Let me ask you all a question. How much weapons-grade nuclear material do you think it would take to level a city the size of San Francisco? How many of you think it would be an amount about the size of this suitcase? OK. And how about this minibus?
Låt mig ställa en fråga. Hur mycket vapenklassat kärnmaterial tror ni det skulle behövas för att jämna en stad som San Francisco med ytan? Hur många av er tror att det skulle vara ungefär som i den här resväskan? OK. Den här minibussen?
All right. Well actually, under the right circumstances, an amount of highly enriched uranium about the size of your morning latte would be enough to kill 100,000 people instantly. Hundreds of thousands of others would become horribly ill, and parts of the city would be uninhabitable for years, if not for decades.
Okej. Det är faktiskt så att under rätt omständigheter, skulle en mängd höganrikat uran i samma storlek som din morgonlatte, vara nog för att döda 100 000 människor omedelbart. Hundratusentals andra skulle bli fruktansvärt sjuka, och delar av staden skulle vara obeboeliga i åratal, om inte decennier.
But you can forget that nuclear latte, because today's nuclear weapons are hundreds of times more powerful even than those we dropped on Hiroshima and Nagasaki. And even a limited nuclear war involving, say, tens of nuclear weapons, could lead to the end of all life on the planet.
Men du kan glömma den där kärnvapen-latten, för dagens kärnvapen är hundratals gånger mer kraftfulla än de vi släppte över Hiroshima och Nagasaki. Och även ett begränsat kärnvapenkrig med, låt oss säga, ett tiotal kärnvapen, skulle kunna ödelägga allt liv på jorden.
So it's really important that you know that right now we have over 15,000 nuclear weapons in the hands of nine nations. And if you live in a city or near a military facility, one is likely pointed right at you. In fact, if you live in any of the rural areas where nuclear weapons are stored globally, one is likely pointed at you. About 1,800 of these weapons are on high alert, which means they can be launched within 15 minutes of a presidential command.
Så det är viktigt att ni vet att det just nu finns fler än 15 000 kärnvapen i händerna på nio länder. Och om du bor i en stad eller nära en militäranläggning, är sannolikt ett av dem riktat mot dig. Det är faktiskt så att om du bor i något av de landsbygdsområden där kärnvapen lagras, är ett troligen riktat mot dig. Ungefär 1 800 av dessa vapen är i hög beredskap, vilket innebär att de kan avfyras inom 15 minuter från att avfyrningsordern ges.
So I know this is a bummer of an issue, and maybe you have that -- what was it? -- psychic fatigue that we heard about a little bit earlier. So I'm going to switch gears for just a second, and I'm going to talk about my imaginary friend, who I like to think of as Jasmine, just for a moment.
Jag vet att det är ett tråkigt ämne, och ni lider kanske av - vad hette det? - psykisk trötthet som vi hörde talas om tidigare. Så jag ska byta spår en stund, och prata om min låtsasvän, som jag kallar Jasmine, en liten stund.
Jasmine, at the age of 25, is part of a generation that is more politically and socially engaged than anything we've seen in 50 years. She and her friends think of themselves as change agents and leaders and activists. I think of them as Generation Possible. They regularly protest about the issues they care about, but nuclear weapons are not one of them, which makes sense, because Jasmine was born in 1991, at the end of the Cold War. So she didn't grow up hearing a lot about nuclear weapons. She never had to duck and cover under her desk at school. For Jasmine, a fallout shelter is an app in the Android store. Nuclear weapons help win games. And that is really a shame, because right now, we need Generation Possible to help us make some really important decisions about nuclear weapons.
Vid 25 års ålder är Jasmine en del av en generation som är mer politiskt och socialt engagerad än något vi sett de senaste 50 åren. Hon och hennes vänner ser sig själva som nydanare, ledare och aktivister. Jag tänker på dem som Generation Möjlighet. De protesterar regelbundet i frågor som de bryr sig om, men kärnvapen är inte en av dessa, vilket är helt logiskt, för Jasmine föddes 1991, i slutet av det kalla kriget. Så hon hörde inte särskilt mycket om kärnvapen när hon växte upp. Hon behövde aldrig ducka och ta skydd under sin skolbänk. För Jasmine är "Fallout shelter" en app i Androidbutiken. Kärnvapen används för att vinna i spel. Och det är synd, för just nu behöver vi Generation Möjlighet för att hjälpa oss fatta några riktigt viktiga beslut om kärnvapen.
For instance, will we further reduce our nuclear arsenals globally, or will we spend billions, maybe a trillion dollars, to modernize them so they last throughout the 21st century, so that by the time Jasmine is my age, she's talking to her children and maybe even her grandchildren about the threat of nuclear holocaust? And if you're paying any attention at all to cyberthreats, or, for instance, if you've read about the Stuxnet virus or, for God's sake, if you've ever had an email account or a Yahoo account or a phone hacked, you can imagine the whole new world of hurt that could be triggered by modernization in a period of cyberwarfare.
Till exempel om vi ska fortsätta minska vår kärnvapenarsenal globalt, eller om vi ska använda miljarder, kanske biljoner dollar, till att modernisera dem så att de håller hela 2000-talet, så att Jasmine, när hon är i min ålder, pratar med sina barn och kanske sina barnbarn också om kärnvapenhotet? Om du lagt märke till alla cyberhot, eller om du till exempel läst om Stuxnetviruset, eller, för Guds skull, om du nånsin haft ett e-postkonto, ett Yahookonto eller en telefon som blivit hackad, så kan du föreställa dig vilken skada som kan utlösas av modernisering i en tidsålder av cyberkrigföring.
Now, if you're paying attention to the money, a trillion dollars could go a long way to feeding and educating and employing people, all of which could reduce the threat of nuclear war to begin with. So --
Om du tänker på pengarna, så kan en biljon dollar räcka långt för att utfodra, utbilda och anställa människor, åtgärder som skulle kunna minska hotet om kärnvapenkrig till att börja med. Så...
(Applause)
(Applåder)
This is really crucial right now, because nuclear weapons -- they're vulnerable. We have solid evidence that terrorists are trying to get ahold of them. Just this last spring, when four retirees and two taxi drivers were arrested in the Republic of Georgia for trying to sell nuclear materials for 200 million dollars, they demonstrated that the black market for this stuff is alive and well. And it's really important, because there have been dozens of accidents involving nuclear weapons, and I bet most of us have never heard anything about them.
Detta är avgörande just nu, för kärnvapen - de är sårbara. Vi har starka bevis för att terrorister försöker få tag på dem. Ta bara förra våren, när fyra pensionärer och två taxiförare anhölls i Georgien, för försök att sälja kärnmaterial för 200 miljoner dollar, det visade att den svarta marknaden för detta är högst levande. Och det är viktigt, för det har inträffat dussintals olyckor med kärnvapen, och jag slår vad om att de flesta aldrig har hört talas om det.
Just here in the United States, we've dropped nuclear weapons on the Carolinas twice. In one case, one of the bombs, which fell out of an Air Force plane, didn't detonate because the nuclear core was stored somewhere else on the plane. In another case, the weapon did arm when it hit the ground, and five of the switches designed to keep it from detonating failed. Luckily, the sixth one didn't. But if that's not enough to get your attention, there was the 1995 Black Brant incident. That's when Russian radar technicians saw what they thought was a US nuclear missile streaking towards Russian airspace. It later turned out to be a Norwegian rocket collecting data about the northern lights. But at that time, Russian President Boris Yeltsin came within five minutes of launching a full-scale retaliatory nuclear attack against the United States.
Bara här i USA, har vi släppt kärnvapen över Carolina-staterna två gånger. I ena fallet blev en av bomberna, som föll ur ett av flygvapnets plan, aldrig detonerad eftersom kärnladdningen fanns på en annan plats i planet. I det andra fallet armerades vapnet när det slog i marken, och fem av säkringarna som skulle förhindra detonation fungerade inte. Som tur var fungerade den sjätte. Men om det inte är nog för att väcka din uppmärksamhet, så har vi Black Brant-incidenten 1995. Det var när ryska radaroperatörer såg det de trodde var en amerikansk kärnvapenmissil på väg mot ryskt luftrum. Det visade sig senare vara en norsk raket som samlade data om norrsken. Men den gången var Rysslands president Boris Jeltsin fem minuter ifrån att avfyra en fullskalig vedergällningsattack med kärnvapen mot USA.
So, most of the world's nuclear nations have committed to getting rid of these weapons of mass destruction. But consider this: the Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, which is the most widely adopted arms control treaty in history with 190 signatories, sets no specific date by which the world's nuclear-armed nations will get rid of their nuclear weapons.
De flesta av världens kärnvapenländer har förbundit sig att göra sig av med dessa massförstörelsevapen. Men fundera på detta: Fördraget om ickespridning av kärnvapen, vilket är det vidast antagna vapenfördraget i historien, med 190 undertecknande, anger inget specifikt datum för när världens kärnvapenländer ska göra sig av med sina kärnvapen.
Now, when John F. Kennedy sent a man to the moon and decided to bring him back, or decided to do both those things, he didn't say, "Hey, whenever you guys get to it." He gave us a deadline. He gave us a challenge that would have been incredible just a few years earlier. And with that challenge, he inspired scientists and marketers, astronauts and schoolteachers. He gave us a vision. But along with that vision, he also tried to give us -- and most people don't know this, either -- he tried to give us a partner in the form of our fiercest Cold War rival, the Soviet Union. Because part of Kennedy's vision for the Apollo program was that it be a cooperation, not a competition, with the Soviets. And apparently, Nikita Khrushchev, the Soviet Premier, agreed. But before that cooperation could be realized, Kennedy was assassinated, and that part of the vision was deferred.
När John F. Kennedy skickade en man till månen, och bestämde sig för att också ta hem honom, eller bestämde båda sakerna, så sa han inte "Gör det när ni har tid." Han satte en deadline. Han gav oss en utmaning som skulle ha varit helt osannolik bara några år tidigare. Och med den utmaningen, inspirerade han forskare och marknadsförare, astronauter och lärare. Han gav oss en vision. Men tillsammans med den visionen, försökte han också ge oss, och detta vet de flesta inte heller, han försökte ge oss en partner, i form av vår värsta kalla kriget-fiende, Sovjetunionen. För en del av Kennedys vision med Apolloprogrammet var att den skulle vara ett samarbete, inte en tävling, med ryssarna. Och uppenbarligen höll premiärministern, Nikita Chrusjtjov, med. Men innan samarbetet kunde realiseras mördades Kennedy och den delen av visionen sköts upp.
But the promise of joint innovation between these two nuclear superpowers wasn't totally extinguished. Because in 1991, which is the year that Jasmine was born and the Soviet Union fell, these two nations engaged in a project that genuinely does seem incredible today in the truest sense of that word, which is that the US sent cash to the Russians when they needed it most, to secure loose nuclear materials and to employ out-of-work nuclear scientists. They worked alongside American scientists to convert weapons-grade uranium into the type of fuel that can be used for nuclear power instead. They called it, "Megatons to Megawatts." So the result is that for over 20 years, our two nations had a program that meant that one in 10 lightbulbs in the United States was essentially fueled by former Russian warheads.
Men löftet om gemensam innovation mellan dessa två kärnvapensupermakter släcktes inte helt. För 1991, det år då Jasmine föddes, och Sovjetunionen föll, startade dessa två länder ett projekt som verkar otroligt idag, i ordets sannaste mening, och det är att USA skickade pengar till ryssarna när de behövde det mest, för att säkra löst kärnmaterial och anställa arbetslösa kärnforskare. De arbetade tillsammans med amerikanska forskare för att konvertera anrikad uran till bränsle som kan användas för kärnkraft istället. De kallade det "Från megaton till megawatt". Resultatet är att i mer än 20 år hade våra två länder ett projekt som innebar att en av tio glödlampor i USA i grund och botten fick sin energi från före detta ryska stridsspetsar.
So, together these two nations did something truly audacious. But the good news is, the global community has the chance to do something just as audacious today. To get rid of nuclear weapons and to end the supply of the materials required to produce them, some experts tell me would take 30 years. It would take a renaissance of sorts, the kinds of innovation that, for better or worse, underpinned both the Manhattan Project, which gave rise to nuclear weapons, and the Megatons to Megawatts program. It would take design constraints. These are fundamental to creativity, things like a platform for international collaboration; a date certain, which is a forcing mechanism; and a positive vision that inspires action. It would take us to 2045.
Tillsammans gjorde dessa två länder något verkligen djärvt. Men den goda nyheten är att det globala samfundet har möjligheten att göra något precis lika djärvt idag. Att bli av med kärnvapen och tömma förråden av de material som krävs för att producera dem, tar enligt vissa experter 30 år. Det skulle kräva en slags renässans, den typ av innovationer som, på gott och ont, understödde både Manhattanprojektet som gav upphov till kärnvapen, såväl som "Från megaton till megawatt"-projektet. Det skulle kräva designrestriktioner. Dessa är grundläggande för kreativitet, saker som en plattform för internationellt samarbete; ett bestämt datum, som skulle vara en tvångsmekanism; och en positiv vision som inspirerar till handling. Det skulle ta till 2045.
Now, 2045 happens to be the 100th anniversary of the birth of nuclear weapons in the New Mexico desert. But it's also an important date for another reason. It's predicted to be the advent of the singularity, a new moment in human development, where the lines between artificial intelligence and human intelligence blur, where computing and consciousness become almost indistinguishable and advanced technologies help us solve the 21st century's greatest problems: hunger, energy, poverty, ushering in an era of abundance. And we all get to go to space on our way to becoming a multi-planetary species.
2045 råkar vara 100-årsjubileet för kärnvapnens födelse i New Mexicos öken. Men det är också ett viktigt år av en annan anledning. Det förutspås vara singularitetens ankomst, en ny tid i mänsklighetens utveckling, där gränsen mellan artificiell intelligens och mänsklig intelligens suddas ut, där databeräkningar och medvetenhet blir omöjliga att särskilja och avancerad teknologi hjälper oss lösa 2000-talets största problem: svält, energi, fattigdom, och leder oss in i en tid av överflöd. Alla kommer få åka till rymden, på vår väg mot att bli en multiplanetär art.
Now, the people who really believe this vision are the first to say they don't yet know precisely how we're going to get there. But the values behind their vision and the willingness to ask "How might we?" have inspired a generation of innovators. They're working backward from the outcomes they want, using the creative problem-solving methods of collaborative design. They're busting through obstacles. They're redefining what we all consider possible.
De som verkligen tror på denna vision är de första att medge att de inte riktigt vet ännu hur vi ska komma dit. Men värderingarna bakom visionen och viljan att fråga "Hur kan vi?" har inspirerat en generation av innovatörer. De arbetar sig bakåt från de utfall som de vill ha, och använder kreativa metoder för gemensam problemlösning. De slår sig genom hinder. De omprövar vad vi anser är möjligt.
But here's the thing: that vision of abundance isn't compatible with a world that still relies on a 20th-century nuclear doctrine called "mutually assured destruction." It has to be about building the foundations for the 22nd century. It has to be about strategies for mutually assured prosperity or, at the very least, mutually assured survival.
Men här är grejen: den där visionen om överflöd är inte kompatibel med en värld som fortfarande lutar sig mot ett 1900-talsfördrag om kärnvapen som kallas "ömsesidigt garanterad förstörelse." Det måste handla om att lägga grunden för 2100-talet. Det måste handla om strategier för ömsesidigt garanterad välgång eller, åtminstone, ömsesidigt garanterad överlevnad.
Now, every day, I get to meet people who are real pioneers in the field of nuclear threats. As you can see, many of them are young women, and they're doing fiercely interesting stuff, like Mareena Robinson Snowden here, who is developing new ways, better ways, to detect nuclear warheads, which will help us overcome a critical hurdle to international disarmament. Or Melissa Hanham, who is using satellite imaging to make sense of what's going on around far-flung nuclear sites. Or we have Beatrice Fihn in Europe, who has been campaigning to make nuclear weapons illegal in international courts of law, and just won a big victory at the UN last week.
Jag möter varje dag människor som är riktiga pionjärer inom området kärnvapenhot. Som ni kan se är många av dem unga kvinnor, och de gör vansinnigt intressanta saker, som Mareena Robinson Snowden, hon utvecklar nya sätt, bättre sätt, att upptäcka kärnstridsspetsar, något som kommer hjälpa oss över ett kritiskt hinder för internationell nedrustning. Eller Melissa Hanham, som använder satellitbilder för att lista ut vad som pågår kring avlägsna kärnvapenanläggningar. Vi har också Beatrice Fihn i Europa, som har drivit kampanjer för att göra kärnvapen olagliga i internationella domstolar, och som vann en stor seger i FN förra veckan.
(Applause)
(Applåder)
And yet, and yet, with all of our talk in this culture about moon shots, too few members of Generation Possible and those of us who mentor them are taking on nuclear weapons. It's as if there's a taboo. But I remember something Kennedy said that has really stuck with me, and that is something to the effect that humans can be as big as the solutions to all the problems we've created. No problem of human destiny, he said, is beyond human beings. I believe that. And I bet a lot of you here believe that, too. And I know Generation Possible believes it.
Men ändå, men ändå, trots allt vårt prat om moonshots i den här kulturen, är det för få medlemmar ur Generation Möjlighet och dess mentorer som tar sig an kärnvapen. Det är som att det är tabu. Men jag minns något Kennedy sa, som har stannat med mig, och det är något i stil med att människan kan vara lika stor som lösningen på alla problem vi har skapat. Han sa att inget problem i mänsklighetens öde är bortom människorna. Jag tror på det. Och jag tror att många av er också tror på det. Och jag vet att Generation Möjlighet tror på det.
So it's time to commit to a date. Let's end the nuclear weapons chapter on the 100th anniversary of its inception. After all, by 2045, we will have held billions of people hostage to the threat of nuclear annihilation. Surely, 100 years will have been enough. Surely, a century of economic development and the development of military strategy will have given us better ways to manage global conflict. Surely, if ever there was a global moon shot worth supporting, this is it.
Så det är dags att bestämma ett datum. Låt oss avsluta kärnvapenkapitlet på 100-årsjubileet av dess tillkomst. För 2045 har vi trots allt hållit miljarder människor gisslan under hot om kärnvapenutplåning. Nog räcker det med 100 år. Nog har ett sekel av ekonomisk utveckling och utveckling av militära strategier, gett oss bättre sätt att hantera globala konflikter. Och om det nånsin funnits en moonshot värd att stödja, så är det väl denna.
Now, in the face of real threats -- for instance, North Korea's recent nuclear weapons tests, which fly in the face of sanctions -- reasonable people disagree about whether we should maintain some number of nuclear weapons to deter aggression. But the question is: What's the magic number? Is it a thousand? Is it a hundred? Ten? And then we have to ask: Who should be responsible for them? I think we can agree, however, that having 15,000 of them represents a greater global threat to Jasmine's generation than a promise.
När vi ställs inför verkliga hot - till exempel Nordkoreas kärnvapenprov nyligen, som är helt osanktionerade - är vettiga människor oense om huruvida vi borde behålla ett antal kärnvapen för att avvärja aggression. Men frågan är: Vad är det magiska numret? Är det tusen? Är det hundra? Tio? Och då måste vi också fråga: Vem ska ansvara för dem? Jag tror emellertid att vi är eniga om att 15 000 innebär ett större globalt hot mot Jasmines generation än ett löfte.
So it's time we make a promise of a world in which we've broken the stranglehold that nuclear weapons have on our imaginations; in which we invest in the creative solutions that come from working backward from the future we desperately want, rather than plodding forward from a present that brings all of the mental models and biases of the past with it. It's time we pledge our resources as leaders across the spectrum to work on this old problem in new ways, to ask, "How might we?" How might we make good on a promise of greater security for Jasmine's generation in a world beyond nuclear weapons? I truly hope you will join us.
Så det är dags att vi ger ett löfte om en värld där vi har lossat det strypgrepp som kärnvapen har på vår fantasi; där vi investerar i de kreativa lösningar som kommer ur att vi jobbar bakåt från den framtid vi så gärna vill ha, snarare än att lunka framåt från en nutid som har med sig alla föreställningar och fördomar från det förflutna. Det är dags att vi utlovar våra resurser, som ledare från alla områden, till att jobba med detta problem på nya sätt, att fråga, "Hur kan vi?" Hur kan vi infria ett löfte om större säkerhet för Jasmines generation i en värld bortom kärnvapen? Jag hoppas verkligen att ni vill vara med.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)