My search is always to find ways to chronicle, to share and to document stories about people, just everyday people. Stories that offer transformation, that lean into transcendence, but that are never sentimental, that never look away from the darkest things about us. Because I really believe that we're never more beautiful than when we're most ugly. Because that's really the moment we really know what we're made of. As Chris said, I grew up in Nigeria with a whole generation -- in the '80s -- of students who were protesting a military dictatorship, which has finally ended. So it wasn't just me, there was a whole generation of us.
Min strävan är... att ständigt finna nya sätt att nedteckna för att återberätta, att dela och att dokumentera berättelser om människor, bara vanliga människor. Berättelser som bjuder på omvandling, som tangerar det översinnliga, men som aldrig är sentimentala, som aldrig bortser från det mörkaste i oss. Därför att jag verkligen tror att vi aldrig är så vackra som när vi är som fulast. För att det är precis i det ögonblicket som vi verkligen visar oss själva. Som Chris sa är jag uppväxt i Nigeria med en hel generation - på 80-talet - av studenter som protesterade mot en militär diktatur, som slutligen har upphört. Så det var inte bara jag, vi var en hel generation.
But what I've come to learn is that the world is never saved in grand messianic gestures, but in the simple accumulation of gentle, soft, almost invisible acts of compassion, everyday acts of compassion. In South Africa, they have a phrase called Ubuntu. Ubuntu comes out of a philosophy that says, the only way for me to be human is for you to reflect my humanity back at me. But if you're like me, my humanity is more like a window. I don't really see it, I don't pay attention to it until there's, you know, like a bug that's dead on the window. Then suddenly I see it, and usually, it's never good. It's usually when I'm cussing in traffic at someone who is trying to drive their car and drink coffee and send emails and make notes. So what Ubuntu really says is that there is no way for us to be human without other people. It's really very simple, but really very complicated.
Men vad jag har kommit att inse är att världen aldrig kan räddas av storslagna messianska gester, men av den enkla summan av lätta, mjuka, nästan osynliga handlingar i medkänsla, vardagliga handlingar av medkänsla. I Sydafrika har de ett begrepp som heter Ubuntu. Ubuntu stammar ur en filosofi som säger; jag kan bara vara mänsklig om du reflekterar min mänsklighet tillbaka. Men om du är mer som jag, min mänsklighet är mer som ett fönster. Jag ser det egentligen inte, jag noterar det inte förrän det syns, ni vet, typ en död insekt på fönstret. Då plötsligt ser jag det och det är, i regel, aldrig bra. Det är typisk sett i trafiken när jag svär åt någon som försöker köra sin bil och dricka kaffe och skicka e-post och skriva anteckningar. Så det Ubuntu egentligen säger är att det inte är möjligt för oss att vara mänskliga utan andra människor. Det är egentligen väldigt enkelt, men väldigt komplicerat.
So, I thought I should start with some stories. I should tell you some stories about remarkable people, so I thought I'd start with my mother. (Laughter) And she was dark, too. My mother was English. My parents met in Oxford in the '50s, and my mother moved to Nigeria and lived there. She was five foot two, very feisty and very English. This is how English my mother is -- or was, she just passed. She came out to California, to Los Angeles, to visit me, and we went to Malibu, which she thought was very disappointing. (Laughter) And then we went to a fish restaurant, and we had Chad, the surfer dude, serving us, and he came up and my mother said, "Do you have any specials, young man?" And Chad says, "Sure, like, we have this, like, salmon, that's, like, rolled in this, like, wasabi, like, crust. It's totally rad." And my mother turned to me and said, "What language is he speaking?" (Laughter) I said, "English, mum." And she shook her head and said, "Oh, these Americans. We gave them a language, why don't they use it?" (Laughter)
Så, jag tänkte att jag skulle börja med några berättelser. Jag bör berätta om enastående människor, så jag tänkte börja med min mor. (Skratt) Och hon var också mörk. Min mor var engelska. Mina föräldrar möttes i Oxford på 50-talet, och min mor flyttade till Nigeria. Hon var 1,57 lång, väldigt livlig och väldigt engelsk. Så här engelsk är min mor - eller var, hon har nyss gått bort. Hon kom till Kalifornien, till Los Angeles, på besök, och vi åkte till Malibu, till hennes besvikelse. (Skratt) Sen åkte vi till en fiskrestaurang, och vi fick Chad, surfarsnubben, som servitör. Han kom fram och min mor sa, "Har ni några specialiteter, unge man?" Och Chad svarar, "Visst, typ, vi har sån här, typ, lax, som är, typ, rullad, typ, i wasabi, typ, skorpa. Den är helball." Och min mor vände sig till mig och sa, "Vad talar han för språk?" (Skratt) Jag svarade "engelska, mamma." och hon skakade på huvudet och sa, "Åh dessa amerikaner. Vi gav dem ett språk, varför använder de det inte?" (Skratt)
So, this woman, who converted from the Church of England to Catholicism when she married my father -- and there's no one more rabid than a Catholic convert -- decided to teach in the rural areas in Nigeria, particularly among Igbo women, the Billings ovulation method, which was the only approved birth control by the Catholic Church. But her Igbo wasn't too good. So she took me along to translate. I was seven. (Laughter) So, here are these women, who never discuss their period with their husbands, and here I am telling them, "Well, how often do you get your period?" (Laughter) And, "Do you notice any discharges?" (Laughter) And, "How swollen is your vulva?" (Laughter) She never would have thought of herself as a feminist, my mother, but she always used to say, "Anything a man can do, I can fix." (Applause) And when my father complained about this situation, where she's taking a seven-year-old boy to teach this birth control, you know, he used to say, "Oh, you're turning him into -- you're teaching him how to be a woman." My mother said, "Someone has to." (Laughter)
Så, den här kvinnan, som konverterade från Engelska kyrkan till katolicismen när hon gifte sig med min far - och det finns ingen mer rabiat än en konverterad katolik - beslutade sig för att undervisa på den nigerianska landsbygden, särskilt bland igbokvinnor, i Billings ovulationsmetod, vilken var den enda preventivmetoden Katolska kyrkan godkände. Men hon talade inte så bra igbo. Så jag fick följa med för att översätta. Jag var sju. (Skratt) Så, här har vi de här kvinnorna, som inte talar om sin mens med sina äkta män, och så har vi mig, som säger "Nå, men hur ofta har du mens?" (Skratt) Och, "Har du märkt av några flytningar?" (Skratt) Och, "Hur svullen är din vulva?" (Skratt) Hon skulle aldrig ha sett sig själv som en feminist, min mor, men hon sa alltid, "Allt som en man kan göra, kan jag fixa." (Applåder) Och när min far beklagade sig över situationen, där hon tar med sig en sjuårig grabb för att lära ut preventivmetoder, ni vet, han brukade säga, "Åh, du gör honom till - du lär honom hur det är att vara kvinna." Min mor svarade, "Någon måste göra det." (Skratt)
This woman -- during the Biafran war, we were caught in the war. It was my mother with five little children. It takes her one year, through refugee camp after refugee camp, to make her way to an airstrip where we can fly out of the country. At every single refugee camp, she has to face off soldiers who want to take my elder brother Mark, who was nine, and make him a boy soldier. Can you imagine this five-foot-two woman, standing up to men with guns who want to kill us? All through that one year, my mother never cried one time, not once. But when we were in Lisbon, in the airport, about to fly to England, this woman saw my mother wearing this dress, which had been washed so many times it was basically see through, with five really hungry-looking kids, came over and asked her what had happened. And she told this woman. And so this woman emptied out her suitcase and gave all of her clothes to my mother, and to us, and the toys of her kids, who didn't like that very much, but -- (Laughter) -- that was the only time she cried. And I remember years later, I was writing about my mother, and I asked her, "Why did you cry then?" And she said, "You know, you can steel your heart against any kind of trouble, any kind of horror. But the simple act of kindness from a complete stranger will unstitch you."
Den här kvinnan - under Biafrakriget, vi fastnade i kriget. Det var min mor och fem små barn. Det tar henne ett år, genom flyktingläger efter flyktingläger, att ta sig till ett flyg att lämna landet med. I varenda flyktingläger var hon tvungen att tvinga undan soldater som ville göra min bror Mark, som var nio, till en barnsoldat. Kan ni föreställa er den här kvinnan som är 1,57 trotsa män, med vapen, som vill döda oss? Under hela det året, grät min mor aldrig, inte en enda gång. Men när vi var i Lissabon, på flygplatsen, på väg att flyga till England, såg en kvinna min mor i den här klänningen, som hade tvättats så många gånger att den var i det närmaste genomskinlig, med fem till synes väldigt hungriga barn, och kom för att fråga vad som hade hänt. Hon berättade för kvinnan, som tömde sin resväska och gav min mor alla sina kläder, och hennes barns leksaker till oss, vilket de inte gillade, men - (Skratt) det var den enda gången hon grät. Jag minns att flera år senare, jag skrev om min mor, och jag frågade henne, "Varför grät du då?" Och hon svarade, "Du vet, man kan stålsätta sig mot alla sorters problem, all sorts skräck. Men en enkel vänlig handling från en främling får en att rämna."
The old women in my father's village, after this war had happened, memorized the names of every dead person, and they would sing these dirges, made up of these names. Dirges so melancholic that they would scorch you. And they would sing them only when they planted the rice, as though they were seeding the hearts of the dead into the rice. But when it came for harvest time, they would sing these joyful songs, that were made up of the names of every child who had been born that year. And then the next planting season, when they sang the dirge, they would remove as many names of the dead that equaled as many people that were born. And in this way, these women enacted a lot of transformation, beautiful transformation.
Efter kriget lade de gamla kvinnorna i min fars by varje död människas namn på minnet och de sjöng sorgesånger, med namnen i. Sorgesånger så melankoliska att de bränns. Och de sjöng dem bara när de planterade riset, som om de sådde de dödas hjärtan i riset. Men när det var skördetid, sjöng de glädjerika sånger, som innehöll namnen på alla barn som hade fötts det året. Och vid nästa sådd, när de sjöng sorgesången, så tog de bort så många namn från de döda som motsvarade de människor som fötts. På det här sättet skapade dessa kvinnor en stor förvandling, vacker förvandling.
Did you know, that before the genocide in Rwanda, the word for rape and the word for marriage was the same one? But today, women are rebuilding Rwanda. Did you also know that after apartheid, when the new government went into the parliament houses, there were no female toilets in the building? Which would seem to suggest that apartheid was entirely the business of men. All of this to say, that despite the horror, and despite the death, women are never really counted. Their humanity never seems to matter very much to us.
Visste ni att före folkmordet i Rwanda så var ordet för våldtäkt och ordet för äktenskap samma ord. Men idag är det kvinnor som återuppbygger Rwanda. Visste ni också att när apartheid var över, när den nya regeringen gick in i parlamentsbyggnaderna, så fanns det inga damtoaletter i huset? Vilket skulle kunna indikera att apartheid var helt och hållet en mansaffär. Vad det här vill säga är, att trots skräcken, och trots döden, så räknas kvinnor egentligen aldrig. Deras mänsklighet tycks aldrig spela oss någon större roll.
When I was growing up in Nigeria -- and I shouldn't say Nigeria, because that's too general, but in Afikpo, the Igbo part of the country where I'm from -- there were always rites of passage for young men. Men were taught to be men in the ways in which we are not women, that's essentially what it is. And a lot of rituals involved killing, killing little animals, progressing along, so when I turned 13 -- and, I mean, it made sense, it was an agrarian community, somebody had to kill the animals, there was no Whole Foods you could go and get kangaroo steak at -- so when I turned 13, it was my turn now to kill a goat. And I was this weird, sensitive kid, who couldn't really do it, but I had to do it. And I was supposed to do this alone. But a friend of mine, called Emmanuel, who was significantly older than me, who'd been a boy soldier during the Biafran war, decided to come with me. Which sort of made me feel good, because he'd seen a lot of things. Now, when I was growing up, he used to tell me stories about how he used to bayonet people, and their intestines would fall out, but they would keep running. So, this guy comes with me. And I don't know if you've ever heard a goat, or seen one -- they sound like human beings, that's why we call tragedies "a song of a goat." My friend Brad Kessler says that we didn't become human until we started keeping goats. Anyway, a goat's eyes are like a child's eyes. So when I tried to kill this goat and I couldn't, Emmanuel bent down, he puts his hand over the mouth of the goat, covers its eyes, so I don't have to look into them, while I kill the goat. It didn't seem like a lot, for this guy who'd seen so much, and to whom the killing of a goat must have seemed such a quotidian experience, still found it in himself to try to protect me. I was a wimp. I cried for a very long time. And afterwards, he didn't say a word. He just sat there watching me cry for an hour. And then afterwards he said to me, "It will always be difficult, but if you cry like this every time, you will die of heartbreak. Just know that it is enough sometimes to know that it is difficult." Of course, talking about goats makes me think of sheep, and not in good ways. (Laughter)
När jag växte upp i Nigeria - jag borde inte säga Nigeria, det är för generellt, men i Afikpo, igbodelen av det land jag kommer ifrån - så fanns det ritualer för unga män. Män lärdes att vara män på de sätt vi inte är kvinnor, det är väsentligen vad det är. Och många ritualer innebar dödande, dödande av små djur, som blev större, så när jag blev 13 - och, egentligen, var det logiskt, det var ett jordbrukssamhälle, någon måste döda djuren, det fanns ingen affär där man kunde köpa kängurubiff - så när jag fyllde 13, så var det min tur att döda en get. Och jag var den här udda, känsliga ungen, som inte riktigt klarade det, men jag måste göra det. Och jag skulle göra det ensam. Men en vän till mig, som hette Emmanuel, som var mycket äldre än jag, som varit barnsoldat under Biafrakriget, beslutade sig för att följa med mig. Vilket liksom kändes bra, för att han hade sett mycket. När jag växte upp brukade han berätta historier om hur han brukade bajonettera människor, och hur deras inälvor föll ut, men de fortsatte att springa. Så, den här killen följer med mig. Och jag vet inte om ni nånsin har hört en get, eller sett en - de låter som människor, det är därför man kallar tragedier "getsång". Min vän Brad Kessler säger att vi inte blev mänskliga förrän vi började hålla getter. Hursomhelst, en gets ögon är som ett barns ögon. När jag försökte döda geten, utan att klara det, så böjer sig Emmanuel ner, lägger handen över munnen på geten, täcker dess ögon, så att jag inte behövde möta dem, medan jag dödade geten. Det verkade inte vara så stort, för den här killen som sett så mycket, som måste ha sett dödandet av en get som en så vardaglig händelse att han hade det inom sig att försöka skydda mig. Jag var en mes. Jag grät jättelänge. Och efteråt, sa han ingenting. Han bara satt där och såg mig gråta i en timme. Och sen sa han, "Det kommer alltid att vara svårt, men om du gråter så här varje gång, så kommer du att dö av brustet hjärta. Vet med dig att det ibland räcker med att veta att det är svårt." Allt det här pratandet om getter påminner mig om får, och inte på bra sätt. (Skratt)
So, I was born two days after Christmas. So growing up, you know, I had a cake and everything, but I never got any presents, because, born two days after Christmas. So, I was about nine, and my uncle had just come back from Germany, and we had the Catholic priest over, my mother was entertaining him with tea. And my uncle suddenly says, "Where are Chris' presents?" And my mother said, "Don't talk about that in front of guests." But he was desperate to show that he'd just come back, so he summoned me up, and he said, "Go into the bedroom, my bedroom. Take anything you want out of the suitcase. It's your birthday present." I'm sure he thought I'd take a book or a shirt, but I found an inflatable sheep. (Laughter) So, I blew it up and ran into the living room, my finger where it shouldn't have been, I was waving this buzzing sheep around, and my mother looked like she was going to die of shock. (Laughter) And Father McGetrick was completely unflustered, just stirred his tea and looked at my mother and said, "It's all right Daphne, I'm Scottish." (Laughter) (Applause)
Jag är född två dagar efter jul. Så när jag växte upp fick jag tårta och så, men jag fick aldrig några presenter, för att jag var född två dagar efter jul. Så jag var kanske nio, min morbror hade precis kommit hem från Tyskland, och vi hade en katolsk präst på besök, min mamma bjöd honom på te. Och min morbror frågar plötsligt, "Var är Chris presenter?" Och min mamma sa, "Prata inte om det inför gäster." Men han ville desperat visa att han precis hade kommit tillbaka, så han kallade på mig, och han sa, "Gå in i sovrummet, mitt sovrum. Ta precis vad du vill ha ur resväskan. Det är din födelsedagspresent." Han tänkte nog att jag skulle ta en bok eller en tröja, men jag hittade ett uppblåsbart får. (Skratt) Jag blåste upp det och sprang in i vardagsrummet, med mitt finger på helt fel ställe, jag vevade runt det här surrande fåret och min mor såg ut att kunna dö av chock. (Skratt) Och Fader McGetrick var helt oberörd, rörde bara i teet, såg på min mor och sa, "Det är okej Daphne, jag är skotte." (Skratt) (Applåder)
My last days in prison, the last 18 months, my cellmate -- for the last year, the first year of the last 18 months -- my cellmate was 14 years old. The name was John James, and in those days, if a family member committed a crime, the military would hold you as ransom till your family turned themselves in. So, here was this 14-year-old kid on death row. And not everybody on death row was a political prisoner. There were some really bad people there. And he had smuggled in two comics, two comic books -- "Spiderman" and "X-Men." He was obsessed. And when he got tired of reading them, he started to teach the men in death row how to read, with these comic books. And so, I remember night after night, you'd hear all these men, these really hardened criminals, huddled around John James, reciting, "Take that, Spidey!" (Laughter) It's incredible. I was really worried. He didn't know what death row meant. I'd been there twice, and I was terribly afraid that I was going to die. And he would always laugh, and say, "Come on, man, we'll make it out." Then I'd say, "How do you know?" And he said, "Oh, I heard it on the grapevine." They killed him. They handcuffed him to a chair, and they tacked his penis to a table with a six-inch nail, then left him there to bleed to death. That's how I ended up in solitary, because I let my feelings be known. All around us, everywhere, there are people like this.
Under mina sista dagar i fängelse, de sista 18 månaderna, var min cellkompis - under det sista året, första året av de sista 18 månaderna - han var 14 år gammal. Namnet var John James, och på den tiden, om en familjemedlem begick brott, så höll militären en som lösen tills familjemedlemmen angav sig själv. Här hade vi en fjortonåring i en dödscell. Alla som satt i dödscell var inte politiska fångar. Det fanns några riktigt dåliga människor där. Han hade smugglat in två serietidningar, två serietidningar - "Spindelmannen" och "X-Men." Han var besatt. Och när han tröttnade på att läsa dem började han lära männen i dödscellerna att läsa, med dessa serietidningar. Jag minns kväll efter kväll, hur dessa män lät, dessa hårdhudade kriminella, ihopkrypna runt John James, när de läste "Ta den du, Spindel!" (Skratt) Det var otroligt. Jag var väldigt orolig. Han visste inte vad dödscell betydde. Jag hade varit där två gånger, och var väldigt rädd för att jag skulle dö. Och han brukade skratta, och säga, "Kom igen nu, vi kommer ut." Jag brukade fråga, "Hur vet du det?" Och han svarade, "Åh, djungeltrumman sa det." De dödade honom. De handfängslade honom vid en stol, de spikade fast hans penis i ett bord med en 15 cm spik, och lämnade honom sedan att blöda till döds. Det var så jag hamnade i isoleringscell, för att jag visade mina känslor. Runt omkring oss, överallt, finns det sådana människor.
The Igbo used to say that they built their own gods. They would come together as a community, and they would express a wish. And their wish would then be brought to a priest, who would find a ritual object, and the appropriate sacrifices would be made, and the shrine would be built for the god. But if the god became unruly and began to ask for human sacrifice, the Igbos would destroy the god. They would knock down the shrine, and they would stop saying the god's name. This is how they came to reclaim their humanity. Every day, all of us here, we're building gods that have gone rampant, and it's time we started knocking them down and forgetting their names. It doesn't require a tremendous thing. All it requires is to recognize among us, every day -- the few of us that can see -- are surrounded by people like the ones I've told you.
Igbofolket brukade säga att de byggde sina egna gudar. De samlades som ett samhälle, och de uttryckte en önskan. Och deras önskan togs till en präst, som letade rätt på ett rituellt objekt, och lämpliga offer gjordes, och helgedomen byggdes för guden. Men om guden blev bråkig och började begära mänskliga offer förstörde igbofolket guden. De slog ner helgedomen och de slutade nämna gudens namn. Det var så de kom att återta sin mänsklighet. Varje dag bygger alla vi här gudar som har blivit alldeles vildvuxna, och det är dags att vi börjar slå ner dem och glömma deras namn. Det behövs inte något storslaget. Allt som krävs är att vi ser bland oss, varje dag - de få av oss som kan se - är omgivna av människor precis som de jag har berättat om.
There are some of you in this room, amazing people, who offer all of us the mirror to our own humanity. I want to end with a poem by an American poet called Lucille Clifton. The poem is called "Libation," and it's for my friend Vusi who is in the audience here somewhere. "Libation, North Carolina, 1999. I offer to this ground, this gin. I imagine an old man crying here, out of the sight of the overseer. He pushes his tongue through a hole where his tooth would be, if he were whole. It aches in that space where his tooth would be, where his land would be, his house, his wife, his son, his beautiful daughter. He wipes sorrow from his face, and puts his thirsty finger to his thirsty tongue, and tastes the salt. I call a name that could be his. This is for you, old man. This gin, this salty earth." Thank you. (Applause)
Några av er finns i det här rummet, fantastiska människor, som erbjuder oss alla en spegelbild av vår egen mänsklighet. Jag vill avsluta med en dikt av den amerikanska poeten Lucille Clifton. Dikten heter "Libation" och tillägnas min vän Vusi som sitter i publiken någonstans. "Dryckesoffer, North Carolina, 1999. Jag erbjuder denna gin till denna mark. Jag föreställer mig en gammal man som gråter här, utanför förmannens synfält. Han trycker sin tunga genom ett hål där hans tand skulle vara, om han var hel. Det smärtar i det tomrum där hans tand skulle vara, där hans mark skulle vara, hans hus, hans fru, hans son, hans vackra dotter. Han stryker sorgen från sitt ansikte, och för sitt törstiga finger till sin törstiga tunga, och känner smaken av salt. Jag ropar ett namn som kunde vara hans. Det här är för dig, gamle man. Denna gin, denna salta jord." Tack. (Applåder)