I'd like you to imagine the world anew. I'd like to show you some maps, which have been drawn by Ben Hennig, of the planet in a way that most of you will never have seen the planet depicted before.
Föreställ er världen på nytt. Jag skulle vilja visa er några kartor, som har ritats av Ben Hennig, som skildrar vår planet på ett sätt som de flesta av er aldrig tidigare skådat.
Here's an image that you're very familiar with. I'm old enough that I was actually born before we saw this image. Apparently some of my first words were "moona, moona," but I think that's my mom having a particular fantasy about what her baby boy could see on the flickering black and white TV screen. It's only been a few centuries since we've actually, most of us, thought of our planet as spherical. When we first saw these images in the 1960s, the world was changing at an incredible rate. In my own little discipline of human geography, a cartographer called Waldo Tobler was drawing new maps of the planet, and these maps have now spread, and I'm going to show you one of them now. This map is a map of the world, but it's a map which looks to you a little bit strange. It's a map in which we stretched places, so that those areas which contain many people are drawn larger, and those areas, like the Sahara and the Himalayas, in which there are few people, have been shrunk away. Everybody on the planet is given an equal amount of space. The cities are shown shining bright. The lines are showing you submarine cables and trade routes. And there's one particular line that goes from the Chinese port of Dalian through past Singapore, through the Suez Canal, through the Mediterranean and round to Rotterdam. And it's showing you the route of what was the world's largest ship just a year ago, a ship which was taking so many containers of goods that when they were unloaded, if the lorries had all gone in convoy, they would have been 100 kilometers long. This is how our world is now connected. This is the quantity of stuff we are now moving around the world, just on one ship, on one voyage, in five weeks.
Här är en bild som ni är bekanta med. Jag är så pass gammal att jag var född innan vi såg den här bilden. Tydligen var några av mina första ord "måne, måne," men jag tror det är min mamma som fantiserar om vad hennes lille pojke kunde se på den flimrande svartvita TV-skärmen. Det är bara under några hundra år som vi faktiskt, de flesta av oss, sett vår planet som sfärisk. När vi först såg dessa bilder på 60-talet, höll världen på att förändras otroligt snabbt. I min egen disciplin av mänsklig geografi, ritade kartografen Waldo Tobler nya kartor över planeten, och dessa kartor har spridits, och jag kommer visa dem för er nu. Det här är en karta över världen, men det är en karta som för er ser lite märklig ut. Det är en karta där vi har sträckt ut platser så att de med en stor befolkning har förstorats, och områden som Sahara eller Himalaya, med liten befolkning har krympts ner. Alla på planeten får lika stor plats. Städerna visas som ljusprickar. Linjerna visar undervattenskablar och handelsvägar. En särskild linje går mellan den kinesiska hamnen Dalian förbi Singapore, genom Suezkanalen, genom Medelhavet och runt upp till Rotterdam. Och den visar rutten som världens största fartyg seglade bara för något år sen, ett fartyg med så mycket gods att om det lastats av och alla lastbilar ombord ingått i en konvoj hade den varit 100 kilometer lång. Världen är nu sammanlänkad på detta sätt. Det här är mängden av saker vi flyttar runt världen, bara ett fartyg, en resa, på fem veckor.
We've lived in cities for a very long time, but most of us didn't live in cities. This is Çatalhöyük, one of the world's first cities. At its peak 9,000 years ago, people had to walk over the roofs of others' houses to get to their home. If you look carefully at the map of the city, you'll see it has no streets, because streets are something we invented. The world changes. It changes by trial and error. We work out slowly and gradually how to live in better ways. And the world has changed incredibly quickly most recently. It's only within the last six, seven, or eight generations that we have actually realized that we are a species. It's only within the last few decades that a map like this could be drawn. Again, the underlying map is the map of world population, but over it, you're seeing arrows showing how we spread out of Africa with dates showing you where we think we arrived at particular times. I have to redraw this map every few months, because somebody makes a discovery that a particular date was wrong. We are learning about ourselves at an incredible speed. And we're changing. A lot of change is gradual. It's accretion. We don't notice the change because we only have short lives, 70, 80, if you're lucky 90 years. This graph is showing you the annual rate of population growth in the world. It was very low until around about 1850, and then the rate of population growth began to rise so that around the time I was born, when we first saw those images from the moon of our planet, our global population was growing at two percent a year. If it had carried on growing at two percent a year for just another couple of centuries, the entire planet would be covered with a seething mass of human bodies all touching each other. And people were scared. They were scared of population growth and what they called "the population bomb" in 1968. But then, if you look at the end of the graph, the growth began to slow. The decade -- the '70s, the '80s, the '90s, the noughties, and in this decade, even faster -- our population growth is slowing. Our planet is stabilizing. We are heading towards nine, 10, or 11 billion people by the end of the century. Within that change, you can see tumult. You can see the Second World War. You can see the pandemic in 1918 from influenza. You can see the great Chinese famine. These are the events we tend to concentrate on. We tend to concentrate on the terrible events in the news. We don't tend to concentrate on the gradual change and the good news stories.
Vi har bott i städer väldigt länge, men de flesta av oss bodde inte i städer. Det här är Çatalhöyük, en av världens första städer. Vid sin höjdpunkt för 9 000 år sen fick folket gå över taken på andras hus för att nå sina egna hem. Om ni tittar noga på kartan över staden, ser ni att det inte finns några gator, för gator är något vi uppfunnit. Världen förändras. Genom försök och misslyckande. Vi inser långsamt och gradvis hur vi kan leva på bättre sätt. Och världen har förändrats otroligt snabbt den senaste tiden. Det är bara under de senaste sex, sju eller åtta generationerna som vi faktiskt insett att vi är en art. Det är bara under de senaste decennierna som en karta som den här kunde ritas. Den underliggande kartan är återigen den som visar jordens befolkning, men den ovan, har pilar som visar hur vi spred oss ut från Afrika med datumangivelser för var vi tror att vi befann oss vid särskilda tidpunkter. Jag måste rita om den här kartan var och varannan månad för någon upptäcker att ett särskilt datum är fel. Vi lär oss om oss själva otroligt snabbt. Och vi förändrar oss. Mycket av förändringen sker gradvis. Det är tillväxt. Vi märker inte förändringen för vi har endast korta liv, 70, 80 om du har tur - 90 år. Den här grafen visar den årliga befolkningstillväxten. Den var väldigt låg omkring 1850, sedan började befolkningstillväxten att öka så att när jag föddes, då vi först såg bilderna från månen av vår planet, växte vår globala befolkning med två procent om året. Om den hade fortsatt växa med två procent om året under några århundraden, skulle hela planeten vara täckt av en kokande massa mänskliga kroppar som alla rörde vid varandra. Och folk var rädda. De var rädda för befolkningstillväxt och för vad de kallade "befolkningsbomben" 1968. Men om ni tittar mot slutet av grafen, ser ni att ökningen börjar stanna av. Årtiondet, 70-, 80-, 90- och 00-talen och under detta årtionde, ännu snabbare - avtar vår befolkningstillväxt. Planeten stabiliserar sig. Vi går mot nio, tio eller elva biljoner människor mot slutet av detta århundrade. Medan förändringen sker kan ni se tumultet. Ni kan se andra världskriget. Pandemin år 1918 som orsakades av influensa. Ni kan se den stora svälten i Kina. Vi koncentrerar oss ofta på dessa händelser, dessa hemska händelser som vi ser på nyheterna. Vi brukar inte koncentrera oss på gradvis skeende förändring och de bra nyhetsnotiserna.
We worry about people. We worry about how many people there are. We worry about how you can get away from people. But this is the map of the world changed again to make area large, the further away people are from each area. So if you want to know where to go to get away from everybody, here's the best places to go. And every year, these areas get bigger, because every year, we are coming off the land globally. We are moving into the cities. We are packing in more densely. There are wolves again in Europe, and the wolves are moving west across the continent. Our world is changing.
Vi oroar oss för människor. Vi oroar oss för hur många människor det finns. Vi oroar oss för hur vi kan ta oss ifrån människor. Men på den här kartan över världen har områden förstorats ju längre bort från området som människor befinner sig. Så om du vill veta var du ska åka om du vill komma bort från alla är detta de bästa platserna. Och varje år så blir dessa områden större, för varje år förflyttar vi oss från landet. Vi flyttar in till städerna. Vi packas allt tätare samman. Det finns vargar igen i Europa, och vargarna förflyttar sig västerut över kontinenten. Vår värld förändras.
You have worries. This is a map showing where the water falls on our planet. We now know that. And you can look at where Çatalhöyük was, where three continents meet, Africa, Asia, and Europe, and you can see there are a large number of people living there in areas with very little water. And you can see areas in which there is a great deal of rainfall as well. And we can get a bit more sophisticated. Instead of making the map be shaped by people, we can shape the map by water, and then we can change it every month to show the amount of water falling on every small part of the globe. And you see the monsoons moving around the planet, and the planet almost appears to have a heartbeat. And all of this only became possible within my lifetime to see this is where we are living. We have enough water.
Ni har saker som oroar er. Den här kartan visar var nederbörden faller på vår planet. Vi vet det nu. Och ni kan se att där Çatalhöyük låg, där tre kontinenter möts, Afrika, Asien och Europa, och ni kan se att ett stort antal människor bor där i dessa områden med lite vatten. Och ni kan se områden med mycket nederbörd också. Vi kan bli ännu mer sofistikerade. Istället för att låta kartan formas efter människor, kan vi forma kartan efter vatten, och så kan vi ändra den varje månad för att visa mängden nederbörd som faller på varje liten del av planeten. Och så kan ni se monsunerna som rör sig runt planeten, och det ser ut nästan som planeten har hjärtslag. Och allt detta blev bara möjligt under min livstid, att se att detta är var vi bor. Vi har tillräckligt med vatten.
This is a map of where we grow our food in the world. This is the areas that we will rely on most for rice and maize and corn. People worry that there won't be enough food, but we know, if we just ate less meat and fed less of the crops to animals, there is enough food for everybody as long as we think of ourselves as one group of people.
Detta är en karta som visar var vi odlar all världens mat. Dessa områden förlitar vi oss mest på för ris, majs och vete. Folk oroar sig för brist på mat, men vi vet, att om vi bara åt mindre kött och inte matade djuren med alla grödorna, skulle det finnas tillräckligt mycket mat till alla så länge vi ser oss själva som en grupp av människor.
And we also know about what we do so terribly badly nowadays. You will have seen this map of the world before. This is the map produced by taking satellite images, if you remember those satellites around the planet in the very first slide I showed, and producing an image of what the Earth looks like at night. When you normally see that map, on a normal map, the kind of map that most of you will be used to, you think you are seeing a map of where people live. Where the lights are shining up is where people live. But here, on this image of the world, remember we've stretched the map again. Everywhere has the same density of people on this map. If an area doesn't have people, we've shrunk it away to make it disappear. So we're showing everybody with equal prominence. Now, the lights no longer show you where people are, because people are everywhere. Now the lights on the map, the lights in London, the lights in Cairo, the lights in Tokyo, the lights on the Eastern Seaboard of the United States, the lights show you where people live who are so profligate with energy that they can afford to spend money powering lights to shine up into the sky, so satellites can draw an image like this. And the areas that are dark on the map are either areas where people do not have access to that much energy, or areas where people do, but they have learned to stop shining the light up into the sky. And if I could show you this map animated over time, you would see that Tokyo has actually become darker, because ever since the tsunami in Japan, Japan has had to rely on a quarter less electricity because it turned the nuclear power stations off. And the world didn't end. You just shone less light up into the sky.
Och vi vet också vad vi gör så väldigt dåligt nuförtiden. Du har sett den här kartan över världen förut Denna kartan som framställts med hjälp av satellitbilder, om ni minns de satelliter runt vår planet som var på den första bilden jag visade, och producerar en bild över hur jorden ser ut om natten. När ni vanligtvis ser det på en karta, på en normal karta, den sorts karta de flesta av er är vana vid, tror ni att ni ser en karta över var människor bor. Där ljusen skiner är var människorna bor. Men här, på denna bild av världen, kom ihåg att vi har sträckt ut kartan igen. Det är samma människotäthet överallt på den här kartan. Om något område inte har någon befolkning har vi minskat ner det. och fått det att försvinna. Så vi visar alla på ett lika framstående sätt. Nu, visar inte längre ljusen var människorna befinner sig, för människor finns överallt. Nu till ljuset på kartan, ljuset från London, ljuset från Cairo, ljuset från Tokyo, ljuset på USA:s östra havskust, ljusen visar var människor bor som är så slösaktiga med sin energi att de har råd att spendera pengar på att driva ljus så starkt att det lyser upp hela himlen, så att satelliter kan ta fram en bild som den här. Och områden som är mörka på kartan är antingen områden där människor inte har tillgång till så mycket energi, eller så har de det, men de har lärt sig att inte använda den för att lysa upp hela himmelen. Och om jag kunde visa en animation av kartan under en viss tid, så skulle ni se att Tokyo faktiskt har blivit mörkare, för efter tsunamin i Japan, har Japan varit tvunget att förlita sig på en fjärdedel mindre elektricitet för alla kärnkraftverk stängdes av. Och världen gick inte under. Det var bara mindre ljus som sken upp i himmelen.
There are a huge number of good news stories in the world. Infant mortality is falling and has been falling at an incredible rate. A few years ago, the number of babies dying in their first year of life in the world fell by five percent in just one year. More children are going to school and learning to read and write and getting connected to the Internet and going on to go to university than ever before at an incredible rate, and the highest number of young people going to university in the world are women, not men. I can give you good news story after good news story about what is getting better in the planet, but we tend to concentrate on the bad news that is immediate. Rebecca Solnit, I think, put it brilliantly, when she explained: "The accretion of incremental, imperceptible changes which can constitute progress and which render our era dramatically different from the past" -- the past was much more stable -- "a contrast obscured by the undramatic nature of gradual transformation, punctuated by occasional tumult." Occasionally, terrible things happen. You are shown those terrible things on the news every night of the week. You are not told about the population slowing down. You are not told about the world becoming more connected. You are not told about the incredible improvements in understanding. You are not told about how we are learning to begin to waste less and consume less.
Det finns ett stort antal goda nyheter här i världen. Barnadödligheten har gått ner och den har gått ner oerhört snabbt. För några år sedan, föll antalet barn som dog under sitt första levnadsår med fem procent under bara ett år. Fler barn går i skola och lär sig att läsa och skriva och kopplar upp sig på internet och fortsätter att utbilda sig på universitetet än någonsin förr, och det högsta antalet unga människor som går på universitet i världen är kvinnor, inte män. Jag kan ge er den ena goda nyhetsstoryn efter den andra om vad som förbättras på planeten, men vi har en tendens att koncentrera oss på de omedelbart dåliga nyheterna. Rebecca Solnit, sa det så briljant, tycker jag, när hon förklarade: "Tillväxten av obetydliga, omärkliga förändringar som kan utgöra framsteg och som återger vårt tidevarv så dramatiskt annorlunda från det förflutna" - det förflutna var mycket mer stabilt - "en kontrast skymd av den odramatiska naturen av gradvis förändring, avbruten av tillfälligt tumult." Ibland händer det hemska saker. Dessa hemskheter visas för dig på nyheterna varje kväll i veckan. Det talas inte om för dig att befolkningsökningen går ner. Det talas inte om för dig att världen blir mer sammankopplad. Det talas inte om för dig om de fantastiska framstegen i förståelse. Det talas inte inte om för dig hur vi lär oss att börja slösa mindre och konsumera mindre.
This is my last map. On this map, we have taken the seas and the oceans out. Now you are just looking at about 7.4 billion people with the map drawn in proportion to those people. You're looking at over a billion in China, and you can see the largest city in the world in China, but you do not know its name. You can see that India is in the center of this world. You can see that Europe is on the edge. And we in Exeter today are on the far edge of the planet. We are on a tiny scrap of rock off Europe which contains less than one percent of the world's adults, and less than half a percent of the world's children. We are living in a stabilizing world, an urbanizing world, an aging world, a connecting world. There are many, many things to be frightened about, but there is no need for us to fear each other as much as we do, and we need to see that we are now living in a new world.
Det här är min sista kartbild. På denna kartan, har vi tagit bort sjöarna och haven. Nu ser ni bara på ungefär 7,4 biljoner människor med kartan ritad i förhållande till de människorna. Ni ser över en biljon i Kina, och ni kan se den största staden i världen i Kina, men ni kan inte dess namn. Ni kan se att Indien är i mitten av den här världen. Ni kan se att Europa är på kanten. Och vi här i Exeter idag, är allra längst ut på planetens kant. Vi är på en liten bit sten utanför Europa som innehar mindre än en procent av världens vuxna, och mindre än en halv procent av världens barn. Vi lever i en värld som stabiliseras, som urbaniseras, en åldrande värld. en värld som kopplas samman. Det finns många, många saker att vara rädd för, men det finns ingen anledning för oss att frukta varandra så mycket som vi gör, och vi behöver se att vi nu lever i en ny värld.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)