So I would like to start by telling you about one of my greatest friends, Okoloma Maduewesi. Okoloma lived on my street and looked after me like a big brother. If I liked a boy, I would ask Okoloma's opinion. Okoloma died in the notorious Sosoliso plane crash in Nigeria in December of 2005. Almost exactly seven years ago. Okoloma was a person I could argue with, laugh with and truly talk to. He was also the first person to call me a feminist.
Jag vill börja med att berätta om en av mina bästa vänner, Okoloma Maduewesi. Okoloma bodde på min gata och tog hand om mig som en storebror. Om jag gillade en kille brukade jag fråga Okoloma om råd. Okoloma dog i den kända flygolyckan i Sosoliso, Nigeria, i december 2005. För nästan exakt sju år sen. Okoloma var en person jag kunde diskutera, skratta och prata allvar med. Han var också den första person som kallade mig feminist.
I was about fourteen, we were at his house, arguing. Both of us bristling with half bit knowledge from books that we had read. I don't remember what this particular argument was about, but I remember that as I argued and argued, Okoloma looked at me and said, "You know, you're a feminist." It was not a compliment.
Jag var ungefär fjorton, och vi var hemma hos honom och diskuterade. Vi var båda grälsjuka, med halvsmält kunskap från böcker vi hade läst. Jag minns inte vad diskussionen handlade om men jag minns att medan jag argumenterade vidare såg Okoloma på mig och sa, "Du är allt en feminist." Det var ingen komplimang.
(Laughter)
(Skratt)
I could tell from his tone, the same tone that you would use to say something like, "You're a supporter of terrorism."
Jag hörde det på hans ton, samma ton som man skulle använda för att säga något som, "Du är en sån som stödjer terrorism."
(Laughter)
(Skratt)
I did not know exactly what this word "feminist" meant, and I did not want Okoloma to know that I did not know. So I brushed it aside, and I continued to argue. And the first thing I planned to do when I got home was to look up the word "feminist" in the dictionary.
Jag visste inte riktigt vad ordet "feminist" betydde och jag ville inte Okoloma skulle veta att jag inte visste. Så jag sköt det åt sidan och fortsatte att diskutera. Och det första jag tänkte göra när jag kom hem var att slå upp ordet "feminist" i ordboken.
Now fast forward to some years later, I wrote a novel about a man who among other things beats his wife and whose story doesn't end very well. While I was promoting the novel in Nigeria, a journalist, a nice, well-meaning man, told me he wanted to advise me. And for the Nigerians here, I'm sure we're all familiar with how quick our people are to give unsolicited advice. He told me that people were saying that my novel was feminist and his advice to me -- and he was shaking his head sadly as he spoke -- was that I should never call myself a feminist because feminists are women who are unhappy because they cannot find husbands.
Nu spolar vi några år framåt i tiden, då jag skrev en roman om en man som bland annat slår sin fru och som det inte går så bra för. När jag marknadsförde romanen i Nigeria sa en journalist, en trevlig, välmenande man, att han ville ge mig ett råd. Alla nigerianer här känner säkert igen hur snabba våra landsmän är på att ge oombedda råd. Han berättade att folk sa att min roman var feministisk och hans råd till mig - och han skakade sorgset på huvudet medan han pratade - var att jag aldrig skulle kalla mig själv feminist för feminister är olyckliga kvinnor som inte lyckats hitta någon man.
(Laughter)
(Skratt)
So I decided to call myself "a happy feminist." Then an academic, a Nigerian woman told me that feminism was not our culture and that feminism wasn't African, and that I was calling myself a feminist because I had been corrupted by "Western books." Which amused me, because a lot of my early readings were decidedly unfeminist. I think I must have read every single Mills & Boon romance published before I was sixteen. And each time I tried to read those books called "the feminist classics," I'd get bored, and I really struggled to finish them. But anyway, since feminism was un-African, I decided that I would now call myself "a happy African feminist." At some point I was a happy African feminist who does not hate men and who likes lip gloss and who wears high heels for herself but not for men.
Så jag bestämde mig för att kalla mig "en lycklig feminist." Sedan berättade en akademiker, en nigeriansk kvinna att feminism inte ingick i vår kultur, att feminism inte var afrikanskt, och att jag kallade mig feminist för att jag hade blivit förstörd av "västerländska böcker". Jag tyckte det var roligt, för mycket av det jag hade läst var riktigt ofeministiskt. Jag tror att jag måste ha läst varje romantisk roman från Mills & Boon innan jag var sexton. Och varje gång jag försökte läsa de böcker som kallades "feministiska klassiker" blev jag uttråkad, och fick kämpa för att avsluta dem. Men trots allt, eftersom feminism var oafrikanskt bestämde jag mig för att kalla mig "en lycklig afrikansk feminist". Vid en viss tidpunkt var jag en lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar läppglans och som har höga klackar för sin egen skull.
(Laughter)
(Skratt)
Of course a lot of this was tongue-in-cheek, but that word feminist is so heavy with baggage, negative baggage. You hate men, you hate bras, you hate African culture, that sort of thing.
Mycket av det här gjordes med glimten i ögat, men ordet feminism är så laddat med negativt bagage. Man hatar män, man hatar bh:ar, man hatar afrikansk kultur, den sortens saker.
Now here's a story from my childhood. When I was in primary school, my teacher said at the beginning of term that she would give the class a test and whoever got the highest score would be the class monitor. Now, class monitor was a big deal. If you were a class monitor, you got to write down the names of noisemakers --
Här är en historia från min barndom. När jag gick i grundskolan sa min lärare i början av terminen att hon skulle ge klassen ett prov och den som fick det högsta resultatet skulle få bli klassens ordningsman. Det var stort att vara ordningsman. Om man var ordningsman fick man skriva ner namnen på de som bråkade
(Laughter)
(Skratt)
which was having enough power of its own. But my teacher would also give you a cane to hold in your hand while you walk around and patrol the class for noisemakers. Now, of course you were not actually allowed to use the cane. But it was an exciting prospect for the nine-year-old me. I very much wanted to be the class monitor. And I got the highest score on the test. Then, to my surprise, my teacher said that the monitor had to be a boy. She had forgotten to make that clear earlier because she assumed it was ... obvious.
vilket ledde till en viss makt. Men min lärare delade också ut ett spö som man kunde hålla i handen när man patrullerade runt i klassen efter bråkstakar. Självklart fick man inte använda spöet. Men det var en spännande tanke för mig som nioåring. Jag ville verkligen vara klassens ordningsman. Och jag fick det bästa provresultatet. Då, till min förvåning, sa min lärare att ordningsmannen måste vara en pojke. Hon hade glömt att göra det klart innan för hon antog att det var ... självklart.
(Laughter)
(Skratt)
A boy had the second highest score on the test, and he would be monitor. Now, what was even more interesting about this is that the boy was a sweet, gentle soul who had no interest in patrolling the class with the cane, while I was full of ambition to do so. But I was female and he was male, and so he became the class monitor. And I've never forgotten that incident.
En pojke hade näst bäst provresultat, och han skulle bli ordningsman. Det som var ännu mer intressant var att pojken var en god och vänlig själ som inte hade något intresse av att patrullera runt i klassen med ett spö medan jag lätt hade kunnat göra det. Men jag var tjej och han var kille så han blev klassens ordningsman. Och jag har aldrig glömt den händelsen.
I often make the mistake of thinking that something that is obvious to me is just as obvious to everyone else. Now, take my dear friend Louis for example. Louis is a brilliant, progressive man, and we would have conversations and he would tell me, "I don't know what you mean by things being different or harder for women. Maybe in the past, but not now." And I didn't understand how Louis could not see what seems so self-evident. Then one evening, in Lagos, Louis and I went out with friends. And for people here who are not familiar with Lagos, there's that wonderful Lagos' fixture, the sprinkling of energetic men who hang around outside establishments and very dramatically "help" you park your car. I was impressed with the particular theatrics of the man who found us a parking spot that evening. And so as we were leaving, I decided to leave him a tip. I opened my bag, put my hand inside my bag, brought out my money that I had earned from doing my work, and I gave it to the man. And he, this man who was very grateful and very happy, took the money from me, looked across at Louis and said, "Thank you, sir!"
Jag gör ofta misstaget att tänka att något som är uppenbart för mig är lika uppenbart för alla. Ta till exempel min vän Louis, till exempel. Louis är en smart, progressiv man, och vi brukade prata och han sa, "Jag förstår inte vad du menar med att saker är annorlunda eller svårare för kvinnor. Kanske förr i tiden, men inte nu." Och jag förstod inte hur Louis inte kunde se det som var så självklart. Så en kväll, i Lagos, gick jag och Louis ut med några vänner. För er här som inte känner till Lagos så finns det en underbar sedvänja där, att det kryllar av energiska män som väntar utanför ställen och som under dramatiska former "hjälper" en att parkera bilen. Jag blev imponerad av skådespelarförmågan hos mannen som hittade en parkeringsplats åt oss den kvällen. När vi for iväg bestämde jag mig för att ge honom dricks. Jag öppnade handväskan, stoppade handen i väskan, tog fram pengarna som jag tjänat på mitt arbete och gav dem till mannen. Och den mycket tacksamma och glada mannen tog mina pengar, tittade mot Louis och sa "Tack, herrn!"
(Laughter)
(Skratt)
Louis looked at me, surprised, and asked, "Why is he thanking me? I didn't give him the money." Then I saw realization dawn on Louis' face. The man believed that whatever money I had had ultimately come from Louis. Because Louis is a man.
Louis tittade överraskat på mig och frågade "Varför tackar han mig? Jag gav honom inga pengar." Sen såg jag på Louis ansikte att han förstod. Mannen trodde att de pengar jag eventuellt hade från början kom från Louis. Eftersom Louis är en man.
Men and women are different. We have different hormones, we have different sexual organs, we have different biological abilities. Women can have babies, men can't. At least not yet.
Män och kvinnor är olika. Vi har olika hormoner, vi har olika könsorgan, och vi har olika biologiska förutsättningar. Kvinnor kan få barn, men inte män. Inte än iallafall.
(Laughter)
(Skratt)
Men have testosterone and are in general physically stronger than women. There's slightly more women than men in the world, about 52 percent of the world's population is female. But most of the positions of power and prestige are occupied by men. The late Kenyan Nobel Peace laureate, Wangari Maathai, put it simply and well when she said: "The higher you go, the fewer women there are." In the recent US elections we kept hearing of the Lilly Ledbetter law, and if we go beyond the nicely alliterative name of that law, it was really about a man and a woman doing the same job, being equally qualified, and the man being paid more because he's a man.
Män har testosteron och är generellt fysiskt starkare än kvinnor. Det finns något fler kvinnor i världen, ungefär 52 procent av världens befolkning är kvinnor. Men de flesta maktpositioner innehas av män. Den nyligen bortgångna kenyanska nobelpristagaren Wangari Maathai sa det på ett enkelt och bra sätt: "Ju högre upp, desto färre kvinnor finns det." Under USA-valet nyligen hörde vi mycket om Lilly Ledbetter-lagen och om vi går bortom den trevliga alliterationen i lagens namn så handlade den om en man och en kvinna som hade samma arbetsuppgifter, var lika kvalificerade och mannen fick bättre betalt eftersom han var man.
So in the literal way, men rule the world, and this made sense a thousand years ago because human beings lived then in a world in which physical strength was the most important attribute for survival. The physically stronger person was more likely to lead, and men, in general, are physically stronger. Of course there are many exceptions.
Så männen styr bokstavligt talat världen, och det var rimligt för tusen år sen eftersom människor då levde i en värld där fysisk styrka var det viktigaste för att överleva. Den fysiskt starkare personen var ofta den som ledde, och män är generellt sett starkare. Självklart finns det många undantag.
(Laughter)
(Skratt)
But today we live in a vastly different world. The person more likely to lead is not the physically stronger person; it is the more creative person, the more intelligent person, the more innovative person, and there are no hormones for those attributes. A man is as likely as a woman to be intelligent, to be creative, to be innovative. We have evolved; but it seems to me that our ideas of gender had not evolved.
Men idag lever vi i en helt annan värld. Det är inte den starkaste personen som har störst chans att bli ledare; det är den mest kreativa personen, den mer intelligenta personen, den mer innovativa personen, och det finns inga hormoner som styr de egenskaperna. En man har samma chanser som en kvinna att vara intelligent, kreativ eller innovativ. Vi har utvecklats, men jag tycker inte det verkar som om vår syn på könen har utvecklats.
Some weeks ago, I walked into a lobby of one of the best Nigerian hotels. I thought about naming the hotel, but I thought I probably shouldn't. And a guard at the entrance stopped me and asked me annoying questions, because their automatic assumption is that a Nigerian female walking into a hotel alone is a sex worker. And by the way, why do these hotels focus on the ostensible supply rather than the demand for sex workers? In Lagos I cannot go alone into many "reputable" bars and clubs. They just don't let you in if you're a woman alone, you have to be accompanied by a man. Each time I walk into a Nigerian restaurant with a man, the waiter greets the man and ignores me. The waiters are products --
För några veckor sen gick jag in på ett av de bästa hotellen i Nigeria. Jag tänkte först nämna hotellets namn men ångrade mig sen. Och en vakt vid ingången stoppade mig och ställde irriterande frågor, för man antar automatiskt att en nigeriansk kvinna som går in ensam på ett hotell är prostituerad. Och förresten, varför fokuserar hotellen på den påstådda tillgången av prostituerade snarare än efterfrågan på dem? I Lagos kan jag inte gå ensam till många kända barer och klubbar. De släpper helt enkelt inte in en ensam kvinna, hon måste ha en man i sällskap. Varje gång jag går in på en nigeriansk restaurang med en man hälsar servitören på mannen och ignorerar mig. Servitörerna har formats -
(Laughter)
(Skratt)
At this some women felt like, "Yes! I thought that!" The waiters are products of a society that has taught them that men are more important than women. And I know that waiters don't intend any harm. But it's one thing to know intellectually and quite another to feel it emotionally. Each time they ignore me, I feel invisible. I feel upset. I want to tell them that I am just as human as the man, that I'm just as worthy of acknowledgment. These are little things, but sometimes it's the little things that sting the most.
Här var det vissa kvinnor som kände "Ja! Jag visste det!" Servitörerna har formats av ett samhälle som har lärt dem att män är viktigare än kvinnor. Och jag vet att servitörer inte menar något illa. Men det är en sak att veta det intellektuellt, en annan att uppleva det känslomässigt. Varje gång de ignorerar mig känner jag mig osynlig. Jag blir upprörd. Jag vill säga till dem att jag är lika mänsklig som mannen, att jag är lika mycket värd ett erkännande. Det här är småsaker, men ibland är det småsaker som gör ondast.
And not long ago, I wrote an article about what it means to be young and female in Lagos, and the printers told me, "It was so angry." Of course it was angry!
För ett tag sen skrev jag en artikel om vad det betyder att vara ung kvinna i Lagos och tryckarna sa till mig, "Den är så ilsken." Självklart var den ilsken!
(Laughter)
(Skratt)
I am angry. Gender as it functions today is a grave injustice. We should all be angry. Anger has a long history of bringing about positive change; but, in addition to being angry, I'm also hopeful. Because I believe deeply in the ability of human beings to make and remake themselves for the better.
Jag är ilsken. Könsroller, som de fungerar idag, är en djup orättvisa. Vi borde alla vara ilskna. Ilska har under lång tid fört med sig positiva förändringar; men förutom att vara ilsken är jag också hoppfull. För jag har en djup tro på människors förmåga att omskapa och utveckla sig själva till det bättre.
Gender matters everywhere in the world, but I want to focus on Nigeria and on Africa in general, because it is where I know, and because it is where my heart is. And I would like today to ask that we begin to dream about and plan for a different world, a fairer world, a world of happier men and happier women who are truer to themselves. And this is how to start: we must raise our daughters differently. We must also raise our sons differently. We do a great disservice to boys on how we raise them; we stifle the humanity of boys. We define masculinity in a very narrow way, masculinity becomes this hard, small cage and we put boys inside the cage. We teach boys to be afraid of fear. We teach boys to be afraid of weakness, of vulnerability. We teach them to mask their true selves, because they have to be, in Nigerian speak, "hard man!" In secondary school, a boy and a girl, both of them teenagers, both of them with the same amount of pocket money, would go out and then the boy would be expected always to pay, to prove his masculinity. And yet we wonder why boys are more likely to steal money from their parents.
Könsroller är viktiga överallt i världen, men jag vill fokusera på Nigeria och på Afrika generellt, för det är det jag känner till, och där har jag mitt hjärta. Och idag skulle jag vilja be er att vi börjar drömma om en plan för en annan värld, en mer rättvis värld, en värld där män och kvinnor är lyckligare och sannare mot sig själva. Och så här kan vi börja: Vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste också uppfostra våra söner annorlunda. Vi gör våra söner en stor otjänst i vår nuvarande uppfostran; vi kväver deras mänsklighet. Vi definierar maskulinitet på ett mycket snävt sätt. Maskulinitet blir en hård liten bur och vi stoppar in pojkar i den. Vi lär pojkar att vara rädda för rädsla. Vi lär pojkar att vara rädda för svaghet, för sårbarhet. Vi lär dem att maskera sina sanna jag, för de behöver vara, som nigerianer säger "hard man!" I högstadiet, om en tonårig pojke och flicka skulle gå ut, båda med lika mycket pengar, så skulle pojken alltid förväntas betala, för att bevisa sin maskulinitet. Och ändå undrar vi varför pojkar oftare stjäl från sina föräldrar.
What if both boys and girls were raised not to link masculinity with money? What if the attitude was not "the boy has to pay" but rather "whoever has more should pay?" Now, of course because of that historical advantage, it is mostly men who will have more today, but if we start raising children differently, then in fifty years, in a hundred years, boys will no longer have the pressure of having to prove this masculinity. But by far the worst thing we do to males, by making them feel that they have to be hard, is that we leave them with very fragile egos. The more "hard man" the man feels compelled to be, the weaker his ego is. And then we do a much greater disservice to girls because we raise them to cater to the fragile egos of men. We teach girls to shrink themselves, to make themselves smaller, we say to girls, "You can have ambition, but not too much."
Tänk om pojkar och flickor uppfostrades till att inte koppla maskulinitet till pengar? Tänk om attityden inte var att "pojken måste betala" utan snarare att "den som har mer borde betala". På grund av den historiska fördelen kommer förstås män ofta att ha mer, men om vi börjar uppfostra barn annorlunda så kommer pojkar om femtio eller hundra år inte längre att känna pressen att behöva bevisa sin maskulinitet. Men det värsta vi gör mot män genom att få dem att känna att de måste vara hårda, är att de får känsliga egon. Ju mer "hard man" mannen känner att han måste vara, ju svagare blir hans ego. Sen gör vi flickor en ännu större otjänst, för vi lär dem att ta hänsyn till mäns svaga egon. Vi lär flickor att förminska sig själva, att göra sig själva mindre, vi säger till flickor, "Du kan ha ambitioner, men inte för höga."
(Laughter)
(Skratt)
"You should aim to be successful, but not too successful, otherwise you would threaten the man." If you are the breadwinner in your relationship with a man, you have to pretend that you're not, especially in public, otherwise you will emasculate him.
"Du ska försöka bli framgångsrik, men inte för framgångsrik, annars kan du hota mannen." Om du är försörjaren i en relation med en man, måste du låtsas att du inte är det, speciellt bland folk, annars kan du försvaga hans manlighet.
But what if we question the premise itself? Why should a woman's success be a threat to a man? What if we decide to simply dispose of that word, and I don't think there's an English word I dislike more than "emasculation." A Nigerian acquaintance once asked me if I was worried that men would be intimidated by me. I was not worried at all. In fact, it had not occurred to me to be worried because a man who would be intimidated by me is exactly the kind of man I would have no interest in.
Men tänk om vi ifrågasätter den premissen? Varför skulle en kvinnas framgång vara ett hot för en man? Tänk om vi bestämmer att vi gör oss av med det ordet, och jag tror inte det finns något engelskt ord som jag ogillar så mycket som "avmaskulinisering". En nigeriansk bekant frågade mig en gång om jag var orolig att män skulle bli skrämda av mig. Jag var inte orolig för det. Det hade inte slagit mig att jag behövde vara orolig, för en man som blir skrämd av mig är precis den slags man som jag inte är intresserad av.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
But still I was really struck by this. Because I'm female, I'm expected to aspire to marriage; I'm expected to make my life choices always keeping in mind that marriage is the most important. A marriage can be a good thing; it can be a source of joy and love and mutual support. But why do we teach girls to aspire to marriage and we don't teach boys the same?
Men det här chockade mig verkligen. Eftersom jag är kvinna förväntas jag att vilja gifta mig; jag förväntas att alltid ha giftermål i åtanke när jag gör mina livsval. Ett giftermål kan vara en bra sak; det kan vara en källa till lycka och kärlek och ömsesidigt stöd. Men varför lär vi flickor att vilja gifta sig när vi inte lär pojkar samma sak?
I know a woman who decided to sell her house because she didn't want to intimidate a man who might marry her. I know an unmarried woman in Nigeria who, when she goes to conferences, wears a wedding ring because according to her, she wants the other participants in the conference to "give her respect." I know young women who are under so much pressure from family, from friends, even from work to get married, and they're pushed to make terrible choices. A woman at a certain age who is unmarried, our society teaches her to see it as a deep, personal failure. And a man at a certain age who is unmarried, we just think he hasn't come around to making his pick.
Jag känner en kvinna som ville sälja sitt hus för att hon inte ville skrämma en man som kanske ville gifta sig med henne. Jag känner en ogift kvinna i Nigeria som har på sig en vigselring när hon åker på konferenser för enligt henne vill hon att de andra deltagarna på konferensen ska "ge henne respekt". Jag känner unga kvinnor som är under en sådan press att gifta sig från familj, från vänner och till och med från arbetet, att de pressas till fruktansvärda val. Samhället lär en ogift kvinna i en viss ålder att se det som ett djupt personligt misslyckande. Och en man i en viss ålder som är ogift tror vi bara inte har bestämt sig än.
(Laughter)
(Skratt)
It's easy for us to say, "Oh, but women can just say no to all of this." But the reality is more difficult and more complex. We're all social beings. We internalize ideas from our socialization. Even the language we use in talking about marriage and relationships illustrates this. The language of marriage is often the language of ownership rather than the language of partnership. We use the word "respect" to mean something a woman shows a man but often not something a man shows a woman.
Det är lätt för oss att säga, "Åh, men kvinnor kan bara säga nej till det här." Men verkligheten är svårare och mer komplex. Vi är alla sociala varelser. Vi internaliserar värderingar från vår socialisering. Till och med orden vi använder när vi pratar om äktenskap och relationer illustrerar detta. Ord som handlar om äktenskap handlar ofta om ägande snarare än partnerskap. Vi använder ordet "respekt" som något en kvinna visar en man men inte ofta som något en man visar en kvinna.
Both men and women in Nigeria will say -- this is an expression I'm very amused by -- "I did it for peace in my marriage." Now, when men say it, it is usually about something that they should not be doing anyway.
Både män och kvinnor i Nigeria säger - det här är ett uttryck som jag tycker är lustigt - "Jag gjorde det för husfriden." När män säger det handlar det ofta om något som de inte skulle ha gjort ändå.
(Laughter)
(Skratt)
Sometimes they say it to their friends, it's something to say to their friends in a kind of fondly exasperated way, you know, something that ultimately proves how masculine they are, how needed, how loved. "Oh, my wife said I can't go to the club every night, so for peace in my marriage, I do it only on weekends."
Ibland säger de det till sina vänner, det är något de säger till sina vänner i en godmodigt irriterad ton, något som visar hur manliga de är, hur behövda, hur älskade, "Min fru har sagt att jag inte får gå ut varje kväll, så för husfridens skull gör jag det bara på helgerna."
(Laughter)
(Skratt)
Now, when a woman says, "I did it for peace in my marriage," she's usually talking about giving up a job, a dream, a career. We teach females that in relationships, compromise is what women do. We raise girls to see each other as competitors -- not for jobs or for accomplishments, which I think can be a good thing, but for attention of men. We teach girls that they cannot be sexual beings in the way that boys are. If we have sons, we don't mind knowing about our sons' girlfriends. But our daughters' boyfriends? God forbid.
När en kvinna säger "Jag gjorde det för husfridens skull," pratar hon vanligtvis om att ge upp ett jobb, en dröm, en karriär. Vi lär kvinnor att i relationer är det kvinnor som ska kompromissa. Vi uppfostrar flickor att se varandra som motståndare - inte om jobb eller prestationer, vilket jag tror skulle kunna vara bra, utan om mäns uppmärksamhet. Vi lär flickor att de inte kan vara sexuella varelser på samma sätt som pojkar. Om vi har söner vill vi gärna känna till vår sons flickvänner. Men våra döttrars pojkvänner?
(Laughter)
Gud förbjude.
(Skratt)
But of course when the time is right, we expect those girls to bring back the perfect man to be their husbands. We police girls, we praise girls for virginity, but we don't praise boys for virginity, and it's always made me wonder how exactly this is supposed to work out because ...
Men när tiden är mogen vill vi att de flickorna tar hem en perfekt man att gifta sig med. Vi övervakar flickor, vi berömmer dem för att de är oskulder, men vi berömmer inte pojkar för samma sak, och det har alltid fått mig att undra exakt hur det ska fungera för ...
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
I mean, the loss of virginity is usually a process that involves ...
Jag menar, att bli av med oskulden är ofta en process som inkluderar ...
Recently a young woman was gang raped in a university in Nigeria, I think some of us know about that. And the response of many young Nigerians, both male and female, was something along the lines of this: "Yes, rape is wrong. But what is a girl doing in a room with four boys?" Now, if we can forget the horrible inhumanity of that response, these Nigerians have been raised to think of women as inherently guilty, and they have been raised to expect so little of men that the idea of men as savage beings without any control is somehow acceptable. We teach girls shame. "Close your legs." "Cover yourself." We make them feel as though by being born female they're already guilty of something. And so, girls grow up to be women who cannot see they have desire. They grow up to be women who silence themselves. They grow up to be women who cannot say what they truly think, and they grow up -- and this is the worst thing we did to girls -- they grow up to be women who have turned pretense into an art form.
Nyligen blev en ung kvinna gängvåldtagen på ett universitet i Nigeria, jag tror att en del känner till det. Och reaktionen hos många unga nigerianer, både manliga och kvinnliga, var något i stil med: "Ja, våldtäkt är fel. Men vad gör en tjej i ett rum tillsammans med fyra killar?" Om vi kan bortse från uttalandets iskalla omänsklighet, så har nigerianer uppfostrats att tänka på kvinnor som i grunden skyldiga, och de har uppfostrats till att förvänta sig så lite av män att tanken på män som vilda varelser utan självkontroll på något sätt är acceptabel. Vi lär flickor att skämmas. "Håll ihop benen." "Skyl dig." Vi får dem att känna att genom att födas som flickor är de redan skyldiga på något sätt. Och flickor växer upp till kvinnor som inte ser att de har begär. De växer upp som kvinnor som tystar sig själva. De växer upp till kvinnor som inte kan säga vad de faktiskt tänker, och de växer upp - och detta är det värsta vi gör mot flickor - de växer upp till kvinnor
(Applause)
som har gjort det till en konstform att förställa sig.
(Applåder)
I know a woman who hates domestic work, she just hates it, but she pretends that she likes it, because she's been taught that to be "good wife material" she has to be -- to use that Nigerian word -- very "homely." And then she got married, and after a while her husband's family began to complain that she had changed.
Jag känner en kvinna som hatar hushållsarbete, hon bara hatar det, men hon låtsas att hon gillar det, för hon har blivit lärd att för att hon ska bli "giftasmaterial" måste hon vara - för att använda det nigerianska ordet - väldigt "huslig". Sen gifte hon sig, och efter ett tag började hennes mans familj
(Laughter)
klaga på att hon hade förändrats.
(Skratt)
Actually, she had not changed, she just got tired of pretending.
Men hon hade inte förändrats, hon hade bara blivit trött på att låtsas.
The problem with gender, is that it prescribes how we should be rather than recognizing how we are.
Problemet med könsroller är att det dikterar hur vi ska vara istället för att erkänna de vi är.
Now imagine how much happier we would be, how much freer to be our true individual selves, if we didn't have the weight of gender expectations. Boys and girls are undeniably different biologically, but socialization exaggerates the differences and then it becomes a self-fulfilling process. Now, take cooking for example. Today women in general are more likely to do the housework than men, the cooking and cleaning. But why is that? Is it because women are born with a cooking gene?
Tänk hur mycket lyckligare vi skulle vara, hur mycket friare att vara oss själva, om vi inte behövde leva upp till förväntningarna på vårt kön. Pojkar och flickor är onekligen biologiskt olika, men socialiseringen överdriver skillnaderna och sen blir det en självuppfyllande process. Ta matlagning som exempel. Idag är kvinnor mer benägna att utföra hushållsarbete än män, som matlagning och städning. Varför är det så? Är det för att kvinnor föds med en matlagningsgen?
(Laughter)
(Skratt)
Or because over years they have been socialized to see cooking as their role? Actually, I was going to say that maybe women are born with a cooking gene, until I remember that the majority of the famous cooks in the world, whom we give the fancy title of "chefs," are men.
Eller för att de genom åren har socialiserats till att se matlagning som sin uppgift? Jag tänkte faktiskt först säga att kvinnor kanske föddes med matlagningsgenen, när det slog mig att majoriteten av världens kända kockar, som vi kallar "mästerkockar", är män.
I used to look up to my grandmother who was a brilliant, brilliant woman, and wonder how she would have been if she had the same opportunities as men when she was growing up.
Jag brukar se upp till min mormor, som var en fantastisk kvinna, och undra över vad hon hade kunnat bli om hon hade haft samma möjligheter som män när hon växte upp.
Now today, there are many more opportunities for women than there were during my grandmother's time because of changes in policy, changes in law, all of which are very important. But what matters even more is our attitude, our mindset, what we believe and what we value about gender. What if in raising children we focus on ability instead of gender? What if in raising children we focus on interest instead of gender?
Idag finns det många fler möjligheter för kvinnor än det fanns på min mormors tid på grund av ändringar i policyer och lagar, som har varit mycket viktiga. Men det som spelar ännu större roll är våra attityder, vår inställning, vad vi tror på och vad vi värderar kring könsroller. Inom barnuppfostran, tänk om vi skulle fokusera på förmåga istället för kön? Tänk om vi fokuserade på intresse istället för kön?
I know a family who have a son and a daughter, both of whom are brilliant at school, who are wonderful, lovely children. When the boy is hungry, the parents say to the girl, "Go and cook Indomie noodles for your brother."
Jag känner till en familj med en son och en dotter som båda är stjärnor i skolan, som är underbara, härliga barn. När pojken är hungrig säger föräldrarna till flickan, "Gå och laga indomie-nudlar till din bror."
(Laughter)
(Skratt)
Now, the daughter doesn't particularly like to cook Indomie noodles, but she's a girl, and so she has to. Now, what if the parents, from the beginning, taught both the boy and the girl to cook Indomie? Cooking, by the way, is a very useful skill for boys to have. I've never thought it made sense to leave such a crucial thing, the ability to nourish oneself --
Dottern gillar egentligen inte att laga indomie-nudlar, men hon är en flicka, så hon måste. Men tänk om föräldrarna från början skulle ha lärt både pojken och flickan att laga indomie? Matlagning är förresten en väldigt bra färdighet för pojkar Jag har aldrig tyckt att det var vettigt att överlåta en så viktig sak, förmågan att ge näring åt sig själv ...
(Laughter)
(Skratt)
in the hands of others.
åt andra.
(Applause)
(Applåder)
I know a woman who has the same degree and the same job as her husband. When they get back from work, she does most of the housework, which I think is true for many marriages. But what struck me about them was that whenever her husband changed the baby's diaper, she said "thank you" to him. Now, what if she saw this as perfectly normal and natural that he should, in fact, care for his child?
Jag känner en kvinna som har en likadan examen och samma slags jobb som sin man. När de kommer hem från jobbet gör hon det mesta av hushållsarbetet vilket jag tror händer i många äktenskap. Men vad som slog mig med dem var att när hennes man bytte blöja på barnet tackade hon honom alltid. Tänk om hon skulle se det som helt normalt och naturligt att han skulle ta hand om sitt barn?
(Laughter)
(Skratt)
I'm trying to unlearn many of the lessons of gender that I internalized when I was growing up. But I sometimes still feel very vulnerable in the face of gender expectations. The first time I taught a writing class in graduate school, I was worried. I wasn't worried about the material I would teach because I was well-prepared, and I was going to teach what I enjoy teaching. Instead, I was worried about what to wear. I wanted to be taken seriously. I knew that because I was female I will automatically have to prove my worth. And I was worried that if I looked too feminine, I would not be taken seriously. I really wanted to wear my shiny lip gloss and my girly skirt, but I decided not to. Instead, I wore a very serious, very manly and very ugly suit.
Jag försöker att glömma många av de lektioner om könsroller som jag internaliserade när jag växte upp. Men jag känner mig ibland känslig inför könsspecifika förväntningar. Första gången jag skulle hålla i en skrivkurs på magisternivå var jag orolig. Jag var inte orolig över innehållet jag skulle lära ut för jag var väl förberedd, och jag skulle lära ut vad jag tycker om att lära ut. Istället var jag orolig över vad jag skulle ha på mig. Jag ville bli tagen på allvar. Jag visste att som kvinna skulle jag automatiskt behöva bevisa mitt värde, och jag var orolig att om jag såg för feminin ut skulle jag inte bli tagen på allvar. Jag ville verkligen ha på mig mitt blanka läppglans och min tjejiga kjol men jag lät bli. Istället hade jag en väldigt seriös, väldigt manlig och väldigt ful kostym.
(Laughter)
(Skratt)
Because the sad truth is that when it comes to appearance we start off with men as the standard, as the norm. If a man is getting ready for a business meeting, he doesn't worry about looking too masculine and therefore not being taken for granted. If a woman has to get ready for business meeting, she has to worry about looking too feminine and what it says and whether or not she will be taken seriously.
För den sorgliga sanningen är att när det kommer till utseende är män standarden, normen. Om en man gör sig klar inför ett affärsmöte oroar han sig inte för att se för maskulin ut och därmed bli tagen för given. Om en kvinna ska göra sig klar inför ett affärsmöte behöver hon oroa sig över att se för feminin ut, vad det signalerar, och ifall hon kommer att tas på allvar.
I wish I had not worn that ugly suit that day. I've actually banished it from my closet, by the way. Had I then the confidence that I have now to be myself, my students would have benefited even more from my teaching, because I would have been more comfortable and more fully and more truly myself. I have chosen to no longer be apologetic for my femaleness and for my femininity.
Jag önskar att jag inte hade burit den fula kostymen den dagen. Jag har faktiskt slängt ut den från garderoben, förresten. Om jag hade haft det självförtroende jag har idag skulle mina studenter fått ut mer av min undervisning, för jag hade varit mer avslappnad och kunnat vara mig själv. Jag har valt att inte längre be om ursäkt för att jag är kvinna och för min femininitet.
(Applause)
(Applåder)
And I want to be respected in all of my femaleness because I deserve to be. Gender is not an easy conversation to have. For both men and women, to bring up gender is sometimes to encounter almost immediate resistance. I can imagine some people here are actually thinking, "Women too do sef." Some of the men here might be thinking, "OK, all of this is interesting, but I don't think like that." And that is part of the problem.
Och jag vill bli respekterad som kvinna för att jag förtjänar det. Det är inte lätt att prata om könsroller. För både män och kvinnor leder det till nästan omedelbart motstånd att ta upp frågan. Jag kan tänka mig att några personer här inne tänker "Kvinnor får skylla sig själva." Några av männen här kanske tänker "OK, det här är intressant, men jag tänker inte så." Och det är en del av problemet.
That many men do not actively think about gender or notice gender is part of the problem of gender. That many men, say, like my friend Louis, that everything is fine now. And that many men do nothing to change it. If you are a man and you walk into a restaurant with a woman and the waiter greets only you, does it occur to you to ask the waiter, "Why haven't you greeted her?" Because gender can be --
Att många män inte aktivt tänker på könsroller eller noterar könsroller är ett av problemen. Att många män, som min vän Louis, säger att allt är bra nu. Och att många män inte förändrar något. Om du är en man som går in på en restaurang med en kvinna och servitören bara hälsar på dig, slår det dig att du ska fråga servitören "Varför hälsar du inte på henne?" För att könsroller kan vara ...
(Laughter)
(Skratt)
Actually, we may repose part of a longer version of this talk. So, because gender can be a very uncomfortable conversation to have, there are very easy ways to close it, to close the conversation. So some people will bring up evolutionary biology and apes, how, you know, female apes bow down to male apes and that sort of thing. But the point is we're not apes.
Det hör hemma i den längre version av det här föredraget. Eftersom könsroller kan vara ett jobbigt ämne att diskutera finns det enkla sätt att avsluta, att stoppa konversationen. Vissa människor kommer ta upp evolutionär biologi och apor, om hur kvinnliga apor bugade inför manliga apor och liknande. Men vi är inte apor.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
Apes also live on trees and have earthworms for breakfast, and we don't. Some people will say, "Well, poor men also have a hard time." And this is true. But that is not what this --
Apor lever i träd och äter daggmask till frukost, och det gör inte vi. Vissa kommer att säga, "Fattiga män har det också svårt." Och det är sant. Men det är inte vad ...
(Laughter)
(Skratt)
But this is not what this conversation is about. Gender and class are different forms of oppression. I actually learned quite a bit about systems of oppression and how they can be blind to one another by talking to black men.
Men det är inte det detta handlar om. Könsroller och klass är olika former av förtryck. Jag har lärt mig ganska mycket om förtryckande system och hur de kan vara blinda för varandra genom att prata med svarta män.
I was once talking to a black man about gender and he said to me, "Why do you have to say 'my experience as a woman'? Why can't it be 'your experience as a human being'?" Now, this was the same man who would often talk about his experience as a black man.
Jag pratade en gång med en svart man om könsroller och han sa till mig, "Varför måste du säga 'min upplevelse som kvinna'? Varför kan det inte vara 'din upplevelse som människa'?" Det här var samma man som ofta brukade prata om sin upplevelse som svart man.
Gender matters. Men and women experience the world differently. Gender colors the way we experience the world. But we can change that.
Könsroller är viktiga. Män och kvinnor upplever världen på olika sätt. Könsroller färgar sättet som vi uppfattar världen på. Men vi kan ändra på det.
Some people will say, "Oh, but women have the real power, bottom power." And for non-Nigerians, bottom power is an expression which I suppose means something like a woman who uses her sexuality to get favors from men. But bottom power is not power at all. Bottom power means that a woman simply has a good root to tap into, from time to time -- somebody else's power. And then, of course, we have to wonder what happens when that somebody else is in a bad mood, or sick or impotent.
Vissa kommer säga, "Men kvinnor har den sanna makten, underliggande makt." Och för er icke-nigerianer är underliggande makt ett uttryck som jag antar betyder ungefär att en kvinna som använder sin sexualitet för att få tjänster från män. Men underliggande makt är inte alls makt. Underliggande makt betyder att en kvinna helt enkelt har ett bra sätt att då och då ... dra nytta av någon annans makt. Man kan undra vad som händer när denna någon är på dåligt humör, eller sjuk, eller impotent.
(Laughter)
(Skratt)
Some people will say that a woman being subordinate to a man is our culture. But culture is constantly changing. I have beautiful twin nieces who are fifteen and live in Lagos. If they had been born a hundred years ago they would have been taken away and killed. Because it was our culture, it was our culture to kill twins.
Vissa säger att det ingår i vår kultur att kvinnor är underordnade män. Men kulturen ändras ständigt. Jag har vackra tvillingsysterdöttrar som är femton och bor i Lagos. Om de hade fötts för hundra år sen hade de blivit bortförda och dödade. För det var vår kultur, det var vår kultur att döda tvillingar.
So what is the point of culture? I mean there's the decorative, the dancing ... but also, culture really is about preservation and continuity of a people. In my family, I am the child who is most interested in the story of who we are, in our traditions, in the knowledge about ancestral lands. My brothers are not as interested as I am. But I cannot participate, I cannot go to umunna meetings, I cannot have a say. Because I'm female. Culture does not make people, people make culture. So if it is in fact true --
Så vad ska kultur vara bra för? Jag menar, det kan vara vackert, vi har danser ... men kultur handlar också om att bevara och hålla samman ett folk. I min familj är jag det barn som är mest intresserad av historien om vilka vi är, av våra traditioner, av kunskapen om våra förfäders marker. Mina bröder är inte lika intresserade som jag. Men jag får inte delta, jag får inte få på umunna-möten, jag får inget inflytande. För jag är kvinna. Kulturen skapar inte människor, människor skapar kultur. Så om det är sant ...
(Applause)
(Applåder)
So if it is in fact true that the full humanity of women is not our culture, then we must make it our culture.
Så om det faktiskt är sant att kvinnor inte får vara fullvärdiga människor då måste vi göra det till vår kultur.
I think very often of my dear friend, Okoloma Maduewesi. May he and all the others who passed away in that Sosoliso crash continue to rest in peace. He will always be remembered by those of us who loved him. And he was right that day many years ago when he called me a feminist.
Jag tänker ofta på min käre vän, Okoloma Maduwesi. Må han och de andra som dog i Sosoliso-kraschen fortsätta att vila i frid. Vi som älskade honom kommer alltid att minnas honom. Och han hade rätt den där dagen
I am a feminist.
för många år sen när han kallade mig feminist.
And when I looked up the word in the dictionary that day, this is what it said: "Feminist: a person who believes in the social, political and economic equality of the sexes." My great grandmother, from the stories I've heard, was a feminist. She ran away from the house of the man she did not want to marry and ended up marrying the man of her choice. She refused, she protested, she spoke up whenever she felt she was being deprived of access, of land, that sort of thing.
Jag är feminist. Och när jag slog upp ordet i ett lexikon den dagen stod det så här: "Feminist: en person som tror på social, politisk och ekonomisk jämställdhet mellan könen." Min mormorsmor var, enligt de historier jag fått höra, feminist. Hon flydde från den man hon inte ville gifta sig med och gifte sig till slut med mannen hon själv hade valt. Hon vägrade, hon protesterade, hon höjde rösten när hon kände att hon nekades sin rätt att delta, att äga mark.
My great grandmother did not know that word "feminist," but it doesn't mean that she wasn't one. More of us should reclaim that word. My own definition of feminist is: "A feminist is a man or a woman who says --
Min mormorsmor kände inte till ordet "feminist" men det betyder inte att hon inte var en. Fler av oss borde återta det ordet. Min egen definition av feminist är: "En feminist är en man eller kvinna som säger ...
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
A feminist is a man or a woman who says, "Yes, there's a problem with gender as it is today, and we must fix it. We must do better." The best feminist I know is my brother Kene. He's also a kind, good-looking, lovely man, and he's very masculine.
En feminist är en man eller kvinna som säger "Ja, det finns ett problem med könsroller idag, och vi måste lösa det. Vi måste skärpa oss." Den bästa feminist jag vet är min bror Kene. Han är också en snäll, snygg, underbar man, och han är väldigt maskulin.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)