You can ask anyone you want, and they will tell you that they are sick and tired of fighting for justice. People of color and members of the LGBT community are tired of carrying the burden of speaking up and stepping up even when they're being silenced and pushed back down. And white allies and cis allies are tired, too. Tired of being told they're doing it wrong or that it isn't even their place to show up at all. This fatigue is impacting all of us. And in fact, I believe we won't succeed until we approach justice in a new way.
Du kan fråga vem du vill, och de kommer säga dig att de är urless på att kämpa för rättvisa. Färgade och medlemmar i HBT-samhället är trötta på att känna pressen att säga ifrån och att stå på sig även när de blir nedtystade och nedtryckta. Och vita allierade och cis-allierade är också trötta. Trötta på att få höra att de gör det på fel sätt eller att det inte ens angår dem att säga till överhuvudtaget. Den här tröttheten påverkar oss alla. Och faktum är att jag tror att vi inte kommer lyckas förrän vi ser på rättvisa på ett nytt sätt.
I grew up in the middle of the civil rights movement in the segregated South. As a five-year-old girl, I was very interested in ballet. It seemed to be the five-year-old-girl thing to do in the 1960s. My mother took me to a ballet school. You know, the kind of school that had teachers that talked about your gifts and talents knowing that you'd never be a ballerina.
Jag växte upp mitt under medborgarrättsrörelsen i det segregerade södern. Som femårig flicka var jag väldigt intresserad av balett. Det verkade vara femårig-flicka-grejen på 60-talet. Min mamma tog mig till en balettskola. Du vet, den sortens skola som har lärare som pratar om din begåvning och talang men vet att du aldrig blir nån ballerina.
(Laughter)
(Skratt)
When we arrived, they said nicely that they "did not accept Negroes." We got back in the car as if we were just leaving a grocery store that was out of orange juice. We said nothing ... just drove to the next ballet school. They said, "We don't accept Negroes."
När vi var framme sade de snällt att de "inte tar emot negrer". Vi satte oss i bilen igen som om vi just skulle lämna en affär som hade slut på apelsinjuice. Vi sade ingenting ... Vi bara körde till nästa balettskola. De sade: "Vi tar inte emot negrer".
Well, I was confused. And I asked my mother why they didn't want me. And she said, "Well, they're just not smart enough to accept you right now, and they don't know how excellent you are."
Jag var förvirrad. Och jag frågade min mamma varför de inte ville ha mig. Och hon sade: "De är inte smarta nog att ta emot dig just nu och de vet inte hur fantastisk du är".
(Cheers)
(Jubel)
(Applause and cheers)
(Applåder och jubel)
Well, I didn't know what that meant.
Tja, jag förstod inte vad det betydde.
(Laughter)
(Skratt)
But I was sure it wasn't good, because I could see it in my mother's eyes. She was angry, and it looked like she was on the verge of tears. Well, I decided right then and right there that ballet was dumb.
Men jag visste att det inte var bra, för jag kunde se det i min mammas ögon. Hon var arg, och det såg ut som om hon var på gränsen till tårar. Jag bestämde mig just där och då för att balett var dumt.
(Laughter)
(Skratt)
You know, I had lots of experiences like that along the way, but as I got older, I started to get angry. And not just angry at the outright racism and injustice. I was angry at people that stood by and didn't say anything. Like, why didn't the white parents in that ballet school say "Uh, that's wrong. Let that little girl dance." Or why --
Jag hade många sådana upplevelser längs vägen, men när jag blev äldre började jag bli arg. Och inte bara arg på den öppna rasismen och orättvisan. Jag var arg på folk som stod där och inte sade någonting. Varför sade inte de vita föräldrarna på den där balettskolan: "Eh, det där är fel. Låt den lilla flickan dansa". Eller varför –
(Applause)
(Applåder)
Why didn't the white patrons in the segregated restaurants say "Hey, that's not right. Let that family eat." Well, it didn't take me long to realize that racial injustice wasn't the only place that people in the majority were staying quiet. When I'd sit in church and hear some homophobic comment being disguised as something scriptural, I'd say, "I'm sorry, why aren't the heterosexual churchgoers disrupting this nonsense?"
Varför sa inte de vita stamgästerna på de segregerade restaurangerna: "Hallå, det där är inte rätt. Låt den där familjen äta." Det tog mig inte lång tid att förstå att rasistisk orättvisa inte var det enda stället där folk i majoriteten förblev tysta. När jag satt i kyrkan och hörde någon homofobisk kommentar förklädd till något bibliskt sade jag: "Ursäkta, varför avbryter inte de heterosexuella kyrkobesökarna den här smörjan?"
(Applause)
(Applåder)
Or ... in a room filled with boomers and Gen-Xers who started degrading their millennial colleagues as being spoiled, lazy and overconfident, I'd say, "I'm sorry, why isn't someone my age saying 'stop stereotyping?'"
Eller ... i ett rum fyllt av babyboomare och Generation X som började nedvärdera sina milleniekollegor som bortskämda, lata och arroganta, sade jag: "Ursäkta, varför säger ingen i min ålder 'sluta generalisera?'"
(Audience) Yes!
(Publik) Ja!
(Applause)
(Applåder)
I was used to standing up on issues like this, but why wasn't everyone else?
Jag var van att stå upp kring den här sortens frågor, men varför var inte alla andra det?
My fifth grade teacher, Mrs. McFarland, taught me that justice requires an accomplice. Not just anyone will do. She said we need unlikely allies if we want to see real change happen. And for those of us experiencing injustice up front, we need to be willing to accept the help, because when we don't, change takes too long.
Min lärare i femte klass, mrs McFarland, lärde mig att rättvisa kräver en inblandad. Inte vem som helst duger. Hon sade att vi behöver oväntade allierade om vi vill se riktig förändring äga rum. Och till oss som upplever orättvisa öppet: Vi behöver vara villiga att ta emot hjälpen, för när vi inte gör det tar förändring för lång tid.
I mean, imagine if heterosexual and gay people had not come together under the banner of marriage equality. Or what if President Kennedy just wasn't interested in the civil rights movement? Most of our major movements in this country might have been delayed or even dead if it weren't for the presence of unlikely allies. When the same people speak up in the same ways they've always spoken up, the most we'll ever get are the same results over and over again.
Tänk er om hetero- och homosexuella inte hade enats under fanan för äktenskapsjämställdhet. Eller tänk om president Kennedy inte var så intresserad av medborgarrättsrörelsen? De flesta av vårt lands största rörelser kanske hade försenats eller till och med dött ut om det inte vore för oväntade allierades närvaro. När samma personer säger ifrån på samma sätt som de alltid sagt ifrån är samma resultat det mesta vi kan uppnå, om och om igen.
You know, allies often stand on the sidelines waiting to be called up. But what if unlikely allies led out in front of issues? Like ... what if Black and Native American people stood in front of immigration issues?
Allierade står ofta vid sidan och väntar på att bli uppropade. Men tänk om oväntade allierade tog ledningen och förde frågor framåt? Som ... Tänk om svarta och inhemska amerikaner tog ledningen kring invandringsfrågor?
(Applause)
(Applåder)
Or what if white people led the charge to end racism?
Eller tänk om vita människor ledde kampen för att avsluta rasism?
(Applause and cheers)
(Applåder och jubel)
Or ... what if men led the charge on pay equity for women?
Eller ... Tänk om män tog ledningen kring lika lön för kvinnor?
(Applause and cheers)
(Applåder och jubel)
Or ... what if heterosexual people stood in front of LGBTQ issues?
Eller ... Tänk om heterosexuella tog ledningen kring HBTQ-frågor?
(Applause and cheers)
(Applåder och jubel)
And what if able-bodied people advocated for people living with disabilities?
Och tänk om fysiskt kapabla människor förespråkade för människor med handikapp?
(Applause and cheers)
(Applåder och jubel)
You know, we can stand up for issues, weigh in and advocate even when it seems like the issue has nothing to do with us. And actually, those are the issues that are most compelling. And sure, people will have no idea why you are there, but that's why those of us facing injustice must be willing to accept the help. You know, we have to fight injustice with a consciousness of grace. When white guys stand up to fight for the liberation of Black and Brown people, Black and Brown people will have to be willing to accept their help. And I know that's complicated, but this is collective work and it requires everyone to be all in.
Vi kan stå upp för frågor, föreslå och förespråka även när det verkar som att frågan inte har med oss att göra. Och faktiskt så är det de frågorna som är mest intressanta. Och visst, folk kommer inte ha en aning om varför du är där, men det är därför dem av oss som möter orättvisa måste vara villiga att ta emot hjälpen. Vi måste bekämpa orättvisa med ett taktfullt medvetande. När vita står upp för att kämpa för svarta och mörkhyades frigörelse, måste svarta och mörkhyade vara villiga att ta emot deras hjälp. Och jag vet att det är komplicerat, men det här är ett gemensamt arbete och det krävs att alla går all-in.
One day when I was at kindergarten, our teacher introduced us to this beautiful, tall, white lady named Miss Ann. I thought she was the prettiest white lady I'd ever seen. Well, if I can be honest with you, I think it was the first time we'd ever seen a white lady in our school ever.
En dag när jag var på dagis presenterade vår lärare oss för en vacker, lång, vit dam som hette fröken Ann. Jag tyckte att hon var den vackraste vita damen någonsin. Tja, om jag ska vara ärlig så var det första gången någonsin vi såg en vit dam i vår skola.
(Laughter)
(Skratt)
Miss Ann stood in front of us, and she said she was going to start teaching ballet classes right there are our school and that she was proud to be our dance teacher. It was unreal. All of a sudden -- (sings) I didn't think ballet was dumb anymore.
Fröken Ann stod framför oss, och hon sade att hon skulle börja ge balettklasser just på vår skola, och att hon var stolt över att vara vår danslärare. Det var overkligt. Och plötsligt – (sjunger) tyckte jag inte att balett var dumt längre.
(Laughter)
(Skratt)
You see, what I know now is Miss Ann was fully aware that the white ballet schools would not accept Black girls. She was incensed by that. So she came to the Black neighborhood to start teaching the dance classes herself. And you know, it took love and courage for her to do that.
Ni förstår, vad jag nu vet är att fröken Ann var helt medveten att de vita balettskolorna inte tog emot svarta flickor. Hon var förargad över det. Så hon kom till den svarta stadsdelen för att själv börja leda danslektionerna. Och det krävdes kärlek och mod av henne för att göra så.
(Applause)
(Applåder)
And where there was no justice, she just built it. We all survived, because we stood on the shoulders of our Black ancestors. We all thrived, because Miss Ann was an unlikely ally.
Och där tidigare ingen rättvisa fanns, hade hon just skapat det. Vi alla överlevde, för att vi stod på våra svarta förfäders axlar. Vi alla frodades, för att fröken Ann var en oväntad allierad.
You know, when you add your voice and your actions to situations that you don't think involve you, you actually inspire others to do the same. Miss Ann inspired me to always be on the lookout for situations that weren't about me but where I saw injustice and inequality happening anyway. I hope she inspires you, too, because to win the fight for equity we will all need to speak up and stand up. We will all need to do that. And we will all need to do that even when it's hard and even when we feel out of place, because it is your place, and it is our place. Justice counts on all of us.
När du väger in din röst och dina handlingar till situationer som du inte tror involverar dig så inspirerar du faktiskt andra att göra samma sak. Fröken Ann inspirerade mig att alltid hålla utkik efter situationer som inte handlade om mig men där jag såg orättvisa och ojämställdhet hända ändå. Jag hoppas att hon inspirerar dig också, därför, för att vinna kampen för rättvisa kommer vi alla behöva säga ifrån, och stå upp, vi kommer alla behöva göra det. Och vi kommer alla behöva göra det även när det är svårt och även när vi känner oss felplacerade, för det är er plats, och det är vår plats. Rättvisan räknar med oss alla.
Thank you.
Tack.
(Applause and cheers)
(Applåder och jubel)