I'm going to start here. This is a hand-lettered sign that appeared in a mom and pop bakery in my old neighborhood in Brooklyn a few years ago. The store owned one of those machines that can print on plates of sugar. And kids could bring in drawings and have the store print a sugar plate for the top of their birthday cake.
Jag kommer att börja här. Det här är en handskriven skylt som dök upp i ett traditionellt bageri i mitt gamla kvarter i Brooklyn för några år sedan. Bageriet hade en av de där maskinerna som kan skriva ut på sockerskivor. Och barn kunde komma in med målningar och låta bageriet skriva ut en sockerskiva för ovansidan av deras födelsedagstårta.
But unfortunately, one of the things kids liked to draw was cartoon characters. They liked to draw the Little Mermaid, they'd like to draw a smurf, they'd like to draw Micky Mouse. But it turns out to be illegal to print a child's drawing of Micky Mouse onto a plate of sugar. And it's a copyright violation. And policing copyright violations for children's birthday cakes was such a hassle that the College Bakery said, "You know what, we're getting out of that business. If you're an amateur, you don't have access to our machine anymore. If you want a printed sugar birthday cake, you have to use one of our prefab images -- only for professionals."
Men olyckligtvis så var en av de sakerna som barn gillar att rita seriefigurer. De gillade att rita Lilla Sjöjungfrun, de gillade att rita smurfarna, de gillade att rita Musse Pigg. Men det visar sig vara olagligt att skriva ut ett barns målning av Musse Pigg på en sockerskiva. Och det är ett brott mot upphovsrätten. Och att förhindra brott mot upphovsrätten genom barns födelsedagstårtor visade sig vara så tidskrävande att College Bakery sa, "Vet ni, vi kommer sluta med den här servicen. Om du är en privatperson, kommer du inte kunna använda vår maskin längre. Om du vill ha en sockerutskrift till din födelsedagstårta, måste du använda en av våra mallar - gjorda av proffs."
So there's two bills in Congress right now. One is called SOPA, the other is called PIPA. SOPA stands for the Stop Online Piracy Act. It's from the Senate. PIPA is short for PROTECTIP, which is itself short for Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property -- because the congressional aides who name these things have a lot of time on their hands. And what SOPA and PIPA want to do is they want to do this. They want to raise the cost of copyright compliance to the point where people simply get out of the business of offering it as a capability to amateurs.
Så det är två lagförslag i USAs kongress just nu. En är SOPA och den andra PIPA. SOPA står för Stop Online Piracy Act (Lag för att Förhindra Piratkopiering Online). Den kommer från Senaten. PIPA är en förkortning av PROTECTIP (FörsvaraIP), som i sin tur står för Preventing Real Online Threats (Förhindra Verkliga Online-hot) to Economic Creativity (mot Ekonomisk Kreativitet) and Theft of Intellectual Property (och Stöld av Upphovsrättskyddat material) därför att kongressbiträdena som namnger lagförslagen har mycket tid över. Och vad SOPA och PIPA vill göra är att de vill göra det här. De vill höja kostnaden för att upprätthålla upphovsrätten så mycket så att människor hellre slutar erbjuda tjänsterna till amatörer.
Now the way they propose to do this is to identify sites that are substantially infringing on copyright -- although how those sites are identified is never fully specified in the bills -- and then they want to remove them from the domain name system. They want to take them out of the domain name system. Now the domain name system is the thing that turns human-readable names, like Google.com, into the kinds of addresses machines expect -- 74.125.226.212.
Hur de föreslår att göra det här är att identifiera sajter som substantiellt bryter mot upphovsrätten - trots att hur man identifierar dem sajterna aldrig till fullo specifieras i lagförslagen - och de vill sen ta bort sajterna från domännamnsystemet (DNS). De vill ta bort dem ur DNS-systemet. Domännamnssystemet är den funktion som omvandlar adresser som vi kan läsa, som Google.com till den typ av adresser som datorer förväntar sig 74.125.226.212.
Now the problem with this model of censorship, of identifying a site and then trying to remove it from the domain name system, is that it won't work. And you'd think that would be a pretty big problem for a law, but Congress seems not to have let that bother them too much. Now the reason it won't work is that you can still type 74.125.226.212 into the browser or you can make it a clickable link and you'll still go to Google. So the policing layer around the problem becomes the real threat of the act.
Men problemet med den här typen av censur, att identifiera en sajt för att sedan försöka ta bort den ur DNS-systemet, är att det inte fungerar. Och man tror att det skulle vara ett stort problem för ett lagförslag, men kongressen verkar inte ha låtit det besvära dem för mycket. För anledningen för att det inte fungerar är för att du kan fortfarande skriva 74.125.226.212 i webbläsaren eller göra det till en klickbar länk och du kommer fortfarande till Google. Så övervakningsdelen av problemet blir det verkliga hotet från lagförslaget.
Now to understand how Congress came to write a bill that won't accomplish its stated goals, but will produce a lot of pernicious side effects, you have to understand a little bit about the back story. And the back story is this: SOPA and PIPA, as legislation, were drafted largely by media companies that were founded in the 20th century. The 20th century was a great time to be a media company, because the thing you really had on your side was scarcity. If you were making a TV show, it didn't have to be better than all other TV shows ever made; it only had to be better than the two other shows that were on at the same time -- which is a very low threshold of competitive difficulty. Which meant that if you fielded average content, you got a third of the U.S. public for free -- tens of millions of users for simply doing something that wasn't too terrible. This is like having a license to print money and a barrel of free ink.
För att förstå hur kongressen kom att skriva ett lagförslag som inte kommer att åstadkomma sitt mål men samtidigt resultera i flera negativa sideffekter, så måste man förstå lite av bakgrundshistorien. Och bakgrundshistorien är att SOPA och PIPA som lagförslag till stor dels skrevs av mediaföretag som grundades under 1900-talet. 1900-talet var en gynnsam tid för medieföretagen för det de verkligen hade på sin sida var ett bristfälligt utbud. Om du producerade ett TV-program så behövde det inte vara mycket bättre än alla andra TV-program som tidigare gjorts det behövde bara vara bättre än de två andra program som sändes samtidigt, vilket är ett väldigt lågt konkurrenskrav. Vilket betydde att om du presenterade ett okej innehåll så fick du en tredjedel av den amerikanska publiken per automatik tiotals miljoner tittare genom att bara producera någonting som inte var alltför dåligt. Det är som att ha en licens för att trycka pengar och en tunna med gratis bläck.
But technology moved on, as technology is wont to do. And slowly, slowly, at the end of the 20th century, that scarcity started to get eroded -- and I don't mean by digital technology; I mean by analog technology. Cassette tapes, video cassette recorders, even the humble Xerox machine created new opportunities for us to behave in ways that astonished the media business. Because it turned out we're not really couch potatoes. We don't really like to only consume. We do like to consume, but every time one of these new tools came along, it turned out we also like to produce and we like to share. And this freaked the media businesses out -- it freaked them out every time. Jack Valenti, who was the head lobbyist for the Motion Picture Association of America, once likened the ferocious video cassette recorder to Jack the Ripper and poor, helpless Hollywood to a woman at home alone. That was the level of rhetoric.
Men teknologin avancerade, som teknologin vill göra. Och sakta, sakta, i slutet av 1900-talet så började det bristfälliga utbudet att luckras upp och jag menar inte genom digital teknologi, jag pratar om analog teknologi. Kasettband, videobandspelare, till och med kopieringsapparaten skapade nya möjligheter för annorlunda beteenden som förvånade mediabranchen. För det visade sig att vi inte riktigt var soffpotatisar. Vi tycker inte bara om att konsumera. Vi gillar att konsumera men varje gång en av de här nya verktygen kom så visade det sig att vi också gillar att skapa och producera och vi gillar att dela. Och det gjorde mediabranschen förskräckta - det skrämde dem varje gång. Jack Valenti som var huvudlobbyist för Motion Picture Association of America (Amerikanska filmbranschens lobbyorganisation) jämförde en gång den våldsamma videobandspelaren med Jack Uppskäraren och fattiga, hjälplösa Hollywood med en kvinna alldeles ensam hemma. Det var den nivån på retoriken.
And so the media industries begged, insisted, demanded that Congress do something. And Congress did something. By the early 90s, Congress passed the law that changed everything. And that law was called the Audio Home Recording Act of 1992. What the Audio Home Recording Act of 1992 said was, look, if people are taping stuff off the radio and then making mixtapes for their friends, that is not a crime. That's okay. Taping and remixing and sharing with your friends is okay. If you make lots and lots of high quality copies and you sell them, that's not okay. But this taping business, fine, let it go. And they thought that they clarified the issue, because they'd set out a clear distinction between legal and illegal copying.
Så mediabranschen tiggde, insisterade och krävde att kongressen skulle agera. Och kongressen gjorde något. Under det tidiga 90-talet så godkände kongressen en lag som förändrade allting. Och den lagen kallades Audio Home Recording Act (Lagen för ljudinspelning i hemmet) av 1992. Och vad Audio Home Recording Act av 1992 sa var, kolla, om folk spelar in grejer från radion och sen gör blandband till deras kompisar det är inte ett brott. Det är okej. Inspelning och remixning och att dela med sig till kompisar är okej. Om du gör massor utav kopior av hög kvalitet och du säljer dem, så är det inte okej. Men den här inspelningsverksamheten okej, släpp det. Och de trodde att dem hade förtydligat och förklarat problemet, för de hade gjort en tydlig skillnad mellan laglig och olaglig kopiering.
But that wasn't what the media businesses wanted. They had wanted Congress to outlaw copying full-stop. So when the Audio Home Recording Act of 1992 was passed, the media businesses gave up on the idea of legal versus illegal distinctions for copying because it was clear that if Congress was acting in their framework, they might actually increase the rights of citizens to participate in our own media environment. So they went for plan B. It took them a while to formulate plan B.
Men det var inte det som mediabranschen ville ha. De ville att kongressen skulle förbjuda kopiering helt och hållet. Så när Audio Home Recording Act of 1992 godkändes så gav mediabranschen upp idén om att särskilja mellan laglig och olaglig kopiering för det var tydligt att om kongressen agerade inom deras ramverk skulle de i verkligheten öka medborgarnas rättigheter att delta i vår egen mediemiljö. Så de beslutade sig för plan B. Det tog dem ett tag att formulera en plan B.
Plan B appeared in its first full-blown form in 1998 -- something called the Digital Millennium Copyright Act. It was a complicated piece of legislation, a lot of moving parts. But the main thrust of the DMCA was that it was legal to sell you uncopyable digital material -- except that there's no such things as uncopyable digital material. It would be, as Ed Felton once famously said, "Like handing out water that wasn't wet." Bits are copyable. That's what computers do. That is a side effect of their ordinary operation.
En fullt utvecklad plan B dök först upp under 1998 - med något som kallades Digital Millenium Copyright Act (Millennielagen om Digitalt Upphovsrättsskydd). Det var ett komplicerat lagförslag med många rörliga delar. Men huvuddelen av DMCA var att det var lagligt att sälja okopierbart material - bara det att det inte finns något okopierbart material. Det skulle bli, som Ed Felton berömt en gång sa, "Som att dela ut vatten som inte var vått." Bits kan kopieras. Det är vad datorer gör. Det är en sidoeffekt av deras vanliga funktion.
So in order to fake the ability to sell uncopyable bits, the DMCA also made it legal to force you to use systems that broke the copying function of your devices. Every DVD player and game player and television and computer you brought home -- no matter what you thought you were getting when you bought it -- could be broken by the content industries, if they wanted to set that as a condition of selling you the content. And to make sure you didn't realize, or didn't enact their capabilities as general purpose computing devices, they also made it illegal for you to try to reset the copyability of that content. The DMCA marks the moment when the media industries gave up on the legal system of distinguishing between legal and illegal copying and simply tried to prevent copying through technical means.
Så för att bluffa förmågan att kunna sälja okopierbara bits så gjorde DMCA det också lagligt att kräva att du använder system som förstörde kopieringsfunktionen i dina apparater. Varje DVD-spelare och spelkonsol och TV och dator som du köpte oavsett vad du trodde att du köpte kunde förstöras av mediabranschen om de vill ha det som en förutsättning för att sälja dig innehåll. Och för att se till att du inte förstod eller inte fullgjorde förmågorna som apparaterna hade gjorde de det också olagligt för dig att försöka nollställa kopieringsmöjligheten för det innehållet. DMCA är punkten då mediabranschen gav upp rättssystemet av att särskilja mellan laglig och olaglig kopiering och helt enkelt försökte förhindra all kopiering genom tekniska lösningar.
Now the DMCA had, and is continuing to have, a lot of complicated effects, but in this one domain, limiting sharing, it has mostly not worked. And the main reason it hasn't worked is the Internet has turned out to be far more popular and far more powerful than anyone imagined. The mixtape, the fanzine, that was nothing compared to what we're seeing now with the Internet. We are in a world where most American citizens over the age of 12 share things with each other online. We share written things, we share images, we share audio, we share video. Some of the stuff we share is stuff we've made. Some of the stuff we share is stuff we've found. Some of the stuff we share is stuff we've made out of what we've found, and all of it horrifies those industries.
Men DMCA hade och fortsätter att ha flera komplicerade sidoeffekter, men i förhållande till sitt huvudmål, att begränsa kopiering och delning, har det till stor del inte fungerat. Och huvudanledningen till att det inte har fungerat är att Internet har visat sig vara mycket populärare och kraftfullare än någon tidigare trott. Blandbandet, fanzinet, var ingenting mot det vi ser nu i och med Internet. Vi befinner oss i en värld där de flesta amerikanska medborgare över 12 år delar saker med varandra online. Vi delar skrifter, vi delar bilder, vi delar ljud, vi delar video. Lite av det vi delar är saker som vi gjort. Lite av det vi delar är saker vi hittat. Lite av det vi delar är saker vi gjort med det vi hittat och det gör mediabranschen förskräckt.
So PIPA and SOPA are round two. But where the DMCA was surgical -- we want to go down into your computer, we want to go down into your television set, down into your game machine, and prevent it from doing what they said it would do at the store -- PIPA and SOPA are nuclear and they're saying, we want to go anywhere in the world and censor content. Now the mechanism, as I said, for doing this, is you need to take out anybody pointing to those IP addresses. You need to take them out of search engines, you need to take them out of online directories, you need to take them out of user lists. And because the biggest producers of content on the Internet are not Google and Yahoo, they're us, we're the people getting policed. Because in the end, the real threat to the enactment of PIPA and SOPA is our ability to share things with one another.
Så PIPA och SOPA är rond två. Men där DMCA var som en operation där vi ville gå in i din dator, vi ville gå inuti din TV, in i din spelkonsol och förhindra den från att göra det den var tillverkad för att göra - PIPA och SOPA är som ett kärnvapen och det de säger är att vi vill gå vart som helst i världen och censurera innehåll. Så mekanismen, som jag tidigare sa, för att åstadkomma detta är att du måste ta ner vem som helst som leder till de utpekade IP-adresserna. Du behöver ta bort dem från sökmotorer, du behöver ta bort dem från onlineordböcker, du behöver ta bort dem från användarlistor. Och eftersom de största tillverkarena av innehåll på Internet inte är Google eller Yahoo det är vi, kommer vi att börja bli bevakade och censurerade. För i slutändan så är det som på riktigt hotas av genomförandet av PIPA och SOPA vår möjlighet att dela saker med varandra.
So what PIPA and SOPA risk doing is taking a centuries-old legal concept, innocent until proven guilty, and reversing it -- guilty until proven innocent. You can't share until you show us that you're not sharing something we don't like. Suddenly, the burden of proof for legal versus illegal falls affirmatively on us and on the services that might be offering us any new capabilities. And if it costs even a dime to police a user, that will crush a service with a hundred million users.
För vad PIPA och SOPA riskerar att göra är att ta en flera århundraden gammalt juridisk princip oskyldig till bevisad skyldig och vända på den skyldig till bevisat oskyldig. Du kan inte dela med dig förrän du har visat oss att du inte delar något som vi inte tycker om. Plötsligt så faller bevisbördan för laglig eller olaglig delning tydligt på oss och på de tjänster som kanske tillhandahåller oss nya möjligheter. Och om det kostar så lite som tio öre att övervaka en användare så kommer det att krossa en tjänst med hundra miljoner användare.
So this is the Internet they have in mind. Imagine this sign everywhere -- except imagine it doesn't say College Bakery, imagine it says YouTube and Facebook and Twitter. Imagine it says TED, because the comments can't be policed at any acceptable cost. The real effects of SOPA and PIPA are going to be different than the proposed effects. The threat, in fact, is this inversion of the burden of proof, where we suddenly are all treated like thieves at every moment we're given the freedom to create, to produce or to share. And the people who provide those capabilities to us -- the YouTubes, the Facebooks, the Twitters and TEDs -- are in the business of having to police us, or being on the hook for contributory infringement.
Så det här är det Internet som de har tänkt sig. Föreställ er den här skylten överallt, förutom att den säger inte College Bakery, utan den säger YouTube och Facebook och Twitter. Föreställ er att den säger TED, för att kommentarerna inte kan övervakas till en överkomlig kostnad. De riktiga effekterna av SOPA och PIPA kommer vara andra än de som lagförslagen föreslår. Hotet är i verkligheten inverteringen av bevisbördan där vi plötsligt alla behandlas som tjuvar varje gång vi ges friheten att skapa, producera eller dela. Och människorna som erbjuder oss den möjligheten alla YouTubes, Facebooks, Twitters och TEDs är plötsligt i branschen av att övervaka oss, eller riskera att åtalas för medhjälp till upphovsrättsbrott.
There's two things you can do to help stop this -- a simple thing and a complicated thing, an easy thing and a hard thing. The simple thing, the easy thing, is this: if you're an American citizen, call your representative, call your senator. When you look at the people who co-signed on the SOPA bill, people who've co-signed on PIPA, what you see is that they have cumulatively received millions and millions of dollars from the traditional media industries. You don't have millions and millions of dollars, but you can call your representatives, and you can remind them that you vote, and you can ask not to be treated like a thief, and you can suggest that you would prefer that the Internet not be broken.
Det finns två saker du kan göra för att stoppa det här - en enkel sak och en komplicerad sak, en lätt och en svår. Den enkla saken, den lätta saken, är att om du är en amerikansk medborgare ring din representant, ring din senator. Om du tittar på de som skrev under lagförslaget för SOPA och de som skrev under PIPA, så ser du att dem tillsammans har tagit emot miljoner och miljoner av dollar från mediabranschen. Du har inte miljoner och miljoner dollar men du kan ringa din representant och du kan påminna dem om att du röstar och du kan begära att inte bli behandlad som en tjuv och du kan föreslå att du föredrar att Internet inte förstörs.
And if you're not an American citizen, you can contact American citizens that you know and encourage them to do the same. Because this seems like a national issue, but it is not. These industries will not be content with breaking our Internet. If they break it, they will break it for everybody. That's the easy thing. That's the simple thing.
Och om du inte är en amerikansk medborgare så kan du kontakta amerikanska medborgare som du känner och uppmuntra de att göra samma sak. För det ser ut att vara en nationell fråga men det är det inte. Den här branschen kommer inte vara nöjd förrän Internet har förstörts. Om internet förstörs, så förstörs det för alla. Det är den lätta saken. Det är den enkla saken.
The hard thing is this: get ready, because more is coming. SOPA is simply a reversion of COICA, which was purposed last year, which did not pass. And all of this goes back to the failure of the DMCA to disallow sharing as a technical means. And the DMCA goes back to the Audio Home Recording Act, which horrified those industries. Because the whole business of actually suggesting that someone is breaking the law and then gathering evidence and proving that, that turns out to be really inconvenient. "We'd prefer not to do that," says the content industries. And what they want is not to have to do that. They don't want legal distinctions between legal and illegal sharing. They just want the sharing to go away.
Den svåra saken är: förbered er, för mer kommer att komma. SOPA är egentligen en återanvändning av COICA, som föreslogs förra året men inte godkändes. Och allt det här går tillbaka till DMCAs misslyckande att förbjuda delning som en teknisk process. Och DMCA går tillbaka till Audio Home Recording Act, vilket skrämde den här branschen. För hela verksamheten av att anklaga någon för att bryta mot lagen och sedan samla bevis för att bevisa det visar sig vara väldigt besvärlig. "Vi föredrar att inte göra det" säger mediebranschen. Och vad den vill är att inte behöva göra det. De vill inte ha juridiska skillnader melllan laglig och olaglig delning. De vill bara att all delning ska upphöra.
PIPA and SOPA are not oddities, they're not anomalies, they're not events. They're the next turn of this particular screw, which has been going on 20 years now. And if we defeat these, as I hope we do, more is coming. Because until we convince Congress that the way to deal with copyright violation is the way copyright violation was dealt with with Napster, with YouTube, which is to have a trial with all the presentation of evidence and the hashing out of facts and the assessment of remedies that goes on in democratic societies. That's the way to handle this.
PIPA och SOPA är inga konstigheter, inga avvikelser, inte enskilda händelser. Utan en del av den här processen som har pågått under 20 år nu. Och om vi besegrar dem, som jag hoppas att vi gör, så kommer mer att komma. För inte förrän vi övertalar kongressen att sättet att behandla upphovsrättsbrott är på det sätt som upphovsrättsbrotten med Napster och Youtube behandlades vilket är att ha en rättegång där alla bevis presenteras och fakta undersöks och gottgörelser fastställs som vanligtvis görs i demokratiska samhällen. Det är så vi måste ta hand om upphovsrättsbrott.
In the meantime, the hard thing to do is to be ready. Because that's the real message of PIPA and SOPA. Time Warner has called and they want us all back on the couch, just consuming -- not producing, not sharing -- and we should say, "No."
Under tiden så är den svåra saken att vara redo. För det är det verkliga meddelandet från PIPA och SOPA. Time Warner har ringt och de vill ha oss tillbaka i soffan, bara konsumerandes inte producerande, inte delandes och vi borde säga "Nej".
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)