I'm a pediatrician and an anesthesiologist, so I put children to sleep for a living. (Laughter) And I'm an academic, so I put audiences to sleep for free. (Laughter) But what I actually mostly do is I manage the pain management service at the Packard Children's Hospital up at Stanford in Palo Alto. And it's from the experience from about 20 or 25 years of doing that that I want to bring to you the message this morning, that pain is a disease.
Jag är barnläkare och narkosläkare, så mitt arbete innebär att söva ned barn. (Skratt) Och jag är en akademiker, så jag söver dessutom ned publik utan kostnad. (Skratt) Men vad jag egentligen mestadels gör är att jag driver smärtavdelningen på Packard barnsjukhus hos Stanford i Palo Alto. Och det är utifrån erfarenheten från 20 till 25 års arbete med detta som jag vill säga er detta, denna morgon, att smärta är en sjukdom.
Now most of the time, you think of pain as a symptom of a disease, and that's true most of the time. It's the symptom of a tumor or an infection or an inflammation or an operation. But about 10 percent of the time, after the patient has recovered from one of those events, pain persists. It persists for months and oftentimes for years, and when that happens, it is its own disease. And before I tell you about how it is that we think that happens and what we can do about it, I want to show you how it feels for my patients. So imagine, if you will, that I'm stroking your arm with this feather, as I'm stroking my arm right now. Now, I want you to imagine that I'm stroking it with this. Please keep your seat. (Laughter) A very different feeling. Now what does it have to do with chronic pain? Imagine, if you will, these two ideas together. Imagine what your life would be like if I were to stroke it with this feather, but your brain was telling you that this is what you are feeling -- and that is the experience of my patients with chronic pain. In fact, imagine something even worse. Imagine I were to stroke your child's arm with this feather, and their brain [was] telling them that they were feeling this hot torch.
Mestadels så tänker du på smärta som symptom på en sjukdom. Och det är ofta sant. Det är symptomet för en tumör eller infektion eller en inflammation eller en operation. Men i ungefär 10 procent av fallen, efter att patienten har återhämtat sig, så stannar smärtan kvar. Smärtan kan hålla i sig i månader och många gånger i flera år. Och när det händer, så är det en sjukdom i sig. Och innan jag berättar för er hur vi tror att det går till och vad vi kan göra åt det, så vill jag visa er hur det känns för mina patienter. Så föreställ er nu, att jag stryker er arm med den här fjädern, så som jag stryker min egen just nu. Nu vill jag att ni föreställer er att jag stryker den med den här. Var snälla och sitt kvar. (Skratt) En mycket annorlunda känsla. Vad har det med kronisk smärta att göra? Föreställ er, om ni kan, dessa två idéer tillsammans. Föreställ er hur ert liv skulle vara om jag strök er med den här fjädern, men er hjärna sa att det är det här som ni känner -- det var upplevelsen för en av mina patienter med kronisk smärta. Faktum är, föreställ er något ännu värre. Föreställ er att jag strök ert barns arm med den här fjädern, och dess hjärna sa till dem att de kände den här blåslampan.
That was the experience of my patient, Chandler, whom you see in the photograph. As you can see, she's a beautiful, young woman. She was 16 years old last year when I met her, and she aspired to be a professional dancer. And during the course of one of her dance rehearsals, she fell on her outstretched arm and sprained her wrist. Now you would probably imagine, as she did, that a wrist sprain is a trivial event in a person's life. Wrap it in an ACE bandage, take some ibuprofen for a week or two, and that's the end of the story. But in Chandler's case, that was the beginning of the story. This is what her arm looked like when she came to my clinic about three months after her sprain. You can see that the arm is discolored, purplish in color. It was cadaverically cold to the touch. The muscles were frozen, paralyzed -- dystonic is how we refer to that. The pain had spread from her wrist to her hands, to her fingertips, from her wrist up to her elbow, almost all the way to her shoulder.
Det var upplevelsen för en av mina patienter, Chandler, som ni ser i fotografiet. Som ni ser är hon en vacker, ung kvinna. Hon var 16 år gammal när jag mötte henne, och hennes ambition var att bli professionell dansare. Och under en av hennes dansrepetitioner. så föll hon på sin arm och stukade handleden. Nu tror ni säkert, så som hon gjorde, att en stukad handled är en obetydlig detalj i en persons liv. Vira in det i bandage, ta lite ibuprofen i en vecka eller två, och sen är det inget mer med det. Men i Chandlers fall, så var det bara början. Så här såg hennes arm ut när hon kom till min klinik ungefär tre månader efter hennes stukning. Ni kan se att hennes arm är missfärgad, lila till färgen. Den var kall som ett lik när man rörde vid den. Musklerna var frusna, paralyserade -- vi kallar det för dystoni. Smärtan hade spritt sig från handleden till hennes hand, till hennes fingertoppar, från handleden upp till armbågen, nästan hela vägen upp till axeln.
But the worst part was, not the spontaneous pain that was there 24 hours a day. The worst part was that she had allodynia, the medical term for the phenomenon that I just illustrated with the feather and with the torch. The lightest touch of her arm -- the touch of a hand, the touch even of a sleeve, of a garment, as she put it on -- caused excruciating, burning pain.
Men det värsta var inte den spontan smärta som fanns där 24 timmar om dygnet. Det värsta var att hon hade allodyni, den medicinska termen för det fenomen som jag precis visade med fjädern och blåslampan. Minsta beröring vid hennes arm -- en hands beröring, beröring från en ärm, från ett klädesplagg hon tog på sig -- orsakade olidlig, brännande smärta.
How can the nervous system get this so wrong? How can the nervous system misinterpret an innocent sensation like the touch of a hand and turn it into the malevolent sensation of the touch of the flame? Well you probably imagine that the nervous system in the body is hardwired like your house. In your house, wires run in the wall, from the light switch to a junction box in the ceiling and from the junction box to the light bulb. And when you turn the switch on, the light goes on. And when you turn the switch off, the light goes off. So people imagine the nervous system is just like that. If you hit your thumb with a hammer, these wires in your arm -- that, of course, we call nerves -- transmit the information into the junction box in the spinal cord where new wires, new nerves, take the information up to the brain where you become consciously aware that your thumb is now hurt.
Hur kan nervsystemet få det så fel? Hur kan nervsystemet missuppfatta en oskyldig känsla som en hands beröring och likna det vid känslan av kontakt med en öppen låga? Ni kan förmodligen föreställa er att kroppens nervsystem är kopplat som era hus. I era hus går kablarna inuti väggarna från ljusknappen till kopplingsdosan i taket och från kopplingsdosan till glödlampan. När du trycker på knappen så tänds ljuset. Och när du trycker på knappen igen så släcks ljuset. Folk föreställer sig nervsystemet som något liknande. Om du slår din tumme med en hammare, så kommer sladdarna i din arm -- som vi givetvis kallar för nerver -- föra informationen till kopplingsdosan i ryggmärgen där nya kablar, nya nerver, för informationen till hjärnan där du blir medveten om att din tumme är skadad.
But the situation, of course, in the human body is far more complicated than that. Instead of it being the case that that junction box in the spinal cord is just simple where one nerve connects with the next nerve by releasing these little brown packets of chemical information called neurotransmitters in a linear one-on-one fashion, in fact, what happens is the neurotransmitters spill out in three dimensions -- laterally, vertically, up and down in the spinal cord -- and they start interacting with other adjacent cells. These cells, called glial cells, were once thought to be unimportant structural elements of the spinal cord that did nothing more than hold all the important things together, like the nerves. But it turns out the glial cells have a vital role in the modulation, amplification and, in the case of pain, the distortion of sensory experiences. These glial cells become activated. Their DNA starts to synthesize new proteins, which spill out and interact with adjacent nerves, and they start releasing their neurotransmitters, and those neurotransmitters spill out and activate adjacent glial cells, and so on and so forth, until what we have is a positive feedback loop.
Men så klart är situation i människokroppen långt mer komplicerad än så. Istället för att kopplingsdosan i ryggmärgen gör en enkel koppling från en nerv till en annan genom att släppa ut dessa små bruna buntar med kemisk information som vi kallar för signalsubstanser linjärt från en till en annan, vad som egentligen händer är att signalsubstanserna färdas ut i tre dimensioner -- sidled, höjdled, upp och ner längs ryggmärgen -- och de börjar interagera men andra närliggande celler. Dessa celler, så kallade glialceller, troddes en gång vara obetydliga strukturella beståndsdelar i ryggmärgen som inte gjorde mer än att hålla allting samman så som nerverna. Men det har visat sig att glialcellerna har en viktig roll i moduleringen och förstärkningen och, vad gällande smärta, förvrängningen av känselupplevelser. Dessa glialceller aktiveras. Deras DNA börjar syntetisera nya proteiner, som färdas utåt och interagerar med närliggande nerver. Och de börjar släppa ut signalsubstans. Och dessa signalsubstanser färdas utåt och aktiverar närliggande glialceller, och så vidare, tills det vi har är positiv återkoppling.
It's almost as if somebody came into your home and rewired your walls so that the next time you turned on the light switch, the toilet flushed three doors down, or your dishwasher went on, or your computer monitor turned off. That's crazy, but that's, in fact, what happens with chronic pain. And that's why pain becomes its own disease. The nervous system has plasticity. It changes, and it morphs in response to stimuli.
Det är nästan som om tagit sig in i ditt hus och lade om kablarna i dina väggar, så att nästa gång du slår på ljusknappen så börjar toaletten spolas tre rum bort, eller din diskmaskin slås på, eller skärmen till din dator stängs av. Det är galet, men det är faktiskt vad som händer med kronisk smärta. Och det är varför smärta bli en egen sjukdom. Nervsystemet har formbarhet. Det förändras och omvandlas som svar på stimulans.
Well, what do we do about that? What can we do in a case like Chandler's? We treat these patients in a rather crude fashion at this point in time. We treat them with symptom-modifying drugs -- painkillers -- which are, frankly, not very effective for this kind of pain. We take nerves that are noisy and active that should be quiet, and we put them to sleep with local anesthetics. And most importantly, what we do is we use a rigorous, and often uncomfortable, process of physical therapy and occupational therapy to retrain the nerves in the nervous system to respond normally to the activities and sensory experiences that are part of everyday life. And we support all of that with an intensive psychotherapy program to address the despondency, despair and depression that always accompanies severe, chronic pain.
Så, vad gör vi åt det? Vad kan vi göra för någon i Chandlers situation? Vi behandlar dessa patienter på ett väldigt grovt och klumpigt sätt i nuläget. Vi behandlar dem med symptom-modifierande mediciner -- smärtstillande -- som, uppriktigt sagt, inte är särskilt effektiva mot den här sortens smärta. Vi tar nerver som "väsnas" och är aktiva som borde vara passiva, och vi söver ner dem med lokalbedövning. Och viktigast av allt, vad vi gör är att vi använder en sträng och ofta obekväm process av sjukgymnastik och arbetsterapi för att träna om nerverna i nervsystemet till att ge normal respons på de aktiviteter och känselupplevelser som ingår i vardagen. Och vi kompletterar allt detta med ett intensivt psykoterapeutiskt program som tar hand om den förtvivlan, hopplöshet och depression som alltid medföljer grov kronisk smärta.
It's successful, as you can see from this video of Chandler, who, two months after we first met her, is now doings a back flip. And I had lunch with her yesterday because she's a college student studying dance at Long Beach here, and she's doing absolutely fantastic.
Det är framgångsrikt, som ni kan se i den här videon av Chandler, som, två månader efter vi träffat henne, kunde göra bakåtvolter. Jag lunchade med henne igår, då hon är en college-elev som läser dans här vid Long Beach. Och hon mår fantastiskt.
But the future is actually even brighter. The future holds the promise that new drugs will be developed that are not symptom-modifying drugs that simply mask the problem, as we have now, but that will be disease-modifying drugs that will actually go right to the root of the problem and attack those glial cells, or those pernicious proteins that the glial cells elaborate, that spill over and cause this central nervous system wind-up, or plasticity, that so is capable of distorting and amplifying the sensory experience that we call pain. So I have hope
Men framtiden är faktiskt ljusare än så. Framtiden lovar oss att nya läkemedel kommer att utvecklas som inte bara är symptom-modifierande och bara maskerar problemen, så som vi har det nu, men som kommer att vara sjukdomsmodifierande droger som kommer att gå till botten av problemet och attackera glialcellerna, eller de problematiska proteinerna som glialcellerna producerar, som spiller över och orsakar att nervsystemet går i högvarv, eller formbarheten, som har förmågan att förvränga och förstärka känselupplevelserna som vi kallar för smärta. Det är min förhoppning
that in the future, the prophetic words of George Carlin will be realized, who said, "My philosophy: No pain, no pain."
för framtiden, att de profetiska ord som George Carlin yttrade ska bli sanna. Han sade, "Min filosofi? Ingen smärta, ingen smärta."
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)