Raise your hand if you've ever been asked the question "What do you want to be when you grow up?"
Räck upp handen om du någonsin har fått frågan "Vad vill du bli när du blir stor?"
Now if you had to guess, how old would you say you were when you were first asked this question? You can just hold up fingers. Three. Five. Three. Five. Five. OK. Now, raise your hand if the question "What do you want to be when you grow up?" has ever caused you any anxiety.
Om du skulle gissa, hur gammal tror du att du var när du fick frågan första gången? Håll bara upp fingrar. Tre. Fem. Tre. Fem. Fem. OK. Räck upp handen om frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" någonsin har känts jobbig.
(Laughter)
(Skratt)
Any anxiety at all.
På något sätt jobbig.
I'm someone who's never been able to answer the question "What do you want to be when you grow up?"
Jag är en som aldrig har kunnat svara på frågan "Vad vill du bli när du blir stor?"
See, the problem wasn't that I didn't have any interests -- it's that I had too many. In high school, I liked English and math and art and I built websites and I played guitar in a punk band called Frustrated Telephone Operator. Maybe you've heard of us.
Problemet var inte att jag inte hade några intressen - det var att jag hade för många. I gymnasiet gillade jag engelska och matte och konst och jag byggde webbplatser och jag spelade gitarr i ett punkband som hette Frustrated Telephone Operator. Du kanske har hört om oss.
(Laughter)
(Skratt)
This continued after high school, and at a certain point, I began to notice this pattern in myself where I would become interested in an area and I would dive in, become all-consumed, and I'd get to be pretty good at whatever it was, and then I would hit this point where I'd start to get bored. And usually I would try and persist anyway, because I had already devoted so much time and energy and sometimes money into this field. But eventually this sense of boredom, this feeling of, like, yeah, I got this, this isn't challenging anymore -- it would get to be too much. And I would have to let it go.
Det här fortsatte efter gymnasiet, och efter ett tag började jag märka ett mönster hos mig själv. Jag blev intresserad av ett område och kastade mig in i det, blev uppslukad och ganska bra på vad det nu var, och sen kom jag till en punkt där jag började bli uttråkad. Oftast brukade jag försöka hålla mig kvar ändå, för jag att redan hade lagt ner så mycket tid och energi och ibland pengar i det här. Men efter hand blev känslan av tristess, känslan av, jaha, nu kan jag det här, det ger mig ingen utmaning längre - det blev för mycket. Och jag blev tvungen att ge upp det.
But then I would become interested in something else, something totally unrelated, and I would dive into that, and become all-consumed, and I'd be like, "Yes! I found my thing," and then I would hit this point again where I'd start to get bored. And eventually, I would let it go. But then I would discover something new and totally different, and I would dive into that.
Men sen blev jag intresserad av något annat, något helt orelaterat, och jag kastade mig in i det, och bli uppslukad, och jag sa, "Ja! Jag har hittat min grej", och sen kom jag till samma ställe igen där jag började bli uttråkad. Och tids nog gav jag upp det. Men då upptäckte jag något nytt och helt annorlunda, och kastade mig in i det.
This pattern caused me a lot of anxiety, for two reasons. The first was that I wasn't sure how I was going to turn any of this into a career. I thought that I would eventually have to pick one thing, deny all of my other passions, and just resign myself to being bored. The other reason it caused me so much anxiety was a little bit more personal. I worried that there was something wrong with this, and something wrong with me for being unable to stick with anything. I worried that I was afraid of commitment, or that I was scattered, or that I was self-sabotaging, afraid of my own success.
Det här mönstret kändes väldigt jobbigt, av två anledningar. Det första var att jag inte var säker på hur jag skulle göra något av det här till en karriär. Jag trodde att jag till slut skulle behöva välja en sak, förneka alla mina andra passioner, och bara acceptera att vara uttråkad. Den andra anledningen till att det kändes så jobbigt var lite mer personlig. Jag var orolig över att det var något fel på det, och att det var fel på mig som inte kunde hålla fast vid något. Jag oroade mig över att vara rädd att engagera mig, att jag var splittrad, eller att jag förstörde för mig själv, att jag var rädd för min egen framgång.
If you can relate to my story and to these feelings, I'd like you to ask yourself a question that I wish I had asked myself back then. Ask yourself where you learned to assign the meaning of wrong or abnormal to doing many things. I'll tell you where you learned it: you learned it from the culture.
Om du kan relatera till min historia och till de här känslorna vill jag att du frågar dig själv som jag önskar att jag hade gjort då. Fråga dig själv var du lärde dig att koppla ihop fel och abnormitet med att göra många saker. Jag kan berätta var du lärde dig det: Du lärde dig det från kulturen.
We are first asked the question "What do you want to be when you grow up?" when we're about five years old. And the truth is that no one really cares what you say when you're that age.
Vi får höra frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" första gången när vi är ungefär fem. Egentligen är det ingen som bryr sig om vad man säger i den åldern.
(Laughter)
(Skratt)
It's considered an innocuous question, posed to little kids to elicit cute replies, like, "I want to be an astronaut," or "I want to be a ballerina," or "I want to be a pirate." Insert Halloween costume here.
Det anses vara en harmlös fråga som man ställer till små barn för att få gulliga svar, som "Jag vill bli astronaut" eller "Jag vill bli ballerina", eller "Jag vill bli pirat". Lägg till valfri Halloween-kostym.
(Laughter)
(Skratt)
But this question gets asked of us again and again as we get older in various forms -- for instance, high school students might get asked what major they're going to pick in college. And at some point, "What do you want to be when you grow up?" goes from being the cute exercise it once was to the thing that keeps us up at night. Why?
Men samma fråga ställs till oss om och om igen medan vi växer upp, i olika former. Gymnasieelever kanske får frågan om vad de ska läsa på högskolan. Och vid någon tidpunkt går "Vad vill du bli när du blir stor?" från att vara den gulliga övning som det en gång var till något som håller oss vakna på natten. Varför?
See, while this question inspires kids to dream about what they could be, it does not inspire them to dream about all that they could be. In fact, it does just the opposite, because when someone asks you what you want to be, you can't reply with 20 different things, though well-meaning adults will likely chuckle and be like, "Oh, how cute, but you can't be a violin maker and a psychologist. You have to choose."
Även om frågan inspirerar barn att drömma om vad de kan bli så får den dem inte att drömma om allt de kan bli. Den gör faktiskt motsatsen, för när man frågar någon om vad de vill bli så kan man inte svara 20 olika saker, för då skulle välmenande vuxna skrocka och säga, "Åh vad gulligt, men du kan inte bli både violinmakare och psykolog. Du måste välja."
This is Dr. Bob Childs --
Det här är doktor Bob Childs -
(Laughter)
(Skratt)
and he's a luthier and psychotherapist. And this is Amy Ng, a magazine editor turned illustrator, entrepreneur, teacher and creative director. But most kids don't hear about people like this. All they hear is that they're going to have to choose. But it's more than that. The notion of the narrowly focused life is highly romanticized in our culture. It's this idea of destiny or the one true calling, the idea that we each have one great thing we are meant to do during our time on this earth, and you need to figure out what that thing is and devote your life to it.
och han är fiolbyggare och psykoterapeut. Och det här är Amy Ng, en chefredaktör som blivit illustratör, entreprenör, lärare och creative director. Men de flesta barn får aldrig höra talas om sådana människor. Allt de hör är att de kommer att behöva välja. Och inte bara det. Det här att vara väldigt specialiserad romantiseras verkligen i vår kultur. Det är den här idén om ett öde, eller den givna livsuppgiften, idén om att vi alla har en underbar sak som vi är menade att göra under vår tid här på jorden, och man behöver ta reda på vad det är och ägna sitt liv åt det.
But what if you're someone who isn't wired this way? What if there are a lot of different subjects that you're curious about, and many different things you want to do? Well, there is no room for someone like you in this framework. And so you might feel alone. You might feel like you don't have a purpose. And you might feel like there's something wrong with you. There's nothing wrong with you. What you are is a multipotentialite.
Men vad händer om du inte är skapt på det här sättet? Om det finns många olika ämnen som du är nyfiken på, och det finns många saker du vill göra? Det finns ingen plats för någon som du i det här upplägget. Så du kanske känner dig utanför. Du kanske känner dig som att du inte fyller någon funktion. Och det kanske känns som att det är något fel på dig. Det är inget fel på dig. Du är multipotentiell.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
A multipotentialite is someone with many interests and creative pursuits. It's a mouthful to say. It might help if you break it up into three parts: multi, potential, and ite. You can also use one of the other terms that connote the same idea, such as polymath, the Renaissance person. Actually, during the Renaissance period, it was considered the ideal to be well-versed in multiple disciplines. Barbara Sher refers to us as "scanners." Use whichever term you like, or invent your own. I have to say I find it sort of fitting that as a community, we cannot agree on a single identity.
Om man är multipotentiell har man många intressen och kreativa sysselsättningar. Det är svårt att uttala. Det kanske hjälper om du delar upp det i tre delar: multi, potent och iell. Man kan också använda en av de andra termerna som handlar om samma sak, som universalgeni, en renässansmänniska. Under renässansen ansågs det faktiskt idealt att vara välinsatt i flera discipliner. Barbara Sher talar om oss som "scannare". Använd vilken term du vill, eller uppfinn din egen. Jag måste säga att det är ganska passande att vi som grupp inte har kunnat enas om en gemensam identitet.
(Laughter)
(Skratt)
It's easy to see your multipotentiality as a limitation or an affliction that you need to overcome. But what I've learned through speaking with people and writing about these ideas on my website, is that there are some tremendous strengths to being this way. Here are three multipotentialite super powers.
Det är enkelt att se sin multipotential som en begränsning eller en svårighet som man måste komma över. Men vad jag har lärt mig genom att prata med människor och skriva om de här idéerna på min webbplats är att det finns några oerhörda styrkor med att vara på det här sättet. Här är tre multipotentiella superkrafter.
One: idea synthesis. That is, combining two or more fields and creating something new at the intersection. Sha Hwang and Rachel Binx drew from their shared interests in cartography, data visualization, travel, mathematics and design, when they founded Meshu. Meshu is a company that creates custom geographically-inspired jewelry. Sha and Rachel came up with this unique idea not despite, but because of their eclectic mix of skills and experiences. Innovation happens at the intersections. That's where the new ideas come from. And multipotentialites, with all of their backgrounds, are able to access a lot of these points of intersection.
Ett: idésyntes. Det vill säga att kombinera två eller fler fält och skapa något nytt där de möts. Sha Hwang och Rachel Binx drog nytta av sina delade intressen av kartografi, datavisualisering, resor, matematik och design när de grundade Meshu. Meshu är ett företag som skapar smycken som är inspirerade av geografi. Sha och Rachel kom på den här unika idén inte trots, utan på grund av sin mångskiftande mix av kunskaper och erfarenheter. Innovation sker i överlappande områden. Det är där nya idéerna föds. Och multipotentiella, med alla sina bakgrunder, har tillgång till många av de överlappande områdena.
The second multipotentialite superpower is rapid learning. When multipotentialites become interested in something, we go hard. We observe everything we can get our hands on. We're also used to being beginners, because we've been beginners so many times in the past, and this means that we're less afraid of trying new things and stepping out of our comfort zones. What's more, many skills are transferable across disciplines, and we bring everything we've learned to every new area we pursue, so we're rarely starting from scratch.
Den andra superkraften som multipotentiella har är snabb inlärning. När vi multipotentiella blir intresserade av något, går vi verkligen in för det. Vi observerar allt vi kan få tag i. Vi är också vana vid att vara nybörjare, för vi har varit nybörjare så många gånger förr, och det betyder att vi är mindre rädda för att prova nya saker och kliva ut ur våra komfortzoner. Dessutom är många färdigheter överförbara mellan discipliner, och vi tar med oss allt vi har lärt oss till varje nytt område vi tar oss an, så vi börjar sällan på noll.
Nora Dunn is a full-time traveler and freelance writer. As a child concert pianist, she honed an incredible ability to develop muscle memory. Now, she's the fastest typist she knows.
Nora Dunn är en frilansande författare som reser på heltid. Efter att ha varit konsertpianist som barn finslipade hon ett otroligt muskelminne. Nu är hon snabbast vid tangentbordet av de hon känner till.
(Laughter)
(Skratt)
Before becoming a writer, Nora was a financial planner. She had to learn the finer mechanics of sales when she was starting her practice, and this skill now helps her write compelling pitches to editors. It is rarely a waste of time to pursue something you're drawn to, even if you end up quitting. You might apply that knowledge in a different field entirely, in a way that you couldn't have anticipated.
Innan hon blev författare var Nora ekonomiplanerare. Hon blev tvungen att lära sig säljteknik när hon startade sin firma, och den färdigheten hjälper henne nu att skriva övertygande följebrev till förläggare. Det är sällan bortkastad tid att ägna sig åt något som du dras till, även om du slutar efter ett tag. Du kan använda den kunskapen inom ett helt annat område, på ett sätt som du inte hade kunnat förutse.
The third multipotentialite superpower is adaptability; that is, the ability to morph into whatever you need to be in a given situation. Abe Cajudo is sometimes a video director, sometimes a web designer, sometimes a Kickstarter consultant, sometimes a teacher, and sometimes, apparently, James Bond.
Den tredje multipotentiella superkraften är anpassningsbarhet; det vill säga förmågan att förvandlas till vad du än behöver vara i en given situation. Abe Cajudo är ibland videoregissör, ibland webbdesigner, ibland konsult åt Kickstarter, ibland lärare, och ibland, tydligen, James Bond.
(Laughter)
(Skratt)
He's valuable because he does good work. He's even more valuable because he can take on various roles, depending on his clients' needs. Fast Company magazine identified adaptability as the single most important skill to develop in order to thrive in the 21st century. The economic world is changing so quickly and unpredictably that it is the individuals and organizations that can pivot in order to meet the needs of the market that are really going to thrive.
Han är värdefull för att han gör ett bra jobb. Han är ännu mer värdefull därför att han kan ta på sig olika roller, beroende på vilka behov hans kunder har. Månadstidningen Fast Company identifierade anpassningsbarhet som den viktigaste färdigheten att utveckla för att lyckas på 2000-talet. Den ekonomiska världen ändras så snabbt och oförutsägbart att det är de människor och organisationer som kan svänga om för att möta marknadens krav som det kommer att gå bra för.
Idea synthesis, rapid learning and adaptability: three skills that multipotentialites are very adept at, and three skills that they might lose if pressured to narrow their focus. As a society, we have a vested interest in encouraging multipotentialites to be themselves. We have a lot of complex, multidimensional problems in the world right now, and we need creative, out-of-the-box thinkers to tackle them.
Idésyntes, snabb inlärning och anpassning: tre färdigheter som multipotentiella behärskar väl, och tre färdigheter som de kan förlora om de tvingas snäva in sitt fokus. Som samhälle ligger det i vårt intresse att uppmuntra multipotentiella att vara sig själva. Vi har många komplexa, multidimensionella problem i världen just nu, och vi behöver kreativa personer som tänker utanför boxen för att hantera dem.
Now, let's say that you are, in your heart, a specialist. You came out of the womb knowing you wanted to be a pediatric neurosurgeon. Don't worry -- there's nothing wrong with you, either.
Vi säger att du är en sann specialist. Du kom ut ur din mammas mage och visste direkt att du ville bli hjärnkirurg, specialiserad på barn. Oroa dig inte - det är inget fel på dig heller.
(Laughter)
(Skratt)
In fact, some of the best teams are comprised of a specialist and multipotentialite paired together. The specialist can dive in deep and implement ideas, while the multipotentialite brings a breadth of knowledge to the project. It's a beautiful partnership. But we should all be designing lives and careers that are aligned with how we're wired. And sadly, multipotentialites are largely being encouraged simply to be more like their specialist peers.
De bästa teamen bildas faktiskt av en specialist och en multipotentiell som parats ihop. Specialisten kan djupdyka och implementera idéer, medan den multipotentiella tar med sig sin kunskapsbredd in i projektet. Det är ett vackert partnerskap. Men vi borde alla utveckla våra liv och karriärer efter hur vi är skapta. Tyvärr blir multipotentiella oftast uppmuntrade att helt enkelt vara mer som sina specialiserade vänner.
So with that said, if there is one thing you take away from this talk, I hope that it is this: embrace your inner wiring, whatever that may be. If you're a specialist at heart, then by all means, specialize. That is where you'll do your best work. But to the multipotentialites in the room, including those of you who may have just realized in the last 12 minutes that you are one --
Med det sagt, om det finns en sak som du tar med dig från det här talet, hoppas jag att det är det här: Stå för den du är, vad det än innebär. Om du är specialist i hjärtat, specialisera dig. Det är där du kommer att göra din största insats. Men till alla multipotentiella i rummet, även dem av er som kanske har insett att ni är det under de senaste 12 minuterna --
(Laughter)
(Skratt)
to you I say: embrace your many passions. Follow your curiosity down those rabbit holes. Explore your intersections. Embracing our inner wiring leads to a happier, more authentic life. And perhaps more importantly -- multipotentialites, the world needs us.
till er säger jag: Ta tillvara på dina många passioner. Följ nyfikenheten dit den leder dig. Utforska dina överlappande områden. Att stå för hur vi fungerar inuti leder till ett lyckligare, mer autentiskt liv. Och kanske ännu viktigare - ni multipotentiella: världen behöver oss.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)