I'm an artist. Being an artist is the greatest job there is. And I really pity each and every one of you who has to spend your days discovering new galaxies or saving humanity from global warming.
Jag är konstnär. Att vara konstnär är det bästa jobbet som finns och jag tycker verkligen synd om varenda en av er som måste tillbringa era dagar med att upptäcka nya galaxer eller rädda mänskligheten från den globala uppvärmningen.
(Laughter)
(Skratt)
But being an artist is also a daunting job. I spend every day, from nine to six, doing this.
Men att vara konstnär är också ett skrämmande jobb. Jag tillbringar varje dag, från nio till sex, så här.
(Laughter)
(Skratt)
I even started a side career that consists entirely of complaining about the difficulty of the creative process.
Jag har till och med skaffat en sidokarriär som enbart går ut på att klaga över svårigheterna i den kreativa processen.
(Laughter)
(Skratt)
But today, I don't want to talk about what makes my life difficult. I want to talk about what makes it easy. And that is you -- and the fact that you are fluent in a language that you're probably not even aware of. You're fluent in the language of reading images. Deciphering an image like that takes quite a bit of an intellectual effort. But nobody ever taught you how this works, you just know it.
Men i dag vill jag inte prata om vad som gör mitt liv svårt. Jag vill prata om vad som gör det enkelt. Och det är ni och det faktum att ni talar ett språk flytande, förmodligen utan att ni ens är medvetna om det. Ni kan läsa bilder flytande. Att dechiffrera en sådan där bild kräver rätt mycket intellektuell ansträngning. Men ingen har någonsin lärt er hur det funkar, ni kan det bara.
College, shopping, music. What makes a language powerful is that you can take a very complex idea and communicate it in a very simple, efficient form. These images represent exactly the same ideas. But when you look, for example, at the college hat, you know that this doesn't represent the accessory you wear on your head when you're being handed your diploma, but rather the whole idea of college. Now, what drawings can do is they cannot only communicate images, they can even evoke emotions. Let's say you get to an unfamiliar place and you see this. You feel happiness and relief.
College, shopping, musik. Det som gör ett språk kraftfullt är att man kan ta ett komplext koncept och kommunicera det i en väldigt enkel, effektiv form. De här bilderna representerar exakt samma koncept. Men när ni tittar på, till exempel, college-hatten så vet ni att den inte representerar accessoaren man har på huvudet när man får sitt diplom, utan snarare hela konceptet college. Teckningar kan inte bara kommunicera bilder, de kan också väcka känslor. Säg att du kommer till en obekant plats och ser det här. Du känner glädje och lättnad.
(Laughter)
(Skratt)
Or a slight sense of unease or maybe downright panic.
Eller en vag känsla av obehag eller kanske rent av panik.
(Laughter)
(Skratt)
Or blissful peace and quiet.
Eller härlig frid.
(Laughter)
(Skratt)
But visuals, they're of course more than just graphic icons. You know, if I want to tell the story of modern-day struggle, I would start with the armrest between two airplane seats and two sets of elbows fighting. What I love there is this universal law that, you know, you have 30 seconds to fight it out and once it's yours, you get to keep it for the rest of the flight.
Men illustrationer är förstås mer än bara grafiska ikoner. Om jag ville berätta om den moderna tidens kamp skulle jag börja med armstödet mellan två säten på ett plan och två armbågar som slåss. Det jag älskar med det här är den universella lagen om att man har 30 sekunder på sig att slåss om det och när det väl är ens eget så får man ha det resten av resan.
(Laughter)
(Skratt)
Now, commercial flight is full of these images. If I want to illustrate the idea of discomfort, nothing better than these neck pillows. They're designed to make you more comfortable --
Kommersiell flygtransport är full av de här bilderna. Om jag vill illustrera konceptet obehag så är inget bättre än de här nackkuddarna. De är designade för att göra en mer bekväm -
(Laughter)
(Skratt)
except they don't.
fast det gör de inte.
(Laughter)
(Skratt)
So I never sleep on airplanes. What I do occasionally is I fall into a sort of painful coma. And when I wake up from that, I have the most terrible taste in my mouth. It's a taste that's so bad, it cannot be described with words, but it can be drawn.
Så jag sover aldrig på flygplan. Något jag gör ibland är att falla i en sorts smärtsam koma. När jag vaknar upp ur den har jag en hemsk smak i munnen. Smaken är så dålig att den inte kan beskrivas med ord, men den kan ritas.
(Laughter)
(Skratt)
The thing is, you know, I love sleeping. And when I sleep, I really prefer to do it while spooning. I've been spooning on almost a pro level for close to 20 years, but in all this time, I've never figured out what to do with that bottom arm.
Grejen är att jag gillar att sova. Och när jag sover föredrar jag verkligen att skeda. Jag har skedat nästan på proffsnivå i nära 20 år, men under all denna tid har jag aldrig förstått
(Laughter)
vad man ska göra med den nedre armen.
(Applause)
(Skratt)
And the only thing --
(Applåder)
the only thing that makes sleeping even more complicated than trying to do it on an airplane is when you have small children. They show up at your bed at around 4am with some bogus excuse of, "I had a bad dream."
Och det enda - det enda som gör sömn ännu mer komplicerat än att försöka sova på ett flygplan är att ha små barn. De dyker upp vid ens säng runt klockan fyra på morgonen med någon påhittad ursäkt som "Jag hade en mardröm."
(Laughter)
(Skratt)
And then, of course you feel sorry for them, they're your kids, so you let them into your bed. And I have to admit, at the beginning, they're really cute and warm and snugly. The minute you fall back asleep, they inexplicably --
Och då tycker man förstås synd om dem, de är ju ens barn, så man låter dem komma upp. Jag måste erkänna att först är de väldigt söta och varma och gosiga. Så fort man somnar börjar de oförklarligt -
(Laughter)
(Skratt)
start rotating.
att rotera.
(Laughter)
(Skratt)
We like to call this the helicopter mode.
Vi kallar det här för helikopterläget.
(Laughter)
(Skratt)
Now, the deeper something is etched into your consciousness, the fewer details we need to have an emotional reaction.
Ju djupare något är etsat in i ens medvetande, desto färre detaljer behöver vi för att få en emotionell reaktion.
(Laughter)
(Skratt)
So why does an image like this work? It works, because we as readers are incredibly good at filling in the blanks. Now, when you draw, there's this concept of negative space. And the idea is, that instead of drawing the actual object, you draw the space around it. So the bowls in this drawing are empty. But the black ink prompts your brain to project food into a void. What we see here is not a owl flying. What we actually see is a pair of AA batteries standing on a nonsensical drawing, and I animate the scene by moving my desk lamp up and down.
Varför fungerar en sådan här bild? Den fungerar för att vi som läsare är oerhört bra på att fylla i luckorna. När man ritar finns det något som kallas negativt utrymme. Tanken är att i stället för att rita objektet så ritar man utrymmet runt det. Så skålarna i den här teckningen är tomma. Men det svarta bläcket leder hjärnan till att projicera mat in i ett tomrum. Det vi ser här är inte en flygande uggla. Det vi ser är faktiskt ett par AA-batterier som står på en nonsens-teckning. och jag animerar scenen genom att röra min skrivbordslampa upp och ner.
(Laughter)
(Skratt)
The image really only exists in your mind. So, how much information do we need to trigger such an image? My goal as an artist is to use the smallest amount possible. I try to achieve a level of simplicity where, if you were to take away one more element, the whole concept would just collapse. And that's why my personal favorite tool as an artist is abstraction. I've come up with this system which I call the abstract-o-meter, and this is how it works. So you take a symbol, any symbol, for example the heart and the arrow, which most of us would read as the symbol for love, and I'm an artist, so I can draw this in any given degree of realism or abstraction. Now, if I go too realistic on it, it just grosses everybody out.
Bilden finns bara i ditt huvud. Hur mycket information behöver vi då för att framkalla en sådan bild? Mitt mål som konstnär är att använda så lite som möjligt. Jag försöker uppnå en sådan nivå av enkelhet att om man tar bort ett element till så kollapsar hela konceptet. Det är därför mitt personliga favoritverktyg är abstraktion. Jag har hittat på ett system som jag kallar abstraktometern och det fungerar så här. Man tar en symbol, vilken som helst, till exempel hjärtat och pilen, som de flesta av oss skulle läsa som symbolen för kärlek och jag är konstnär, så jag kan rita det hur realistiskt eller abstrakt som helst. Om jag gör det alltför realistiskt tycker alla att det är äckligt.
(Laughter)
(Skratt)
If I go too far on the other side and do very abstract, nobody has any idea what they're looking at. So I have to find the perfect place on that scale, in this case it's somewhere in the middle. Now, once we have reduced an image to a more simple form, all sorts of new connections become possible. And that allows for totally new angles in storytelling.
Om jag går för långt åt andra hållet och gör det väldigt abstrakt vet ingen vad det är de ser. Så jag måste hitta det perfekta stället på skalan, i det här fallet är det någonstans i mitten. När vi har reducerat en bild till en enklare form blir massor av nya kopplingar möjliga. Och det ger helt nya vinklar att berätta en historia ur.
(Laughter)
(Skratt)
And so, what I like to do is, I like to take images from really remote cultural areas and bring them together. Now, with more daring references --
Något jag gillar att göra är att ta bilder från väldigt separata kulturella områden och sammanföra dem. Med lite mer vågade referenser -
(Laughter)
(Skratt)
I can have more fun. But of course, I know that eventually things become so obscure that I start losing some of you. So as a designer, it's absolutely key to have a good understanding of the visual and cultural vocabulary of your audience. With this image here, a comment on the Olympics in Athens, I assumed that the reader of the "New Yorker" would have some rudimentary idea of Greek art. If you don't, the image doesn't work. But if you do, you might even appreciate the small detail, like the beer-can pattern here on the bottom of the vase.
kan jag ha ännu roligare. Men jag vet förstås att så småningom blir det så obskyrt att jag börjar förlora en del av er. Som designer är nyckeln att ha god förståelse för sin publiks visuella och kulturella vokabulär. Med den här bilden, en kommentar till OS i Aten, antog jag att New Yorker-läsaren har en grundläggande föreställning om grekisk konst. Om man inte har det fungerar inte bilden. Men om man har det uppskattar man kanske de små detaljerna, som ölburksmönstret längst ner på vasen.
(Laughter)
(Skratt)
A recurring discussion I have with magazine editors, who are usually word people, is that their audience, you, are much better at making radical leaps with images than they're being given credit for. And the only thing I find frustrating is that they often seem to push me towards a small set of really tired visual clichés that are considered safe. You know, it's the businessman climbing up a ladder, and then the ladder moves, morphs into a stock market graph, and anything with dollar signs; that's always good.
En återkommande diskussion jag har med tidningsredaktörer, som oftast är ordmänniskor, handlar om att deras publik, ni, är mycket bättre på att ta radikala tankesprång med bilder än ni får erkännande för. Det enda jag tycker är frustrerande är att det ofta tycks fösa mig mot en liten grupp väldigt trötta visuella klichéer som anses säkra. Ni vet, affärsmannen som klättrar upp för en stege, sedan rör sig stegen, förvandlas till en aktiekurva, och vad som helst med dollartecken, det är alltid bra.
(Laughter)
(Skratt)
If there are editorial decision makers here in the audience, I want to give you a piece of advice. Every time a drawing like this is published, a baby panda will die.
Om det finns redaktionella beslutsfattare här i publiken så vill jag ge er det här rådet. Varje gång en sådan här teckning publiceras
(Laughter)
dör en pandaunge.
Literally.
(Skratt)
(Laughter)
Bokstavligt talat.
(Applause)
(Skratt)
(Applåder)
When is a visual cliché good or bad? It's a fine line. And it really depends on the story. In 2011, during the earthquake and the tsunami in Japan, I was thinking of a cover. And I went through the classic symbols: the Japanese flag, "The Great Wave" by Hokusai, one of the greatest drawings ever. And then the story changed when the situation at the power plant in Fukushima got out of hand. And I remember these TV images of the workers in hazmat suits, just walking through the site, and what struck me was how quiet and serene it was. And so I wanted to create an image of a silent catastrophe. And that's the image I came up with.
När är en visuell kliché bra eller dålig? Det är en hårfin gräns. Det beror på berättelsen. År 2011, under jordbävningen och tsunamin i Japan, funderade jag över en framsida. Jag gick igenom de klassiska symbolerna: den japanska flaggan, "Under vågen utanför Kanagawa" av Hokusai, en av de bästa teckningarna någonsin. Och så förändrades berättelsen när situationen vid kärnkraftverket i Fukushima gick överstyr. Jag minns TV-bilderna av arbetarna i skyddsdräkter, som bara gick över området, och det som slog mig var hur tyst och fridfullt det var. Så jag ville skapa en bild av en tyst katastrof. Det här är bilden jag gjorde.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
What I want to do is create an aha moment, for you, for the reader. And unfortunately, that does not mean that I have an aha moment when I create these images. I never sit at my desk with the proverbial light bulb going off in my head. What it takes is actually a very slow, unsexy process of minimal design decisions that then, when I'm lucky, lead to a good idea.
Det jag vill göra är att skapa en aha-upplevelse, för er, för läsaren. Tyvärr betyder inte det att jag får en aha-upplevelse när jag skapar de här bilderna. Jag sitter inte vid skrivbordet med den legendariska glödlampan som tänds över mitt huvud. Det krävs faktiskt en väldig långsam, osexig process av minimala designbeslut som sedan, om jag har tur, leder till en bra idé.
So one day, I'm on a train, and I'm trying to decode the graphic rules for drops on a window. And eventually I realize, "Oh, it's the background blurry upside-down, contained in a sharp image." And I thought, wow, that's really cool, and I have absolutely no idea what to do with that. A while later, I'm back in New York, and I draw this image of being stuck on the Brooklyn bridge in a traffic jam. It's really annoying, but also kind of poetic. And only later I realized, I can take both of these ideas and put them together in this idea. And what I want to do is not show a realistic scene.
En dag sitter jag på ett tåg och försöker avkoda de grafiska reglerna för droppar på ett fönster. Så småningom inser jag: "Åh, det är bakgrunden, suddig och upp och ner, innesluten i en skarp bild." Jag tänkte, wow, det är riktigt coolt, jag har ingen aning om vad jag ska göra med det. Ett tag senare är jag tillbaka i New York, och jag ritar en bild av att vara fast i trafikstockningen på Brooklynbron. Det är väldigt irriterande, men också lite poetiskt. Först senare insåg jag att jag kan ta båda idéerna och sätta ihop dem i den här idén. Jag vill inte visa en realistisk scen.
But, maybe like poetry, make you aware that you already had this image with you, but only now I've unearthed it and made you realize that you were carrying it with you all along. But like poetry, this is a very delicate process that is neither efficient nor scalable, I think. And maybe the most important skill for an artist is really empathy. You need craft and you need --
Utan kanske göra som poesi, som gör en medveten om att man redan hade den här bilden med sig, men först nu har grävt fram den och insett att man har burit den med sig hela tiden. Men likt poesi så är det här en väldigt ömtålig process som inte är vare sig effektiv eller skalbar, tror jag. Den kanske viktigaste färdigheten för en konstnär är empati. Man behöver hantverk och man behöver -
(Laughter)
(Skratt)
you need creativity --
man behöver kreativitet -
(Laughter)
(Skratt)
thank you -- to come up with an image like that. But then you need to step back and look at what you've done from the perspective of the reader.
tack - för att skapa en sådan där bild. Men sen måste man ta ett steg tillbaka och titta på vad man har gjort från läsarens perspektiv.
I've tried to become a better artist by becoming a better observer of images. And for that, I started an exercise for myself which I call Sunday sketching, which meant, on a Sunday, I would take a random object I found around the house and try to see if that object could trigger an idea that had nothing to do with the original purpose of that item. And it usually just means I'm blank for a long while. And the only trick that eventually works is if I open my mind and run through every image I have stored up there, and see if something clicks. And if it does, just add a few lines of ink to connect -- to preserve this very short moment of inspiration.
Jag har försökt bli en bättre konstnär genom att bli en bättre observatör. För att bli det började jag med en övning som jag kallar söndags-skissning, som innebar att jag på söndagarna tog ett slumpmässigt föremål jag hittade hemma och försökte se om det föremålet kunde utlösa en idé som inte hade något att göra med föremålets ursprungliga syfte. Det innebär oftast att det är helt tomt för mig en lång stund. Det enda tricket som så småningom fungerar är att jag öppnar mitt sinne och går igenom varenda bild jag har sparat där uppe och ser om något klickar. Och om det gör det, lägger jag bara till några linjer av bläck för att länka ihop, för att bevara det här mycket korta ögonblicket av inspiration.
And the great lesson there was that the real magic doesn't happen on paper. It happens in the mind of the viewer. When your expectations and your knowledge clash with my artistic intentions. Your interaction with an image, your ability to read, question, be bothered or bored or inspired by an image is as important as my artistic contribution. Because that's what turns an artistic statement really, into a creative dialogue. And so, your skill at reading images is not only amazing, it is what makes my art possible. And for that, I thank you very much.
Den största lärdomen av det var att den verkliga magin inte sker på pappret. Den sker i huvudet hos den som tittar. När dina förväntningar och din kunskap krockar med mina artistiska intentioner. Din interaktion med en bild, din förmåga att läsa, ifrågasätta, vara obekväm, uttråkad eller inspirerad av en bild är lika viktig som mitt artistiska bidrag. För det är det som förvandlar en konstnärlig manifestation till kreativ dialog. Så er förmåga att läsa bilder är inte bara fantastisk, den är det som gör min konst möjlig. Och för det tackar jag er så mycket.
(Applause)
(Applåder)
(Cheers)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)