I'm a storyteller. That's what I do in life -- telling stories, writing novels -- and today I would like to tell you a few stories about the art of storytelling and also some supernatural creatures called the djinni. But before I go there, please allow me to share with you glimpses of my personal story. I will do so with the help of words, of course, but also a geometrical shape, the circle, so throughout my talk, you will come across several circles.
Jag är en historieberättare. Det är vad jag ägnar mig åt i livet - att berätta historier. Att skriva romaner - och idag skulle jag vilja berätta några historier för er om historieberättandets konst och också om övernaturliga varelser som kallas djinner. Men innan jag kommer dit, låt mig dela med mig av några glimtar av min egen historia. Jag kommer att göra det med hjälp av ord, naturligtvis, men också med en geometrisk form, cirkeln, så genom hela mitt föredrag, kommer du att möta flera cirklar.
I was born in Strasbourg, France to Turkish parents. Shortly after, my parents got separated, and I came to Turkey with my mom. From then on, I was raised as a single child by a single mother. Now in the early 1970s, in Ankara, that was a bit unusual. Our neighborhood was full of large families, where fathers were the heads of households, so I grew up seeing my mother as a divorcee in a patriarchal environment. In fact, I grew up observing two different kinds of womanhood. On the one hand was my mother, a well-educated, secular, modern, westernized, Turkish woman. On the other hand was my grandmother, who also took care of me and was more spiritual, less educated and definitely less rational. This was a woman who read coffee grounds to see the future and melted lead into mysterious shapes to fend off the evil eye.
Jag föddes i Strasbourg, Frankrike av turkiska föräldrar. Kort därefter, separerade mina föräldrar, och jag kom till Turkiet med min mamma. Därefter uppfostrades jag som enda barn till en ensamstående mor. Under tidigt 1970-tal, i Ankara, var det lite ovanligt. Vårt grannskap var fullt av stora familjer, där fäder var hushållens överhuvud, så jag växte upp och såg min mor som frånskild i en patriarkalisk miljö. Faktum är att jag växte upp och såg två olika sätt att vara kvinna. Å ena sidan var det min mor, en välutbildad, sekulariserad, modern, västerländskt influerad, turkisk kvinna. Å andra sidan var det min mormor, som också tog hand om mig och hon var mer andlig, mindre välutbildad och definitivt mindre rationell. Detta var en kvinna som siade om framtiden i kaffesump och smälte bly till mystiska former för att hålla undan det onda ögat.
Many people visited my grandmother, people with severe acne on their faces or warts on their hands. Each time, my grandmother would utter some words in Arabic, take a red apple and stab it with as many rose thorns as the number of warts she wanted to remove. Then one by one, she would encircle these thorns with dark ink. A week later, the patient would come back for a follow-up examination. Now, I'm aware that I should not be saying such things in front of an audience of scholars and scientists, but the truth is, of all the people who visited my grandmother for their skin conditions, I did not see anyone go back unhappy or unhealed. I asked her how she did this. Was it the power of praying? In response she said, "Yes, praying is effective, but also beware of the power of circles."
Många människor besökte min mormor, människor med allvarlig ansiktsakne och vårtor på händerna. Varje gång, sa min mormor några ord på arabiska, tog ett rött äpple och stack det med lika många rosentörnar som antalet vårtor hon ville avlägsna. En i taget, ringade hon sedan in dess törnar med mörkt bläck. En vecka senare, kom patienten tillbaks för en uppföljande undersökning. Jag är medveten om att jag inte borde säga sådant här inför en publik av akademiker och vetenskapsmän, men sanningen är att, av alla dessa människor som besökte min mormor för sina hudproblem, såg jag inte någon gå därifrån olycklig eller obotad. Jag frågade henne hur hon gjorde. Vad det bönens kraft? Hon svarade, "Ja, att be är effektivt, men var också medveten om cirklarnas kraft."
From her, I learned, amongst many other things, one very precious lesson -- that if you want to destroy something in this life, be it an acne, a blemish or the human soul, all you need to do is to surround it with thick walls. It will dry up inside. Now we all live in some kind of a social and cultural circle. We all do. We're born into a certain family, nation, class. But if we have no connection whatsoever with the worlds beyond the one we take for granted, then we too run the risk of drying up inside. Our imagination might shrink; our hearts might dwindle, and our humanness might wither if we stay for too long inside our cultural cocoons. Our friends, neighbors, colleagues, family -- if all the people in our inner circle resemble us, it means we are surrounded with our mirror image.
Från henne lärde jag mig, bland mycket annat, en dyrbar lärdom - att om du vill förstöra något i livet, vare sig det är akne, en skönhetsfläck eller den mänskliga själen, är allt du behöver göra omringa den med tjocka murar. Den kommer att torka ut inuti. Vi lever alla i någon form av social och kulturell cirkel. Var och en av oss gör det. Vi föds i en viss familj, land, klass. Men om vi inte alls är sammanlänkade med världar bortom den vi tar för given, då riskerar vi att torka ut inuti. Vår fantasi kan krympa; våra hjärtan kan smälta ihop, och vår mänsklighet kan förtorka, om vi stannar för länge inuti vår kulturella puppa. Våra vänner, grannar, kollegor, familj - om alla människor i vår innersta krets liknar oss, betyder det att vi är omgärdade av vår egen spegelbild.
Now one other thing women like my grandma do in Turkey is to cover mirrors with velvet or to hang them on the walls with their backs facing out. It's an old Eastern tradition based on the knowledge that it's not healthy for a human being to spend too much time staring at his own reflection. Ironically, [living in] communities of the like-minded is one of the greatest dangers of today's globalized world. And it's happening everywhere, among liberals and conservatives, agnostics and believers, the rich and the poor, East and West alike. We tend to form clusters based on similarity, and then we produce stereotypes about other clusters of people. In my opinion, one way of transcending these cultural ghettos is through the art of storytelling. Stories cannot demolish frontiers, but they can punch holes in our mental walls. And through those holes, we can get a glimpse of the other, and sometimes even like what we see.
En annan sak kvinnor, som min mormor, gör i Turkiet är att täcka speglar med sammet eller att hänga dem på väggen med baksidan utåt. Det är en gammal österländsk tradition som bygger på kunskapen att det inte är nyttigt för en människa att tillbringa för mycket tid med att stirra på sin egen spegelbild. Ironiskt nog, (att bo i) samhällen av likasinnade är en av de största farorna i dagens globaliserade värld Och det sker överallt, bland liberaler och konservativa, agnostiker och troende, rika och fattiga, både i öst och i väst. Vi tenderar att forma grupperingar baserade på likhet, och sedan skapar vi stereotyper om andra grupperingar av människor. Enligt min åsikt, går det att överbrygga dessa kulturella ghetton genom historieberättandets konst. Historier kan inte rasera gränser, men de kan slå hål på våra mentala murar. Och genom de hålen, kan vi få en glimt av det andra, och ibland till och med tycka om det vi ser.
I started writing fiction at the age of eight. My mother came home one day with a turquoise notebook and asked me if I'd be interested in keeping a personal journal. In retrospect, I think she was slightly worried about my sanity. I was constantly telling stories at home, which was good, except I told this to imaginary friends around me, which was not so good. I was an introverted child, to the point of communicating with colored crayons and apologizing to objects when I bumped into them, so my mother thought it might do me good to write down my day-to-day experiences and emotions. What she didn't know was that I thought my life was terribly boring, and the last thing I wanted to do was to write about myself. Instead, I began to write about people other than me and things that never really happened. And thus began my life-long passion for writing fiction. So from the very beginning, fiction for me was less of an autobiographical manifestation than a transcendental journey into other lives, other possibilities. And please bear with me: I'll draw a circle and come back to this point.
Jag började skriva påhittade historier när jag var åtta. Min mor kom hem en dag med en turkos anteckningsbok och frågade mig om jag skulle vara intresserad av att skriva dagbok. Så här i efterhand, tror jag hon var lite bekymrad över min mentala hälsa. Jag berättade alltid historier hemma, vilket var bra, bortsett från att jag berättade dem för mina låtsasvänner, vilket inte var så bra. Jag var ett inåtvänt barn, till den grad att jag kommunicerade med färgkritor och bad om ursäkt till föremål då jag stötte emot dem. Så min mor trodde att det skulle vara bra för mig att skriva ned mina vardagsupplevelser och känslor. Vad hon inte visste var att jag tyckte att mitt liv var fruktansvärt tråkigt, och det sista jag ville göra var att skriva om mig själv. Istället började jag skriva om andra människor och saker som inte hände på riktigt. Så började min livslånga kärlek till att skriva påhittade historier. Så redan från början, var mitt historieberättande mindre av en självbiografisk yttring än en gränsöverskridande resa in i andra liv, andra möjligheter. Och ni får ha tålamod med mig: Jag kommer att rita en cirkel och komma tillbaks till denna poäng.
Now one other thing happened around this same time. My mother became a diplomat. So from this small, superstitious, middle-class neighborhood of my grandmother, I was zoomed into this posh, international school [in Madrid], where I was the only Turk. It was here that I had my first encounter with what I call the "representative foreigner." In our classroom, there were children from all nationalities, yet this diversity did not necessarily lead to a cosmopolitan, egalitarian classroom democracy. Instead, it generated an atmosphere in which each child was seen -- not as an individual on his own, but as the representative of something larger. We were like a miniature United Nations, which was fun, except whenever something negative, with regards to a nation or a religion, took place. The child who represented it was mocked, ridiculed and bullied endlessly. And I should know, because during the time I attended that school, a military takeover happened in my country, a gunman of my nationality nearly killed the Pope, and Turkey got zero points in [the] Eurovision Song Contest. (Laughter)
En annan sak hände runt den här tidpunkten. Min mor blev diplomat. Så från detta lilla, vidskepliga, medelklassområde kring min mormor, skickades jag in till denna förnäma, internationella skola (i Madrid), där jag var den enda turken. Det var här som jag först stötte på det jag kallar den "representativa utlänningen". I vårt klassrum, fanns barn från alla nationaliteter, trots det ledde denna mångfald inte nödvändigtvis till ett kosmopolitiskt, jämlikt, demokratiskt klassrum. Istället skapades en miljö där varje barn sågs - inte som en egen individ, utan som en representant för något större. Vi var som en miniatyr av förenta nationerna, vilket var kul, förutom när något negativt, rörande ett land eller en religion, skedde. Barnet som representerade det blev retat, förlöjligat och mobbat i all oändlighet. Och jag borde veta, eftersom det under min tid i den skolan, skedde en militärkupp i mitt land, en skytt av min nationalitet var nära att döda Påven, och Turkiet fick noll poäng i melodifestivalen. (skratt)
I skipped school often and dreamed of becoming a sailor during those days. I also had my first taste of cultural stereotypes there. The other children asked me about the movie "Midnight Express," which I had not seen; they inquired how many cigarettes a day I smoked, because they thought all Turks were heavy smokers, and they wondered at what age I would start covering my hair. I came to learn that these were the three main stereotypes about my country: politics, cigarettes and the veil. After Spain, we went to Jordan, Germany and Ankara again. Everywhere I went, I felt like my imagination was the only suitcase I could take with me. Stories gave me a sense of center, continuity and coherence, the three big Cs that I otherwise lacked.
Jag skolkade ofta och drömde om att bli sjöman under den tiden. Jag fick också min första smak av kulturella stereotyper där. De andra barnen frågade mig om filmen "Midnight Express", som jag inte hade sett; de frågade hur många cigaretter jag rökte per dag, eftersom de trodde att alla turkar var storrökare, och de undrade vid vilken ålder jag skulle börja täcka mitt hår. Jag fick lära mig att dessa var de tre huvudsakliga stereotyperna kring mitt land: politik, cigaretter och slöjan. Efter Spanien, flyttade vi till Jordanien, Tyskland och tillbaks till Ankara igen. Var jag än kom, kände det som att min fantasi, var den enda resväska jag kunde ta med mig. Historier gav mig en känsla av mittpunkt, kontinuitet och sammanhang, de tre stora begreppen jag annars saknade.
In my mid-twenties, I moved to Istanbul, the city I adore. I lived in a very vibrant, diverse neighborhood where I wrote several of my novels. I was in Istanbul when the earthquake hit in 1999. When I ran out of the building at three in the morning, I saw something that stopped me in my tracks. There was the local grocer there -- a grumpy, old man who didn't sell alcohol and didn't speak to marginals. He was sitting next to a transvestite with a long black wig and mascara running down her cheeks. I watched the man open a pack of cigarettes with trembling hands and offer one to her, and that is the image of the night of the earthquake in my mind today -- a conservative grocer and a crying transvestite smoking together on the sidewalk. In the face of death and destruction, our mundane differences evaporated, and we all became one even if for a few hours. But I've always believed that stories, too, have a similar effect on us. I'm not saying that fiction has the magnitude of an earthquake, but when we are reading a good novel, we leave our small, cozy apartments behind, go out into the night alone and start getting to know people we had never met before and perhaps had even been biased against.
I tjugofemårsåldern flyttade jag till Istanbul, staden som jag älskar. Jag bodde i ett mycket levande, skiftande grannskap där jag skrev flera av mina romaner. Jag var i Istanbul när jordbävningen slog till 1999. När jag sprang ut ur byggnaden klockan tre på morgonen, såg jag något som fick mig att tvärstanna. Där var den lokala handlaren - en sur, gammal man som inte sålde alkohol och inte pratade med de marginaliserade. Han satt bredvid en transvestit med en lång svart peruk och med mascara rinnande ner för kinderna. Jag såg denna man öppna ett paket cigaretter med darrande händer och erbjuda henne en. Det är min minnesbild av jordbävningsnatten som jag har kvar idag- en konservativ handlare och en gråtande transvestit som röker tillsammans på trottoaren. Inför död och förintelse, går våra triviala meningsskiljaktigheter upp i rök, och vi blir alla en om så än bara för några timmar. Men jag har alltid trott att historier har en liknande effekt på oss. Jag försöker inte säga att historieberättande är av samma magnitud som en jordbävning, men när vi läser en bra roman, så lämnar vi våra små, mysiga lägenheter bakom oss, går ensamma ut i natten och börjar lära känna människor vi aldrig mött förut, kanske till och med dem vi haft fördomar om.
Shortly after, I went to a women's college in Boston, then Michigan. I experienced this, not so much as a geographical shift, as a linguistic one. I started writing fiction in English. I'm not an immigrant, refugee or exile -- they ask me why I do this -- but the commute between languages gives me the chance to recreate myself. I love writing in Turkish, which to me is very poetic and very emotional, and I love writing in English, which to me is very mathematical and cerebral. So I feel connected to each language in a different way. For me, like millions of other people around the world today, English is an acquired language. When you're a latecomer to a language, what happens is you live there with a continuous and perpetual frustration. As latecomers, we always want to say more, you know, crack better jokes, say better things, but we end up saying less because there's a gap between the mind and the tongue. And that gap is very intimidating. But if we manage not to be frightened by it, it's also stimulating. And this is what I discovered in Boston -- that frustration was very stimulating.
Kort därefter åkte jag till en kvinnohögskola i Boston, sedan Michigan. Jag upplevde detta, inte så mycket en geografisk övergång, som en språklig sådan. Jag började skriva historier på engelska. Jag är inte någon invandrare, flykting eller landsflykting - de frågade mig varför jag gör det - men pendlingen mellan språken ger mig möjlighet att återskapa mig själv. Jag älskar att skriva på turkiska, vilket för mig är mycket poetiskt och känslomässigt, och jag älskar att skriva på engelska, vilket för mig är väldigt matematiskt och förnuftsbaserat. Så jag känner samhörighet med båda språken på olika sätt. För mig, liksom för miljontals andra människor i världen idag, är engelskan ett förvärvat språk. Då du kommer sent till ett språk, så lever du där med en kontinuerlig och oupphörlig frustration. Som nykomlingar, vill vi alltid säga mer, vet du, kläcka bättre skämt, säga bättre saker, men i slutänden säger vi mindre eftersom där finns ett glapp mellan tanken och tungan. Och det glappet är väldigt avskräckande. Men om vi klarar av att inte skrämmas av det, så är det också sporrande. Och det var detta jag upptäckte i Boston - att frustration var väldigt sporrande.
At this stage, my grandmother, who had been watching the course of my life with increasing anxiety, started to include in her daily prayers that I urgently get married so that I could settle down once and for all. And because God loves her, I did get married. (Laughter) But instead of settling down, I went to Arizona. And since my husband is in Istanbul, I started commuting between Arizona and Istanbul -- the two places on the surface of earth that couldn't be more different. I guess one part of me has always been a nomad, physically and spiritually. Stories accompany me, keeping my pieces and memories together, like an existential glue.
Vid det här laget, började min mormor, som hade följt hur mitt liv utvecklade sig med ökande oro, inkludera i sina dagliga böner att jag snabbt skulle bli gift så att jag slutligen kunde slå mig till ro . Och eftersom Gud älskar henne, gifte jag mig. (skratt) Men istället för att slå mig till ro, åkte jag till Arizona. Och eftersom min man är i Istanbul, började jag pendla mellan Arizona och Istanbul. De två platser på jorden som inte kunde vara mer olika. Jag antar att det alltid funnits en nomad i mig, fysiskt och andligt. Historier håller mig sällskap, håller samman mina bitar och minnen, som ett existentiellt klister.
Yet as much as I love stories, recently, I've also begun to think that they lose their magic if and when a story is seen as more than a story. And this is a subject that I would love to think about together. When my first novel written in English came out in America, I heard an interesting remark from a literary critic. "I liked your book," he said, "but I wish you had written it differently." (Laughter) I asked him what he meant by that. He said, "Well, look at it. There's so many Spanish, American, Hispanic characters in it, but there's only one Turkish character and it's a man." Now the novel took place on a university campus in Boston, so to me, it was normal that there be more international characters in it than Turkish characters, but I understood what my critic was looking for. And I also understood that I would keep disappointing him. He wanted to see the manifestation of my identity. He was looking for a Turkish woman in the book because I happened to be one.
Hur mycket jag än älskar historier, har jag på senare tid och börjat tänka att de förlorar sin magi om och när en historia ses som mer än en historia. Och detta är ett ämne jag skulle tycka om att tänka på tillsammans. När min första roman, skriven på engelska, kom ut i USA, hörde jag en intressant kommentar from en litteraturkritiker. "Jag tyckte om din bok", sa han, "men jag önskar att du hade skrivit den annorlunda." (skratt) Jag frågade vad han menade med det. Han sa, "Men se på den. Där finns så många spanska, amerikanska, latinska karaktärer i den, men där finns bara en turkisk karaktär och det är en man." Denna roman utspelade sig på ett universitetsområde i Boston, så för mig var det naturligt att där fanns fler internationella karaktärer än turkiska karaktärer, men jag förstod vad min kritiker sökte. Och jag förstod också att jag skulle fortsätta göra honom besviken. Han ville se ett uttryck för min identitet. Han sökte en turkisk kvinna i denna bok eftersom jag råkade vara en.
We often talk about how stories change the world, but we should also see how the world of identity politics affects the way stories are being circulated, read and reviewed. Many authors feel this pressure, but non-Western authors feel it more heavily. If you're a woman writer from the Muslim world, like me, then you are expected to write the stories of Muslim women and, preferably, the unhappy stories of unhappy Muslim women. You're expected to write informative, poignant and characteristic stories and leave the experimental and avant-garde to your Western colleagues. What I experienced as a child in that school in Madrid is happening in the literary world today. Writers are not seen as creative individuals on their own, but as the representatives of their respective cultures: a few authors from China, a few from Turkey, a few from Nigeria. We're all thought to have something very distinctive, if not peculiar.
Vi talar ofta om hur historier kan förändra världen, men vi borde också se hur världen av identitetspolitik påverkar hur historier sprids, läses och blir recenserade. Många författare känner denna press, men icke-västerländska författare känner det starkare. Om du är kvinnlig författare från den muslimska världen, som jag, då förväntas du skriva de muslimska kvinnornas historia och, helst, de olyckliga historierna om olyckliga muslimska kvinnor. Du förväntas skriva informativa, träffsäkra och kännetecknande historier och lämna det experimentella och avantgardistiska till dina västerländska kollegor. Vad jag upplevde som barn i den där skolan i Madrid händer i den litterära världen idag. Författare ses inte som kreativa självständiga individer, utan som representanter för sina respektive kulturer: några författare från Kina, ett fåtal från Turkiet, några från Nigeria. Vi tros alla bära på något väldig särskiljande, om inte märkligt.
The writer and commuter James Baldwin gave an interview in 1984 in which he was repeatedly asked about his homosexuality. When the interviewer tried to pigeonhole him as a gay writer, Baldwin stopped and said, "But don't you see? There's nothing in me that is not in everybody else, and nothing in everybody else that is not in me." When identity politics tries to put labels on us, it is our freedom of imagination that is in danger. There's a fuzzy category called multicultural literature in which all authors from outside the Western world are lumped together. I never forget my first multicultural reading, in Harvard Square about 10 years ago. We were three writers, one from the Philippines, one Turkish and one Indonesian -- like a joke, you know. (Laughter) And the reason why we were brought together was not because we shared an artistic style or a literary taste. It was only because of our passports. Multicultural writers are expected to tell real stories, not so much the imaginary. A function is attributed to fiction. In this way, not only the writers themselves, but also their fictional characters become the representatives of something larger.
Författaren och pendlaren James Baldwin gav 1984 en intervju där han upprepade gånger blev tillfrågad om sin homosexualitet. När intervjuaren försökte placera honom i ett fack, som homosexuell författare, avbröt Baldwin och sa, "Men förstår du inte? Det finns ingenting i mig som inte finns i alla andra, och ingenting i alla andra som inte finns i mig." När identitetspolitik försöker sätta etiketter på oss, så hotas vår fantasis spelrum. Där finns en luddig kategori som kallas mångkulturell litteratur i vilken alla författare utanför den västerländska världen klumpas samman. Jag glömmer aldrig min första mångkulturella uppläsning, på Harvard Square för ungefär 10 år sedan. Vi var tre författare, en från Filippinerna, en turkisk och en indonesisk - som ett skämt, ni vet. (skratt) Och anledningen till att vi sammanfördes var inte att vi delade en konstnärlig stil eller en litterär smakriktning. Det var bara på grund av våra pass. Mångkulturella författare förväntas berätta sanna historier, inte så fantasirika. Skönlitteratur ges en uppgift. På så sätt blir inte bara författarna själva, utan också deras påhittade karaktärer representanter för något större.
But I must quickly add that this tendency to see a story as more than a story does not solely come from the West. It comes from everywhere. And I experienced this firsthand when I was put on trial in 2005 for the words my fictional characters uttered in a novel. I had intended to write a constructive, multi-layered novel about an Armenian and a Turkish family through the eyes of women. My micro story became a macro issue when I was prosecuted. Some people criticized, others praised me for writing about the Turkish-Armenian conflict. But there were times when I wanted to remind both sides that this was fiction. It was just a story. And when I say, "just a story," I'm not trying to belittle my work. I want to love and celebrate fiction for what it is, not as a means to an end.
Men jag måste snabbt tillägga att denna tendens att se en historia som mer än en historia inte bara kommer från väst. Den kommer överallt ifrån. Och jag upplevde själv detta när jag ställdes inför rätta 2005, för orden min påhittade karaktär yttrade i en roman. Jag hade avsett att skriva en konstruktiv, mångskiktad roman om en armenisk och en turkisk familj genom kvinnors ögon. Min lilla historia fick ett stort genomslag då jag blev åtalad. En del kritiserade mig, andra berömde mig för att jag skrev om den turkisk-armeniska konflikten. Men det fanns stunder då jag vill påminna båda sidor att det var skönlitteratur. Det var bara en historia. Och när jag säger, "bara en historia," försöker jag inte förminska mitt arbete. Jag vill älska och fira skönlitteratur för vad det är, inte som ett medel till ett ändamål.
Writers are entitled to their political opinions, and there are good political novels out there, but the language of fiction is not the language of daily politics. Chekhov said, "The solution to a problem and the correct way of posing the question are two completely separate things. And only the latter is an artist's responsibility." Identity politics divides us. Fiction connects. One is interested in sweeping generalizations. The other, in nuances. One draws boundaries. The other recognizes no frontiers. Identity politics is made of solid bricks. Fiction is flowing water.
Författare har rätt till sina politiska åsikter, och det finns goda politiska skönlitterära verk, men skönlitteraturens språk är inte den dagliga politikens språk. Tjechov sa, "Lösningen på ett problem och det korrekta sättet att ställa en fråga är två totalt olika saker. Och bara det senare är en konstnärs ansvar." Identitetspolitik separerar oss. Skönlitteraturen sammanlänkar. Den ena intresserar sig för svepande generaliseringar. Den andra, för nyanser. En drar gränser. Den andra känner inga gränser. Identitetspolitik är gjord av solida tegelstenar. Skönlitteratur är flödande vatten.
In the Ottoman times, there were itinerant storytellers called "meddah." They would go to coffee houses, where they would tell a story in front of an audience, often improvising. With each new person in the story, the meddah would change his voice, impersonating that character. Everybody could go and listen, you know -- ordinary people, even the sultan, Muslims and non-Muslims. Stories cut across all boundaries, like "The Tales of Nasreddin Hodja," which were very popular throughout the Middle East, North Africa, the Balkans and Asia. Today, stories continue to transcend borders. When Palestinian and Israeli politicians talk, they usually don't listen to each other, but a Palestinian reader still reads a novel by a Jewish author, and vice versa, connecting and empathizing with the narrator. Literature has to take us beyond. If it cannot take us there, it is not good literature.
I det Ottomanska tidevarvet fanns det kringvandrande historieberättare som kallades "meddah." De gick till caféer, där de berättade en historia inför publik, ofta improviserade de. För varje ny person i historien, ändrade meddahn sin röst, härmandes karaktären. Vem som helst kunde gå och lyssna, ni vet - vanliga människor, till och med sultanen, muslimer och icke-muslimer. Historier skar genom alla gränser, som "Sagan om Nasreddin hodja," som var mycket populär över hela mellanöstern, Nordafrika, Balkan och Asien. Idag fortsätter historier att överskrida gränser. Då palestinska och israeliska politiker talar, lyssnar de oftast inte på varandra, men en palestinsk läsare läser fortfarande en roman av en judisk författare, och vice versa, sammanlänkade och medkännande med berättaren. Litteratur måste ta oss till andra sidan. Om den inte kan ta oss dit, så är det inte god litteratur.
Books have saved the introverted, timid child that I was -- that I once was. But I'm also aware of the danger of fetishizing them. When the poet and mystic, Rumi, met his spiritual companion, Shams of Tabriz, one of the first things the latter did was to toss Rumi's books into water and watch the letters dissolve. The Sufis say, "Knowledge that takes you not beyond yourself is far worse than ignorance." The problem with today's cultural ghettos is not lack of knowledge -- we know a lot about each other, or so we think -- but knowledge that takes us not beyond ourselves: it makes us elitist, distant and disconnected. There's a metaphor which I love: living like a drawing compass. As you know, one leg of the compass is static, rooted in a place. Meanwhile, the other leg draws a wide circle, constantly moving. Like that, my fiction as well. One part of it is rooted in Istanbul, with strong Turkish roots, but the other part travels the world, connecting to different cultures. In that sense, I like to think of my fiction as both local and universal, both from here and everywhere.
Böcker har räddat de introverta, blyga barn som jag var - som jag en gång var. Men jag är också medveten om faran att dyrka dem. Då poeten och mystikern, Rumi, mötte sin andliga följeslagare, Shams ad-din Tabrizi, var en av de första saker den senare gjorde att kasta Rumis böcker i vatten och se bokstäverna lösas upp. Sufierna säger, "Kunskap som inte tar dig bortom dig själv är mycket värre än okunskap." Problemet med dagens kulturella ghetton är inte brist på kunskap - vi vet mycket om varandra, eller det tror vi - utan kunskap som inte tar oss bortom oss själva: Det gör oss elitistiska, avståndstagande och frånkopplade. Det finns en metafor som jag älskar: att leva som en passare. Som ni vet, ett av passarens ben är stillastående, grundat i en punkt. Samtidigt, drar det andra benet en vid cirkel, ständigt i rörelse. Min prosa fungerar också så. En del av den är grundad i Istanbul, med starka turkiska rötter, men den andra delen reser i världen, länkandes samman olika kulturer. I den meningen, tycker jag om att se min skönlitteratur som både lokal och universell, både från här och överallt ifrån.
Now those of you who have been to Istanbul have probably seen Topkapi Palace, which was the residence of Ottoman sultans for more than 400 years. In the palace, just outside the quarters of the favorite concubines, there's an area called The Gathering Place of the Djinn. It's between buildings. I'm intrigued by this concept. We usually distrust those areas that fall in between things. We see them as the domain of supernatural creatures like the djinn, who are made of smokeless fire and are the symbol of elusiveness. But my point is perhaps that elusive space is what writers and artists need most. When I write fiction I cherish elusiveness and changeability. I like not knowing what will happen 10 pages later. I like it when my characters surprise me. I might write about a Muslim woman in one novel, and perhaps it will be a very happy story, and in my next book, I might write about a handsome, gay professor in Norway. As long as it comes from our hearts, we can write about anything and everything.
De av er som har varit i Istanbul har förmodligen sett Topkapipalatset, vilket var de ottomanska sultanernas residens i över 400 år. I palatset, precis utanför bostäderna för favoritkonkubinerna, finns ett område som kallas Djinnernas samlingsplats. Det ligger mellan byggnaderna. Jag är fängslad av detta begrepp. Vi misstror vanligen de områden som faller mellan saker. Vi ser dem som sfären för övernaturliga varelser som djinnen, som består av rökfri eld och symboliserar det undanglidande. Men min poäng är kanske att undanglidande rymd är det författare och konstnärer behöver mest. När jag skriver skönlitteratur vårdar jag det undanglidande och föränderliga. Jag tycker om att inte veta vad som kommer att hända 10 sidor senare. Jag tycker om när mina karaktärer förvånar mig. Jag kanske skriver om en muslimsk kvinna i en roman, och kanske blir det en väldigt lycklig historia, och i min nästa bok kanske jag skriver om en stilig, homosexuell professor i Norge. Så länge det kommer ur våra hjärtan, kan vi skriva om vad som helst och allting.
Audre Lorde once said, "The white fathers taught us to say, 'I think, therefore I am.'" She suggested, "I feel, therefore I am free." I think it was a wonderful paradigm shift. And yet, why is it that, in creative writing courses today, the very first thing we teach students is "write what you know"? Perhaps that's not the right way to start at all. Imaginative literature is not necessarily about writing who we are or what we know or what our identity is about. We should teach young people and ourselves to expand our hearts and write what we can feel. We should get out of our cultural ghetto and go visit the next one and the next.
Audre Lourde sa en gång, "De vita fäderna lärde oss att säga, "Jag tänker, därför finns jag." Hon föreslog, "Jag känner, därför är jag fri." Jag tycker det var ett underbart paradigmskifte. Och ändå, varför är det så att, i dagens kreativa skrivarkurser, är det absolut första vi lär studenterna "skriv om det du känner till"? Kanske är det inte alls det rätta sättet att börja. Fantasifull litteratur handlar inte nödvändigtvis om att skriva de vi är eller det vi känner till eller vad vår identitet handlar om. Vi borde lära unga människor och oss själva att utvidga våra hjärtan och skriva det vi kan känna. Vi borde ta oss ur vårt kulturella ghetto och gå och besöka nästa och nästa.
In the end, stories move like whirling dervishes, drawing circles beyond circles. They connect all humanity, regardless of identity politics, and that is the good news. And I would like to finish with an old Sufi poem: "Come, let us be friends for once; let us make life easy on us; let us be lovers and loved ones; the earth shall be left to no one."
I slutänden rör sig historier som virvlande dervischer, som drar cirklar bortom cirklar. De sammanbinder all mänsklighet, oavsett identitetspolitik, och det är goda nyheter. Och jag skulle vilja avsluta med en gammal sufisk dikt: "Kom, låt oss vara vänner för en gångs skull; låt oss göra livet lätt för oss; låt oss vara älskare och älskade; jorden skall inte lämnas till någon."
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)