It may seem like the semicolon is struggling with an identity crisis. It looks like a comma crossed with a period. Maybe that's why we toss these punctuation marks around like grammatical confetti. We're confused about how to use them properly. In fact, it's the semicolon's half-half status that makes it useful. It's stronger than a comma, and less final than a period. It fills the spaces in between, and for that reason, it has some specific and important tasks. For one, it can clarify ideas in a sentence that's already festooned with commas. "Semicolons: At first, they may seem frightening, then, they become enlightening, finally, you'll find yourself falling for these delightful punctuation marks." Even though the commas separate different parts of the sentence, it's easy to lose track of what belongs where. But then the semicolon edges in to the rescue. In list-like sentences, it can exert more force than commas do, cutting sentences into compartments and grouping items that belong together. The semicolon breaks things up, but it also builds connections. Another of its tasks is to link together independent clauses. These are sentences that can stand on their own, but when connected by semicolons, look and sound better because they're related in some way. "Semicolons were once a great mystery to me. I had no idea where to put them." Technically, there's nothing wrong with that. These two sentences can stand alone. But imagine they appeared in a long list of other sentences, all of the same length, each separated by periods. Things would get monotonous very fast. In that situation, semicolons bring fluidity and variation to writing by connecting related clauses. But as beneficial as they are, semicolons don't belong just anywhere. There are two main rules that govern their use. Firstly, unless they're being used in lists, semicolons should only connect clauses that are related in some way. You wouldn't use one here, for instance: "Semicolons were once a great mystery to me; I'd really like a sandwich." Periods work best here because these are two totally different ideas. A semicolon's job is to reunite two independent clauses that will benefit from one another's company because they refer to the same thing. Secondly, you'll almost never find a semicolon willingly stationed before coordinating conjunctions: the words, "and," "but," "for," "nor," "or," "so," and "yet." That's a comma's place, in fact. But a semicolon can replace a conjunction to shorten a sentence or to give it some variety. Ultimately, this underappreciated punctuation mark can give writing clarity, force, and style, all encompassed in one tiny dot and squiggle that's just waiting to be put in the right place.
Det kan se ut som att semikolonen lider av en identitetskris. De ser ut som ett komma kombinerat med en punkt. Det är kanske därför vi slänger dem omkring oss som grammatisk konfetti. Vi vet helt enkelt inte hur man använder dem på rätt sätt. Faktum är att semikolonets hälften-hälftenstatus gör det användbart. Det är starkare än ett komma, och mindre slutgiltigt än en punkt. Det fyller upp utrymmet däremellan, och av den anledningen har det några särskilda och viktiga uppgifter. Det kan till exempel klargöra tankar i en mening som redan är smyckad med kommatecken. "Semikolon: Först kan de verka skrämmande, men sedan blir de upplysande, och slutligen upptäcker du att du faller för dessa ljuvliga skiljetecken." Trots att kommatecknen separerar olika delar av meningen, är det lätt att tappa greppet om vad som hör hemma var. Men då kommer semikolonet till räddning. I listliknande meningar kan det vara mer kraftfullt än kommatecknet, genom att dela upp meningar och gruppera det som hör ihop. Semikolon bryter upp, men det skapar också kopplingar. En annan av dess uppgifter är att koppla ihop huvudsatser. Dessa är meningar som kan stå för sig själva, men när de kopplas ihop av semikolon, låter de bättre och ser bättre ut eftersom de hör ihop på något vis. "Förr var semikolon ett mysterium för mig. Jag hade ingen aning om var jag skulle använda dem." Tekniskt sett är det inget fel med det. Dessa två meningar kan stå för sig själva. Men tänk dig att de fanns i en lång rad av meningar, alla ungefär lika långa och separerade av punkter. Det skulle bli monotont väldigt fort. I ett sånt läge, ger semikolon flyt och variation åt skrivandet genom att koppla ihop relaterade satser. Men hur bra de än är, så hör inte semikolon hemma var som helst. Det finns två huvudsakliga regler som styr deras användande. Först och främst, om de inte används i listor ska semikolon bara koppla ihop satser som hör ihop på något vis. Man skulle till exempel inte använda det här: "Förr var semikolon ett mysterium för mig; jag är verkligen sugen på en smörgås." Punkt passar bäst här eftersom detta är två helt olika saker. Ett semikolons jobb är att återförena två huvudsatser som kan dra nytta av varandras sällskap eftersom de hänvisar till samma sak. För det andra hittar du nästan aldrig ett semikolon villigt placerat innan samordnande konjunktioner: orden "och", "men", "för", "varken - eller" och "ändå." Det är faktiskt kommatecknets plats. Men ett semikolon kan ersätta en konjunktion för att förkorta meningen eller för att ge den variation. Slutligen så kan detta underskattade skiljetecken ge skrivandet klarhet, styrka och stil, allt inneslutet i en liten prick och en krusidull som bara väntar på att sättas på rätt plats.