I had a fire nine days ago. My archive: 175 films, my 16-millimeter negative, all my books, my dad's books, my photographs. I'd collected -- I was a collector, major, big-time. It's gone. I just looked at it, and I didn't know what to do. I mean, this was -- was I my things? I always live in the present -- I love the present.
Det brann hos mig för nio dagar sen. Mitt arkiv: 175 filmer, mina 16-millimeternegativ, alla mina böcker, min pappas böcker, fotografier som jag hade samlat, jag samlade på allt, det är borta. Jag tittade på det, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det här var ju, var jag mina saker? Jag lever alltid i nuet – jag älskar nuet.
I cherish the future. And I was taught some strange thing as a kid, like, you've got to make something good out of something bad. You've got to make something good out of something bad. This was bad! Man, I was -- I cough. I was sick. That's my camera lens. The first one -- the one I shot my Bob Dylan film with 35 years ago. That's my feature film. "King, Murray" won Cannes Film Festival 1970 -- the only print I had. That's my papers.
Jag omhuldar framtiden. Som barn lärde jag mig några konstiga saker, som att man måste göra något bra av det dåliga. Man måste göra något bra av det dåliga. Det här var dåligt! Jag var, jag hostar. Jag blev sjuk. Det där är min första kameralins, den jag filmade min Bob Dylan-film för 35 år sedan. Det där är min långfilm. "King, Murray", den vann på filmfestivalen i Cannes 1970, det där var den enda utgåvan jag hade. Där är mina papper.
That was in minutes -- 20 minutes. Epiphany hit me. Something hit me. "You've got to make something good out of something bad," I started to say to my friends, neighbors, my sister. By the way, that's "Sputnik." I ran it last year. "Sputnik" was downtown, the negative. It wasn't touched. These are some pieces of things I used in my Sputnik feature film, which opens in New York in two weeks downtown. I called my sister. I called my neighbors. I said, "Come dig." That's me at my desk. That was a desk took 40-some years to build. You know -- all the stuff. That's my daughter, Jean. She came. She's a nurse in San Francisco.
Det tog bara 20 minuter. Jag fick en uppenbarelse. Något slog mig. "Man måste göra något bra av det dåliga", började jag säga till vänner, grannar, min syster. Det där är förresten "Sputnik" som jag gjorde förra året. Negativet var i stan och brann inte upp. Här är några delar av saker som jag använde i Sputnik-filmen, som har premiär i New York om två veckor i stan. Jag ringde min syster och grannarna och sa: "Kom och gräv." Där är jag vid skrivbordet. Skrivbordet tog ungefär 40 år att bygga. Alla saker. Där är min dotter Jean. Hon kom. Hon är sjuksköterska i San Francisco.
"Dig it up," I said. "Pieces. I want pieces. Bits and pieces." I came up with this idea: a life of bits and pieces, which I'm just starting to work on -- my next project. That's my sister. She took care of pictures, because I was a big collector of snapshot photography that I believed said a lot. And those are some of the pictures that -- something was good about the burnt pictures. I didn't know. I looked at that -- I said, "Wow, is that better than the --" That's my proposal on Jimmy Doolittle. I made that movie for television. It's the only copy I had. Pieces of it. Idea about women.
"Gräv upp det", sa jag. "Bitar." "Jag vill ha bitar. Småbitar." Jag fick en idé: ett liv i småbitar, som jag precis börjat jobba med, mitt nya projekt. Det där är min syster. Hon tog hand om bilderna, jag samlade på fotografier som jag tyckte sa mycket. Och där är några av bilderna som, det var något bra med de brända bilderna. Jag visste inte det. Jag tittade på den här, och sa: "Wow, är det bättre än ..." Det där är mitt förslag till Jimmy Doolittle. En film jag gjorde för TV. Det är den enda kopia jag hade. Bitar av den. Idé om kvinnor.
So I started to say, "Hey, man, you are too much! You could cry about this." I really didn't. I just instead said, "I'm going to make something out of it, and maybe next year ... " And I appreciate this moment to come up on this stage with so many people who've already given me so much solace, and just say to TEDsters: I'm proud of me. That I take something bad, I turn it, and I'm going to make something good out of this, all these pieces. That's Arthur Leipzig's original photograph I loved. I was a big record collector -- the records didn't make it. Boy, I tell you, film burns. Film burns. I mean, this was 16-millimeter safety film. The negatives are gone.
Så jag började säga: "Kom igen, du är knäpp." "Du kunde gråta över det här." Jag gjorde faktiskt inte det. Istället sa jag: "Jag ska göra något av det här, och kanske nästa år ..." Och jag uppskattar det här tillfället, att komma upp på den här scenen med så mycket folk, som redan har givit mig så mycket tröst, och säga till TED-are: Jag är stolt över mig sjäv. Att jag tar något dåligt, vänder på det, och jag tänker göra något bra av det här, alla de här bitarna. Det är ett originalfoto av Arthur Leipzig som jag älskade. Jag samlade på skivor, skivorna klarade sig inte. Jag säger bara det, film brinner, film brinner. Det här var 16-millimeters acetatfilm. Negativen är borta.
That's my father's letter to me, telling me to marry the woman I first married when I was 20. That's my daughter and me. She's still there. She's there this morning, actually. That's my house. My family's living in the Hilton Hotel in Scotts Valley. That's my wife, Heidi, who didn't take it as well as I did. My children, Davey and Henry. My son, Davey, in the hotel two nights ago.
Det där är ett brev från min far där han skriver, att jag ska gifta mig med kvinnan jag gifte mig med när jag var 20. Där är min dotter och jag. Hon är där fortfarande. Hon är faktiskt där nu på förmiddagen. Där är mitt hus. Min familj bor på Hilton i Scotts Valley. Där är min fru, Heidi, som inte tog det lika bra som jag. Mina barn, Davey och Henry. Min son Davey på hotellet i förrgår.
So, my message to you folks, from my three minutes, is that I appreciate the chance to share this with you. I will be back. I love being at TED. I came to live it, and I am living it. That's my view from my window outside of Santa Cruz, in Bonny Doon, just 35 miles from here. Thank you everybody.
Så det jag vill säga till er, under tre minuter, är att jag uppskattar tillfället, att dela det här med er. Jag kommer tillbaka. Jag älskar TED. Jag kom för att leva och jag lever. Där är utsikten från mitt fönster utanför Santa Cruz i Bonny Doon, 55 mil härifrån. Tack allesammans.
(Applause)
(Applåder)