Most of us go through life trying to do our best at whatever we do, whether it's our job, family, school or anything else. I feel that way. I try my best. But some time ago, I came to a realization that I wasn't getting much better at the things I cared most about, whether it was being a husband or a friend or a professional or teammate, and I wasn't improving much at those things even though I was spending a lot of time working hard at them. I've since realized from conversations I've had and from research that this stagnation, despite hard work, turns out to be pretty common.
Många av oss går genom livet och försöker göra vårt bästa i allt vi gör oavsett om det gäller arbetet, familjen, skolan eller något annat. Jag också. Jag gör mitt bästa. Men för ett tag sedan, insåg jag att jag inte blev mycket bättre på det jag brydde mig mest om, oavsett om det gällde att vara någons make eller vän eller en yrkesmänniska eller lagkompis, och jag blev inte särskilt mycket bättre trots att jag lade ner mycket tid och jobbade hårt. Jag har sedan förstått utifrån samtal och från forskning att sådan här stagnation, trots hårt arbete, är ganska vanlig.
So I'd like to share with you some insights into why that is and what we can all do about it. What I've learned is that the most effective people and teams in any domain do something we can all emulate. They go through life deliberately alternating between two zones: the learning zone and the performance zone.
Därför vill jag dela några insikter varför det här sker och vad vi kan göra åt det. De mest effektiva människorna och teamen inom ett område gör något vi alla kan ta efter. Genom livet pendlar de medvetet mellan två förhållningssätt: inlärningszonen och utförandezonen.
The learning zone is when our goal is to improve. Then we do activities designed for improvement, concentrating on what we haven't mastered yet, which means we have to expect to make mistakes, knowing that we will learn from them. That is very different from what we do when we're in our performance zone, which is when our goal is to do something as best as we can, to execute. Then we concentrate on what we have already mastered and we try to minimize mistakes.
Inlärningszonen är när vårt mål är att bli bättre. Då genomför vi aktiviteter utformade för förbättring, koncentrerade på det vi ännu inte bemästrar, vilket betyder att vi förväntar oss att göra fel, medvetna om att vi lär oss från dem. Det är mycket annorlunda mot det vi gör i utförandezonen, där målet är att göra någonting så bra vi kan, att verkställa. Då koncentrerar vi oss på det vi redan bemästrar och försöker minimera misstagen.
Both of these zones should be part of our lives, but being clear about when we want to be in each of them, with what goal, focus and expectations, helps us better perform and better improve. The performance zone maximizes our immediate performance, while the learning zone maximizes our growth and our future performance. The reason many of us don't improve much despite our hard work is that we tend to spend almost all of our time in the performance zone. This hinders our growth, and ironically, over the long term, also our performance.
Båda dessa zoner bör vara en del av våra liv, men att vi är medvetna om när vi vill vara i var och en av dem, med vilka mål, fokus och förväntningar, hjälper oss både att prestera och bli bättre. Utförandezonen maximerar våra omedelbara resultat, och inlärningszonen vår utveckling och framtida prestation. Skälet till att många av oss inte utvecklas trots vårt hårda arbete är att vi tenderar att lägga nästan all vår tid i utförandezonen. Det hindrar vår utveckling, och ironiskt nog, på lång sikt, också vår prestation.
So what does the learning zone look like? Take Demosthenes, a political leader and the greatest orator and lawyer in ancient Greece. To become great, he didn't spend all his time just being an orator or a lawyer, which would be his performance zone. But instead, he did activities designed for improvement. Of course, he studied a lot. He studied law and philosophy with guidance from mentors, but he also realized that being a lawyer involved persuading other people, so he also studied great speeches and acting. To get rid of an odd habit he had of involuntarily lifting his shoulder, he practiced his speeches in front of a mirror, and he suspended a sword from the ceiling so that if he raised his shoulder, it would hurt.
Så hur ser inlärningszonen ut? Ta till exempel Demosthenes, statsman och största oratorn och advokaten i det antika Grekland. För att bli duktig tillbringade han inte all sin tid enbart med att vara orator och advokat, vilket skulle varit hans utförandezon. Istället utförde han aktiviteter för att bli bättre. Självklart studerade han. Han studerade juridik och filosofi vägledd av mentorer, men han insåg också att advokatrollen innebar att övertyga andra människor, så han studerade också berömda tal och skådespeleri. För att bli kvitt den dåliga vanan att ofrivilligt rycka i axlarna, övade han på sina tal framför spegeln, där han hade ett svärd hängande från taket så om han lyfte på axlarna, skulle det göra ont.
(Laughter)
(Skratt)
To speak more clearly despite a lisp, he went through his speeches with stones in his mouth. He built an underground room where he could practice without interruptions and not disturb other people. And since courts at the time were very noisy, he also practiced by the ocean, projecting his voice above the roar of the waves.
För att tala tydligare trots sin läspning, övade han på sina tal med stenar i munnen. Han byggde ett källarrum där han kunde öva utan avbrott och utan att störa andra. Då domstolar vid den tiden var stökiga, övade han också vid havet, för att få sin röst att överrösta vågorna.
His activities in the learning zone were very different from his activities in court, his performance zone. In the learning zone, he did what Dr. Anders Ericsson calls deliberate practice. This involves breaking down abilities into component skills, being clear about what subskill we're working to improve, like keeping our shoulders down, giving full concentration to a high level of challenge outside our comfort zone, just beyond what we can currently do, using frequent feedback with repetition and adjustments, and ideally engaging the guidance of a skilled coach, because activities designed for improvement are domain-specific, and great teachers and coaches know what those activities are and can also give us expert feedback. It is this type of practice in the learning zone which leads to substantial improvement, not just time on task performing. For example, research shows that after the first couple of years working in a profession, performance usually plateaus. This has been shown to be true in teaching, general medicine, nursing and other fields, and it happens because once we think we have become good enough, adequate, then we stop spending time in the learning zone. We focus all our time on just doing our job, performing, which turns out not to be a great way to improve. But the people who continue to spend time in the learning zone do continue to always improve. The best salespeople at least once a week do activities with the goal of improvement. They read to extend their knowledge, consult with colleagues or domain experts, try out new strategies, solicit feedback and reflect. The best chess players spend a lot of time not playing games of chess, which would be their performance zone, but trying to predict the moves grand masters made and analyzing them. Each of us has probably spent many, many, many hours typing on a computer without getting faster, but if we spent 10 to 20 minutes each day fully concentrating on typing 10 to 20 percent faster than our current reliable speed, we would get faster, especially if we also identified what mistakes we're making and practiced typing those words. That's deliberate practice.
Hans aktiviteter i inlärningzonen skiljde sig mycket från aktiviteterna i domstolen, hans utförandezon. I inlärningszonen gjorde han det Dr. Anders Ericsson kallar medvetna övningar. Det innefattar att bryta ner kompetensen i delmoment, och klargöra vilka förmågor vi arbetar med att förbättra, som att hålla ner axlarna, och ha fullt fokus på en svår utmaning utanför vår bekvämlighetszon, precis över gränsen för vad vi klarar, och använda ständig återkoppling, repetera och justera, och i idealfallet få vägledning av en skicklig coach, eftersom aktiviteter för förbättring är områdesspecifika, och duktiga lärare och coacher vet vad som behöver göras och kan också ge oss expertråd. Det är den här typen av övningar i inlärningszonen som leder till hållbar förbättring, inte bara tidsreducering. Till exempel visar studier att efter de första åren i ett yrke, planar prestationen vanligtvis ut. Det här har visat sig stämma för undervisning, allmän medicin, omvårdnad och andra områden, och det sker för att vi tycker att vi har blivit tillräckligt bra, tillräckligt duktiga, och vi slutar då lägga tid i inlärningszonen. Vi fokuserar all tid på att göra vårt jobb, att verkställa, vilket inte är så bra för att bli bättre. Men de som fortsätter att lägga tid i inlärningszonen fortsätter att ständigt bli bättre. De bästa säljarna gör övningar minst en gång i veckan med målet att förbättras. De läser för att få mer kunskap, samtalar med kollegor eller ämnesexperter, testar nya strategier, ber om feedback och reflekterar. De bästa schackspelarna lägger mycket tid, inte på att spela schack, vilket vore i deras utförandezon, utan med att analysera drag stora mästare gjort. Var och en av oss har säkerligen spenderat många, många, många timmar med att skriva på en dator utan att bli snabbare, men om vi lade 10 till 20 minuter varje dag helt koncentrerade på att skriva 10 till 20 procent snabbare än vår nuvarande hastighet, skulle vi bli snabbare, i synnerhet om vi också lade märke till vilka fel vi gjorde och övade på att skriva just de orden. Det är målmedveten träning.
In what other parts of our lives, perhaps that we care more about, are we working hard but not improving much because we're always in the performance zone? Now, this is not to say that the performance zone has no value. It very much does. When I needed a knee surgery, I didn't tell the surgeon, "Poke around in there and focus on what you don't know."
I vilka andra delar av livet, kanske de vi bryr oss mest om, jobbar vi hårt utan att bli så mycket bättre för att vi alltid är i utförandezonen? Jag menar inte att utförandezonen inte har något värde. Den har stort värde. När jag behövde en knäoperation, sade jag inte, "Peta runt i knät och fokusera på det du inte kan."
(Laughter)
(Skratt)
"We'll learn from your mistakes!" I looked for a surgeon who I felt would do a good job, and I wanted her to do a good job. Being in the performance zone allows us to get things done as best as we can. It can also be motivating, and it provides us with information to identify what to focus on next when we go back to the learning zone. So the way to high performance is to alternate between the learning zone and the performance zone, purposefully building our skills in the learning zone, then applying those skills in the performance zone.
"Vi lär oss av dina misstag!" Jag ville ha en kirurg som jag trodde kunde göra ett bra jobb, och ville att hon skulle göra lyckas. Att vara i utförandezonen tillåter oss att utföra saker så bra vi kan. Det är också motiverande, och det ger oss kunskap så att vi kan hitta nästa steg att fokusera på när vi går tillbaka till inlärningszonen. Så vägen till hög prestation är att pendla mellan inlärnings- och utförandezonen, och medvetet öka vår kompetens i inlärningszonen, för att kunna använda den i utförandezonen.
When Beyoncé is on tour, during the concert, she's in her performance zone, but every night when she gets back to the hotel room, she goes right back into her learning zone. She watches a video of the show that just ended. She identifies opportunities for improvement, for herself, her dancers and her camera staff. And the next morning, everyone receives pages of notes with what to adjust, which they then work on during the day before the next performance. It's a spiral to ever-increasing capabilities, but we need to know when we seek to learn, and when we seek to perform, and while we want to spend time doing both, the more time we spend in the learning zone, the more we'll improve.
När Beyoncé är på turné, är hon i sin utförandezon under konserten, men varje kväll tillbaka på hotellrummet, går hon direkt in i sin inlärningszon. Hon tittar på videon från showen hon just avslutat. Hon hittar möjligheter till förbättring, för sig själv, dansarna och kamerapersonalen. Och nästa morgon får alla noteringar om vad som ska justeras, som de sedan arbetar med under dagen, innan nästa föreställning. Det är en spiral till ständigt växande förmåga, men vi måste veta när vi jobbar för att lära eller för att utföra, och eftersom vi vill lägga tid på båda, ju mer tid vi använder i inlärningszonen, desto bättre blir vi.
So how can we spend more time in the learning zone? First, we must believe and understand that we can improve, what we call a growth mindset. Second, we must want to improve at that particular skill. There has to be a purpose we care about, because it takes time and effort. Third, we must have an idea about how to improve, what we can do to improve, not how I used to practice the guitar as a teenager, performing songs over and over again, but doing deliberate practice. And fourth, we must be in a low-stakes situation, because if mistakes are to be expected, then the consequence of making them must not be catastrophic, or even very significant. A tightrope walker doesn't practice new tricks without a net underneath, and an athlete wouldn't set out to first try a new move during a championship match.
Hur kan vi tillbringa mer tid i inlärningszonen? Först, vi måste tro på och förstå att vi kan utvecklas, att vi har utvecklande tankesätt. För det andra, vi måste vilja förbättra den specifika förmågan. Det måste finnas ett skäl, eftersom det kräver tid och ansträngning. För det tredje, vi måste ha en idé om hur vi kan förbättras, vad vi kan göra för att utvecklas, inte hur jag övade gitarr som tonåring, spelandes samma sång om och om igen, utan att öva målmedvetet. För det fjärde, vi måste börja med små insatser, för om vi kan räkna med att göra misstag, får inte konsekvenserna bli katastrofala, eller ens allvarliga. En lindansare övar inte på nya trick utan skyddsnät, och en idrottare skulle inte testa en ny teknik under en mästerskapstävling.
One reason that in our lives we spend so much time in the performance zone is that our environments often are, unnecessarily, high stakes. We create social risks for one another, even in schools which are supposed to be all about learning, and I'm not talking about standardized tests. I mean that every minute of every day, many students in elementary schools through colleges feel that if they make a mistake, others will think less of them. No wonder they're always stressed out and not taking the risks necessary for learning. But they learn that mistakes are undesirable inadvertently when teachers or parents are eager to hear just correct answers and reject mistakes rather than welcome and examine them to learn from them, or when we look for narrow responses rather than encourage more exploratory thinking that we can all learn from. When all homework or student work has a number or a letter on it, and counts towards a final grade, rather than being used for practice, mistakes, feedback and revision, we send the message that school is a performance zone.
En anledning till att vi lägger så mycket tid i utförandezonen är att vår omgivning ofta är onödigt krävande. Vi skapar sociala risker för varandra, och även i skolan som ju förväntas handla om lärande, och jag pratar inte om standardprov. Jag menar att i varje stund under dagen känner många elever från grundskola till gymnasium att om de gör ett misstag, kommer andra att tro att de inte kan. Inte konstigt att de är sönderstressade och inte tar de risker som är nödvändiga för att lära. De lär sig att misstag är oönskade, slarv, när lärare och föräldrar är angelägna att bara höra korrekta svar och avvisar misstag istället för att se dem som något bra för att lära av dem, eller när vi söker nära samband istället för att uppmuntra kreativt tänkande som vi alla kan lära oss av. När allt arbete i skolan poängsätts, och räknas in i betyget, istället för att användas som övning, misstag, återkoppling och reflektion, skickar vi signalen att skolan är en utförandezon.
The same is true in our workplaces. In the companies I consult with, I often see flawless execution cultures which leaders foster to encourage great work. But that leads employees to stay within what they know and not try new things, so companies struggle to innovate and improve, and they fall behind.
Det här gäller även våra arbetsplatser. I de företag jag jobbar med, ser jag ofta fläckfria utförandekulturer där cheferna främjar och uppmuntrar väl utfört arbete. Det leder till att medarbetarna är kvar i det de kan och provar inget nytt, så företagen kämpar för att utvecklas, men de halkar efter.
We can create more spaces for growth by starting conversations with one another about when we want to be in each zone. What do we want to get better at and how? And when do we want to execute and minimize mistakes? That way, we gain clarity about what success is, when, and how to best support one another.
Vi kan skapa större utrymme för utveckling genom att prata med varandra kring när vi vill vara i respektive zon. Vad vill vi bli bättre på och hur? När vill vi verkställa och minimera misstag? På så vis når vi tydlighet kring vad framgång är, när, och hur vi bäst stöttar varandra.
But what if we find ourselves in a chronic high-stakes setting and we feel we can't start those conversations yet? Then here are three things that we can still do as individuals. First, we can create low-stakes islands in an otherwise high-stakes sea. These are spaces where mistakes have little consequence. For example, we might find a mentor or a trusted colleague with whom we can exchange ideas or have vulnerable conversations or even role-play. Or we can ask for feedback-oriented meetings as projects progress. Or we can set aside time to read or watch videos or take online courses. Those are just some examples. Second, we can execute and perform as we're expected, but then reflect on what we could do better next time, like Beyoncé does, and we can observe and emulate experts. The observation, reflection and adjustment is a learning zone. And finally, we can lead and lower the stakes for others by sharing what we want to get better at, by asking questions about what we don't know, by soliciting feedback and by sharing our mistakes and what we've learned from them, so that others can feel safe to do the same.
Men om vi befinner oss i en miljö av ständigt höga krav och känner att vi inte kan påbörja diskussionerna, än? Då finns det tre saker vi kan göra som individer. Ett, vi kan skapa en miljö med lägre krav i en i övrigt kravfylld miljö. Det här är miljöer där misstag får små konsekvenser. Vi kanske hittar en mentor eller kollega vi har förtroende för med vilken vi kan utbyta idéer och ha känsliga samtal eller till och med rollspel. Eller kan vi be om återkoppling under projektets gång. Eller kan vi avsätta tid för att läsa, se videos eller ta online-kurser. Det är bara några exempel. Två, vi kan verkställa och utföra som det förväntas av oss, men reflektera över hur vi kan lyckas bättre nästa gång, som Beyoncé gör, och vi kan observera experter. Observation, reflektion och förändring är en inlärningszon. Tre, slutligen kan vi leda och minska kraven på andra genom att tala om vad vi vill förbättra genom att ställa frågor kring det vi inte kan, genom att be om feedback och prata om våra misstag och vad vi lärt oss av dem, så att andra är trygga i att göra likadant.
Real confidence is about modeling ongoing learning. What if, instead of spending our lives doing, doing, doing, performing, performing, performing, we spent more time exploring, asking, listening, experimenting, reflecting, striving and becoming? What if we each always had something we were working to improve? What if we created more low-stakes islands and waters? And what if we got clear, within ourselves and with our teammates, about when we seek to learn and when we seek to perform, so that our efforts can become more consequential, our improvement never-ending and our best even better?
Äkta självförtroende är att skapa sin egen ständiga lärprocess. Vad skulle hända om, istället för att ägna livet åt att utföra, utföra, utföra, prestera, prestera, prestera, vi skulle ägna mer tid till att utforska, fråga, lyssna, experimentera, reflektera, kämpa och utvecklas? Tänk om var och en av oss hade någonting vi jobbade med att förbättra? Tänk om vi skapade miljöer som tillät misslyckanden? Eller om vi tydliggjorde, både inför oss själva och kollegor, om när vi strävar efter att lära och när vi strävar efter att utföra, så att våra ansträngningar kan bli mer betydelsefulla, vår utveckling aldrig stannar upp och vårt bästa blir ännu bättre?
Thank you.
Tack.