When I wrote my memoir, the publishers were really confused. Was it about me as a child refugee, or as a woman who set up a high-tech software company back in the 1960s, one that went public and eventually employed over 8,500 people? Or was it as a mother of an autistic child? Or as a philanthropist that's now given away serious money? Well, it turns out, I'm all of these. So let me tell you my story.
När jag skrev mina memoarer blev förläggarna väldigt förvirrade. Handlade det om mig som flyktingbarn, eller som en kvinna som startade ett högteknologiskt mjukvaruföretag på 60-talet, ett företag som blev börsnoterat och som till sist hade över 8 500 medarbetare? Eller som en mor till ett autistiskt barn? Eller om en filantrop som nuförtiden ger bort ansenliga summor pengar? Det är faktiskt så att jag är alla dessa. Låt mig berätta min historia för er.
All that I am stems from when I got onto a train in Vienna, part of the Kindertransport that saved nearly 10,000 Jewish children from Nazi Europe. I was five years old, clutching the hand of my nine-year-old sister and had very little idea as to what was going on. "What is England and why am I going there?" I'm only alive because so long ago, I was helped by generous strangers. I was lucky, and doubly lucky to be later reunited with my birth parents. But, sadly, I never bonded with them again. But I've done more in the seven decades since that miserable day when my mother put me on the train than I would ever have dreamed possible. And I love England, my adopted country, with a passion that perhaps only someone who has lost their human rights can feel. I decided to make mine a life that was worth saving. And then, I just got on with it. (Laughter)
Allt det jag är kommer från när jag klev på ett tåg i Wien, som tillhörde Barntransporten som räddade livet på nära 10 000 judiska barn ur nazist-Europa. Jag var fem år, höll hårt i min nioåriga systers hand, och förstod inte mycket av det som pågick. "Vad är England och varför måste jag åka dit?" Jag lever tack vare den hjälp jag fick av generösa främlingar för länge sedan. Jag hade tur, och hade tur igen när jag senare återförenades med mina biologiska föräldrar. Men, sorgligt nog, lyckades jag inte knyta an till dem igen. Men jag har gjort mer under de sju årtiondena sedan den dag då min mamma satte mig på tåget, mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag älskar England, mitt adopterade land, med en hetta som bara en person som förlorat sina mänskliga rättigheter kan. Jag bestämde mig för att göra mitt liv till ett liv som var värt att rädda. Och så satte jag igång med det. (Skratt)
Let me take you back to the early 1960s. To get past the gender issues of the time, I set up my own software house at one of the first such startups in Britain. But it was also a company of women, a company for women, an early social business. And people laughed at the very idea because software, at that time, was given away free with hardware. Nobody would buy software, certainly not from a woman. Although women were then coming out of the universities with decent degrees, there was a glass ceiling to our progress. And I'd hit that glass ceiling too often, and I wanted opportunities for women.
Låt mig ta er med till början av 60-talet. För att övervinna tidens könsproblematik startade jag min egna mjukvarufirma, en av de första i Storbritannien. Men det var även ett företag av kvinnor, ett företag för kvinnor, ett tidigt socialt försök. Folk skrattade åt tanken, efter som man vid den här tiden gav bort programvara gratis med hårdvaran. Ingen skulle någonsin köpa programvara, och speciellt inte från en kvinna. Även fast kvinnor vid den här tiden tog examen med bra betyg, så fanns det ett glastak som satte stopp för vår utveckling. Jag hade slagit i det taket allt för många gånger. Jag ville ge möjligheter för kvinnor.
I recruited professionally qualified women who'd left the industry on marriage, or when their first child was expected and structured them into a home-working organization. We pioneered the concept of women going back into the workforce after a career break. We pioneered all sorts of new, flexible work methods: job shares, profit-sharing, and eventually, co-ownership when I took a quarter of the company into the hands of the staff at no cost to anyone but me. For years, I was the first woman this, or the only woman that. And in those days, I couldn't work on the stock exchange, I couldn't drive a bus or fly an airplane. Indeed, I couldn't open a bank account without my husband's permission. My generation of women fought the battles for the right to work and the right for equal pay.
Jag anställde kvalificerade kvinnor som lämnat arbetsmarknaden när de gift sig eller när deras första barn var på väg, och jag skapade en organisation där man jobbade hemifrån. Vi var de första som hade kvinnor som återgått till jobbet efter ett uppehåll på hemmafronten. Vi var de första som provade alla möjliga flexibla arbetsmetoder: dela på en tjänst, få del av vinsten, och slutligen delägarskap. Jag gav bort en fjärdedel av företaget till de anställda utan kostnad för någon utom mig själv. Länge vara jag "Den första kvinnan som..." eller "Den enda kvinnan som...". Vid den här tiden fick jag inte ha mitt företag noterat på börsen. Jag fick inte köra buss eller flyga ett flygplan. Jag kunde inte ens öppna ett bankkonto utan min makes medgivande. Min generations kvinnor slogs för rättigheten att jobba och rätten till lika lön för lika arbete.
Nobody really expected much from people at work or in society because all the expectations then were about home and family responsibilities. And I couldn't really face that, so I started to challenge the conventions of the time, even to the extent of changing my name from "Stephanie" to "Steve" in my business development letters, so as to get through the door before anyone realized that he was a she. (Laughter)
Man förväntade sig inte mycket från kvinnor i arbetslivet eller samhället eftersom alla förväntningar då handlade om hemmet och ansvar för familjen. Och jag kunde inte acceptera det, så jag började utmana dåtidens konventioner. Jag till och med ändrade mitt namn från "Stephanie" till "Steve" i min affärskorrespondens, för att komma genom dörren innan någon insåg att han var en hon. (Skratt)
My company, called Freelance Programmers, and that's precisely what it was, couldn't have started smaller: on the dining room table, and financed by the equivalent of 100 dollars in today's terms, and financed by my labor and by borrowing against the house. My interests were scientific, the market was commercial -- things such as payroll, which I found rather boring. So I had to compromise with operational research work, which had the intellectual challenge that interested me and the commercial value that was valued by the clients: things like scheduling freight trains, time-tabling buses, stock control, lots and lots of stock control. And eventually, the work came in. We disguised the domestic and part-time nature of the staff by offering fixed prices, one of the very first to do so. And who would have guessed that the programming of the black box flight recorder of Supersonic Concord would have been done by a bunch of women working in their own homes. (Applause)
Mitt företag, Freelance Programmers - det var precis vad det var - startade i väldigt liten skala, på matsalsbordet, med ett startkapital på 100 dollar i dagens penningvärde, drivet av mitt slit och ett lån med huset som säkerhet. Jag var mest intresserad av teknik, men ekonomin pockade på; till exempel administrationen av lönerna, som jag tyckte var ganska trist. Jag blev tvungen att tumma på min inblandning i det tekniska, som gav mig den intellektuella stimulans jag törstade efter, och de kommersiella aspekterna som värdesattes av kunderna: till exempel att schemalägga godstågstransporter, lägga upp tidtabeller för bussar, lagerstyrning, mycket lagerstyrning. Och till slut började jobben rulla in. Vi dolde att många av de anställda jobbade hemma eller på deltid genom att erbjuda fasta priser, en av de första att göra det. Och vem kunde ana att programmeringen av svarta lådan i alla Concords överljudsflygplan utfördes av ett gäng kvinnor hemifrån. (Applåder)
All we used was a simple "trust the staff" approach and a simple telephone. We even used to ask job applicants, "Do you have access to a telephone?"
Vi valde helt enkelt en "lita på personalen"-inställning och vanliga telefoner. Vi frågade till och med nya medarbetare: "Har du tillgång till en telefon?" (Skratt)
An early project was to develop software standards on management control protocols. And software was and still is a maddeningly hard-to-control activity, so that was enormously valuable. We used the standards ourselves, we were even paid to update them over the years, and eventually, they were adopted by NATO. Our programmers -- remember, only women, including gay and transgender -- worked with pencil and paper to develop flowcharts defining each task to be done. And they then wrote code, usually machine code, sometimes binary code, which was then sent by mail to a data center to be punched onto paper tape or card and then re-punched, in order to verify it. All this, before it ever got near a computer. That was programming in the early 1960s.
Ett tidigt projekt var att utveckla mjukvarustandarder för övervakningsprotokoll. Mjukvara var och är än idag en vansinnigt svårkontrollerad aktivitet, så där bidrog vi verkligen. Vi använde dem själva, vi fick till och med betalt för att uppdatera dem genom åren. Efter ett tag började NATO använda dem. Våra programmerare - bara kvinnor, inklusive homosexuella och transpersoner - tog med hjälp av papper och penna fram flödesdiagram som specificerade det som programmet skulle göra. Och sedan skrev de kod, maskinkod för det mesta, ibland binärkod, som sedan sändes med brev till en datacentral där de stansades ut på hålremsor eller hålkort, för att slutligen stansades ut igen, för att testa att det blev rätt. Alla dessa steg innan de ens kom i närheten av en dator. Så gick programmering till på 60-talet.
In 1975, 13 years from startup, equal opportunity legislation came in in Britain and that made it illegal to have our pro-female policies. And as an example of unintended consequences, my female company had to let the men in. (Laughter)
1975, 13 år efter starten, infördes jämställdhetslagar i Storbritannien och gjorde det olagligt att ha vår pro-kvinnliga policy, ett exempel på oavsiktliga konsekvenser, så blev mitt kvinnliga företag tvunget att släppa in män. (Skratt)
When I started my company of women, the men said, "How interesting, because it only works because it's small." And later, as it became sizable, they accepted, "Yes, it is sizable now, but of no strategic interest." And later, when it was a company valued at over three billion dollars, and I'd made 70 of the staff into millionaires, they sort of said, "Well done, Steve!" (Laughter) (Applause)
När jag startade mitt kvinnliga företag sade männen: "Så intressant, för det fungerar bara för att det är litet." När det började växa till sig medgav de: "Ja, det är ganska stort nu, men inte av något strategiskt intresse." Och senare, när företaget värderades till över tre miljarder dollar, och jag hade gjort 70 av mina medarbetare till miljonärer, så sade de: "Bra gjort, Steve!" (Skratt) (Applåder)
You can always tell ambitious women by the shape of our heads: They're flat on top for being patted patronizingly. (Laughter) (Applause) And we have larger feet to stand away from the kitchen sink. (Laughter)
Man kan alltid se om kvinnor är ambitiösa på formen av våra huvuden: Vi är platta upptill för att vi blivit klappade på huvudet. (Skratt) (Applåder) Och vi har större fötter för att undvika att luta oss mot diskbänken.
Let me share with you two secrets of success: Surround yourself with first-class people and people that you like; and choose your partner very, very carefully. Because the other day when I said, "My husband's an angel," a woman complained -- "You're lucky," she said, "mine's still alive." (Laughter)
(Skratt) Låt mig dela två hemligheter med er som ger framgång: Omge er med första klassens människor och människor ni gillar. Välj din partner mycket, mycket omsorgsfullt. Häromdagen när jag sade: "Min man är en ängel", svarade en kvinna: "Du har tur du, min lever fortfarande." (Skratt)
If success were easy, we'd all be millionaires. But in my case, it came in the midst of family trauma and indeed, crisis. Our late son, Giles, was an only child, a beautiful, contented baby. And then, at two and a half, like a changeling in a fairy story, he lost the little speech that he had and turned into a wild, unmanageable toddler. Not the terrible twos; he was profoundly autistic and he never spoke again. Giles was the first resident in the first house of the first charity that I set up to pioneer services for autism. And then there's been a groundbreaking Prior's Court school for pupils with autism and a medical research charity, again, all for autism. Because whenever I found a gap in services, I tried to help. I like doing new things and making new things happen. And I've just started a three-year think tank for autism.
Om framgång vore en enkel sak, så skulle alla vara miljonärer. I mitt fall hände det mitt i ett familjetrauma, faktiskt i en kris. Vår numera avlidne son, Giles, vårt enda barn, var ett vackert och nöjt barn. Men plötsligt, vid två och ett halvt, som en bortbyting i en saga, tappade han förmågan att tala och blev en vilt, ohanterbart litet barn. Inte den vanliga tvåårskrisen. Han blev djupt autistisk och han talade aldrig igen. Giles blev det första barnet i den första välgörenhetsinrättningen som jag startade för att bana väg för service för autistiska. Sedan blev det den banbrytande Prior’s Court School för elever med autism, och en medicinsk forskningsstiftelse för autism. Varje gång jag saknade något inom servicesektorn så hjälpte jag till. Jag tycker om att göra nya saker och få nya saker att hända. Jag har just startat en treårig tankesmedja inriktad på autism,
And so that some of my wealth does go back to the industry from which it stems, I've also founded the Oxford Internet Institute and other IT ventures. The Oxford Internet Institute focuses not on the technology, but on the social, economic, legal and ethical issues of the Internet.
så att en del av min förmögenhet går tillbaka till industrin den kom ifrån. Jag har också grundat Oxford Internet Institute och andra IT-satsningar. Oxford Internet Institute fokuserar inte på teknik, utan på de sociala, ekonomiska, juridiska och etiska aspekterna av Internet.
Giles died unexpectedly 17 years ago now. And I have learned to live without him, and I have learned to live without his need of me. Philanthropy is all that I do now. I need never worry about getting lost because several charities would quickly come and find me. (Laughter)
Giles dog oväntat för 17 år sedan nu. Jag har lärt mig leva utan honom, och jag har lärt mig leva utan hans behov av mig. Filantropi är det jag sysslar med numera. Jag behöver inte vara rädd att tappa bort mig, för flera välgörenhetsinrättningar skulle snabbt få mig på rätt spår igen. (Skratt)
It's one thing to have an idea for an enterprise, but as many people in this room will know, making it happen is a very difficult thing and it demands extraordinary energy, self-belief and determination, the courage to risk family and home, and a 24/7 commitment that borders on the obsessive. So it's just as well that I'm a workaholic. I believe in the beauty of work when we do it properly and in humility. Work is not just something I do when I'd rather be doing something else.
Det är en sak att få en företagsidé, men som många här i rummet vet, men en helt annan sak att få den att flyga. Det kräver extraordinär energi, självförtroende och envishet, modet att sätta familj och hem på spel, och ett engagemang dygnet runt, på gränsen till besatthet. Det är lika bra att erkänna att jag är arbetsnarkoman. Jag tror på att jobba när vi gör det ordentligt och med ödmjukhet. Arbete är inte något jag bara gör fast jag hellre vill göra något annat.
We live our lives forward. So what has all that taught me? I learned that tomorrow's never going to be like today, and certainly nothing like yesterday. And that made me able to cope with change, indeed, eventually to welcome change, though I'm told I'm still very difficult.
Vi lever våra liv med framtiden i sikte. Vad har jag lärt mig av allt det här? Jag har lärt mig att imorgon kommer bli något annat än idag, och helt klart något annorlunda mot igår. Det har gjort att jag klarar av förändring till och med välkomnar förändring, även om många säger att jag fortfarande är svår att ha att göra med.
Thank you very much.
(Skratt)
Tack så mycket!
(Applause)
(Applåder)