det var verkligen ett mirakel. Och när vi gick längs gatorna stod Juarez befolkning, som vanligtvis inte går ut på gatan eftersom gatorna är så farliga, där och grät över att människor från andra delar av världen kommit dit för just detta samhälle.
There's another woman, named Agnes. And Agnes, for me, epitomizes what a vagina warrior is. I met her three years ago in Kenya. And Agnes was mutilated as a little girl; she was circumcised against her will when she was 10 years old, and she really made a decision that she didn't want this practice to continue anymore in her community. So when she got older, she created this incredible thing: it's an anatomical sculpture of a woman's body, half a woman's body. And she walked through the Rift Valley, and she had vagina and vagina replacement parts, where she would teach girls and parents and boys and girls what a healthy vagina looks like, and what a mutilated vagina looks like.
Det finns en annan kvinna som heter Agnes. För mig personifierar Agnes vad en vaginakrigare är. Jag träffade henne för tre år sedan i Kenya. Agnes stympades som liten flicka; hon omskars mot sin vilja när hon var tio år gammal och hon fattade ett fast beslut att hon inte ville att denna sed skulle fortsätta i hennes samhälle. Så när hon blev äldre skapade hon något otroligt: det är en anatomisk skulptur av hälften av en kvinnas kropp. Och hon gick genom Rift Valley och hon hade en vagina och en ersättningsvagina, och undervisade flickor och föräldrar och pojkar i hur en frisk vagina ser ut och hur en stympad vagina ser ut.
And in the course of her travel -- she walked literally for eight years through the Rift Valley, through dust, through sleeping on the ground, because the Maasai are nomads, and she would have to find them, and they would move, and she would find them again -- she saved 1,500 girls from being cut.
Och under resans gång - hon gick bokstavligen i åtta år genom Rift Valley, genom damm, genom nätter då hon sov på marken, för massajerna är nomader och hon behövde hitta dem och de flyttade på sig, och hon hittade dem igen - hon räddade 1 500 flickor från stympning.
And in that time, she created an alternative ritual, which involved girls coming of age without the cut. When we met her three years ago, we said, "What could V-Day do for you?" And she said, "Well, if you got me a jeep, I could get around a lot faster."
Under den tiden skapade hon en alternativ ritual, som handlade om hur flickor växte upp utan att omskäras. När vi träffade henne för tre år sedan sa vi: "Hur kan V-dagen hjälpa dig?" Och hon sa: "Ja, om ni ger mig en jeep kan jag resa runt fortare."
(Laughter)
(Skratt)
So we bought her a jeep. And in the year that she had the jeep, she saved 4,500 girls from being cut. So we said to her, "What else could we do for you?" She said, "Well, Eve, if you gave me some money, I could open a house and girls could run away, and they could be saved." And I want to tell this little story about my own beginnings, because it's very interrelated to happiness and Agnes.
Så vi köpte en jeep åt henne. Det året hon hade jeepen räddade hon 4 500 flickor från omskärelse. Så vi frågade henne: "Vad mer kan vi göra för dig?" Hon sa: "Eve, om du ger mig lite pengar kan jag öppna ett hus dit flickor kan rymma och de kan räddas." Och jag vill berätta den här historien om min egen början, för den hänger ihop med lycka och Agnes.
When I was a little girl -- I grew up in a wealthy community; it was an upper-middle class white community, and it had all the trappings and the looks of a perfectly nice, wonderful, great life. And everyone was supposed to be happy in that community, and, in fact, my life was hell. I lived with an alcoholic father who beat me and molested me, and it was all inside that. And always as a child I had this fantasy that somebody would come and rescue me. And I actually made up a little character whose name was Mr. Alligator. I would call him up when things got really bad, and say it was time to come and pick me up. And I would pack a little bag and wait for Mr. Alligator to come.
När jag var en liten flicka - jag växte upp i ett välbärgat område; det var vit övre medelklass, och hade kännetecknen och såg ut som ett väldigt trevligt, underbart, fantastiskt liv. Och alla antogs vara lyckliga i det samhället och mitt liv var faktiskt ett helvete. Jag bodde med en alkoholiserad far som slog mig och förgrep sig på mig och allt var inuti detta. Som barn hade jag alltid en fantasi om hur någon skulle komma och rädda mig. Jag hittade faktiskt på en liten figur som hette herr Alligator. Jag ringde honom när det blev riktigt illa och sa att det var dags att hämta mig. Och jag packade en liten väska och väntade på herr Alligator.
Now, Mr. Alligator never did come, but the idea of Mr. Alligator coming actually saved my sanity and made it OK for me to keep going, because I believed, in the distance, there would be someone coming to rescue me.
Nå, herr Alligator kom aldrig men idén om att herr Alligator skulle komma räddade mitt förstånd och gjorde det ok för mig att fortsätta för jag trodde att någonstans där borta fanns någon som skulle komma och rädda mig.
Cut to 40-some odd years later, we go to Kenya, and we're walking, we arrive at the opening of this house. And Agnes hadn't let me come to the house for days, because they were preparing this whole ritual.
Drygt 40 år senare åker vi till Kenya, och vi går, vi kommer till invigningen av det här huset. Agnes hade inte låtit mig komma till huset på flera dagar för de förberedde en hel ritual.
I want to tell you a great story. When Agnes first started fighting to stop female genital mutilation in her community, she had become an outcast, and she was exiled and slandered, and the whole community turned against her. But being a vagina warrior, she kept going, and she kept committing herself to transforming consciousness. And in the Maasai community, goats and cows are the most valued possession. They're like the Mercedes-Benz of the Rift Valley. And she said two days before the house opened, two different people arrived to give her a goat each, and she said to me, "I knew then that female genital mutilation would end one day in Africa."
Jag vill berätta en fantastisk historia. När Agnes började kämpa för att stoppa kvinnlig omskärelse i sitt samhälle blev hon utstött, tvingad att gå i exil och baktalad och hela samhället vände sig mot henne. Men som den vaginakrigare hon var fortsatte hon, och ägnade sig åt att förändra medvetandet. Och i massajernas samhälle är getter och kor de mest värdefulla ägodelarna. De är Rift Valleys Mercedes-Benz. Hon sa att två dagar innan huset öppnades kom två olika personer och gav henne varsin get, och hon sa till mig: "Då visste jag att kvinnlig omskärelse en dag tar slut i Afrika."
Anyway, we arrived, and when we arrived, there were hundreds of girls dressed in red homemade dresses -- which is the color of the Maasai and the color of V-Day -- and they greeted us. They had made up these songs that they were singing, about the end of suffering and the end of mutilation, and they walked us down the path. It was a gorgeous day in the African sun, and the dust was flying and the girls were dancing, and there was this house, and it said, "V-Day Safe House for the Girls."
Hur som helst, vi kom dit, och när vi kom var det hundratals flickor där, klädda i röda hemmasydda klänningar - vilket är massajernas färg och V-dagens färg - och hälsade oss välkomna. De hade skrivit egna sånger som de sjöng om slutet på lidande och slutet på stympning och de gick med oss längs vägen. Det var en fin dag i den afrikanska solen och dammet yrde och flickorna dansade och där var huset, där det stod: "V-dagens fristad för flickor."
And it hit me in that moment that it had taken 47 years, but that Mr. Alligator had finally shown up. And he had shown up, obviously, in a form that it took me a long time to understand, which is that when we give in the world what we want the most, we heal the broken part inside each of us.
Och i den stunden slogs jag av tanken att det tagit 47 år, men herr Alligator hade äntligen dykt upp. Han hade givetvis dykt upp i en skepnad det tog mig en lång tid att förstå, att när vi här i världen ger det vi allra helst vill ha, läker vi de trasiga delarna inom var och en av oss.
And I feel, in the last eight years, that this journey -- this miraculous vagina journey -- has taught me this really simple thing, which is that happiness exists in action; it exists in telling the truth and saying what your truth is; and it exists in giving away what you want the most. And I feel that knowledge and that journey has been an extraordinary privilege, and I feel really blessed to have been here today to communicate that to you.
Och jag har känt under de sista åtta åren att den här resan - den här mirakulösa vaginaresan - har lärt mig denna väldigt enkla sak, att lycka finns i handling; den finns i att tala sanning och säga vad ens egen sanning är; och den finns i att ge bort det man helst vill ha. Och jag känner att den vetskapen och den resan har varit ett otroligt privilegium och jag känner att det är en välsignelse att ha varit här idag för att berätta det för er.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)