What do you think when you look at me? A woman of faith? An expert? Maybe even a sister. Or oppressed, brainwashed, a terrorist. Or just an airport security line delay. That one's actually true.
Vad tänker du när du tittar på mig? En troende kvinna? En expert? Kanske till och med en syster. Eller förtryckt, hjärntvättad, en terrorist. Eller bara ett dröjsmål i flygplatsens säkerhetskontroll. Den är faktiskt sann.
(Laughter)
(Skratt)
If some of your perceptions were negative, I don't really blame you. That's just how the media has been portraying people who look like me. One study found that 80 percent of news coverage about Islam and Muslims is negative. And studies show that Americans say that most don't know a Muslim. I guess people don't talk to their Uber drivers.
Om några av dina uppfattningar är negativa, så klandrar jag dig inte. För det är så media har skildrat människor som ser ut som jag. En studie visade att 80 procent av medias rapportering om islam och muslimer är negativ. Och studier visar att amerikaner säger att de flesta inte känner någon muslim. Jag antar att folk inte pratar med sina Uber-chaufförer.
(Laughter)
(Skratt)
Well, for those of you who have never met a Muslim, it's great to meet you. Let me tell you who I am. I'm a mom, a coffee lover -- double espresso, cream on the side. I'm an introvert. I'm a wannabe fitness fanatic. And I'm a practicing, spiritual Muslim. But not like Lady Gaga says, because baby, I wasn't born this way. It was a choice.
För dem av er som aldrig har träffat en muslim, det är trevligt att träffa er. Låt mig berätta vem jag är. Jag är en mamma, kaffeälskare - dubbel espresso, grädde vid sidan om. Jag är introvert. Jag vill vara träningsfanatiker. Och jag är religiöst praktiserande muslim. Men inte som Lady Gaga säger, för jag föddes inte så här. Det var ett val.
When I was 17, I decided to come out. No, not as a gay person like some of my friends, but as a Muslim, and decided to start wearing the hijab, my head covering. My feminist friends were aghast: "Why are you oppressing yourself?" The funny thing was, it was actually at that time a feminist declaration of independence from the pressure I felt as a 17-year-old, to conform to a perfect and unattainable standard of beauty. I didn't just passively accept the faith of my parents. I wrestled with the Quran. I read and reflected and questioned and doubted and, ultimately, believed. My relationship with God -- it was not love at first sight. It was a trust and a slow surrender that deepened with every reading of the Quran. Its rhythmic beauty sometimes moves me to tears. I see myself in it. I feel that God knows me. Have you ever felt like someone sees you, completely understands you and yet loves you anyway? That's how it feels.
När jag var 17 beslöt jag mig för att komma ut. Inte som homosexuell som några av mina vänner, men som muslim, och jag började bära hijab, min huvudbeklädnad. Mina feministvänner var förfärade: "Varför förtrycker du dig själv?" Det roliga var, att det vid den tiden faktiskt var en feministisk självständighetsförklaring från trycket jag kände på mig som 17-åring, att anpassa mig till ett perfekt och ouppnåeligt skönhetsideal. Jag accepterade inte passivt mina föräldrars tro. Jag brottades med Koranen. Jag läste och reflekterade, ifrågasatte och tvivlade och slutligen så trodde jag. Min relation till Gud - det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var tillit och en långsam kapitulation som fördjupades vid varje läsning av Koranen. Dess rytmiska skönhet rör mig ibland till tårar. Jag ser mig själv i den. Jag känner att Gud känner mig. Har du nånsin känt att någon ser dig, fullkomligt förstår dig och älskar dig ändå? Det är så det känns.
And so later, I got married, and like all good Egyptians, started my career as an engineer.
Så småningom gifte jag mig, och som alla goda egyptier började jag karriären som ingenjör.
(Laughter)
(Skratt)
I later had a child, after getting married, and I was living essentially the Egyptian-American dream.
Efter att ha gift mig fick jag så småningom ett barn, och jag levde i princip den egyptisk-amerikanska drömmen.
And then that terrible morning of September, 2001. I think a lot of you probably remember exactly where you were that morning. I was sitting in my kitchen finishing breakfast, and I look up on the screen and see the words "Breaking News." There was smoke, airplanes flying into buildings, people jumping out of buildings. What was this? An accident? A malfunction? My shock quickly turned to outrage. Who would do this? And I switch the channel and I hear,
Så kom den där hemska morgonen i september 2001. Jag tror att många av er minns exakt var ni var den morgonen. Jag satt i mitt kök och åt frukost, när jag såg upp på TV:n och såg orden "Senaste nytt." Det var rök, flygplan som flög in i byggnader, folk som hoppade från byggnader. Vad var detta? En olycka? Ett tekniskt fel? Min chock förvandlades snart till förfäran. Vem gjorde detta? Jag bytte kanal och hörde,
"... Muslim terrorist ...," "... in the name of Islam ...," "... Middle-Eastern descent ...," "... jihad ...," "... we should bomb Mecca." Oh my God.
"...muslimsk terrorist..." "...i islams namn..." "...från Mellanöstern..." "...jihad..." "...vi borde bomba Mecka." Herregud.
Not only had my country been attacked, but in a flash, somebody else's actions had turned me from a citizen to a suspect.
Mitt land hade inte bara attackerats, men på ett ögonblick, hade någon annans handlingar förvandlat mig från medborgare till misstänkt.
That same day, we had to drive across Middle America to move to a new city to start grad school. And I remember sitting in the passenger seat as we drove in silence, crouched as low as I could go in my seat, for the first time in my life, afraid for anyone to know I was a Muslim.
Samma dag skulle vi köra tvärs över Mellanvästern för att flytta till en ny stad där jag skulle börja doktorandstudier. Jag minns att jag satt i passagerarsätet när vi körde i tystnad, och jag kurade ihop mig i sätet, för första gången i livet orolig för att någon skulle veta att jag var muslim.
We moved into our apartment that night in a new town in what felt like a completely different world. And then I was hearing and seeing and reading warnings from national Muslim organizations saying things like, "Be alert," "Be aware," "Stay in well-lit areas," "Don't congregate."
Vi flyttade in i en lägenhet i en ny stad den kvällen, i vad som kändes som en helt annorlunda värld. Sedan hörde jag, och såg och läste varningar från nationella muslimska organisationer som sa saker som, "Var uppmärksamma", "Var försiktiga," "Håll er i belysta områden," "Bilda inte stora samlingar."
I stayed inside all week. And then it was Friday that same week, the day that Muslims congregate for worship. And again the warnings were, "Don't go that first Friday, it could be a target." And I was watching the news, wall-to-wall coverage. Emotions were so raw, understandably, and I was also hearing about attacks on Muslims, or people who were perceived to be Muslim, being pulled out and beaten in the street. Mosques were actually firebombed. And I thought, we should just stay home.
Jag stannade inomhus hela veckan. Så kom fredagen den veckan, den dag då muslimer samlas för att be. Och återigen kom varningarna, "Gå inte dit den första fredagen, det kan vara en måltavla." Jag såg på nyheterna, konstant rapportering. Känslorna var så råa, helt förståeligt, och jag hörde också talas om attacker mot muslimer, eller att människor som uppfattades som muslimer, drogs ut och misshandlades på gatan. Moskéer brandbombades. Jag tänkte att vi borde stanna hemma.
And yet, something didn't feel right. Because those people who attacked our country attacked our country. I get it that people were angry at the terrorists. Guess what? So was I. And so to have to explain yourself all the time isn't easy. I don't mind questions. I love questions. It's the accusations that are tough.
Men det var ändå något som inte kändes rätt. För de där människorna som attackerade vårt land, attackerade vårt land. Jag fattar att folk var arga på terroristerna. Vet ni vad? Det var jag också. Och det är inte lätt att behöva förklara sig hela tiden. Jag har inget emot frågor. Jag älskar frågor. Det är anklagelserna som är jobbiga.
Today we hear people actually saying things like, "There's a problem in this country, and it's called Muslims. When are we going to get rid of them?" So, some people want to ban Muslims and close down mosques. They talk about my community kind of like we're a tumor in the body of America. And the only question is, are we malignant or benign? You know, a malignant tumor you extract altogether, and a benign tumor you just keep under surveillance.
Idag hör vi folk säga saker som, "Det finns ett problem i det här landet, och det är muslimer. När ska vi göra oss av med dem?" En del människor vill förbjuda muslimer och stänga moskéer. De talar om min grupp som om vi vore en tumör i Amerikas kropp. Och den enda frågan är, är vi elakartade eller godartade? För ni vet, en elakartad tumör plockar man bort helt och hållet, och en godartad håller man bara under uppsikt.
The choices don't make sense, because it's the wrong question. Muslims, like all other Americans, aren't a tumor in the body of America, we're a vital organ.
Valen är inte vettiga, för frågan är felställd. Muslimer precis som alla andra amerikaner, är inte en tumör i Amerikas kropp, vi är ett vitalt organ.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Muslims are inventors and teachers, first responders and Olympic athletes.
Muslimer är uppfinnare och lärare, räddningstjänstpersonal och OS-atleter.
Now, is closing down mosques going to make America safer? It might free up some parking spots, but it will not end terrorism. Going to a mosque regularly is actually linked to having more tolerant views of people of other faiths and greater civic engagement. And as one police chief in the Washington, DC area recently told me, people don't actually get radicalized at mosques. They get radicalized in their basement or bedroom, in front of a computer. And what you find about the radicalization process is it starts online, but the first thing that happens is the person gets cut off from their community, from even their family, so that the extremist group can brainwash them into believing that they, the terrorists, are the true Muslims, and everyone else who abhors their behavior and ideology are sellouts or apostates. So if we want to prevent radicalization, we have to keep people going to the mosque.
Kommer stängandet av moskéer att göra Amerika säkrare? Det frigör kanske parkeringsytor, men det stoppar inte terrorismen. Att gå till moskén regelbundet kan faktiskt kopplas till att ha en mer tolerant syn på människor med annan tro och ett större samhällsengagemang. Och som en polischef i Washington DC nyligen sa till mig, folk blir inte radikaliserade i moskéerna, de blir radikaliserade i sin källare eller sitt sovrum, framför en dator. Och det man har sett gällande radikaliseringsprocessen är att den börjar online, men det första som händer är att dessa personer blir avskurna från sin omvärld, till och med från familjen, så att extremistgrupper kan hjärntvätta dem till att tro att de, terroristerna, är de sanna muslimerna, och att alla som avskyr deras beteende och ideologi är förrädare och avfällingar. Så om vi vill förhindra radikalisering, måste vi få folk att fortsätta gå till moskén.
Now, some will still argue Islam is a violent religion. After all, a group like ISIS bases its brutality on the Quran. Now, as a Muslim, as a mother, as a human being, I think we need to do everything we can to stop a group like ISIS. But we would be giving in to their narrative if we cast them as representatives of a faith of 1.6 billion people.
En del kommer fortsätta hävda att islam är en våldsam religion. Det är trots allt så att en grupp som ISIS baserar sin brutalitet på Koranen. Som muslim, som mamma, som människa, tror jag att vi måste göra allt i vår makt för att stoppa en grupp som ISIS. Men vi kapitulerar för deras sanning om vi utmålar dem som representanter för en religion med 1,6 miljarder följare.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
ISIS has as much to do with Islam as the Ku Klux Klan has to do with Christianity.
ISIS har lika mycket att göra med islam som Ku Klux Klan har att göra med kristendomen.
(Applause)
(Applåder)
Both groups claim to base their ideology on their holy book. But when you look at them, they're not motivated by what they read in their holy book. It's their brutality that makes them read these things into the scripture.
Båda grupperna hävdar att deras ideologi baseras på deras heliga skrift. Men när man tittar närmare på dem, så drivs de inte av det de läser i sin heliga skrift. Det är deras brutalitet som får dem att läsa in dessa saker i skriften.
Recently, a prominent imam told me a story that really took me aback. He said that a girl came to him because she was thinking of going to join ISIS. And I was really surprised and asked him, had she been in contact with a radical religious leader? And he said the problem was quite the opposite, that every cleric that she had talked to had shut her down and said that her rage, her sense of injustice in the world, was just going to get her in trouble. And so with nowhere to channel and make sense of this anger, she was a prime target to be exploited by extremists promising her a solution. What this imam did was to connect her back to God and to her community. He didn't shame her for her rage -- instead, he gave her constructive ways to make real change in the world. What she learned at that mosque prevented her from going to join ISIS.
Nyligen berättade en framstående imam en historia som verkligen förvånade mig. Han sa att en flicka kom till honom för att hon funderade på att ansluta sig till ISIS. Jag blev förvånad och frågade honom om hon varit i kontakt med någon radikal religiös ledare? Och han sa att problemet var det motsatta, att varje präst hon pratat med hade avfärdat henne och sagt att hennes ilska, hennes känsla av orättvisa i världen, bara skulle ge henne problem. Så, utan ett forum för att få ur sig och förstå denna ilska, var hon en perfekt måltavla för att utnyttjas av extremister som lovade henne en lösning. Det denna imam gjorde var att leda henne tillbaka till Gud och hennes församling. Han klandrade inte henne för hennes ilska, istället visade han konstruktiva sätt att skapa riktig förändring i världen. Det hon lärde sig i moskén stoppade henne från att följa ISIS.
I've told you a little bit about how Islamophobia affects me and my family. But how does it impact ordinary Americans? How does it impact everyone else? How does consuming fear 24 hours a day affect the health of our democracy, the health of our free thought?
Jag har berättat lite om hur islamofobi påverkar mig och min familj. Men hur påverkar det vanliga amerikaner? Hur påverkar det alla andra? Att konsumera rädsla 24 timmar om dygnet, hur påverkar det vår demokrati, vårt fria tänkande?
Well, one study -- actually, several studies in neuroscience -- show that when we're afraid, at least three things happen. We become more accepting of authoritarianism, conformity and prejudice. One study showed that when subjects were exposed to news stories that were negative about Muslims, they became more accepting of military attacks on Muslim countries and policies that curtail the rights of American Muslims.
En studie, faktiskt flera studier i neurovetenskap, visar att när vi är rädda så händer minst tre saker. Vi får lättare att acceptera auktoritarism, konformitet och fördomar. En studie visade att när försökspersoner fick se nyhetsrapportering som var negativ gentemot muslimer, visade de mer acceptans för militärangrepp mot muslimska länder, och policys som inskränker amerikanska muslimers rättigheter.
Now, this isn't just academic. When you look at when anti-Muslim sentiment spiked between 2001 and 2013, it happened three times, but it wasn't around terrorist attacks. It was in the run up to the Iraq War and during two election cycles. So Islamophobia isn't just the natural response to Muslim terrorism as I would have expected. It can actually be a tool of public manipulation, eroding the very foundation of a free society, which is rational and well-informed citizens. Muslims are like canaries in the coal mine. We might be the first to feel it, but the toxic air of fear is harming us all.
Detta är inte bara teoretiskt. Om man tittar på när antimuslimska strömningar var som störst, mellan 2001 och 2013, så inträffade det tre gånger, men inte i samband med terroristattacker. Det var vid upptakten av Irakkriget och under två valrörelser. Så islamofobi är inte bara en naturlig reaktion på muslimsk terrorism som man hade kunnat tro. Det kan faktiskt vara ett verktyg för att manipulera allmänheten, och undergräva själva grunden för ett fritt samhälle, förnuftiga och välinformerade medborgare. Muslimer är som kanariefåglar i kolgruvan. Vi är kanske de första som känner det, men luften, förgiftad av rädsla, är skadlig för oss alla.
(Applause)
(Applåder)
And assigning collective guilt isn't just about having to explain yourself all the time. Deah and his wife Yusor were a young married couple living in Chapel Hill, North Carolina, where they both went to school. Deah was an athlete. He was in dental school, talented, promising ... And his sister would tell me that he was the sweetest, most generous human being she knew. She was visiting him there and he showed her his resume, and she was amazed. She said, "When did my baby brother become such an accomplished young man?" Just a few weeks after Suzanne's visit to her brother and his new wife, their neighbor, Craig Stephen Hicks, murdered them, as well as Yusor's sister, Razan, who was visiting for the afternoon, in their apartment, execution style, after posting anti-Muslim statements on his Facebook page. He shot Deah eight times. So bigotry isn't just immoral, it can even be lethal.
Och att tilldela kollektiv skuld handlar inte bara om att behöva förklara sig hela tiden. Deah och hans hustru Yusor var ett ungt gift par som bodde i Chapel Hill, North Carolina, där de båda gick i skolan. Deah var friidrottare. Han gick i tandläkarskola, var talangfull, lovande... Och hans syster brukade säga till mig att han var den raraste, mest generösa människan hon kände. Hon hälsade på honom där, han visade henne sin meritförteckning och hon var förbluffad. Hon sa, "När blev min lillebror en så bildad ung man?" Bara ett par veckor efter Suzannes besök hos brodern och hans hustru, kom deras granne, Craig Stephen Hicks, och mördade dem, och även Yusors syster Razan som hälsade på den eftermiddagen, i deras lägenhet, en avrättning, efter att ha postat antimuslimska inlägg på sin Facebooksida. Han sköt Deah åtta gånger. Så trångsynthet är inte bara omoraliskt, det kan vara dödligt också.
So, back to my story. What happened after 9/11? Did we go to the mosque or did we play it safe and stay home? Well, we talked it over, and it might seem like a small decision, but to us, it was about what kind of America we wanted to leave for our kids: one that would control us by fear or one where we were practicing our religion freely. So we decided to go to the mosque. And we put my son in his car seat, buckled him in, and we drove silently, intensely, to the mosque. I took him out, I took off my shoes, I walked into the prayer hall and what I saw made me stop. The place was completely full. And then the imam made an announcement, thanking and welcoming our guests, because half the congregation were Christians, Jews, Buddhists, atheists, people of faith and no faith, who had come not to attack us, but to stand in solidarity with us.
Tillbaka till min berättelse. Vad hände efter elfte september? Gick vi till moskén eller stannade vi hemma för säkerhets skull? Vi pratade om det, och det kan tyckas vara ett litet beslut, men för oss handlade det om vilket Amerika vi ville lämna efter oss till våra barn: ett som kontrollerade oss med rädsla eller ett där vi fritt praktiserar vår religion. Så vi gick till moskén. Vi satte min son i hans bilstol, spände fast honom och körde tyst, intensivt, till moskén. Jag tog ut honom, tog av mig skorna, gick in i bönesalen och stannade upp av det jag såg. Stället var proppfullt. Sedan gjorde imamen ett utrop, där han tackade och välkomnade våra gäster, eftersom halva församlingen var kristna, judar, buddhister, ateister, troende och icke troende, som kommit, inte för att attackera oss utan för att stå i solidaritet med oss.
(Applause)
(Applåder)
I just break down at this time. These people were there because they chose courage and compassion over panic and prejudice.
Just då bryter jag ihop. Dessa människor var där för att de valde mod och medkänsla över panik och fördomar.
What will you choose? What will you choose at this time of fear and bigotry? Will you play it safe? Or will you join those who say we are better than that?
Vad väljer du? Vad väljer du i denna tid av rädsla och trångsynthet? Tar du det säkra före det osäkra? Eller väljer du de som säger att vi är bättre än så?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you so much.
Tack så mycket.
Helen Walters: So Dalia, you seem to have struck a chord. But I wonder, what would you say to those who might argue that you're giving a TED Talk, you're clearly a deep thinker, you work at a fancy think tank, you're an exception, you're not the rule. What would you say to those people?
Helen Walters: Dalia, du verkar ha berört. Men jag undrar, vad säger du till dem som hävdar att du håller ett TED-föredrag, du är helt klart en tänkare, du jobbar för en fin tankesmedja, du är undantaget, inte regeln. Vad säger du till dessa människor?
Dalia Mogahed: I would say, don't let this stage distract you, I'm completely ordinary. I'm not an exception. My story is not unusual. I am as ordinary as they come. When you look at Muslims around the world -- and I've done this, I've done the largest study ever done on Muslims around the world -- people want ordinary things. They want prosperity for their family, they want jobs and they want to live in peace. So I am not in any way an exception. When you meet people who seem like an exception to the rule, oftentimes it's that the rule is broken, not that they're an exception to it.
Dalia Mogahed: Jag skulle säga, låt inte scenen avleda er, jag är helt vanlig. Jag är inget undantag. Min historia är inte ovanlig. Jag är så vanlig som man kan bli. När man ser på muslimer runtom i världen, och jag har gjort det, jag har gjort den största studien nånsin på muslimer över hela världen, så vill folk ha vanliga saker. De vill ha välgång för sin familj, de vill ha jobb och de vill leva i fred. Så jag är inte på något vis ett undantag. Möter man folk som verkar vara undantaget som bekräftar regeln, är det oftast för att regeln är bruten, inte för att de är undantaget.
HW: Thank you so much. Dalia Mogahed.
HW: Tack så mycket. Dalia Mogahed.
(Applause)
(Applåder)