"Can you taste words?"
"Kan du smaka på ord?"
It was a question that caught me by surprise. This summer, I was giving a talk at a literary festival, and afterwards, as I was signing books, a teenage girl came with her friend, and this is what she asked me. I told her that some people experience an overlap in their senses so that they could hear colors or see sounds, and many writers were fascinated by this subject, myself included. But she cut me off, a bit impatiently, and said, "Yeah, I know all of that. It's called synesthesia. We learned it at school. But my mom is reading your book, and she says there's lots of food and ingredients and a long dinner scene in it. She gets hungry at every page. So I was thinking, how come you don't get hungry when you write? And I thought maybe, maybe you could taste words. Does it make sense?"
Det var en fråga som överraskade mig. I sommar talade jag på en litterär festival, och efteråt, när jag signerade böcker, kom en tonårsflicka med sin vän, och det var det hon frågade mig. Jag sade till henne att vissa människor upplever en överlappning i sina sinnen så att de kan höra färger eller se ljud, och många författare har fascinerats av detta ämne, jag med. Men avbröt mig, lite otåligt och sa: "Ja, jag vet det. Det kallas synestesi. Vi lärde oss det i skolan. Men min mamma läser din bok, och hon säger att det finns en massa mat och ingredienser och en lång middagsscen i den. Hon blir hungrig på varje sida. Därför tänkte jag, hur kan du inte bli hungrig när du skriver? Och jag trodde kanske, kanske du kunde smaka ord. Verkar det vettigt?"
And, actually, it did make sense, because ever since my childhood, each letter in the alphabet has a different color, and colors bring me flavors. So for instance, the color purple is quite pungent, almost perfumed, and any words that I associate with purple taste the same way, such as "sunset" -- a very spicy word. But I was worried that if I tell all of this to the teenager, it might sound either too abstract or perhaps too weird, and there wasn't enough time anyhow, because people were waiting in the queue, so it suddenly felt like what I was trying to convey was more complicated and detailed than what the circumstances allowed me to say. And I did what I usually do in similar situations: I stammered, I shut down, and I stopped talking. I stopped talking because the truth was complicated, even though I knew, deep within, that one should never, ever remain silent for fear of complexity.
Jo, faktiskt, det var vettigt, för att ända sedan min barndom, har varje bokstav i alfabetet en annan färg, och färger ger mig smaker. Så till exempel är färgen lila ganska skarp, nästan parfymerad, och alla ord som jag förknippar med lila smakar likadant, som "solnedgång" - ett mycket kryddigt ord. Men jag var orolig att om jag säger allt detta till tonåringen, kan det låta antingen för abstrakt eller kanske för konstigt, och det fanns ändå inte tid, för att människor väntade i kö, så kändes det plötsligt som om det jag försökte förmedla var mer komplicerat och detaljerat än vad omständigheterna tillät mig att säga. Och jag gjorde vad jag brukar göra i liknande situationer: Jag stammade, jag stängde av och jag slutade prata. Jag slutade prata eftersom sanningen var komplicerad, även om jag visste, djupt inuti, att man aldrig någonsin ska vara tyst av rädsla för komplexitet.
So I want to start my talk today with the answer that I was not able to give on that day. Yes, I can taste words -- sometimes, that is, not always, and happy words have a different flavor than sad words. I like to explore: What does the word "creativity" taste like, or "equality," "love," "revolution?"
Så jag vill börja mitt tal idag med det svar jag inte kunde ge den dagen. Ja, jag kan smaka ord - ibland, det vill säga, inte alltid, smakar glada ord annorlunda än ledsna ord. Jag tycker om att utforska: Vad smakar ordet "kreativitet" som, eller "jämlikhet," "kärlek," "revolution"?
And what about "motherland?" These days, it's particularly this last word that troubles me. It leaves a sweet taste on my tongue, like cinnamon, a bit of rose water and golden apples. But underneath, there's a sharp tang, like nettles and dandelion. The taste of my motherland, Turkey, is a mixture of sweet and bitter.
Vad sägs om "hemland"? Dessa dagar är det särskilt det sista ordet som oroar mig. Det lämnar en söt smak på min tunga, som kanel, lite rosvatten och gyllene äpplen. Men under är det en skarp smak, som nässlor och maskros. Smaken av mitt hemland, Turkiet, är en blandning av sött och bittert.
And the reason why I'm telling you this is because I think there's more and more people all around the world today who have similarly mixed emotions about the lands they come from. We love our native countries, yeah? How can we not? We feel attached to the people, the culture, the land, the food. And yet at the same time, we feel increasingly frustrated by its politics and politicians, sometimes to the point of despair or hurt or anger.
Anledningen till att jag säger det här är för att jag tror att fler och fler människor runt om i världen idag har liknande, blandade känslor för de länder de kommer ifrån. Vi älskar våra hemländer, va'? Hur kan vi inte? Vi känner oss knutna till folket, kulturen, landet, maten. Men samtidigt, är vi alltmer frustrerade av dess politik och politiker, ibland förtvivlade, sårade eller ilskna.
I want to talk about emotions and the need to boost our emotional intelligence. I think it's a pity that mainstream political theory pays very little attention to emotions. Oftentimes, analysts and experts are so busy with data and metrics that they seem to forget those things in life that are difficult to measure and perhaps impossible to cluster under statistical models. But I think this is a mistake, for two main reasons. Firstly, because we are emotional beings. As human beings, I think we all are like that. But secondly, and this is new, we have entered a new stage in world history in which collective sentiments guide and misguide politics more than ever before. And through social media and social networking, these sentiments are further amplified, polarized, and they travel around the world quite fast. Ours is the age of anxiety, anger, distrust, resentment and, I think, lots of fear. But here's the thing: even though there's plenty of research about economic factors, there's relatively few studies about emotional factors.
Jag vill prata om känslor och behovet av att öka vår känslomässiga intelligens. Jag tycker det är synd att den traditionella politiska teorin ger mycket liten uppmärksamhet åt känslor. Ofta är analytiker och experter så upptagna med data och mätvärden att de verkar glömma de sakerna i livet som är svåra att mäta och kanske omöjliga att klustra under statistiska modeller. Men jag tänker att det är fel, av två huvudorsaker. Först för att vi är känslosamma varelser. Som människor tycker jag att vi alla är sådana. Men för det andra, och det är nytt, vi har gått in i en ny etapp i världshistorien där kollektiva känslor styr och missvisar politik mer än någonsin tidigare. Och genom sociala medier och nätverk, förstärks dessa känslor ytterligare, polariseras, och de reser runt om i världen ganska snabbt. Vår tid är en tid av ångest, ilska, misstro, ånger och, tror jag, mycket rädsla. Men det är så här: även om det finns gott om forskning om ekonomiska skäl, finns det relativt få studier om känslomässiga faktorer.
Why is it that we underestimate feelings and perceptions? I think it's going to be one of our biggest intellectual challenges, because our political systems are replete with emotions. In country after country, we have seen illiberal politicians exploiting these emotions. And yet within the academia and among the intelligentsia, we are yet to take emotions seriously. I think we should. And just like we should focus on economic inequality worldwide, we need to pay more attention to emotional and cognitive gaps worldwide and how to bridge these gaps, because they do matter.
Varför underskattar vi känslor och uppfattningar? Jag tror att det blir en av våra största intellektuella utmaningar, eftersom våra politiska system är fulla av känslor. I land efter land, har vi sett intoleranta politiker som utnyttjar dessa känslor. Och ändå inom akademin och bland intelligentian tar vi ännu inte känslor på allvar. Det borde vi göra. Och precis som vi borde fokusera på ekonomisk ojämlikhet över hela världen, måste vi uppmärksamma känslomässiga och kognitiva luckor över hela världen och hur man överbryggar dessa luckor, för att de är viktiga.
Years ago, when I was still living in Istanbul, an American scholar working on women writers in the Middle East came to see me. And at some point in our exchange, she said, "I understand why you're a feminist, because, you know, you live in Turkey." And I said to her, "I don't understand why you're not a feminist, because, you know, you live in America."
För flera år sedan, när jag fortfarande bodde i Istanbul, kom en amerikansk forskare som arbetar med kvinnliga författare i Mellanöstern för att träffa mig. Och vid något tillfälle i vårt utbyte, sa hon, "Jag förstår varför du är feminist, du bor ju i Turkiet." Då sade jag: "Jag förstår inte varför du inte är feminist, du bor ju i Amerika."
(Laughter)
(Skratt)
(Applause) And she laughed. She took it as a joke, and the moment passed.
(Applåder) Då skrattade hon. Hon tog det som ett skämt, och ögonblicket gick förbi.
(Laughter)
(Skratt)
But the way she had divided the world into two imaginary camps, into two opposite camps -- it bothered me and it stayed with me. According to this imaginary map, some parts of the world were liquid countries. They were like choppy waters not yet settled. Some other parts of the world, namely the West, were solid, safe and stable. So it was the liquid lands that needed feminism and activism and human rights, and those of us who were unfortunate enough to come from such places had to keep struggling for these most essential values. But there was hope. Since history moved forward, even the most unsteady lands would someday catch up. And meanwhile, the citizens of solid lands could take comfort in the progress of history and in the triumph of the liberal order. They could support the struggles of other people elsewhere, but they themselves did not have to struggle for the basics of democracy anymore, because they were beyond that stage.
Men hur hon hade splittrat världen i två imaginära läger, i två motsatta läger - det störde mig och blev kvar i mig. Enligt denna imaginära kartan, var vissa delar av världen flytande länder. De var som häftiga vatten som inte stillat sig. Några andra delar av världen, nämligen väst, var fasta, säkra och stabila. Så det var de flytande markerna som behövde feminism, aktivism och mänskliga rättigheter, och de av oss som var olyckliga över att komma från sådana platser måste fortsätta kämpa för dessa väsentliga värderingar. Men det fanns hopp. Eftersom historien gick framåt skulle även de mest oförstörda länderna komma ikapp någon dag. Och samtidigt kunde medborgarna i fasta länder finna tröst i historiens framsteg och i den liberala ordningens triumf. De kunde stödja andra människors kamp på andra ställen, men själva behövde de inte kämpa för demokratins grunder längre, för att de var bortom det skedet.
I think in the year 2016, this hierarchical geography was shattered to pieces. Our world no longer follows this dualistic pattern in the scholar's mind, if it ever did. Now we know that history does not necessarily move forward. Sometimes it draws circles, even slides backwards, and that generations can make the same mistakes that their great-grandfathers had made. And now we know that there's no such thing as solid countries versus liquid countries. In fact, we are all living in liquid times, just like the late Zygmunt Bauman told us. And Bauman had another definition for our age. He used to say we are all going to be walking on moving sands.
Jag tror att år 2016 slogs denna hierarkiska geografi i spillror. Vår värld följer inte längre det dualistiska mönstret i lärarens sinne, om det någonsin gjorde. Nu vet vi att historien inte nödvändigtvis går framåt. Ibland ritar den cirklar, glider bakåt, och att generationer kan göra samma misstag som deras förfäder gjorde. Och nu vet vi att det inte finns något sådant som fasta länder mot flytande länder. Faktum är att alla vi lever i flytande tider, precis som Zygmunt Bauman berättade för oss. Och Bauman hade en annan definition för vår ålder. Han brukade säga att vi alla kommer att gå på rörlig sand.
And if that's the case, I think, it should concern us women more than men, because when societies slide backwards into authoritarianism, nationalism or religious fanaticism, women have much more to lose. That is why this needs to be a vital moment, not only for global activism, but in my opinion, for global sisterhood as well.
Om det är fallet tror jag att det borde oroa oss kvinnor mer än män, för när samhällen glider bakåt till auktoritarism, nationalism eller religiös fanatism, har kvinnor mycket mer att förlora. Det är därför detta måste vara ett viktigt ögonblick, inte bara för global aktivism, men enligt min åsikt, för globalt systerskap också.
(Applause)
(Applåder)
But I want to make a little confession before I go any further. Until recently, whenever I took part in an international conference or festival, I would be usually one of the more depressed speakers.
Men jag vill erkänna något innan jag går längre. Fram till nyligen, när jag deltog i en internationell konferens eller festival brukade jag vanligtvis vara en av de mer deprimerade talarna.
(Laughter)
(Skratt)
Having seen how our dreams of democracy and how our dreams of coexistence were crushed in Turkey, both gradually but also with a bewildering speed, over the years I've felt quite demoralized. And at these festivals there would be some other gloomy writers, and they would come from places such as Egypt, Nigeria, Pakistan, Bangladesh, Philippines, China, Venezuela, Russia. And we would smile at each other in sympathy, this camaraderie of the doomed.
Efter att ha sett hur våra drömmar om demokrati och samexistens krossades i Turkiet, både gradvis men också med en förvirrande hastighet, har jag genom åren känt mig ganska moraliskt fördärvad. Och vid dessa festivaler fanns det några andra dystra skribenter, från platser som Egypten, Nigeria, Pakistan, Bangladesh, Filippinerna, Kina, Venezuela, Ryssland. Och vi brukade le mot varandra i sympati, denna kamratskap av de dömda.
(Laughter)
(Skratt)
And you could call us WADWIC: Worried and Depressed Writers International Club.
Och du kan kalla oss OODFIK: Oroliga och Deprimerade Författares Internationella Klubb.
(Laughter)
(Skratt)
But then things began to change, and suddenly our club became more popular, and we started to have new members. I remember --
Men så började saker förändras, och plötsligt blev vår klubb mer populär, och vi började få nya medlemmar. Jag kommer ihåg...
(Laughter)
(Skratt)
I remember Greek writers and poets joined first, came on board. And then writers from Hungary and Poland, and then, interestingly, writers from Austria, the Netherlands, France, and then writers from the UK, where I live and where I call my home, and then writers from the USA. Suddenly, there were more of us feeling worried about the fate of our nations and the future of the world. And maybe there were more of us now feeling like strangers in our own motherlands.
Jag minns att grekiska författare och poeter gick först och kom ombord. Och sedan författare från Ungern och Polen, och sedan, intressant nog, författare från Österrike, Nederländerna, Frankrike, och sedan författare från Storbritannien, där jag bor och kallar för mitt hem, och sedan författare från USA. Plötsligt fanns det flera av oss som var oroliga över våra nationers öde och världens framtid. Och kanske fanns det flera av oss nu som kände sig som främlingar i våra egna hemländer.
And then this bizarre thing happened. Those of us who used to be very depressed for a long time, we started to feel less depressed, whereas the newcomers, they were so not used to feeling this way that they were now even more depressed.
Och då hände det här underliga. De av oss som brukade vara mycket deprimerade under en lång tid, började känna oss mindre deprimerade, medan nykomlingarna inte var så vana vid att känna sig så här så de blev ännu mer deprimerade.
(Laughter)
(Skratt)
So you could see writers from Bangladesh or Turkey or Egypt trying to console their colleagues from Brexit Britain or from post-election USA.
Så du kunde se författare från Bangladesh eller Turkiet eller Egypten försöka trösta sina kollegor på grund av Brexit eller USA efter valet.
(Laughter)
(Skratt)
But joking aside, I think our world is full of unprecedented challenges, and this comes with an emotional backlash, because in the face of high-speed change, many people wish to slow down, and when there's too much unfamiliarity, people long for the familiar. And when things get too confusing, many people crave simplicity. This is a very dangerous crossroads, because it's exactly where the demagogue enters into the picture.
Men skämt åsido, jag tror att vår värld är full av aldrig tidigare skådade utmaningar, och detta kommer med ett känslomässigt bakslag, för ställda inför snabba förändringar, vill många människor sakta ner, och när det är för mycket obekant, längtar folk efter det bekanta. Och när saker blir förvirrande, längtar många människor efter enkelhet. Detta är en väldigt farlig korsning, för att det är exakt där demagogen träder in i bilden.
The demagogue understands how collective sentiments work and how he -- it's usually a he -- can benefit from them. He tells us that we all belong in our tribes, and he tells us that we will be safer if we are surrounded by sameness. Demagogues come in all sizes and in all shapes. This could be the eccentric leader of a marginal political party somewhere in Europe, or an Islamist extremist imam preaching dogma and hatred, or it could be a white supremacist Nazi-admiring orator somewhere else. All these figures, at first glance -- they seem disconnected. But I think they feed each other, and they need each other.
Demagogen förstår hur kollektiva känslor fungerar och hur han - det är vanligtvis en han - kan dra nytta av dem. Han berättar för oss att vi alla hör hemma i våra stammar, och att vi blir säkrare om vi är omgivna av våra likar. Demagoger finns i alla storlekar och i alla former. Det kan vara den excentriska ledaren för ett marginellt politiskt parti någonstans i Europa, eller en islamistisk extremistisk imam som pratar dogmer och hat, eller det kan vara en vit-makt, nazist-beundrande orator någon annanstans. Alla dessa siffror, vid första anblicken - verkar osammanhängande. Men jag tror att de matar varandra, och de behöver varandra.
And all around the world, when we look at how demagogues talk and how they inspire movements, I think they have one unmistakable quality in common: they strongly, strongly dislike plurality. They cannot deal with multiplicity. Adorno used to say, "Intolerance of ambiguity is the sign of an authoritarian personality." But I ask myself: What if that same sign, that same intolerance of ambiguity -- what if it's the mark of our times, of the age we're living in? Because wherever I look, I see nuances withering away. On TV shows, we have one anti-something speaker situated against a pro-something speaker. Yeah? It's good ratings. It's even better if they shout at each other. Even in academia, where our intellect is supposed to be nourished, you see one atheist scholar competing with a firmly theist scholar, but it's not a real intellectual exchange, because it's a clash between two certainties.
Och över hela världen, när vi tittar på hur demagoger pratar och hur de inspirerar rörelser, så har de en otvetydig gemensam egenskap: de ogillar mångfald mycket kraftfullt. De kan inte hantera mångfald. Adorno brukade säga: "Intolerans mot tvetydighet är tecknet på en auktoritär personlighet." Men jag frågar mig själv: Vad händer om samma tecken, samma intolerans mot tvetydighet, är ett signum för den tid vi lever i? För var än jag kollar, ser jag nyanser vissna bort. På tv-program har vi en anti-något talman ställd mot en pro-något talare. Va? Det ger bra tittarsiffror. Det är ännu bättre om de skriker på varandra. Även i den akademiska världen, där vårt intellekt ska matas, ser du en ateistlärare som konkurrerar med en bestämd teoretiker, men det är inte ett riktigt intellektuellt utbyte, eftersom det är en sammandrabbning mellan två säkerheter.
I think binary oppositions are everywhere. So slowly and systematically, we are being denied the right to be complex. Istanbul, Berlin, Nice, Paris, Brussels, Dhaka, Baghdad, Barcelona: we have seen one horrible terror attack after another. And when you express your sorrow, and when you react against the cruelty, you get all kinds of reactions, messages on social media. But one of them is quite disturbing, only because it's so widespread. They say, "Why do you feel sorry for them? Why do you feel sorry for them? Why don't you feel sorry for civilians in Yemen or civilians in Syria?"
Jag tror att binära motstånd finns överallt. Så långsamt och systematiskt, nekas vi rätten att vara komplicerade. Istanbul, Berlin, Nice, Paris, Bryssel, Dhaka, Bagdad, Barcelona: vi har sett en hemsk terrorattack efter en annan. Och när du uttrycker din sorg, och när du reagerar mot grymheten, får du alla slags reaktioner, meddelanden på sociala medier. Men en av dem är ganska störande, bara för att den är så utbredd. De säger: "Varför är du ledsen för dem? Varför tycker du synd om dem? Varför är du inte ledsen för civila i Jemen eller civila i Syrien?"
And I think the people who write such messages do not understand that we can feel sorry for and stand in solidarity with victims of terrorism and violence in the Middle East, in Europe, in Asia, in America, wherever, everywhere, equally and simultaneously. They don't seem to understand that we don't have to pick one pain and one place over all others. But I think this is what tribalism does to us. It shrinks our minds, for sure, but it also shrinks our hearts, to such an extent that we become numb to the suffering of other people.
Jag tror att de som skriver sådana meddelanden inte förstår att vi kan tycka synd om och stå i solidaritet med offer för terrorism och våld i Mellanöstern, i Europa, i Asien, i Amerika, var som helst, överallt, lika mycket och samtidigt. De verkar inte förstå att vi inte behöver välja en smärta och en plats över alla andra. Men jag tror att detta är vad tribalism gör mot oss. Den krymper våra sinnen, men den krymper också våra hjärtan, i sådan utsträckning att vi blir likgiltiga inför andras lidande.
And the sad truth is, we weren't always like this. I had a children's book out in Turkey, and when the book was published, I did lots of events. I went to many primary schools, which gave me a chance to observe younger kids in Turkey. And it was always amazing to see how much empathy, imagination and chutzpah they have. These children are much more inclined to become global citizens than nationalists at that age. And it's wonderful to see, when you ask them, so many of them want to be poets and writers, and girls are just as confident as boys, if not even more.
Och den sorgliga sanningen är att vi inte alltid var så här. Jag publicerade en barnbok i Turkiet, och när boken publicerades gjorde jag massor av evenemang. Jag besökte många förskolor, som gav mig chansen att se de yngre barnen i Turkiet. Och det var alltid fantastiskt att se hur mycket empati, fantasi och djärvhet de har. Dessa barn är mycket mer benägna att bli globala medborgare än nationalister vid den tiden. Det är underbart att se när du frågar dem, så många av dem vill vara poeter och författare, och tjejer är lika säkra som pojkar, om inte mer.
But then I would go to high schools, and everything has changed. Now nobody wants to be a writer anymore, now nobody wants to be a novelist anymore, and girls have become timid, they are cautious, guarded, reluctant to speak up in the public space, because we have taught them -- the family, the school, the society -- we have taught them to erase their individuality.
Sen besökte jag gymnasiet, och allt har förändrats. Nu vill ingen vara författare längre, nu vill ingen vara romanförfattare längre, och tjejer har blivit blyga, de är försiktiga, styrda, motvilliga att tala på allmänna platser, för att vi lärde dem - familjen, skolan, samhället - vi har lärt dem att utplåna sin individualitet.
I think East and West, we are losing multiplicity, both within our societies and within ourselves. And coming from Turkey, I do know that the loss of diversity is a major, major loss. Today, my motherland became the world's biggest jailer for journalists, surpassing even China's sad record. And I also believe that what happened over there in Turkey can happen anywhere. It can even happen here. So just like solid countries was an illusion, singular identities is also an illusion, because we all have a multiplicity of voices inside. The Iranian, the Persian poet, Hafiz, used to say, "You carry in your soul every ingredient necessary to turn your existence into joy. All you have to do is to mix those ingredients."
Jag tror att öst och väst förlorar mångfald, både inom våra samhällen och inom oss själva. Och som en från Turkiet vet jag att förlusten av mångfald är en stort förlust. Idag blev mitt hemland världens största fångvaktare för journalister, och överträffar även Kinas sorgliga rekord. Och jag tror också att det som hände där borta i Turkiet kan hända överallt. Det kan även hända här. Så precis som fasta länder var en illusion, är särpräglade identiteter också en illusion, eftersom vi alla har en mångfald av röster inuti. Den iranska, den persiska poeten, Hafiz, brukade säga; "Du bär i din själ varje ingrediens som behövs för att förvandla din befintlighet till glädje. Allt du behöver göra är att blanda dessa ingredienser."
And I think mix we can. I am an Istanbulite, but I'm also attached to the Balkans, the Aegean, the Mediterranean, the Middle East, the Levant. I am a European by birth, by choice, the values that I uphold. I have become a Londoner over the years. I would like to think of myself as a global soul, as a world citizen, a nomad and an itinerant storyteller. I have multiple attachments, just like all of us do. And multiple attachments mean multiple stories.
Och jag tror att vi kan blanda dem. Jag är en Istanbulbo, men jag är också kopplad till Balkan, Egeiska havet, Medelhavet, Mellanöstern, Levanten. Jag är europeisk genom födseln, av eget val, de värden som jag upprätthåller. Jag har blivit Londonbo genom åren. Jag skulle vilja se mig själv som en global själ, som världsmedborgare, en nomad och en färdig berättare. Jag har flera bindningar, precis som alla vi har. Och flera bindningar innebär flera berättelser.
As writers, we always chase stories, of course, but I think we are also interested in silences, the things we cannot talk about, political taboos, cultural taboos. We're also interested in our own silences. I have always been very vocal about and written extensively about minority rights, women's rights, LGBT rights. But as I was thinking about this TED Talk, I realized one thing: I have never had the courage to say in a public space that I was bisexual myself, because I so feared the slander and the stigma and the ridicule and the hatred that was sure to follow. But of course, one should never, ever, remain silent for fear of complexity.
Som författare jagar vi alltid historier, naturligtvis, men jag tror att vi också är intresserade av tystnader, saker som vi inte kan prata om, politiska och kulturella tabun. Vi är också intresserade av våra egna tystnader. Jag har alltid varit mycket rättfram och skrivit i stor utsträckning om minoritets-, kvinno- och HBTQ-rättigheter. Men när jag tänkte på dettaa TED-föredrag, insåg jag en sak: Jag har aldrig haft mod att säga i ett offentligt rum att jag själv var bisexuell, för att jag var så rädd för förtalet, stigman, åtlöjen och det hat som säkert skulle komma. Men självklart bör man aldrig, nånsin vara tyst av rädsla för komplexitet.
(Applause)
(Applåder)
And although I am no stranger to anxieties, and although I am talking here about the power of emotions -- I do know the power of emotions -- I have discovered over time that emotions are not limitless. You know? They have a limit. There comes a moment -- it's like a tipping point or a threshold -- when you get tired of feeling afraid, when you get tired of feeling anxious. And I think not only individuals, but perhaps nations, too, have their own tipping points. So even stronger than my emotions is my awareness that not only gender, not only identity, but life itself is fluid. They want to divide us into tribes, but we are connected across borders. They preach certainty, but we know that life has plenty of magic and plenty of ambiguity. And they like to incite dualities, but we are far more nuanced than that.
Och även om jag inte är obekant med oro, och även om jag pratar här om känslornas makt - känner jag till känslornas makt - upptäckte jag med tiden att känslorna inte är gränslösa. Du vet? De har en gräns. Det kommer ett ögonblick - som en vändpunkt eller ett tröskelvärde - när du blir trött på att känna rädsla, när du blir trött på att vara orolig. Och jag tror att inte bara individer, men kanske även nationer har sina egna vändpunkter. Så ännu starkare än mina känslor är min medvetenhet att inte bara kön, inte bara identitet, men livet i sig är flytande. De vill dela in oss i stammar, men vi är sammankopplade över gränserna. De predikar visshet, men vi vet att livet har gott om magi och mycket tvetydighet. Och de gillar att egga dualitet, men vi är mycket mer nyanserade än det.
So what can we do? I think we need to go back to the basics, back to the colors of the alphabet. The Lebanese poet Khalil Gibran used to say, "I learned silence from the talkative and tolerance from the intolerant and kindness from the unkind." I think it's a great motto for our times.
Vad kan vi göra åt det? Jag tror att vi måste gå tillbaka till grunden, tillbaka till alfabetets färger. Den libanesiska poeten Khalil Gibran brukade säga, "Jag lärde mig tystnad från de pratsamma och tolerans från de intoleranta och vänlighet från de ovänliga." Jag tror att det är ett härligt motto för våra tider.
So from populist demagogues, we will learn the indispensability of democracy. And from isolationists, we will learn the need for global solidarity. And from tribalists, we will learn the beauty of cosmopolitanism and the beauty of diversity.
Så från populistiska demagoger lär vi oss om demokratins nödvändighet. Och från isolationister ska vi lära oss behovet av global solidaritet. Och från tribalister kommer vi att lära oss världsmedborgarskapens och mångfaldens skönhet.
As I finish, I want to leave you with one word, or one taste. The word "yurt" in Turkish means "motherland." It means "homeland." But interestingly, the word also means "a tent used by nomadic tribes." And I like that combination, because it makes me think homelands do not need to be rooted in one place. They can be portable. We can take them with us everywhere. And I think for writers, for storytellers, at the end of the day, there is one main homeland, and it's called "Storyland." And the taste of that word is the taste of freedom.
Som avslutning vill jag lämna er med ett ord eller en smak. Ordet "yurt" på turkiska betyder "moderland". Det betyder "hemland." Men intressant nog betyder ordet också "ett tält som används av nomadiska stammar." Och jag gillar den kombinationen, för att det får mig att tänka att hemländer inte behöver vara rotfasta på ett ställe. De kan vara bärbara. Vi kan ta dem med oss överallt. Och jag tror att för författare, för berättare, finns det i slutänden, ett huvudsakligt hemland, och det kallas för "Berättelseland." Och smaken på det ordet är smaken av frihet.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)