So, a few years ago I was at JFK Airport about to get on a flight, when I was approached by two women who I do not think would be insulted to hear themselves described as tiny old tough-talking Italian-American broads.
För ett par år sedan var jag på flygplatsen JFK, höll på att komma på ett flyg, när jag kontaktades av två kvinnor som antagligen inte blir kränkta av att höra sig beskrivas som små, gamla, tuffa italiensk-amerikanska brudar.
The taller one, who is like up here, she comes marching up to me, and she goes, "Honey, I gotta ask you something. You got something to do with that whole 'Eat, Pray, Love' thing that's been going on lately?"
Den längre, som är typ så här lång, hon kommer marscherande mot mig och säger, "Raring, jag måste fråga dig något. Har du något att göra med den hela 'Lyckan, kärleken och meningen med livet'
And I said, "Yes, I did."
det har pratats om?
And she smacks her friend and she goes, "See, I told you, I said, that's that girl. That's that girl who wrote that book based on that movie." (Laughter)
Och jag sa, "Ja, det har jag." Och hon daskar till sin vän och säger, "Där ser du, jag sa ju att det är den tjejen. Den där är den tjejen som skrev den boken baserad på den där filmen."
So that's who I am.
(Skratt)
And believe me, I'm extremely grateful to be that person, because that whole "Eat, Pray, Love" thing was a huge break for me. But it also left me in a really tricky position moving forward as an author trying to figure out how in the world I was ever going to write a book again that would ever please anybody, because I knew well in advance that all of those people who had adored "Eat, Pray, Love" were going to be incredibly disappointed in whatever I wrote next because it wasn't going to be "Eat, Pray, Love," and all of those people who had hated "Eat, Pray, Love" were going to be incredibly disappointed in whatever I wrote next because it would provide evidence that I still lived. So I knew that I had no way to win, and knowing that I had no way to win made me seriously consider for a while just quitting the game and moving to the country to raise corgis. But if I had done that, if I had given up writing, I would have lost my beloved vocation, so I knew that the task was that I had to find some way to gin up the inspiration to write the next book regardless of its inevitable negative outcome. In other words, I had to find a way to make sure that my creativity survived its own success. And I did, in the end, find that inspiration, but I found it in the most unlikely and unexpected place. I found it in lessons that I had learned earlier in life about how creativity can survive its own failure.
Så det är vem jag är. Och jag är tacksam att kunna vara det, för hela "Lyckan, kärleken..."-saken var en enorm chans för mig. Men det lämnade mig också i en riktigt knepig sits för att utvecklas framåt som författare att försöka lista ut hur i allsin dar jag skulle skriva något igen som någonsin skulle glädja någon, eftersom jag i förtid visste att alla som dyrkat "Lyckan, kärleken och meningen med livet" skulle bli otroligt besvikna på vad än jag skrev härnäst, för att det inte var "Lyckan..." och alla som hade hatat "Lyckan, kärleken...", skulle bli otroligt besvikna på vad än jag skrev härnäst då det var bevis på att jag fortfarande levde. Så jag visste att jag inte hade något sätt att vinna på och vetskapen om att jag inte kunde vinna, fick mig att överväga att bara lämna alltihop och att flytta till landet för att föda upp corgihundar. Men om jag gjort så, och gett upp skrivandet skulle jag förlorat min älskade kallelse, så jag var tvungen att hitta något sätt att hitta inspirationen för att skriva nästa bok oavsett hur dåligt det oundvikligen skulle gå. Jag behövde hitta ett sätt så att min kreativitet överlevde sin egen succé. Och jag lyckades, till slut, hitta den inspirationen men jag fann den på en osannolik och oväntad plats. Jag hittade den i lektioner som jag hade lärt mig tidigare i livet om hur kreativitet kan överleva sitt eget misslyckande.
So just to back up and explain, the only thing I have ever wanted to be for my whole life was a writer. I wrote all through childhood, all through adolescence, by the time I was a teenager I was sending my very bad stories to The New Yorker, hoping to be discovered. After college, I got a job as a diner waitress, kept working, kept writing, kept trying really hard to get published, and failing at it. I failed at getting published for almost six years. So for almost six years, every single day, I had nothing but rejection letters waiting for me in my mailbox. And it was devastating every single time, and every single time, I had to ask myself if I should just quit while I was behind and give up and spare myself this pain. But then I would find my resolve, and always in the same way, by saying, "I'm not going to quit, I'm going home."
Så för att backa och förklara: Det enda jag någonsin har velat bli i hela mitt liv var författare. Jag skrev under hela barndomen och tonåren, och som tonårig skickade jag in mina dåliga alster till The New Yorker i hopp om upptäckt. Efter college fick jag jobb som servitris. Jag fortsatte att arbeta, fortsatte skriva, fortsatte kämpa hårt för att bli publicerad, och misslyckades med det. Jag misslyckades med att bli publicerad i nästan sex år. Varje dag i nästan sex år var det bara avvisande brev som väntade i min brevlåda. Och det var förödande varje gång, och varje gång var jag tvungen att fråga mig själv om jag bara borde sluta innan jag lyckats och ge upp och bespara mig smärtan. Men jag fann mitt beslut, alltid på samma sätt, genom att säga, "Jag ska inte att sluta, jag ska hem."
And you have to understand that for me, going home did not mean returning to my family's farm. For me, going home meant returning to the work of writing because writing was my home, because I loved writing more than I hated failing at writing, which is to say that I loved writing more than I loved my own ego, which is ultimately to say that I loved writing more than I loved myself. And that's how I pushed through it.
Förstå att för mig är att åka hem inte att återvända till familjens bondgård. För mig är att åka hem att återvända till skrivandet eftersom skrivandet var mitt hem, för jag älskade att skriva mer än jag hatade att misslyckas med det jag älskade alltså att skriva mer än jag älskade mitt eget ego, vilket innebär att jag älskade skrivandet mer än mig själv. Och det var så jag tog mig igenom det.
But the weird thing is that 20 years later, during the crazy ride of "Eat, Pray, Love," I found myself identifying all over again with that unpublished young diner waitress who I used to be, thinking about her constantly, and feeling like I was her again, which made no rational sense whatsoever because our lives could not have been more different. She had failed constantly. I had succeeded beyond my wildest expectation. We had nothing in common. Why did I suddenly feel like I was her all over again?
Men det konstiga är att 20 år senare, under den galna framgångssagan märkte jag att jag identifierade mig med den opublicerade, unga servitrisen igen. Jag tänkte alltid på henne, kände att jag var där igen, vilket var helt irrationellt då våra liv inte kunde vara mer olika. Hon misslyckades hela tiden. Jag hade lyckats över mina vildaste förväntningar Vi hade inget gemensamt. Varför kände jag plötsligt att jag var henne igen?
And it was only when I was trying to unthread that that I finally began to comprehend the strange and unlikely psychological connection in our lives between the way we experience great failure and the way we experience great success. So think of it like this: For most of your life, you live out your existence here in the middle of the chain of human experience where everything is normal and reassuring and regular, but failure catapults you abruptly way out over here into the blinding darkness of disappointment. Success catapults you just as abruptly but just as far way out over here into the equally blinding glare of fame and recognition and praise. And one of these fates is objectively seen by the world as bad, and the other one is objectively seen by the world as good, but your subconscious is completely incapable of discerning the difference between bad and good. The only thing that it is capable of feeling is the absolute value of this emotional equation, the exact distance that you have been flung from yourself. And there's a real equal danger in both cases of getting lost out there in the hinterlands of the psyche.
Och det var först när jag försökte lösa detta som jag äntligen började fatta den märkliga och otroliga psykologiska kopplingen i våra liv, mellan hur vi upplever misslyckanden och hur vi upplever stor framgång. Så tänk på det så här: Under större delen av livet lever du här i mitten av kedjan av mänsklig erfarenhet där allt är normalt och tryggt och regelbundet, men misslyckande kastar dig plötsligt ut hit in i besvikelsens förblindande mörker. Succén kastar dig lika abrupt och långt, långt hit ut, in i den lika bländande stjärnglansen av berömmelse och erkännande och lovord. Och ett av dessa tillstånd ses av världen som objektivt dåligt. Den andra ses av världen som objektivt bra men ditt undermedvetna är helt oförmöget att urskilja skillnaden mellan det goda och dåliga. Det enda som det är förmöget att känna är det absoluta värdet av denna emotionella ekvation, det exakta avståndet som du kastades bort från dig själv. Och det finns en riktig fara i båda fallen att gå vilse härute på psykets bakgård. Men det visar sig vara samma sak
But in both cases, it turns out that there is also the same remedy for self-restoration, and that is that you have got to find your way back home again as swiftly and smoothly as you can, and if you're wondering what your home is, here's a hint: Your home is whatever in this world you love more than you love yourself. So that might be creativity, it might be family, it might be invention, adventure, faith, service, it might be raising corgis, I don't know, your home is that thing to which you can dedicate your energies with such singular devotion that the ultimate results become inconsequential.
som fungerar för att bygga upp sig själv i båda fallen och det är att man måste hitta hem igen så snabbt och smidigt som möjligt. Och undrar du vad ditt hem är, har jag en ledtråd: Ditt hem är det i världen du älskar mer än du älskar dig själv. Det kan vara kreativitet, familjen, det kan vara upptäckter, äventyr, tro, arbete, att föda upp corgihundar, jag vet inte, men ditt hem är det du kan ägna din energi åt med en så unik hängivenhet att de slutliga resultaten blir oviktiga.
For me, that home has always been writing. So after the weird, disorienting success that I went through with "Eat, Pray, Love," I realized that all I had to do was exactly the same thing that I used to have to do all the time when I was an equally disoriented failure. I had to get my ass back to work, and that's what I did, and that's how, in 2010, I was able to publish the dreaded follow-up to "Eat, Pray, Love." And you know what happened with that book? It bombed, and I was fine. Actually, I kind of felt bulletproof, because I knew that I had broken the spell and I had found my way back home to writing for the sheer devotion of it. And I stayed in my home of writing after that, and I wrote another book that just came out last year and that one was really beautifully received, which is very nice, but not my point. My point is that I'm writing another one now, and I'll write another book after that and another and another and another and many of them will fail, and some of them might succeed, but I will always be safe from the random hurricanes of outcome as long as I never forget where I rightfully live.
För mig har det hemmet alltid varit skrivandet. Så efter den konstiga, förvirrande succén som jag hade med "Lyckan, kärleken..." insåg jag att det jag behövde var det jag brukade göra hela tiden när jag var ett lika förvirrat misslyckande. Börja jobba igen. Och det gjorde jag, och det var så jag under 2010 kunde ge ut den fruktade uppföljaren till "Lyckan...". Och vet ni vad som hände med den? Den floppade, och det var okej. Jag kände mig faktiskt skottsäker för jag visste att jag hade brutit förtrollningen och hittat hem igen till att skriva bara för hängivenhetens skull. Och jag stannade i mitt skrivarhem efteråt och skrev en bok som kom ut i fjol, som verkligen mottagits väl. Det är fint, men inte poängen. Min poäng är att jag skriver en annan nu och ska skriva en till och en till, och en till, varav många kommer floppa och några av dem kan lyckas men jag kommer alltid vara säker från de slumpmässiga och stormiga resultaten
Look, I don't know where you rightfully live, but I know that there's something in this world that you love more than you love yourself. Something worthy, by the way, so addiction and infatuation don't count, because we all know that those are not safe places to live. Right? The only trick is that you've got to identify the best, worthiest thing that you love most, and then build your house right on top of it and don't budge from it. And if you should someday, somehow get vaulted out of your home by either great failure or great success, then your job is to fight your way back to that home the only way that it has ever been done, by putting your head down and performing with diligence and devotion and respect and reverence whatever the task is that love is calling forth from you next. You just do that, and keep doing that again and again and again, and I can absolutely promise you, from long personal experience in every direction, I can assure you that it's all going to be okay. Thank you. (Applause)
så länge jag aldrig glömmer var jag egentligen bor. Jag vet inte var ni egentligen bor, men jag vet att det finns något som ni älskar mer än ni älskar er själva. Något värdefullt, förresten, så beroende och passion räknas inte eftersom vi alla vet att de inte är säkra platser att leva på. Eller hur? Den enda knepet är att du måste identifiera det bästa, mest värdefulla som du älskar mest och sedan bygga ditt hus ovanpå det och inte vika från det. Och om du någon gång, på något sätt, blir vräkt ur ditt hem av antingen ett stort misslyckande eller en stor framgång är ditt jobb att kämpa dig tillbaka hem på det enda sätt det någonsin gjorts, genom att hugga i och med flit och hängivenhet och respekt och vördnad utföra de uppgifter som kärleken kräver av dig härnäst. Du bara gör det, och fortsätter göra det om och igen, och jag kan lova dig av lång personlig erfarenhet. På alla sätt kan jag försäkra dig att allt kommer att bli okej. Tack. (Applåder)