How often do we hear that people just don't care? How many times have you been told that real, substantial change isn't possible because most people are too selfish, too stupid or too lazy to try to make a difference in their community? I propose to you today that apathy as we think we know it doesn't actually exist; but rather, that people do care, but that we live in a world that actively discourages engagement by constantly putting obstacles and barriers in our way.
Hur ofta hör vi inte att människor inte orkar bry sig? Hur många gånger har du hört sägas att verklig, betydande förändring inte är möjlig eftersom de flesta är för egoistiska, för korkade eller för lata för att försöka påverka samhället? Jag menar att apati som vi uppfattar den inte finns egentligen, utan folk bryr sig, men att vi lever i en värld som aktivt motverkar människors engagemang genom att konstant sätta hinder och barriärer i vår väg.
I'll give you some examples of what I mean. Let's start with city hall. You ever see one of these before? This is a newspaper ad. It's a notice of a zoning application change for a new office building so the neighborhood knows what's happening. As you can see, it's impossible to read. You need to get halfway down to even find out which address they're talking about, and then further down, in tiny 10-point font, to find out how to actually get involved. Imagine if the private sector advertised in the same way -- if Nike wanted to sell a pair of shoes --
Jag ska ge er ett par exempel på vad jag menar. Låt oss börja med stadshuset. Har ni sett något sånt här förr? Det är en tidningsreklam. Det är en kungörelse om ett företags bygglovsansökan för att informera om vad som sker. Som ni ser är den oläslig. Man måste läsa halvvägs för att ens kunna se vilken adress det rör sig om, och ännu längre ner, i det finstilta för att få reda på hur man kan engagera sig. Tänk er att den privata sektorn skulle göra likadant -- om Nike skulle vilja sälja ett par skor
(Laughter)
och sätta in en sån här annons i en tidning.
And put an ad in the paper like that.
(Applause)
(Applåder)
Now, that would never happen. You'll never see an ad like that, because Nike actually wants you to buy their shoes, whereas the city of Toronto clearly doesn't want you involved with the planning process, otherwise their ads would look something like this, with all the information laid out clearly. As long as the city's putting out notices like this to try to get people engaged, then of course people aren't going to be engaged. But that's not apathy; that's intentional exclusion.
Det skulle aldrig hända. Vi kommer aldrig få se en liknande reklam eftersom Nike vill faktiskt att du köper deras skor. Medan staden Toronto uppenbarligen inte vill att du engagerar dig i planeringen, annars skulle deras annonser se ut ungefär såhär -- med all information lättläst och tydlig. Så länge kommunerna använder sådana här annonser för att få folk engagerade så kommer, såklart, folk inte att engagera sig. Men det rör sig inte om apati det är ett medvetet uteslutande.
Public space.
Offentliga rum.
(Applause)
(Applåder)
The manner in which we mistreat our public spaces is a huge obstacle towards any type of progressive political change, because we've essentially put a price tag on freedom of expression. Whoever has the most money gets the loudest voice, dominating the visual and mental environment. The problem with this model is there are some amazing messages that need to be said, that aren't profitable to say. So you're never going to see them on a billboard.
Det sätt vi misshandlar våra offentliga rum på är ett stort hinder mot all slags progressiv politisk förändring. Eftersom att vi i grund och botten har satt en prislapp på yttrandefriheten. Den som har mest pengar får dominera den visuella och mentala miljön. Problemet med de här modellen är att det finns fantastiska budskap som måste föras fram men som inte är lönsamma att föra fram. Ni kommer alltså aldrig se dem på en reklamaffisch.
The media plays an important role in developing our relationship with political change, mainly by ignoring politics and focusing on celebrities and scandals, but even when they do talk about important political issues, they do it in a way that I feel discourages engagement. I'll give you an example. The "Now" magazine from last week: progressive, downtown weekly in Toronto. This is the cover story. It's an article about a theater performance, and it starts with basic information about where it is, in case you actually want to go and see it after you've read the article -- where, the time, the website. Same with this -- it's a movie review. An art review. A book review -- where the reading is in case you want to go. A restaurant -- you might not want to just read about it, maybe you want to go there. So they tell you where it is, the prices, the address, the phone number, etc.
Media spelar en viktig roll i att utveckla vår relation till politisk förändring, främst genom att ignorera politiska frågor och fokusera på kändisar och skandaler. Även när de talar om viktiga politiska frågor gör de det på ett sätt som jag känner avskräcker från engagemang. Och jag skall ge er ett exempel: "Now magazine" från förra veckan -- progressiv, lokal veckotidning i Toronto. Det här är deras förstasidesnyhet: En artikel om en teaterföreställning, den börjar med vanlig information om var den spelas, i fall ni skulle vilja se den efter att ni läst artikeln -- var, tiderna, hemsidan. Det samma gäller den här -- en filmrecension, en konstrecension, en bokrecension -- var föredraget är, i fall ni vill delta. En restaurang -- du vill kanske inte bara läsa om den, kanske vill du besöka den. De berättar var den finns, vad det kostar, addressen, telefonnumret, etc.
Then you get to their political articles. Here's a great article about an important election race that's happening. It talks about the candidates, written very well, but no information, no follow-up, no websites for the campaigns, no information about when the debates are, where the campaign offices are. Here's another good article, about a new campaign opposing privatization of transit, without any contact information for the campaign. The message seems to be that the readers are most likely to want to eat, maybe read a book, maybe see a movie, but not be engaged in their community. You might think this is a small thing, but I think it's important, because it sets a tone and it reinforces the dangerous idea that politics is a spectator sport.
Sen kommer deras artiklar om politik. En fantastisk artikel om en pågående valspurt. Om kandidaterna -- väldigt välskrivet -- men ingen information, ingen uppföljning, inga kampanjhemsidor, ingen information om när debatterna är, var partihögkvarteren är. Ännu en bra artikel om en kampanj mot privatiseringar av kollektivtrafiken utan någon som helst kontaktinformation till de som driver kampanjen. Budskapet verkar vara att läsarna helst vill äta, läsa en bok, kanske se en film, men inte vara ideellt engagerade. Ni kanske tycker att det är en småsak, men jag tror det är viktigt eftersom det anger tonen och stärker den farliga tanken om att politik skulle vara en åskådarsport.
Heroes: How do we view leadership? Look at these 10 movies. What do they have in common? Anyone? They all have heroes who were chosen. Someone came up to them and said, "You're the chosen one. There's a prophecy. You have to save the world." And then they go off and save the world because they've been told to, with a few people tagging along. This helps me understand why a lot of people have trouble seeing themselves as leaders -- because it sends all the wrong messages about what leadership is about. A heroic effort is a collective effort, number one. Number two, it's imperfect; it's not very glamorous, and doesn't suddenly start and suddenly end. It's an ongoing process your whole life. But most importantly, it's voluntary. It's voluntary. As long as we're teaching our kids that heroism starts when someone scratches a mark on your forehead, or someone tells you you're part of a prophecy, they're missing the most important characteristic of leadership, which is that it comes from within. It's about following your own dreams, uninvited, and then working with others to make those dreams come true.
Hjältar: Hur ser vi på ledarskap? 10 filmer. Vad har de gemensamt? Någon? De innehåller alla hjältar som blivit utvalda. Någon sa till dem, "Du är den utvalde. Enligt profetian ska du rädda världen." Varpå någon springer iväg och räddar världen eftersom att de har blivit tillsagda att göra det, och några andra hänger på. Detta hjälper mig förstå anledningen till att många människor har svårt att se sig själva som ledare. Eftersom det sänder fel signaler om vad ledarskap handlar om. För det första, En heroisk insats är en gemensam insats. För det andra, det är inte som på film, inte särskild glamoröst; och det har ingen tydlig början eller slut. Det är en process som kommer att fortgå så länge du lever. Men, viktigast av allt, det är frivilligt. Frivilligt, självpåtaget. Så länge vi lär våra barn att hjältar väljs ut när någon ristar ett märke på deras panna, eller någon säger att de är en del av en profetia, så kommer de att missa den viktigaste ingrediensen i allt ledarskap: att det kommer inifrån. Det handlar om att följa sin egen dröm -- utan att någon ber en -- och att sedan arbeta tillsammans med andra för att den drömmen ska bli sann.
Political parties: oh, boy. Political parties could and should be one of the basic entry points for people to get engaged in politics. Instead, they've become, sadly, uninspiring and uncreative organizations that rely so heavily on market research and polling and focus groups that they end up all saying the same thing, pretty much regurgitating back to us what we already want to hear at the expense of putting forward bold and creative ideas. And people can smell that, and it feeds cynicism.
politiska partier... jisses... Politiska partier skulle kunna, och borde, vara ett av de lättaste sätten för människor att engagera sig politiskt. Tyvärr har de istället blivit oinspirerande och tungrodda organisationer som förlitar sig så till den milda grad på marknadsundersökningar, opinionsundersökningar och fokusgrupper att de alla säger samma saker. I princip återupprepar de bara det vi vill höra på bekostnad av möjligheten att föra fram djärva och nyskapande idéer. Det märks, och det göder folks cynisism och likgiltighet.
(Applause)
(Applåder)
Charitable status. Groups who have charitable status in Canada aren't allowed to do advocacy. This is a huge problem and a huge obstacle to change, because it means that some of the most passionate and informed voices are completely silenced, especially during election time. Which leads us to the last one, which is: our elections.
Välgörenhetsorganisationer: Organisationer i Kanada som har välgörenhetsuppdrag får inte ägna sig åt påverkansarbete. Det här är ett enormt problem och ett enormt hinder för förändring eftersom det betyder att några av de mest kunniga, insatta och engagerade rösterna inte får höras i debatten, speciellt inte under valår. Vilket för oss till min sista poäng: våra val.
As you may have noticed, our elections in Canada are a complete joke. We use out-of-date systems that are unfair and create random results. Canada's currently led by a party that most Canadians didn't actually want. How can we honestly and genuinely encourage more people to vote when votes don't count in Canada? You add all this up together, and of course people are apathetic. It's like trying to run into a brick wall.
Som ni kanske har märkt är valen här i Kanada ett enda stort skämt. Vi använder föråldrade system som är orättvisa och ger slumpartade resultat, Kanada styrs just nu av ett parti som de flesta kanadensare inte ville se vid makten. Hur kan vi på ett uppriktigt sätt uppmana fler att gå och rösta när det inte spelar någon roll vad man röstar på? Lägger man samman allt detta är det inget mysterium att människor är "apatiska". Det är som att springa med huvet före in i väggen.
Now, I'm not trying to be negative by throwing all these obstacles out and explaining what's in our way. Quite the opposite -- I actually think people are amazing and smart and that they do care, but that, as I said, we live in this environment where all these obstacles are being put in our way. As long as we believe that people, our own neighbors, are selfish, stupid or lazy, then there's no hope. But we can change all those things I mentioned. We can open up city hall. We can reform our electoral systems. We can democratize our public spaces.
Jag försöker inte vara pessimistisk för sakens egen skull genom att peka på alla hinder som står i vår väg. Tvärt om, jag tror att människor är fantastiska och smarta, och att de verkligen bryr sig. Men, som jag har sagt, så lever vi i en miljö där alla dessa hinder reses i vår väg. Så länge vi tror att människor, våra grannar, är egoistiska, korkade eller lata, så finns det inget hopp för framtiden. Men vi kan ändra på de saker jag har berättat om idag. Vi kan göra kommunfullmäktige tillgängligt. Vi kan göra om vårt valsystem. Vi kan demokratisera våra offentliga rum.
My main message is: if we can redefine apathy, not as some kind of internal syndrome, but as a complex web of cultural barriers that reinforces disengagement, and if we can clearly define, clearly identify what those obstacles are, and then if we can work together collectively to dismantle those obstacles, then anything is possible.
Mitt budskap är: om vi kan ändra vår syn på apati från att se det som en egenskap hos individen till en invecklad struktur av kulturella hinder som förstärker oengagemang och om vi kan klart definiera, klart identifiera vilka de hindren är och gemensamt arbeta tillsammans för att bryta ner de hindren så är allting möjligt.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)