Meet Tony. He's my student. He's about my age, and he's in San Quentin State Prison. When Tony was 16 years old, one day, one moment, "It was mom's gun. Just flash it, scare the guy. He's a punk. He took some money; we'll take his money. That'll teach him. Then last minute, I'm thinking, 'Can't do this. This is wrong.' My buddy says, 'C'mon, let's do this.' I say, 'Let's do this.'" And those three words, Tony's going to remember, because the next thing he knows, he hears the pop. There's the punk on the ground, puddle of blood. And that's felony murder -- 25 to life, parole at 50 if you're lucky, and Tony's not feeling very lucky.
Möt Tony. Han är min student. Han är ungefär i min ålder, och han sitter i San Quentins delstatsfängelse. När Tony var 16 år gammal, en dag, ett ögonblick, "Det var mammas pistol. Bara visa den, skrämma killen, han är en idiot. Han tog lite pengar; vi tar hans pengar. Det lär honom en läxa. Sedan i sista minuten, tänker jag, "Kan inte göra detta, detta är fel." Min kompis säger, "Kom igen, nu gör vi detta." Jag säger, "Nu kör vi."" De tre orden, kommer Tony att minnas, eftersom det nästa han uppfattar, är smällen. Där ligger idioten på marken, en pöl av blod. Och det är ett grovt mord -- 25 år till livstid, villkorlig frigivning vid 50 års ålder om du har tur, och Tony känner sig inte så tursam.
So when we meet in my philosophy class in his prison and I say, "In this class, we will discuss the foundations of ethics," Tony interrupts me. "What are you going to teach me about right and wrong? I know what is wrong. I have done wrong. I am told every day, by every face I see, every wall I face, that I am wrong. If I ever get out of here, there will always be a mark by my name. I'm a convict; I am branded 'wrong.' What are you going to tell me about right and wrong?"
När vi träffas i min filosofiklass i hans fängelse och jag säger, "I denna klass, skall vi diskutera etikens grunder," avbryter Tony mig. "Vad skall du lära mig om rätt och fel?" jag vet vad som är fel. Jag har gjort fel. Jag får det berättat för mig varje dag, av varje ansikte jag ser, varje vägg jag möter, att jag gjort fel. Om jag någonsin kommer ut, kommer det alltid finnas ett märke vid mitt namn. Jag är en dömd fånge; Jag är brännmärkt "Fel." Vad kommer du att berätta för mig om rätt och fel?"
So I say to Tony, "Sorry, but it's worse than you think. You think you know right and wrong? Then can you tell me what wrong is? No, don't just give me an example. I want to know about wrongness itself, the idea of wrong. What is that idea? What makes something wrong? How do we know that it's wrong? Maybe you and I disagree. Maybe one of us is wrong about the wrong. Maybe it's you, maybe it's me -- but we're not here to trade opinions; everyone's got an opinion. We are here for knowledge. Our enemy is thoughtlessness. This is philosophy."
Då säger jag till Tony, "Jag är ledsen, men det är värre än du tror. Tror du att du vet vad som är rätt och fel? Kan du då berätta för mig vad som är fel? Nej, ge mig inte bara ett exempel. Jag vill veta om felandet i sig själv, uppfattningen om fel. Vad är den uppfattningen? Vad gör att något är fel? Hur vet vi att något är fel? Kanske är vi oense. Kanske en av oss har fel angående felet. Kanske är det du, kanske jag -- men vi är inte här för att byta åsikter; alla har en åsikt. Vi är här för kunskap. Vår fiende är tanklöshet. Detta är filosofi."
And something changes for Tony. "Could be I'm wrong. I'm tired of being wrong. I want to know what is wrong. I want to know what I know." What Tony sees in that moment is the project of philosophy, the project that begins in wonder -- what Kant called "admiration and awe at the starry sky above and the moral law within." What can creatures like us know of such things? It is the project that always takes us back to the condition of existence -- what Heidegger called "the always already there." It is the project of questioning what we believe and why we believe it -- what Socrates called "the examined life." Socrates, a man wise enough to know that he knows nothing. Socrates died in prison, his philosophy intact.
Och något förändrades hos Tony, "Kanske har jag fel. Jag är trött på att ha fel. Jag vill veta vad som är fel. Jag vill veta vad jag vet." Vad Tony ser i det ögonblicket är filosofiprojektet, projektet som börjar med förundran -- vad Kant kallade för "beundran och häpnad inför den stjärnbeströdda himlen i ovan och de moraliska lagar däri." Vad kan varelser som oss känna till om sådana saker? Det är projektet som alltid tar oss tillbaka till villkoret för existens -- det Heidegger kallades för "det alltid, som redan är där." Det är projektet som frågar vad vi tror och varför vi tror det -- det som Sokrates kallade för "det undersökta livet." Sokrates, en man vis nog att inse att han inte visste någonting. Sokrates dog i fängelse, med sin filosofi intakt.
So Tony starts doing his homework. He learns his whys and wherefores, his causes and correlations, his logic, his fallacies. Turns out, Tony's got the philosophy muscle. His body is in prison, but his mind is free. Tony learns about the ontologically promiscuous, the epistemologically anxious, the ethically dubious, the metaphysically ridiculous. That's Plato, Descartes, Nietzsche and Bill Clinton.
Därmed börjar Tony göra sin hemläxa. Han lär sig sina varför och skäl, hans orsaker och korrelationer, hans logik, hans brister. Det visar sig, att Tony har filosofimuskeln. Hans kropp är i fängelse, men hans sinne är fritt. Tony lär sig om det ontologiskt promiskuösa, det kunskapsteoretiskt oroliga, det etiskt tvivelaktiga, det metafysiskt fåniga. Det är Platon, Descartes, Nietzsche och Bill Clinton.
So when he gives me his final paper, in which he argues that the categorical imperative is perhaps too uncompromising to deal with the conflict that affects our everyday and challenges me to tell him whether therefore we are condemned to moral failure, I say, "I don't know. Let us think about that." Because in that moment, there's no mark by Tony's name; it's just the two of us standing there. It is not professor and convict, it is just two minds ready to do philosophy. And I say to Tony, "Let's do this."
När han ger mig sin slutliga uppsats, i vilken han påpekar att det kategoriska imperativet kanske är för kompromisslöst för att hantera de konflikter som påverkar vår vardag och utmanar mig att berätta för honom huruvida vi därför är dömda till ett moraliskt misslyckande, Säger jag, "Jag vet inte. Låt oss tänka på det." För i det ögonblicket, finns det inget märke vid Tonys namn; det är bara vi två som står där. Det är inte professor och fånge, det är bara två sinnen redo för filosofi. Och jag säger till Tony, "Nu kör vi."
Thank you.
Tackar
(Applause)
(Applåder)