I used to think the whole purpose of life was pursuing happiness. Everyone said the path to happiness was success, so I searched for that ideal job, that perfect boyfriend, that beautiful apartment. But instead of ever feeling fulfilled, I felt anxious and adrift. And I wasn't alone; my friends -- they struggled with this, too.
Jag brukade tänka att meningen med livet var att finna lycka. Alla sa att vägen till lycka var framgång, så jag sökte efter det perfekta jobbet, den perfekta pojkvännen, den vackra lägenheten. Men istället för att nånsin känna mig tillfredsställd, kände jag mig orolig och vilsen. Och jag var inte ensam, mina vänner kämpade också med detta.
Eventually, I decided to go to graduate school for positive psychology to learn what truly makes people happy. But what I discovered there changed my life. The data showed that chasing happiness can make people unhappy. And what really struck me was this: the suicide rate has been rising around the world, and it recently reached a 30-year high in America. Even though life is getting objectively better by nearly every conceivable standard, more people feel hopeless, depressed and alone. There's an emptiness gnawing away at people, and you don't have to be clinically depressed to feel it. Sooner or later, I think we all wonder: Is this all there is? And according to the research, what predicts this despair is not a lack of happiness. It's a lack of something else, a lack of having meaning in life.
Så småningom bestämde jag mig för att ta en examen i positiv psykologi för att lära mig vad som verkligen gör människor lyckliga. Det jag upptäckte där förändrade mitt liv. Datan visade att jakten på lycka kan göra människor olyckliga. Och det som verkligen slog mig var detta: Självmordsfrekvensen har stigit i hela världen, och nådde nyligen sin högsta nivå på 30 år i Amerika. Trots att livet objektivt sett blir bättre på nästan alla tänkbara sätt, känner fler människor hopplöshet, nedstämdhet och ensamhet. Det finns en tomhet som gnager på människor, och man behöver inte vara deprimerad för att känna det. Förr eller senare tror jag att vi alla undrar: Är det här allt? Och det som enligt forskningen orsakar denna förtvivlan är inte brist på lycka. Det är brist på något annat, brist på en mening i livet.
But that raised some questions for me. Is there more to life than being happy? And what's the difference between being happy and having meaning in life? Many psychologists define happiness as a state of comfort and ease, feeling good in the moment. Meaning, though, is deeper. The renowned psychologist Martin Seligman says meaning comes from belonging to and serving something beyond yourself and from developing the best within you. Our culture is obsessed with happiness, but I came to see that seeking meaning is the more fulfilling path. And the studies show that people who have meaning in life, they're more resilient, they do better in school and at work, and they even live longer.
Men det väckte några frågor hos mig. Finns det mer i livet än att vara lycklig? Och vad är skillnaden mellan att vara lycklig och att ha ett meningsfullt liv? Många psykologer definierar lycka som ett tillstånd av välbefinnande och lugn, att må bra i stunden. Meningsfullhet däremot, är djupare. Den kände psykologen Martin Seligman säger att mening kommer av att höra till och tjäna något bortom sig själv och av att utveckla det bästa inom sig. Vår kultur är besatt av lycka, men jag insåg att sökandet efter mening är en mer tillfredsställande väg. Studier visar att människor som känner mening i livet, är mer motståndskraftiga, presterar bättre i skolan och på jobbet, de lever till och med längre.
So this all made me wonder: How can we each live more meaningfully? To find out, I spent five years interviewing hundreds of people and reading through thousands of pages of psychology, neuroscience and philosophy. Bringing it all together, I found that there are what I call four pillars of a meaningful life. And we can each create lives of meaning by building some or all of these pillars in our lives.
Så allt detta fick mig att undra: Hur kan vi leva mer meningsfullt? För att ta reda på det ägnade jag fem år åt att intervjua hundratals personer och att läsa tusentals sidor psykologi, neurovetenskap och filosofi. När jag förde samman dessa, upptäckte jag det jag kallar fyra grundpelare för ett meningsfullt liv. Var och en av oss kan skapa ett meningsfullt liv genom att bygga några eller alla av dessa grundpelare i våra liv.
The first pillar is belonging. Belonging comes from being in relationships where you're valued for who you are intrinsically and where you value others as well. But some groups and relationships deliver a cheap form of belonging; you're valued for what you believe, for who you hate, not for who you are. True belonging springs from love. It lives in moments among individuals, and it's a choice -- you can choose to cultivate belonging with others.
Den första pelaren är tillhörighet. Tillhörighet kommer av att vara i relationer där du värderas för den du innerst inne är och där du värderar andra också. Men en del grupper och relationer ger en billig tillhörighet; du värderas för det du tror på, för vem du hatar, inte för vem du är. Äkta tillhörighet kommer ur kärlek. Den lever i ögonblick mellan individer, och den är ett val - du kan välja att odla tillhörighet till andra.
Here's an example. Each morning, my friend Jonathan buys a newspaper from the same street vendor in New York. They don't just conduct a transaction, though. They take a moment to slow down, talk, and treat each other like humans. But one time, Jonathan didn't have the right change, and the vendor said, "Don't worry about it." But Jonathan insisted on paying, so he went to the store and bought something he didn't need to make change. But when he gave the money to the vendor, the vendor drew back. He was hurt. He was trying to do something kind, but Jonathan had rejected him.
Här är ett exempel. Varje morgon köper min vän Jonathan en tidning från samma gatuförsäljare i New York. De utför dock inte bara en affärstransaktion. De tar ett ögonblick till att sakta ner, prata, och behandla varandra som människor. En gång hade Jonathan inte rätt växel, och försäljaren sa, "Ingen fara." Men Jonathan insisterade på att betala, så han gick till en butik och köpte något han inte behövde, för att få växel. Men när han gav pengarna till försäljaren, ryggade han tillbaka. Han blev sårad. Han försökte göra något vänligt, men Jonathan hade avvisat honom.
I think we all reject people in small ways like this without realizing it. I do. I'll walk by someone I know and barely acknowledge them. I'll check my phone when someone's talking to me. These acts devalue others. They make them feel invisible and unworthy. But when you lead with love, you create a bond that lifts each of you up.
Jag tror att vi alla avvisar människor på små sätt utan att inse det. Jag gör det. Jag kan gå förbi någon jag känner och knappt lägga märke till dem. Jag kan kolla min telefon medan någon pratar med mig. Såna saker nedvärderar andra. Det får dem att känna sig osynliga och ovärdiga. Men när du agerar av kärlek skapar du ett band som lyfter er båda.
For many people, belonging is the most essential source of meaning, those bonds to family and friends. For others, the key to meaning is the second pillar: purpose. Now, finding your purpose is not the same thing as finding that job that makes you happy. Purpose is less about what you want than about what you give. A hospital custodian told me her purpose is healing sick people. Many parents tell me, "My purpose is raising my children." The key to purpose is using your strengths to serve others. Of course, for many of us, that happens through work. That's how we contribute and feel needed. But that also means that issues like disengagement at work, unemployment, low labor force participation -- these aren't just economic problems, they're existential ones, too. Without something worthwhile to do, people flounder. Of course, you don't have to find purpose at work, but purpose gives you something to live for, some "why" that drives you forward.
För många människor är tillhörighet den främsta källan till meningsfullhet, banden till familj och vänner. För andra är nyckeln till meningsfullhet den andra pelaren: uppgift. Att hitta din uppgift är inte samma sak som att hitta det där jobbet som gör dig lycklig. Uppgift handlar mindre om vad du vill ha än om vad du ger. En vårdare på ett sjukhus sa till mig att hennes uppgift är att läka de sjuka. Många föräldrar säger till mig, "Min uppgift är att uppfostra mina barn." Nyckeln till uppgiften är att använda dina styrkor för att hjälpa andra. För många av oss sker det förstås genom vårt jobb. Det är så vi bidrar och känner oss behövda. Men det innebär också att saker som oengagemang på jobbet, arbetslöshet, lågt deltagande på arbetsmarknaden - inte bara är ekonomiska problem utan även existentiella. Utan något vettigt att göra hamnar folk i trassel. Man behöver förstås inte hitta sin uppgift i jobbet, men uppgiften ger dig något att leva för, något slags "varför" som driver dig framåt.
The third pillar of meaning is also about stepping beyond yourself, but in a completely different way: transcendence. Transcendent states are those rare moments when you're lifted above the hustle and bustle of daily life, your sense of self fades away, and you feel connected to a higher reality. For one person I talked to, transcendence came from seeing art. For another person, it was at church. For me, I'm a writer, and it happens through writing. Sometimes I get so in the zone that I lose all sense of time and place. These transcendent experiences can change you. One study had students look up at 200-feet-tall eucalyptus trees for one minute. But afterwards they felt less self-centered, and they even behaved more generously when given the chance to help someone.
Den tredje pelaren handlar också om att gå bortom sig själv, men på ett helt annat sätt: transcendens. Transcendenta tillstånd är de sällsynta stunderna då du lyfts ovanför vardagens stress och jäkt, din känsla av själv tonar ut, och du känner dig sammankopplad med en högre verklighet. För en person jag pratade med, kom transcendensen av att se konst. För en annan var det i kyrkan. För mig, jag är författare, kommer den genom skrivande. Ibland får jag sånt flow att jag tappar greppet om tid och rum. Dessa transcendenta upplevelser kan förändra dig. En studie lät elever titta upp på 60 meter höga eucalyptusträd i en minut. Efteråt kände de sig mindre självcentrerade, och agerade mer generöst när de fick möjlighet att hjälpa någon.
Belonging, purpose, transcendence. Now, the fourth pillar of meaning, I've found, tends to surprise people. The fourth pillar is storytelling, the story you tell yourself about yourself. Creating a narrative from the events of your life brings clarity. It helps you understand how you became you. But we don't always realize that we're the authors of our stories and can change the way we're telling them. Your life isn't just a list of events. You can edit, interpret and retell your story, even as you're constrained by the facts.
Tillhörighet, uppgift, transcendens. Den fjärde pelaren av meningsfullhet, har jag upptäckt brukar förvåna människor. Den fjärde pelaren är berättande, berättelsen du berättar för dig själv om dig själv. Att skapa en berättelse av händelser i ditt liv skänker klarhet. Det hjälper dig förstå hur du blev du. Men vi inser inte alltid att vi är författarna till våra berättelser och kan förändra hur vi berättar dem. Ditt liv är inte bara en rad händelser. Du kan redigera, tolka och återberätta din berättelse, fastän du är begränsad av fakta.
I met a young man named Emeka, who'd been paralyzed playing football. After his injury, Emeka told himself, "My life was great playing football, but now look at me." People who tell stories like this -- "My life was good. Now it's bad." -- tend to be more anxious and depressed. And that was Emeka for a while. But with time, he started to weave a different story. His new story was, "Before my injury, my life was purposeless. I partied a lot and was a pretty selfish guy. But my injury made me realize I could be a better man." That edit to his story changed Emeka's life. After telling the new story to himself, Emeka started mentoring kids, and he discovered what his purpose was: serving others. The psychologist Dan McAdams calls this a "redemptive story," where the bad is redeemed by the good. People leading meaningful lives, he's found, tend to tell stories about their lives defined by redemption, growth and love.
Jag träffade en ung man, Emeka, som blivit förlamad när han spelade fotboll. Efter skadan sa Emeka till sig själv, "Mitt liv var bra när jag spelade fotboll, men se på mig nu." Människor som berättar på det viset - "Mitt liv var bra. Nu är det dåligt." - tenderar att vara mer oroliga och deprimerade. Och det var Emeka ett tag. Men med tiden började han väva en annan berättelse. Hans nya berättelse var, "Innan min skada hade jag ingen uppgift i livet. Jag festade mycket och var en självisk kille. Men min skada fick mig att inse att jag kunde vara en bättre man." Den redigeringen av berättelsen förändrade Emekas liv. Efter att ha berättat den nya historien för sig själv, började Emeka vara mentor för barn, och han hittade sin uppgift: att hjälpa andra. Psykologen Dan McAdams kallade detta "en försonande berättelse," där det dåliga upphävs av det goda. Han upptäckte att människor med meningsfulla liv, har berättelser om sina liv som definieras av försoning, utveckling och kärlek.
But what makes people change their stories? Some people get help from a therapist, but you can do it on your own, too, just by reflecting on your life thoughtfully, how your defining experiences shaped you, what you lost, what you gained. That's what Emeka did. You won't change your story overnight; it could take years and be painful. After all, we've all suffered, and we all struggle. But embracing those painful memories can lead to new insights and wisdom, to finding that good that sustains you.
Men vad får människor att ändra sina berättelser? En del får hjälp av en terapeut, men man kan göra det själv också, bara genom att reflektera över sitt liv, hur dina upplevelser har format dig, vad du har förlorat, vad du har vunnit. Det var det Emeka gjorde. Berättelsen ändras inte över en natt; det kan ta åratal och vara smärtsamt. För vi har trots allt lidit, och alla kämpar. Men att omfamna smärtsamma minnen kan leda till ny insikt och visdom, till att hitta det goda som bär upp dig.
Belonging, purpose, transcendence, storytelling: those are the four pillars of meaning. When I was younger, I was lucky enough to be surrounded by all of the pillars. My parents ran a Sufi meetinghouse from our home in Montreal. Sufism is a spiritual practice associated with the whirling dervishes and the poet Rumi. Twice a week, Sufis would come to our home to meditate, drink Persian tea, and share stories. Their practice also involved serving all of creation through small acts of love, which meant being kind even when people wronged you. But it gave them a purpose: to rein in the ego.
Tillhörighet, uppgift, transcendens, berättande: det är de fyra grundpelarna för meningsfullhet. När jag var yngre hade jag turen att omges av alla dessa pelare. Mina föräldrar drev en sufisk mötesplats i vårt hem i Montreal. Sufism är en andlig lära som kännetecknas av virvlande dervischer och poeten Rumi. Två gånger i veckan kom sufier till vårt hem för att meditera, dricka persiskt te och dela berättelser med varandra. Deras utövande innefattade också att tjäna hela skapelsen genom små, kärleksfulla handlingar, vilket innebar att vara vänlig även när folk förorättade dig. Men det gav dem en uppgift: att tygla egot.
Eventually, I left home for college and without the daily grounding of Sufism in my life, I felt unmoored. And I started searching for those things that make life worth living. That's what set me on this journey. Looking back, I now realize that the Sufi house had a real culture of meaning. The pillars were part of the architecture, and the presence of the pillars helped us all live more deeply.
Så småningom flyttade jag hemifrån för att börja college och utan den dagliga kontakten med sufism i mitt liv, kände jag mig rotlös. Jag började leta efter de där sakerna som gör livet värt att leva. Det var det som förde mig ut på den här resan. När jag ser tillbaka inser jag att sufihuset hade en verklig kultur av meningsfullhet. Pelarna var en del av arkitekturen, och pelarnas närvaro hjälpte oss alla att leva mer innerligt.
Of course, the same principle applies in other strong communities as well -- good ones and bad ones. Gangs, cults: these are cultures of meaning that use the pillars and give people something to live and die for. But that's exactly why we as a society must offer better alternatives. We need to build these pillars within our families and our institutions to help people become their best selves. But living a meaningful life takes work. It's an ongoing process. As each day goes by, we're constantly creating our lives, adding to our story. And sometimes we can get off track.
Samma principer finns förstås i andra starka sammanslutningar också - bra och dåliga. Gäng, sekter, det är kulturer av meningsfullhet som använder pelarna och ger människor något att leva och dö för. Men det är precis därför vi som samhälle måste erbjuda bättre alternativ. Vi behöver bygga dessa pelare i våra familjer och i våra institutioner för att hjälpa människor att bli sitt bästa jag. Men det krävs arbete för att leva meningsfullt. Det är en pågående process. Allt eftersom dagarna går, skapar vi hela tiden våra liv, bygger på våra berättelser. Och ibland hamnar vi ur spår.
Whenever that happens to me, I remember a powerful experience I had with my father. Several months after I graduated from college, my dad had a massive heart attack that should have killed him. He survived, and when I asked him what was going through his mind as he faced death, he said all he could think about was needing to live so he could be there for my brother and me, and this gave him the will to fight for life. When he went under anesthesia for emergency surgery, instead of counting backwards from 10, he repeated our names like a mantra. He wanted our names to be the last words he spoke on earth if he died.
När det händer mig, brukar jag minnas en stark upplevelse som jag hade med min far. Flera månader efter att jag hade gått ut college, fick min far en kraftig hjärtattack som borde ha tagit död på honom. Han överlevde, och när jag frågade honom vad han hade tänkt på när han stod inför döden, sa han att allt han tänkte på var att han behövde leva för att finnas där för mig och min bror, och det gav honom viljan att kämpa för livet. När han sövdes för att opereras akut, så räknade han inte ner från 10, han upprepade våra namn som ett mantra. Han ville att våra namn skulle vara de sista ord han yttrade på jorden ifall han dog.
My dad is a carpenter and a Sufi. It's a humble life, but a good life. Lying there facing death, he had a reason to live: love. His sense of belonging within his family, his purpose as a dad, his transcendent meditation, repeating our names -- these, he says, are the reasons why he survived. That's the story he tells himself.
Min pappa är snickare och sufi. Det är ett enkelt liv, men ett bra liv. När han låg där inför döden, hade han en anledning att leva: kärlek. Hans känsla av tillhörighet i familjen, hans uppgift som pappa, hans transcendenta meditation där han upprepade våra namn - dessa, säger han, är anledningarna till att han överlevde. Det är berättelsen han berättar för sig själv.
That's the power of meaning. Happiness comes and goes. But when life is really good and when things are really bad, having meaning gives you something to hold on to.
Det är meningsfullhetens kraft. Lycka kommer och går. Men när livet är riktigt bra, och när saker är riktigt dåliga, ger meningsfullhet dig något att hålla fast vid.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)