When I turned 19, I started my career as the first female photojournalist in the Gaza Strip, Palestine. My work as a woman photographer was considered a serious insult to local traditions, and created a lasting stigma for me and my family. The male-dominated field made my presence unwelcome by all possible means. They made clear that a woman must not do a man's job. Photo agencies in Gaza refused to train me because of my gender. The "No" sign was pretty clear.
När jag fyllde 19 år började jag min karriär som den första kvinnliga fotojournalisten på Gazaremsan i Palestina. Mitt arbete som kvinnlig fotograf ansågs som en allvarlig förolämpning mot lokala traditioner. Jag och min familj blev permanent stämplade. Min närvaro på den mansdominerade arenan var ovälkommen på alla möjliga sätt. Det var helt klart att en kvinna inte får göra en mans jobb. Fotoagenturer i Gaza vägrade utbilda mig på grund av mitt kön. "Nej"-skylten var stor och tydlig.
Three of my colleagues went as far as to drive me to an open air strike area where the explosion sounds were the only thing I could hear. Dust was flying in the air, and the ground was shaking like a swing beneath me. I only realized we weren't there to document the event when the three of them got back into the armored Jeep and drove away, waving and laughing, leaving me behind in the open air strike zone.
Tre av mina kollegor gick så långt som till att köra mig till ett område där luftangrepp pågick, där ljudet av explosioner var det enda jag kunde höra. Dammet hängde i luften och marken skakade under fötterna på mig. Jag insåg att vi inte var där för att dokumentera händelsen när de andra satte sig i den bepansrade jeepen och under skratt och glatt vinkande körde iväg, och lämnade mig kvar i krigsområdet.
For a moment, I felt terrified, humiliated, and sorry for myself. My colleagues' action was not the only death threat I have received, but it was the most dangerous one.
En kort stund kände jag mig vettskrämd, förödmjukad, och tyckte synd om mig själv. Det mina kollegor gjorde var inte det enda dödshot jag fått, men det var det farligaste.
The perception of women's life in Gaza is passive. Until a recent time, a lot of women were not allowed to work or pursue education. At times of such doubled war including both social restrictions on women and the Israeli-Palestinian conflict, women's dark and bright stories were fading away. To men, women's stories were seen as inconsequential.
Kvinnors liv i Gaza uppfattas som passiva. Fram till alldeles nyligen fick många kvinnor inte arbeta eller utbilda sig. När man slåss på dubbla fronter, mot sociala restriktioner för kvinnor och i Israel-Palestina-konflikten, så marginaliseras kvinnors historier - både de mörka och ljusa - Männen ansåg kvinnors historier som oviktiga.
I started paying closer attention to women's lives in Gaza. Because of my gender, I had access to worlds where my colleagues were forbidden. Beyond the obvious pain and struggle, there was a healthy dose of laughter and accomplishments. In front of a police compound in Gaza City during the first war in Gaza, an Israeli air raid managed to destroy the compound and break my nose. For a moment, all I saw was white, bright white, like these lights. I thought to myself I either got blind or I was in heaven. By the time I managed to open my eyes, I had documented this moment.
Jag började lägga större vikt vid kvinnor liv i Gaza. Tack vare mitt kön hade jag tillgång till världar dit mina kollegor inte fick komma. Ofta fick jag slita hund, men det blev även många skratt och jag åstadkom mycket. Framför en polisstation i Gaza City under det första kriget i Gaza, lyckades en israelisk lufträd både förstöra polisstationen och bryta min näsa. Ett tag var allt jag såg vitt - bländande vitt - som lamporna här. Jag tänkte att jag antingen blivit blind eller kommit till himlen. När jag till sist lyckades öppna ögonen, hade jag fångat detta ögonblick.
Mohammed Khader, a Palestinian worker who spent two decades in Israel, as his retirement plan, he decided to build a four-floor house, only by the first field operation at his neighborhood, the house was flattened to the ground. Nothing was left but the pigeons he raised and a jacuzzi, a bathtub that he got from Tel Aviv. Mohammed got the bathtub on the top of the rubble and started giving his kids an every morning bubble bath.
Mohammed Khader, en palestinier som jobbat 20 år i Israel, hade som sin pensionsförsäkring bestämt sig för att bygga ett fyravåningshus, bara för att få se det jämnas med marken i det första luftangreppet mot hans bostadsområde. Det enda som blev kvar var hans duvor och en jacuzzi, ett badkar, som han köpt från Tel Aviv. Mohammed placerade badkaret på spillrorna av sitt hus och började ge sina barn ett bubbelbad varje morgon.
My work is not meant to hide the scars of war, but to show the full frame of unseen stories of Gazans. As a Palestinian female photographer, the journey of struggle, survival and everyday life has inspired me to overcome the community taboo and see a different side of war and its aftermath. I became a witness with a choice: to run away or stand still.
Jag försöker inte förringa krigets grymheter, bara visa hela spektrat av okända historier från Gaza. Som palestinsk kvinnlig fotograf har människors ansträngningar, överlevnad och vardagsliv inspirerat mig att övervinna samhällets tabu och se en annan sida av krig och dess efterverkningar. Jag blev ett vittne med två val: att fly eller stanna kvar.
Thank you.
Tack!
(Applause)
(Applåder)