"I've got people in me." So sang the late Abbey Lincoln. I take that lyric as mantra. "I've got people in me." Jomama Jones is the person in me I turn to as a guide. She's my alter ego. I've been embodying her in performance since 1995, and she comes around when she has some insight to offer folks. At this time of radical change, I'm glad to be the vessel for her message to you.
"Jag har folk inom mig." Så sjöng den avlidna Abbey Lincoln. Jag har den låttexten som mantra. "Jag har folk inom mig." Jomama Jones är den personen inom mig jag vänder mig till som guide. Hon är mitt alter ego. Jag har förkroppsligat henne under uppträdanden sedan 1995 och hon dyker upp när hon har insikt att erbjuda folk. Under dessa tider av radikala förändringar är jag glad att vara budbäraren för hennes meddelande till dig.
Jomama Jones: What if I told you it's going to be alright ... but what if I told you not yet? What if I told you there are trials ahead beyond your deepest fears? What if I told you will you fall ... down, down, down? But what if I told you you will surprise yourself? What if I told you will be brave enough? What if I told you we won't all make it through? But what if I told you that is as it must be? What if I told you I've seen the future?
Jomama Jones: Tänk om jag sa till dig att det kommer att bli bra ... men tänk om jag sa inte än? Tänk om jag berättade att det kommer prövningar framöver värre än dina djupaste rädslor? Tänk om jag sa till dig att du kommer att falla ... Ner, ner, ner? Men tänk om jag sa till dig att du kommer att överraska dig själv? Tänk om jag sa att du kommer att vara modig nog? Tänk om jag sa till dig att vi alla inte kommer att klara det? Men tänk om jag sa till dig att det är så det måste vara? Tänk om jag berättade att jag har sett framtiden?
Do you like my hands? They're expressive, yeah? Now look at your hands -- now go on. There's so much history recorded through their touches and marks of the future sketched on their palms. Sometimes hands grip tight, sometimes hands let go. What if I told you it's all going to come undone? Hm.
Gillar du mina händer? De är uttrycksfulla, eller hur? Titta nu på dina händer - kom igen. Det finns så mycket historia registrerad genom deras beröring och markeringar om framtiden skissade på deras flator. Ibland greppar händer hårt, ibland släpper händer taget. Tänk om jag sa till dig att allt kommer att lösas upp? Hm.
Ladies and gentlemen and otherwise described, I am Jomama Jones. Some call me a soul sonic superstar, and I agree, though even in my past that was from the future.
Mina damer och herrar och alla där emellan, Jag är Jomama Jones. Vissa kallar mig för själssonisk superstjärna, och jag håller med, då det även i mitt förflutna var från framtiden.
Let me take you back to girlhood. Picture this: it was Planting Day, which was a holiday I invented for the Black youth community group I founded. I dashed home to put on my gardening ensemble when I caught my uncle Freeman red-handed. He was standing over my piggy bank with his hammer raised high. He was fixing to steal my coins.
Låt oss gå tillbaka till tiden som flicka. Föreställ dig detta: Det var Planteringsdag som var en högtid jag uppfann för föreningen jag grundade för de svarta ungdomarna. Jag rusade hem för att sätta på mig min trädgårdsutstyrsel när jag tog min farbror Freeman på bar gärning. Han stod lutad över min spargris men sin hammare högt upp i luften. Han tänkte stjäla mina pengar.
And you see, my uncle Freeman was a handyman. He could fix anything -- a broken chair, a shattered pot -- even bring grandmother's plants back to life. He had that magic touch with broken things ... and broken people. He would take me with him on his jobs and say, "C'mon Jo, let's go do something to make this world a better place." His hands were wide and calloused, and they always reminded me of displaced tree roots.
Och du förstår, min farbror Freeman var en hantlangare. Han kunde fixa vad som helst - en trasig stol, en krossad kruka - till och med få farmors växter till liv igen. Han hade en magisk touch för trasiga saker... och trasiga människor. Han brukade ta med mig till sitt arbete och säga: "Kom igen Jo, nu gör vi någonting som förbättrar världen." Hans händer var breda och härdade, och de påminde mig alltid om förvridna trädrötter.
As we worked he would talk with folks about the change he was sure was just around the corner. I saw him mend flagging hopes and leave folks with their heads held high. His hands stirred the sunshine.
Medan vi jobbade brukade han prata med folk om den skillnad han var säker på var precis runt hörnet. Jag såg honom reparera flaggande förhoppningar och lämna folk med huvudet högt. Hans händer rörde om solskenet.
And now he was about to break my piggy bank. I said "Step back, man, and show me your hands." You know the irony was he used to give me all the old coins he'd find under floorboards while working. And I put them in the piggy bank along with the money I earned through my childhood side hustles.
Och nu var han på väg att ha sönder min spargris. Jag sa: " Backa ett steg mannen, och visa dina händer." Ironin var att han brukade ge mig alla gamla mynt han hittade under golvbrädorna på jobbet. Jag stoppade dem i spargrisen tillsammans med pengarna jag tjänade på mina barndomsjobb.
But by the spring of 1970, Uncle Freeman had lost his touch ... along with most of his jobs. He saw a heavy future of civil wrongs and Black power outages in his palms. The last straw had come the previous winter when they had gunned down Fred Hampton. Overwhelmed with fear and rage and grief, Uncle Freeman tried to game his future. He gripped too tight, and he started playing the numbers.
Men på våren 1970 hade farbror Freeman tappat känslan... och även det mesta av sina jobb. Han såg en tung framtid av civila fel och svart makt avbrott i sina handflator. Måttet var rågat vintern innan när de hade skjutit ned Fred Hampton. Överväldigad av rädsla och raseri och sorg försökte farbror Freeman spela sin framtid. Han greppade för hårt och började spela bort pengar.
"Well, one of these numbers is gonna hit, little girl. You got a quarter for your uncle Free -- " Now some of y'all have that relative. But I knew right then and there I had to do something. I jumped up and I grabbed that hammer and I brought it crashing down on that pig. And Uncle Freeman started to weep as I gathered up all the coins. "We're not buying no lottery ticket, Uncle Freeman. C'mon."
"Ett av dessa nummer kommer att vinna, lilltjejen. Har du en quarter till farbror Free…" Vissa av er har den släktingen. Men jag visste där och då att jag behövde göra något. Jag hoppade upp och tog tag i hammaren och slungade ned den på den där grisen. Och farbror började lipa när jag samlade ihop alla mynt. "Vi ska inte köpa någon lott farbror Freeman. Kom igen."
We spent every last cent at the seed store. You know, the kids in my gardening group? They didn't bat an eye when I had Uncle Freeman get down and put his hands in the earth again and start breaking up that soil for our seeds. And my little friend Taesha even came over and started slapping him on the back saying, "Cry it out, Uncle Freeman. Cry it out."
Vi spenderade varenda slant i fröbutiken. Du vet, barnen i min trädgårdsmästargrupp? De blinkade knappt när jag fick farbror Freeman böja sig ned och stoppa händerna i jorden igen och börja luckra upp jorden för våra frön. Och min lilla kompis Taesha kom till och med över för att dunka honom i ryggen och sa: "gråt ut det farbror Freeman. Gråt ut det."
"I can't fix this," he sobbed. It's an ancient-future truism, that. He wasn't the first to feel that way, and he wouldn't be the last. Right now, it feels as though everything is breaking beyond repair. It is. But that breaking apart can be a breaking open, no matter how violent and uncertain and fearsome it seems. The thing is ... we can't do it alone.
"Jag kan inte fixa detta," grät han. Det är en forntida framtida truism. Han var inte den första att känna sådär och han var inte den sista. Just nu känns det som allt går sönder mer än det går att laga. Det gör det. Men att det bryts sönder kan vara att det bryts öppet. Hur våldsamt och osäkert och skräckfyllt det än verkar. Saken är den ... vi kan inte göra det själva.
Uncle Freeman cried so much that day as we planted our seeds, he was our very own irrigation system. "I don't know who I am anymore, little girl," he said to me at sundown. "Good, Uncle Freeman. Good. You're new again, and that's just how we need you."
Farbror Freeman grät så mycket den dagen när vi planterade våra frön att han var vårat egna bevattningssystem. "Jag vet inte vem jag är längre, lilltjejen," sa han till mig vid solnedgången. "Bra, farbror Freeman. Bra. Du är ny igen och det är precis så vi behöver dig."