Tonight, I'm going to try to make the case that inviting a loved one, a friend or even a stranger to record a meaningful interview with you just might turn out to be one of the most important moments in that person's life, and in yours.
Ikväll hävdar jag att när du bjuder in någon närstående, en vän eller till och med en främling till att spela in en meningsfull intervju med dig kan det visa sig vara ett av de viktigaste ögonblicken i den människans liv, och i ditt.
When I was 22 years old, I was lucky enough to find my calling when I fell into making radio stories. At almost the exact same time, I found out that my dad, who I was very, very close to, was gay. I was taken completely by surprise. We were a very tight-knit family, and I was crushed. At some point, in one of our strained conversations, my dad mentioned the Stonewall riots. He told me that one night in 1969, a group of young black and Latino drag queens fought back against the police at a gay bar in Manhattan called the Stonewall Inn, and how this sparked the modern gay rights movement.
När jag var 22 hade jag turen att upptäcka mitt kall när jag började göra radioreportage. Nästan exakt samtidigt fick jag reda på att min pappa, som jag stod väldigt nära, var homosexuell. Jag hade ingen aning. Vi var en väldigt tajt familj, och jag var förkrossad. En gång, i en av våra spända konversationer, nämnde min pappa Stonewallupproret. Han berättade att en natt 1969 gjorde en grupp unga svarta och latinamerikanska dragqueens motstånd mot polisen i en gaybar på Manhattan, den hette Stonewall Inn, och detta var starten för den moderna HBTQ-rörelsen.
It was an amazing story, and it piqued my interest. So I decided to pick up my tape recorder and find out more. With the help of a young archivist named Michael Shirker, we tracked down all of the people we could find who had been at the Stonewall Inn that night. Recording these interviews, I saw how the microphone gave me the license to go places I otherwise never would have gone and talk to people I might not otherwise ever have spoken to. I had the privilege of getting to know some of the most amazing, fierce and courageous human beings I had ever met. It was the first time the story of Stonewall had been told to a national audience. I dedicated the program to my dad, it changed my relationship with him, and it changed my life.
Det var en fantastisk historia och den väckte mitt intresse. Så jag tog fram min bandspelare och bestämde mig för att ta reda på mer. Med hjälp av en ung arkivarie som hette Michael Shirker, letade vi upp alla vi kunde hitta som hade varit på Stonewall Inn den kvällen. När jag spelade in dessa intervjuer, såg jag hur mikrofonen gav mig tillstånd att gå till platser jag annars aldrig skulle ha gått till och tala med personer som jag nog aldrig annars skulle ha talat med. Jag hade förmånen att få lära känna några av de mest fantastiska, häftiga och modiga människor jag nånsin hade träffat. Det var första gången som Stonewall-historien hade berättats för en nationell publik. Jag tillägnade programmet till min far, det förändrade min relation till honom, och det förändrade mitt liv.
Over the next 15 years, I made many more radio documentaries, working to shine a light on people who are rarely heard from in the media. Over and over again, I'd see how this simple act of being interviewed could mean so much to people, particularly those who had been told that their stories didn't matter. I could literally see people's back straighten as they started to speak into the microphone.
Under de följande 15 åren gjorde jag många fler radiodokumentärer, för att rikta ljuset mot människor man sällan hör från i media. Om och om igen såg jag hur en enkel intervju kunde betyda så mycket för människor, särskilt de som fått höra att deras historier inte betydde något. Jag kunde bokstavligen se dem sträcka på ryggen när de började tala in i mikrofonen.
In 1998, I made a documentary about the last flophouse hotels on the Bowery in Manhattan. Guys stayed up in these cheap hotels for decades. They lived in cubicles the size of prison cells covered with chicken wire so you couldn't jump from one room into the next. Later, I wrote a book on the men with the photographer Harvey Wang. I remember walking into a flophouse with an early version of the book and showing one of the guys his page. He stood there staring at it in silence, then he grabbed the book out of my hand and started running down the long, narrow hallway holding it over his head shouting, "I exist! I exist." (Applause)
1998 gjorde jag en dokumentär om de sista ungkarlshotellen i Bowery-kvarteret på Manhattan. Män bodde på dessa billiga hotell i decennier. De bodde i bås stora som fängelseceller täckta med hönsnät så att det inte gick att hoppa över från ett rum till nästa. Senare skrev jag en bok om dessa män, tillsammans med fotografen Harvey Wang. Jag minns hur jag gick in på ett ungkarlshotell med en tidig version av boken och visade en av killarna hans sida. Han stirrade på den, helt tyst, sedan tog han boken ur min hand och sprang genom den långa, smala korridoren medan han höll den över huvudet och skrek, "Jag finns! Jag finns." (Applåder)
In many ways, "I exist" became the clarion call for StoryCorps, this crazy idea that I had a dozen years ago. The thought was to take documentary work and turn it on its head. Traditionally, broadcast documentary has been about recording interviews to create a work of art or entertainment or education that is seen or heard by a whole lot of people, but I wanted to try something where the interview itself was the purpose of this work, and see if we could give many, many, many people the chance to be listened to in this way. So in Grand Central Terminal 11 years ago, we built a booth where anyone can come to honor someone else by interviewing them about their life. You come to this booth and you're met by a facilitator who brings you inside. You sit across from, say, your grandfather for close to an hour and you listen and you talk. Many people think of it as, if this was to be our last conversation, what would I want to ask of and say to this person who means so much to me? At the end of the session, you walk away with a copy of the interview and another copy goes to the American Folklife Center at the Library of Congress so that your great-great-great-grandkids can someday get to know your grandfather through his voice and story.
På sätt och vis blev "Jag finns" stridssignalen för StoryCorps, en galen idé som jag fått dussintalet år tidigare. Tanken var att ta dokumentärt arbete och vända det upp och ner. Traditionellt sett har dokumentärer handlat om att spela in intervjuer för att skapa konst eller underhållning eller utbildning som ses eller hörs av väldigt många människor, men jag ville testa en grej där intervjun är själva syftet med arbetet, och se om vi kunde ge många, många fler människor chansen att bli hörda på det viset. Så på Grand Central Terminal, för 11 år sedan, byggde vi ett bås där vem som helst kan hedra någon annan genom att intervjua dem om deras liv. Du kommer till båset, möts av en hjälpreda som tar med dig in. Du sitter mitt emot, låt säga, din morfar i närmare en timme och lyssnar och pratar. Många tänker på det som att om detta skulle vara vårt sista samtal, vad skulle jag vilja fråga och säga till den här personen som betyder så mycket för mig? När sessionen är slut går du därifrån med en kopia av intervjun och en annan kopia hamnar hos American Folklife Center i kongressbiblioteket så att dina barnbarnsbarn en dag kan lära känna din morfar genom hans röst och berättelse.
So we open this booth in one of the busiest places in the world and invite people to have this incredibly intimate conversation with another human being. I had no idea if it would work, but from the very beginning, it did. People treated the experience with incredible respect, and amazing conversations happened inside.
Så vi öppnar det här båset på ett av de rörigaste ställena i världen och bjuder in folk till att ha dessa förtroliga konversationer med en annan människa. Jag visste inte om det skulle funka, men det gjorde det, direkt från start. Folk behandlade upplevelsen med otrolig respekt, och fantastiska samtal ägde rum i båset.
I want to play just one animated excerpt from an interview recorded at that original Grand Central Booth. This is 12-year-old Joshua Littman interviewing his mother, Sarah. Josh has Asperger's syndrome. As you may know, kids with Asperger's are incredibly smart but have a tough time socially. They usually have obsessions. In Josh's case, it's with animals, so this is Josh talking with his mom Sarah at Grand Central nine years ago.
Jag vill spela upp ett animerat utdrag ur en intervju inspelad i det där ursprungliga båset på Grand Central. Detta är 12-åriga Joshua Littman som intervjuar sin mamma, Sarah. Josh har Aspergers syndrom. Som ni kanske vet är barn med Aspergers otroligt smarta men har svårt med det sociala. De är oftast besatta av saker. För Josh är det djur, så det här är Josh som pratar med sin mamma Sarah på Grand Central för nio år sedan.
(Video) Josh Littman: From a scale of one to 10, do you think your life would be different without animals? Sarah Littman: I think it would be an eight without animals, because they add so much pleasure to life.
(Video) Josh Littman: På en skala från 1 till 10, tror du ditt liv skulle vara annorlunda utan djur? Sarah Littman: Jag tror det skulle vara en åtta utan djur, för de ger så mycket glädje till livet.
JL: How else do you think your life would be different without them?
JL: Skulle livet vara annorlunda på nåt annat sätt?
SL: I could do without things like cockroaches and snakes.
SL: Jag skulle klara mig utan kackerlackor och ormar.
JL: Well, I'm okay with snakes as long as they're not venomous or constrict you or anything.
JL: Jag har inget emot ormar så länge de inte är giftiga eller stryper en eller sånt.
SL: Yeah, I'm not a big snake person --
SL: Jag är ingen ormmänniska --
JL: But cockroach is just the insect we love to hate.
JL: Men kackerlackan är ju insekten vi älskar att hata.
SL: Yeah, it really is.
SL: Ja, verkligen.
JL: Have you ever thought you couldn't cope with having a child?
JL: Har du nån gång tänkt att du inte skulle klara av att ha barn?
SL: I remember when you were a baby, you had really bad colic, so you would just cry and cry.
SL: Jag minns när du var bebis, du hade riktigt svår kolik, så du bara grät och grät.
JL: What's colic? SL: It's when you get this stomach ache and all you do is scream for, like, four hours.
JL: Vad är kolik? SL: Det är när man har magknip och allt man gör är att skrika i typ fyra timmar.
JL: Even louder than Amy does?
JL: Till och med högre än Amy?
SL: You were pretty loud, but Amy's was more high-pitched.
SL: Du var ganska högljudd, men Amys skrik var gällare.
JL: I think it feels like everyone seems to like Amy more, like she's the perfect little angel.
JL: Jag tycker det känns som att alla tycker bättre om Amy, som att hon är en perfekt liten ängel.
SL: Well, I can understand why you think that people like Amy more, and I'm not saying it's because of your Asperger's syndrome, but being friendly comes easily to Amy, whereas I think for you it's more difficult, but the people who take the time to get to know you love you so much.
SL: Jag kan förstå varför du tror att folk tycker bättre om Amy, och jag säger inte att det är på grund av din Aspergers, men för Amy är det enkelt att vara vänlig, medan jag tror det är svårare för dig, men de som tar sig tid att lära känna dig, älskar dig så mycket.
JL: Like Ben or Eric or Carlos? SL: Yeah --
JL: Som Ben eller Eric eller Carlos? SL: Ja --
JL: Like I have better quality friends but less quantity? (Laughter)
JL: Så jag har typ bättre vänkvalitet men mindre kvantitet? (Skratt)
SL: I wouldn't judge the quality, but I think -- JL: I mean, first it was like, Amy loved Claudia, then she hated Claudia, she loved Claudia, then she hated Claudia.
SL: Jag bedömer inte kvaliteten, men jag tror -- JL: Jag menar, först älskade Amy Claudia, sedan hatade hon Claudia, hon älskade Claudia, sedan hatade hon Claudia.
SL: Part of that's a girl thing, honey. The important thing for you is that you have a few very good friends, and really that's what you need in life.
SL: Det är en tjejgrej, älskling. Det viktiga för dig är att du har några riktigt goda vänner, och det är egentligen allt man behöver.
JL: Did I turn out to be the son you wanted when I was born? Did I meet your expectations?
JL: Var jag den son du ville ha när jag föddes? Uppfyllde jag dina förväntningar?
SL: You've exceeded my expectations, sweetie, because, sure, you have these fantasies of what your child's going to be like, but you have made me grow so much as a parent, because you think --
SL: Du har överträffat mina förväntningar, raring, för visst, man fantiserar om hur ens barn ska bli, men du har fått mig att växa så mycket som förälder, för du tänker --
JL: Well, I was the one who made you a parent.
JL: Jag gjorde ju dig till förälder.
SL: You were the one who made me a parent. That's a good point. (Laughter) But also because you think differently from what they tell you in the parenting books, I really had to learn to think outside of the box with you, and it's made me much more creative as a parent and as a person, and I'll always thank you for that.
SL: Du gjorde mig till förälder, bra poäng. (Skratt) Men också för att du tänker annorlunda än vad de säger i föräldraböckerna, jag fick verkligen lära mig att tänka utanför boxen med dig, och det har gjort mig mycket mer kreativ som förälder och som människa, och jag är evigt tacksam för det.
JL: And that helped when Amy was born?
JL: Hjälpte det när Amy föddes?
SL: And that helped when Amy was born, but you are so incredibly special to me and I'm so lucky to have you as my son. (Applause)
SL: Det hjälpte när Amy föddes, men du är så otroligt speciell för mig och jag har sån tur som har dig som min son. (Applåder)
David Isay: After this story ran on public radio, Josh received hundreds of letters telling him what an amazing kid he was. His mom, Sarah, bound them together in a book, and when Josh got picked on at school, they would read the letters together. I just want to acknowledge that two of my heroes are here with us tonight. Sarah Littman and her son Josh, who is now an honors student in college. (Applause)
David Isay: Efter att detta sändes i radio fick Josh hundratals brev som sa vilken otrolig unge han var. Hans mamma band in dem i en bok, och när Josh blev retad i skolan, läste de breven tillsammans. Jag vill uppmärksamma att två av mina hjältar är med oss här ikväll. Sarah Littman och hennes son Josh, som nu är kursetta på college. (Applåder)
You know, a lot of people talk about crying when they hear StoryCorps stories, and it's not because they're sad. Most of them aren't. I think it's because you're hearing something authentic and pure at this moment, when sometimes it's hard to tell what's real and what's an advertisement. It's kind of the anti-reality TV. Nobody comes to StoryCorps to get rich. Nobody comes to get famous. It's simply an act of generosity and love. So many of these are just everyday people talking about lives lived with kindness, courage, decency and dignity, and when you hear that kind of story, it can sometimes feel like you're walking on holy ground. So this experiment in Grand Central worked,
Många berättar att de gråter när de hör StoryCorps-historier, och det är inte för att de är ledsna. De flesta är inte ledsna. Jag tror det är för att man hör något som är äkta och rent i dessa tider då det ibland är svårt att avgöra vad som är äkta och vad som är reklam. Det är som anti-reality-TV. Ingen kommer till StoryCorps för att bli rik. Ingen kommer för att bli berömd. Det handlar om generositet och kärlek. Många av dessa är bara vanligt folk som pratar om liv levda med vänlighet, mod, anständighet och värdighet, och när man hör såna historier, kan det ibland kännas som att man går på helig mark. Experimentet på Grand Central fungerade,
and we expanded across the country. Today, more than 100,000 people in all 50 states in thousands of cities and towns across America have recorded StoryCorps interviews. It's now the largest single collection of human voices ever gathered. (Applause)
och vi expanderade ut i landet. Idag har fler än 100 000 personer i alla 50 stater, i tusentals städer och samhällen runtom i Amerika spelat in StoryCorps-intervjuer. Det är nu den enskilt största samlingen av mänskliga röster som nånsin spelats in. (Applåder)
We've hired and trained hundreds of facilitators to help guide people through the experience. Most serve a year or two with StoryCorps traveling the country, gathering the wisdom of humanity. They call it bearing witness, and if you ask them, all of the facilitators will tell you that the most important thing they've learned from being present during these interviews is that people are basically good. And I think for the first years of StoryCorps, you could argue that there was some kind of a selection bias happening, but after tens of thousands of interviews with every kind of person in every part of the country -- rich, poor, five years old to 105, 80 different languages, across the political spectrum -- you have to think that maybe these guys are actually onto something.
Vi har anställt och utbildat hundratals hjälpredor som hjälper och guidar folk genom upplevelsen. De flesta jobbar ett år eller två hos StoryCorps, reser runt i landet och samlar ihop mänsklig visdom. De kallar det för vittnesbörd, och om du frågar dem, kommer alla hjälpredorna säga att det absolut viktigaste de lärt sig genom att närvara vid dessa intervjuer är att människor i grunden är goda. Under StoryCorps första år kunde man hävda att urvalet var vinklat, men efter tiotusentals intervjuer med alla sorters människor i alla delar av landet - rika, fattiga, från fem år till 105, på 80 olika språk, från alla delar av det politiska spektrat - måste man anta att de faktiskt är något på spåret.
I've also learned so much from these interviews. I've learned about the poetry and the wisdom and the grace that can be found in the words of people all around us when we simply take the time to listen, like this interview between a betting clerk in Brooklyn named Danny Perasa who brought his wife Annie to StoryCorps to talk about his love for her.
Jag har också lärt mig så mycket från dessa intervjuer. Jag har lärt mig om poesin, visdomen och elegansen man kan hitta i orden hos alla människor runtom oss bara vi tar oss tiden att lyssna, som den här intervjun mellan Danny Perasa från Brooklyn, som jobbar i en spelbutik och tog sin fru Annie till StoryCorps för att prata om hans kärlek till henne.
(Audio) Danny Perasa: You see, the thing of it is, I always feel guilty when I say "I love you" to you. And I say it so often. I say it to remind you that as dumpy as I am, it's coming from me. It's like hearing a beautiful song from a busted old radio, and it's nice of you to keep the radio around the house.
(Ljud) Danny Perasa: Grejen är, att jag känner mig skyldig när jag säger "Jag älskar dig". Jag säger det så ofta, för att påminna dig om att hur klumpig jag än är så kommer det från mig. Det är som att höra en vacker sång från en trasig radio, och det är snällt av dig att behålla den radion i huset.
Annie Perasa: If I don't have a note on the kitchen table, I think there's something wrong. You write a love letter to me every morning. DP: Well, the only thing that could possibly be wrong is I couldn't find a silly pen.
Annie Perasa: Är det ingen lapp på köksbordet tror jag att nåt är fel, du skriver kärleksbrev till mig varje morgon. DP: Det enda felet skulle vara att jag inte hittat en penna. AP: Till min prinsessa: Det är extremt regnigt idag.
AP: To my princess: The weather outside today is extremely rainy. I'll call you at 11:20 in the morning.
Jag ringer dig 11:20 på förmiddagen. DP: Det är en romantisk väderrapport.
DP: It's a romantic weather report.
AP: Och jag älskar dig. jag älskar dig, jag älskar dig.
AP: And I love you. I love you. I love you.
DP: Är man lyckligt gift är det oviktigt vad som händer på jobbet
DP: When a guy is happily married, no matter what happens at work, no matter what happens in the rest of the day, there's a shelter when you get home, there's a knowledge knowing that you can hug somebody without them throwing you downstairs and saying, "Get your hands off me." Being married is like having a color television set. You never want to go back to black and white. (Laughter)
eller vad som händer under resten av dagen, för man är skyddad när man kommer hem, man vet att man kan krama någon utan att de slänger ut en och säger "Bort med tassarna." Att vara gift är som att ha en färg-TV. Man vill inte gå tillbaka till svartvitt. (Skratt) DI: Danny var ungefär 1,50 lång,
DI: Danny was about five feet tall with crossed eyes and one single snaggletooth, but Danny Perasa had more romance in his little pinky than all of Hollywood's leading men put together.
skelögd och med en enda tandstump, men Danny Perasa hade mer romantik i sitt lillfinger än alla Hollywoods manliga filmhjältar tillsammans.
What else have I learned? I've learned about the almost unimaginable capacity for the human spirit to forgive. I've learned about resilience and I've learned about strength.
Vad mer har jag lärt mig? Jag har lärt mig om den nästan obegripliga förmågan människan har att förlåta. Jag har lärt mig om återhämtningsförmåga och jag har lärt mig om styrka.
Like an interview with Oshea Israel and Mary Johnson. When Oshea was a teenager, he murdered Mary's only son, Laramiun Byrd, in a gang fight. A dozen years later, Mary went to prison to meet Oshea and find out who this person was who had taken her son's life. Slowly and remarkably, they became friends, and when he was finally released from the penitentiary, Oshea actually moved in next door to Mary. This is just a short excerpt of a conversation they had soon after Oshea was freed.
Som en intervju med Oshea Israel och Mary Johnson. När Oshea var tonåring mördade han Marys enda son, Laramiun Byrd, i ett gängbråk. 12 år senare besökte Mary fängelset för att träffa Oshea och ta reda på vem denna person var, som hade tagit hennes sons liv. Långsamt och förunderligt blev de vänner, och när han till slut släpptes ut ur fängelset, flyttade Oshea faktiskt in i huset bredvid Mary. Det här är bara ett kort utdrag ur en konversation de hade kort efter Osheas frigivning.
(Video) Mary Johnson: My natural son is no longer here. I didn't see him graduate, and now you're going to college. I'll have the opportunity to see you graduate. I didn't see him get married. Hopefully one day, I'll be able to experience that with you. Oshea Israel: Just to hear you say those things and to be in my life in the manner in which you are is my motivation. It motivates me to make sure that I stay on the right path. You still believe in me, and the fact that you can do it despite how much pain I caused you, it's amazing.
(Video) Mary Johnson: Min biologiska son är inte här längre. Jag fick aldrig se honom ta examen, och nu ska du börja på college. Jag kommer få möjligheten att se dig ta examen. Jag fick inte se honom gifta sig. Men förhoppningsvis kommer jag att få uppleva det med dig en dag. Oshea Israel: Bara att höra dig säga sånt och att vara i mitt liv på det sätt du är, är min motivation. Det motiverar mig att göra allt för att hålla mig på banan. Du tror fortfarande på mig, och att du kan göra det trots all smärta jag åsamkat dig, det är otroligt.
MJ: I know it's not an easy thing to be able to share our story together, even with us sitting here looking at each other right now. I know it's not an easy thing, so I admire that you can do this.
MJ: Jag vet att det inte är enkelt att dela vår historia tillsammans, till och med när vi sitter här och tittar på varandra nu. Jag vet att det inte är enkelt, så jag beundrar att du kan göra det.
OI: I love you, lady. MJ: I love you too, son. (Applause)
OI: Jag älskar dig, damen. MJ: Jag älskar dig också, min son. (Applåder)
DI: And I've been reminded countless times of the courage and goodness of people, and how the arc of history truly does bend towards justice.
DI: Jag har påmints, otaliga gånger, om modet och godheten hos människor, och hur den historiska horisonten verkligen böjer sig åt rättvisans håll.
Like the story of Alexis Martinez, who was born Arthur Martinez in the Harold Ickes projects in Chicago. In the interview, she talks with her daughter Lesley about joining a gang as a young man, and later in life transitioning into the woman she was always meant to be. This is Alexis and her daughter Lesley.
Ta bara historien om Alexis Martinez, som föddes som Arthur Martinez i bostadsområdet Harold Ickes i Chicago. I intervjun pratar hon med sin dotter Lesley om att som ung man gå med i ett gäng, och senare i livet bli den kvinna hon alltid var ämnad att bli. Detta är Alexis och hennes dotter Lesley.
(Audio) Alexis Martinez: One of the most difficult things for me was I was always afraid that I wouldn't be allowed to be in my granddaughters' lives, and you blew that completely out of the water, you and your husband. One of the fruits of that is, in my relationship with my granddaughters, they fight with each other sometimes over whether I'm he or she.
(Ljud) Alexis Martinez: En av de svåraste sakerna för mig var att jag alltid var rädd för att inte få vara en del av mina barnbarns liv, och ni omkullkastade det helt, du och din man. Frukten av detta är min relation med mina barnbarn. De bråkar ibland om huruvida jag är han eller hon.
Lesley Martinez: But they're free to talk about it.
Lesley Martinez: Men de är fria att prata om det.
AM: They're free to talk about it, but that, to me, is a miracle.
AM: De är fria att prata om det, men för mig är det ett mirakel.
LM: You don't have to apologize. You don't have to tiptoe. We're not going to cut you off, and that's something I've always wanted you to just know, that you're loved.
LM: Du behöver inte be om ursäkt, du behöver inte smyga. Vi kommer inte att bryta med dig, och det är något jag alltid har velat att du ska veta, att du är älskad.
AM: You know, I live this every day now. I walk down the streets as a woman, and I really am at peace with who I am. I mean, I wish I had a softer voice maybe, but now I walk in love and I try to live that way every day.
AM: Jag lever ju i detta varje dag nu. Jag går längs gatan som kvinna och känner mig tillfreds med mig själv. Jag önskar kanske att jag hade en mjukare röst, men nu går jag i kärlek och försöker leva så varje dag.
DI: Now I walk in love.
DI: Nu går jag i kärlek.
I'm going to tell you a secret about StoryCorps. It takes some courage to have these conversations. StoryCorps speaks to our mortality. Participants know this recording will be heard long after they're gone. There's a hospice doctor named Ira Byock who has worked closely with us on recording interviews with people who are dying. He wrote a book called "The Four Things That Matter Most" about the four things you want to say to the most important people in your life before they or you die: thank you, I love you, forgive me, I forgive you. They're just about the most powerful words we can say to one another, and often that's what happens in a StoryCorps booth. It's a chance to have a sense of closure with someone you care about -- no regrets, nothing left unsaid. And it's hard and it takes courage, but that's why we're alive, right?
Jag ska berätta en hemlighet om StoryCorps. Det kräver en del mod att ha dessa samtal. StoryCorps talar till vår dödlighet. Deltagarna vet att inspelningen hörs länge efter deras bortgång. Det finns en hospice-läkare, Ira Byock, som har jobbat nära oss med att spela in intervjuer med döende människor. Han skrev en bok, "The Four Things That Matter Most" om de fyra saker man vill säga till de viktigaste personerna i ens liv innan de eller du dör: tack, jag älskar dig, förlåt mig, jag förlåter dig. De är de mest kraftfulla ord vi kan säga till varandra, och det är ofta det som händer i ett StoryCorps-bås. Det är en möjlighet att få känslan av avslut med någon man bryr sig om, ingen ånger, inget lämnat osagt. Det är svårt och det kräver mod, men det är därför vi lever, eller hur?
So, the TED Prize. When I first heard from TED and Chris a few months ago about the possibility of the Prize, I was completely floored. They asked me to come up with a very brief wish for humanity, no more than 50 words. So I thought about it, I wrote my 50 words, and a few weeks later, Chris called and said, "Go for it."
Så, TED Prize. När TED och Chris först hörde av sig för några månader sedan om möjligheten att få priset, blev jag helt golvad. De bad mig tänka ut en väldigt kort önskan för mänskligheten, inte mer än 50 ord. Jag funderade på det, jag skrev mina 50 ord, och några veckor senare ringde Chris och sa "Kör."
So here is my wish: that you will help us take everything we've learned through StoryCorps and bring it to the world so that anyone anywhere can easily record a meaningful interview with another human being which will then be archived for history.
Så här är min önskan: Att ni vill hjälpa oss ta allt vi lärt av StoryCorps och ge det till världen så att vem som helst, var som helst kan spela in en meningsfull intervju med en annan människa, som sedan arkiveras för historien.
How are we going to do that? With this. We're fast moving into a future where everyone in the world will have access to one of these, and it has powers I never could have imagined 11 years ago when I started StoryCorps. It has a microphone, it can tell you how to do things, and it can send audio files. Those are the key ingredients.
Hur ska vi göra det? Med denna. Vi rör oss fort in i en framtid där alla i världen kommer att ha tillgång till en sån här, och den har krafter jag aldrig hade kunnat föreställa mig för 11 år sedan när jag startade StoryCorps. Den har en mikrofon, den kan ge instruktioner, och den kan skicka ljudfiler. Det är nyckelingredienserna.
So the first part of the wish is already underway. Over the past couple of months, the team at StoryCorps has been working furiously to create an app that will bring StoryCorps out of our booths so that it can be experienced by anyone, anywhere, anytime. Remember, StoryCorps has always been two people and a facilitator helping them record their conversation, which is preserved forever, but at this very moment, we're releasing a public beta version of the StoryCorps app. The app is a digital facilitator that walks you through the StoryCorps interview process, helps you pick questions, and gives you all the tips you need to record a meaningful StoryCorps interview, and then with one tap upload it to our archive at the Library of Congress.
Den första delen av min önskan är alltså redan på gång. Under de senaste månaderna, har StoryCorps-teamet arbetat frenetiskt med att skapa en app som tar StoryCorps ut ur våra bås så att det kan upplevas av vem som helst, var som helst, när som helst. Kom ihåg att StoryCorps alltid har varit två personer och en hjälpreda som hjälper dem spela in samtalet som bevaras för evigt, men i denna stund, släpper vi en betaversion av StoryCorps-appen. Appen är en digital hjälpreda som hjälper dig genom StoryCorps intervjuprocess, hjälper dig välja ut frågor, och ger dig alla tips du behöver för att spela in en meningsfull StoryCorps-intervju, och sedan med ett klick ladda upp den till vårt arkiv i kongressbiblioteket.
That's the easy part, the technology. The real challenge is up to you: to take this tool and figure out how we can use it all across America and around the world, so that instead of recording thousands of StoryCorps interviews a year, we could potentially record tens of thousands or hundreds of thousands or maybe even more.
Det är den enkla biten, tekniken. Den riktiga utmaningen är upp till dig: att ta verktyget och lista ut hur vi kan använda det över hela Amerika och hela världen, så att vi istället för att spela in tusentals intervjuer på ett år, kan spela in tiotusentals eller hundratusentals eller kanske till och med mer.
Imagine, for example, a national homework assignment where every high school student studying U.S. history across the country records an interview with an elder over Thanksgiving, so that in one single weekend an entire generation of American lives and experiences are captured. (Applause) Or imagine mothers on opposite sides of a conflict somewhere in the world sitting down not to talk about that conflict but to find out who they are as people, and in doing so, begin to build bonds of trust; or that someday it becomes a tradition all over the world that people are honored with a StoryCorps interview on their 75th birthday; or that people in your community go into retirement homes or hospitals or homeless shelters or even prisons armed with this app to honor the people least heard in our society and ask them who they are, what they've learned in life, and how they want to be remembered. (Applause)
Föreställ er till exempel en nationell hemläxa där alla gymnasieelever i USA som läser amerikansk historia, spelar in en intervju med en äldre person under Thanksgiving, så att man under en enda helg kan fånga en hel generation amerikaners liv och upplevelser. (Applåder) Eller föreställ er mammor på olika sidor av en konflikt nånstans i världen som sitter ner, inte för att prata om konflikten utan för att ta reda på vilka personer de är, och med det börja bygga upp tillit mellan varandra; eller att det en dag blir tradition i hela världen att människor hedras med en StoryCorps-intervju på sin 75-årsdag; eller att människor i ditt samhälle besöker äldreboenden eller sjukhus eller härbärgen eller fängelser beväpnade med den här appen för att hedra de som hörs minst i samhället, och frågar dem vilka de är, vad de lärt sig i livet och hur de vill bli ihågkomna. (Applåder)
Ten years ago, I recorded a StoryCorps interview with my dad who was a psychiatrist, and became a well-known gay activist. This is the picture of us at that interview. I never thought about that recording until a couple of years ago, when my dad, who seemed to be in perfect health and was still seeing patients 40 hours a week, was diagnosed with cancer. He passed away very suddenly a few days later. It was June 28, 2012, the anniversary of the Stonewall riots.
För tio år sedan spelade jag in en StoryCorps-intervju med min far som var psykiatriker och även blev en välkänd HBTQ-aktivist. Det här är bilden av oss under den intervjun. Jag tänkte aldrig på den inspelningen förrän för ett par år sedan, då min far, som verkade vara frisk som en nötkärna och fortfarande tog emot patienter 40 timmar i veckan, diagnostiserades med cancer. Han gick bort väldigt plötsligt några dagar senare. Det var den 28 juni 2012, på årsdagen av Stonewallupproret.
I listened to that interview for the first time at three in the morning on the day that he died. I have a couple of young kids at home, and I knew that the only way they were going to get to know this person who was such a towering figure in my life would be through that session. I thought I couldn't believe in StoryCorps any more deeply than I did, but it was at that moment that I fully and viscerally grasped the importance of making these recordings.
Jag lyssnade på intervjun för första gången klockan tre på morgonen den dag han dog. Jag har ett par barn hemma, och jag visste att deras enda sätt att få lära känna den här personen som var en sån klippa i mitt liv, var genom den intervjun. Jag trodde inte att jag kunde tro mer på StoryCorps än jag redan gjorde, men i det ögonblicket förstod jag, djupt och innerligt, vikten av att göra dessa inspelningar.
Every day, people come up to me and say, "I wish I had interviewed my father or my grandmother or my brother, but I waited too long." Now, no one has to wait anymore. At this moment, when so much of how we communicate is fleeting and inconsequential, join us in creating this digital archive of conversations that are enduring and important. Help us create this gift to our children, this testament to who we are as human beings. I hope you'll help us make this wish come true. Interview a family member, a friend or even a stranger. Together, we can create an archive of the wisdom of humanity, and maybe in doing so, we'll learn to listen a little more and shout a little less. Maybe these conversations will remind us what's really important. And maybe, just maybe, it will help us recognize that simple truth that every life, every single life, matters equally and infinitely. Thank you very much. (Applause) Thank you. Thank you. (Applause) Thank you. (Applause)
Folk kommer fram till mig varje dag och säger, "Jag önskar att jag hade intervjuat min far, mormor eller min bror, men jag väntade för länge." Nu behöver ingen vänta längre. I denna tid, när så mycket av vår kommunikation är flyktig och oviktig, hjälp oss skapa detta digitala arkiv av samtal som är bestående och viktiga. Hjälp oss skapa denna gåva till våra barn, detta testamente över hur vi är som människor. Jag hoppas att ni vill hjälpa oss så att denna önskan kan slå in. Intervjua en familjemedlem, en vän eller till och med en främling. Tillsammans kan vi skapa ett arkiv av mänsklig visdom, och när vi gör det kanske vi lär oss att lyssna lite mer och skrika lite mindre. Dessa samtal kan kanske påminna oss om vad som verkligen är viktigt. Och kanske, kanske hjälper det oss att inse den enkla sanningen att varje liv, varje enskilt liv, är oändligt betydelsefullt. Tack så mycket. (Applåder) Tack. Tack. (Applåder) Tack. (Applåder)