Dr. Martin Luther King, Jr., in a 1968 speech where he reflects upon the Civil Rights Movement, states, "In the end, we will remember not the words of our enemies but the silence of our friends."
Martin Luther King Jr. sa följande i ett tal 1968, om medborgarrättsrörelsen: "I slutändan kommer vi inte att minnas våra fienders ord, utan våra vänners tystnad."
As a teacher, I've internalized this message. Every day, all around us, we see the consequences of silence manifest themselves in the form of discrimination, violence, genocide and war. In the classroom, I challenge my students to explore the silences in their own lives through poetry. We work together to fill those spaces, to recognize them, to name them, to understand that they don't have to be sources of shame. In an effort to create a culture within my classroom where students feel safe sharing the intimacies of their own silences, I have four core principles posted on the board that sits in the front of my class, which every student signs at the beginning of the year: read critically, write consciously, speak clearly, tell your truth.
Som lärare har jag tagit detta budskap till hjärtat. Varje dag och överallt omkring oss ser vi tystnadens konsekvenser ta sig uttryck i diskriminering, våld, folkmord och krig. I mitt klassrum utmanar jag mina elever att undersöka tystnaderna i deras egna liv genom poesi. Tillsammans försöker vi fylla dessa rum, känna igen dem och namnge dem, för att förstå att de inte behöver vara en källa till skam. I ett försök att skapa en klassrumsmiljö där mina elever vågar dela med sig av sina egna tystnader, har jag satt upp fyra grundprinciper längst fram i klassrummet och som alla elever måste underteckna vid årets början: läs kritiskt, skriv medvetet, tala tydligt, berätta din sanning.
And I find myself thinking a lot about that last point, tell your truth. And I realized that if I was going to ask my students to speak up, I was going to have to tell my truth and be honest with them about the times where I failed to do so.
Jag funderar ofta på den sista punkten, berätta din sanning. Och jag insåg att jag, för att få mina elever att tala ut, var tvungen att berätta min sanning och vara ärlig mot dem om de gånger då jag misslyckats.
So I tell them that growing up, as a kid in a Catholic family in New Orleans, during Lent I was always taught that the most meaningful thing one could do was to give something up, sacrifice something you typically indulge in to prove to God you understand his sanctity. I've given up soda, McDonald's, French fries, French kisses, and everything in between. But one year, I gave up speaking. I figured the most valuable thing I could sacrifice was my own voice, but it was like I hadn't realized that I had given that up a long time ago. I spent so much of my life telling people the things they wanted to hear instead of the things they needed to, told myself I wasn't meant to be anyone's conscience because I still had to figure out being my own, so sometimes I just wouldn't say anything, appeasing ignorance with my silence, unaware that validation doesn't need words to endorse its existence. When Christian was beat up for being gay, I put my hands in my pocket and walked with my head down as if I didn't even notice. I couldn't use my locker for weeks because the bolt on the lock reminded me of the one I had put on my lips when the homeless man on the corner looked at me with eyes up merely searching for an affirmation that he was worth seeing. I was more concerned with touching the screen on my Apple than actually feeding him one. When the woman at the fundraising gala said "I'm so proud of you. It must be so hard teaching those poor, unintelligent kids," I bit my lip, because apparently we needed her money more than my students needed their dignity.
Så jag berättar för dem att jag, som barn i en katolsk familj i New Orleans, under påskfastan fick lära mig att det mest meningsfulla man kan göra är att avstå från något, att offra något man gillar för att visa Gud att man förstår hans helighet. Jag har avstått från läsk, McDonalds, pommes frites, tungkyssar och allt däremellan. Ett år avstod jag dock från att prata. Jag insåg att det mest värdefulla jag kunde offra var min egen röst, men det jag inte hade förstått var att jag hade gett upp den för länge sen. Jag ägnade så mycket av min tid åt att säga det folk ville höra istället för det de borde höra. Hur skulle väl jag kunna vara någons samvete när mitt eget jag ännu var under arbete, så ibland sa jag helt enkelt ingenting och blidkade okunskapen med min tystnad, omedveten om att bekräftelse inte kräver ord för att bekräfta sin existens. När Christian som bög bankades på körde jag händerna i fickan och böjde blicken bort som om jag ingenting såg. Mitt skåp förblev låst i veckor då dess reglade lås speglade det lås jag satt på mina läppar när den hemlöse mannen på hörnet tittade på mig med en blick som bara bad om att bli sedd var jag mer intresserad av min Apple-skärm än att ge honom ett. När kvinnan på insamlingsgalan sa: "Jag är stolt över dig. Det måste var så svårt att utbilda dessa fattiga, dumma unga." bet jag min tunga, för vi behövde hennes förmögenhet mer än mina elever behövde sin värdighet.
We spend so much time listening to the things people are saying that we rarely pay attention to the things they don't. Silence is the residue of fear. It is feeling your flaws gut-wrench guillotine your tongue. It is the air retreating from your chest because it doesn't feel safe in your lungs. Silence is Rwandan genocide. Silence is Katrina. It is what you hear when there aren't enough body bags left. It is the sound after the noose is already tied. It is charring. It is chains. It is privilege. It is pain. There is no time to pick your battles when your battles have already picked you.
Vi tillbringar så mycket tid åt att lyssna på vad folk säger att vi sällan tänker på vad de inte säger. Tystnad är en restprodukt av rädsla. Det är att märka sina brister, att massakrera och makulera sin tunga. Det är luften som retirerar från ditt bröst, då den inte törs husera i din lunga. Tystnad är folkmordet i Rwanda. Tystnad är Katrina. Det är ljudet du hör när liksäckarna sinat. Det är ljudet efter att snaran dragits åt. Det är känslokyla. Det är kedjor. Det är lyx. Det är lidande. Du kan inte välja dina strider när dina strider redan valt dig.
I will not let silence wrap itself around my indecision. I will tell Christian that he is a lion, a sanctuary of bravery and brilliance. I will ask that homeless man what his name is and how his day was, because sometimes all people want to be is human. I will tell that woman that my students can talk about transcendentalism like their last name was Thoreau, and just because you watched one episode of "The Wire" doesn't mean you know anything about my kids. So this year, instead of giving something up, I will live every day as if there were a microphone tucked under my tongue, a stage on the underside of my inhibition. Because who has to have a soapbox when all you've ever needed is your voice?
Jag vägrar att låta tystnaden omsluta min obeslutsamhet. Christian, du är ett lejon, en fristad av djärvhet och genialitet. Jag ska fråga uteliggaren om hans namn och om hans dag, för ibland önskar vi bara en öppen famn. Jag ska berätta för kvinnan att mina elever kan tala om transcendentalism som om de vore Thoreau, och bara för att du precis sett "The Wire" vet du inte något om mina elever. Så i år, istället för att avstå från något, kommer jag att leva varje dag som om en mikrofon monterats under min tunga, en scen under mina hämningar. För vem behöver en talarstol när allt som krävs är ens röst?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)