I'm here to tell you not just my story but stories of exceptional women from India whom I've met. They continue to inspire me, teach me, guide me in my journey of my life. These are incredible women. They never had an opportunity to go to school, they had no degrees, no travel, no exposure. Ordinary women who did extraordinary things with the greatest of their courage, wisdom and humility. These are my teachers.
Jag är inte här för att dela bara min berättelse, utan berättelserna om flera exceptionella indiska kvinnor jag träffat. De inspirerar, lär och guidar mig ständigt i mitt liv. De är otroliga kvinnor. De har aldrig haft möjligheten att gå i skolan, de har ingen examen, har aldrig rest eller exponerats. Vanliga kvinnor som gjort saker utöver det vanliga, med det största modet, visdomen och ödmjukheten. De är mina lärare.
For the last three decades, I've been working, staying and living in India and working with women in rural India. I was born and brought up in Mumbai. When I was in college, I met Jayaprakash Narayan, famous Gandhian leader who inspired youth to work in rural India. I went into the villages to work in rural India. I was part of land rights movement, farmers' movement and women's movement. On the same line, I ended up in a very small village, fell in love with a young, handsome, dynamic young farmer-leader who was not very educated, but he could pull the crowd. And so in the passion of youth, I married him and left Mumbai, and went to a small village which did not have running water and no toilet. Honestly, my family and friends were horrified.
De senaste 30 åren, har jag jobbat och levt i Indien och jobbat med kvinnor på landsbygden. Jag föddes och växte upp i Bombay. När jag gick högskolan, träffade jag Jayaprakash Narayan, en känd Gandhi-ledare som inspirerade unga att jobba på Indiens landsbygd. Jag åkte till byarna för att jobba på Indiens landsbygd. Jag var del av markrättsrörelsen, böndernas rörelse, och kvinnornas rörelse. På det viset, hamnade jag i en väldigt liten by, jag blev kär i en ung, stilig, dynamisk lantbruksledare som inte var särskilt utbildad men han kunde dra åt sig en publik. Så i ungdomens passion, gifte jag mig med honom, och lämnade Bombay, och åkte till en liten by utan rinnande vatten eller toalett. Ärligt talat, min familj och mina vänner var förfärade.
(Laughter)
(Skratt)
I was staying with my family, with my three children in the village, and one day, a few years later one day, a woman called Kantabai came to me. Kantabai said, "I want to open a saving account. I want to save." I asked Kantabai: "You are doing business of blacksmith. Do you have enough money to save? You are staying on the street. Can you save?" Kantabai was insistent. She said, "I want to save because I want to buy a plastic sheet before the monsoons arrive. I want to save my family from rain." I went with Kantabai to the bank. Kantabai wanted to save 10 rupees a day -- less than 15 cents. Bank manager refused to open the account of Kantabai. He said Kantabai's amount is too small and it's not worth his time. Kantabai was not asking any loan from the bank. She was not asking any subsidy or grant from the government. What she was asking was to have a safe place to save her hard-earned money. And that was her right. And I went -- I said if banks are not opening the account of Kantabai, why not start the bank which will give an opportunity for women like Kantabai to save? And I applied for the banking license to Reserve Bank of India.
Jag bodde med min familj, med mina tre barn i byn, och en dag, några år senare, en dag, kom en kvinna som hette Kantabai till mig. Kantabai sa, "Jag vill öppna ett sparkonto. Jag vill spara." Jag frågade Kantabai: "Du arbetar som smed. Har du pengar nog för att spara? Du bor på gatan. Kan du spara?" Kantabai insisterade. Hon sa, "Jag vill spara för jag vill köpa ett plastskynke innan monsunerna kommer. Jag vill rädda min familj undan regnet." Jag gick med Kantabai till banken. Kantabai ville spara 10 rupier om dagen - mindre än 15 cent. Bankdirektören vägrade öppna ett konto åt Kantabai. Han sa att Kantabais summa var för liten och att det inte var värt hans tid. Kantabai bad inte om ett lån från banken. Hon bad inte om bidrag från regeringen. Hon bad om en säker plats där hon kunde spara sina med möda förvärvade pengar. Och det var hennes rättighet. Så jag gick - Jag sa, om banker inte öppnar ett konto åt Kantabai, varför inte starta en bank som möjliggör för kvinnor som Kantabai att spara? Och jag ansökte om banklicens hos "Reserve Bank of India".
(Applause)
(Applåder)
No, it was not an easy task. Our license was rejected --
Nej, det var inte en enkel uppgift. Vår licens nekades -
(Laughter)
(Skratt)
on the grounds -- Reserve Bank said that we cannot issue a license to the bank whose promoting members who are nonliterate. I was terrified. I was crying. And by coming back home, I was continuously crying. I told Kantabai and other women that we couldn't get the license because our women are nonliterate. Our women said, "Stop crying. We will learn to read and write and apply again, so what?"
på grund av - "Reserve Bank" sa att de inte kan utfärda en licens till en bank som främjar medlemmar som är analfabeter. Jag var förskräckt. Jag grät. Och när jag kom hem, fortsatte jag gråta. Jag berättade för Kantabai och de andra kvinnorna att vi inte kunde få en licens för våra kvinnor var analfabeter. Våra kvinnor sa, "Sluta gråt. Vi lär oss läsa och skriva och ansöker igen, spelar roll?"
(Applause)
(Applåder)
We started our literacy classes. Every day our women would come. They were so determined that after working the whole day, they would come to the class and learn to read and write. After five months, we applied again, but this time I didn't go alone. Fifteen women accompanied me to Reserve Bank of India. Our women told the officer of Reserve Bank, "You rejected the license because we cannot read and write. You rejected the license because we are nonliterate." But they said, "There were no schools when we were growing, so we are not responsible for our noneducation." And they said, "We cannot read and write, but we can count."
Vi började våra läs- och skrivlektioner. Varje dag kom våra kvinnor. De var så beslutna att efter att ha arbetat en hel arbetsdag kom de till lektionerna för att lära sig läsa och skriva. Efter fem månader, ansökte vi igen, men den här gången gick jag inte ensam. Femton kvinnor gjorde mig sällskap till "Reserve Bank of India". Våra kvinnor sa till tjänstemannen på "Reserve Bank". "Du nekade vår licens för att vi inte kan läsa eller skriva. Du nekade vår licens för att vi är analfabeter." Men de sa, "Det fanns inga skolor när vi växte upp, så vi är inte ansvariga för vår brist på utbildning." Och de sa, "Vi kan inte läsa och skriva, men vi kan räkna."
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
And they challenged the officer. "Then tell us to calculate the interest of any principal amount."
Och de utmanade tjänstemannen. "Be oss räkna ut räntan på vilket belopp som helst."
(Laughter)
(Skratt)
"If we are unable to do it, don't give us license. Tell your officers to do it without a calculator and see who can calculate faster."
"Om vi inte kan det, ge oss ingen licens. Be dina tjänstemän göra det utan miniräknare och så ser vi vem som räknar fortast."
(Applause)
(Applåder)
Needless to say, we got the banking license.
Naturligtvis, fick vi banklicensen.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
Today, more than 100,000 women are banking with us and we have more than 20 million dollars of capital. This is all women's savings, women capital, no outside investors asking for a business plan. No. It's our own rural women's savings.
Idag använder mer än 100 000 kvinnor vår bank och vi har mer än 20 miljoner dollar i kapital. Allt det är kvinnors sparbelopp, kvinnors kapital, inga investerare utifrån som frågar om en affärsplan. Nej. Det är våra egna kvinnors sparbelopp.
(Applause)
(Applåder)
I also want to say that yes, after we got the license, today Kantabai has her own house and is staying with her family in her own house for herself and her family.
Jag vill också säga att ja, efter att vi fått licensen, idag har Kantabai ett eget hus, och bor med sin familj i sitt egna hus för henne och hennes familj.
(Applause)
(Applåder)
When we started our banking operations, I could see that our women were not able to come to the bank because they used to lose the working day. I thought if women are not coming to the bank, bank will go to them, and we started doorstep banking. Recently, we starting digital banking. Digital banking required to remember a PIN number. Our women said, "We don't want a PIN number. That's not a good idea." And we tried to explain to them that maybe you should remember the PIN number; we will help you to remember the PIN number. They were firm. They said, "suggest something else," and they --
När vi började vår bankverksamhet, märkte jag att våra kvinnor inte kunde komma till banken för de kunde inte förlora arbetsdagen. Jag tänkte, om kvinnorna inte kommer till banken, får banken komma till dem, och vi började komma med banken till dörren. Nyligen, började vi med digital bank. Den digitala banken krävde att användarna kom ihåg en pinkod. Våra kvinnor sa, "Vi vill inte ha en pinkod. Det är inte en bra idé." Och vi försökte förklara att de kanske borde komma ihåg pinkoden; vi kan hjälpa dem komma ihåg pinkoden. De var bestämda. De sa "Vi föreslår något annat," och de -
(Laughter)
(Skratt)
and they said, "What about thumb?" I thought that's a great idea. We'll link that digital banking with biometric, and now women use the digital financial transaction by using the thumb. And you know what they said? They said, "Anybody can steal my PIN number and take away my hard-earned money, but nobody can steal my thumb."
och de sa, "Vad sägs om tumme?" Jag tänkte att det var en fantastisk idé. Vi kopplar den digitala banken till det biometriska, och nu gör kvinnor digitala finansiella transaktioner med hjälp av tummen. Och vet ni vad de säger? De säger, "Någon kan stjäla min pinkod och ta mina med möda förvärvade pengar, men ingen kan stjäla min tumme."
(Applause)
(Applåder)
That reinforced the teaching which I have always learned from women: never provide poor solutions to poor people. They are smart.
Det stärkte vad jag redan lärt mig av dessa kvinnor: förse aldrig fattiga människor med dåliga lösningar. De är smarta.
(Applause)
(Applåder)
A few months later, another woman came to the bank -- Kerabai. She mortgaged her gold and took the loan. I asked Kerabai, "Why are you mortgaging your precious jewelry and taking a loan?" Kerabai said, "Don't you realize that it's a terrible drought? There's no food or fodder for the animals. No water. I'm mortgaging gold to buy food and fodder for my animals." And then she asks me, "Can I mortgage gold and get water?" I had no answer. Kerabai challenged me: "You're working in the village with women and finance, but what if one day there's no water? If you leave this village, with whom are you going to do banking?" Kerabai had a valid question, so in this drought, we decided to start the cattle camp in the area. It's where farmers can bring their animals to one place and get fodder and water. It didn't rain. Cattle camp was extended for 18 months. Kerabai used to move around in the cattle camp and sing the songs of encouragement. Kerabai became very popular. It rained and cattle camp was ended, but after cattle camp ended, Kerabai came to our radio -- we have community radio which has more than 100,000 listeners. She said, "I want to have a regular show on the radio." Our radio manager said, "Kerabai, you cannot read and write. How will you write the script?" You know what she replied? "I cannot read and write, but I can sing. What's the big deal?"
Några månader senare, kom en annan kvinna till banken - Kerabai. Hon intecknade sitt guld och tog ett lån. Jag frågade Kerabai, "Varför intecknar du dina vackra smycken och tar ett lån?" Kerabai sa, "Vet du inte att det är fruktansvärd torka? Det finns ingen mat eller djurfoder. Inget vatten. Jag intecknar guld för att köpa mat och djurfoder." Och sen frågade hon mig, "Kan jag inteckna guld och få vatten?" Jag hade inget svar. Kerabai utmanade mig: "Du arbetar i byn, med kvinnor och finans, men tänk om det en dag inte finns något vatten? Om du lämnar den här byn, vem ska använda din bank?" Kerabai hade en rimlig fråga, så i den här torkan, bestämde vi oss för att öppna ett boskapsläger i området. Det är en plats dit lantbrukare kan ta sina djur, och få foder och vatten. Det regnade inte. Boskapslägret förlängdes i 18 månader. Kerabai brukade gå omkring i boskapslägret och sjunga uppmuntrande sånger. Kerabai blev väldigt populär. Det regnade och boskapslägret stängdes, men efter stängningen, kom Kerabai till vår radio - vi har en samhällsradio som har mer än 100.000 lyssnare. Hon sa, "Jag vill ha en regelbunden radioshow." Vår radiochef sa, "Kerabai, du kan inte läsa eller skriva. Hur ska du skriva manuset?" Vet ni vad hon svarade? "Jag kan inte läsa eller skriva, men jag kan sjunga. Vad är grejen?"
(Laughter)
(Skratt)
And today, Kerabai is doing a regular radio program, and not only that, she's become a famous radio jockey and she has been invited by all of the radios, even from Mumbai. She gets the invitation and she does the show.
Och idag, har Kerabai en regelbunden radioshow, och inte bara det, hon har blivit känd via radio och bjudits in av alla olika radiostationer, till och med från Bombay. Hon får en inbjudan och hon gör showen.
(Applause)
(Applåder)
Kerabai has become a local celebrity. One day I asked Kerabai, "How did you end up singing?" She said, "Shall I tell you the real fact? When I was pregnant with my first child, I was always hungry. I did not have enough food to eat. I did not have enough money to buy food, and so to forget my hunger, I started singing." So strong and wise, no? I always think that our women overcome so many obstacles -- cultural, social, financial -- and they find out their ways.
Kerabai har blivit en lokal kändis. En dag frågade jag Kerabai, "Hur började du sjunga?" Hon sa, "Ska jag vara ärlig? När jag var gravid med mitt första barn, var jag alltid hungrig. Jag hade inte tillräckligt med mat. Och hade inte tillräckligt med pengar för att köpa mat, så för att glömma min hunger började jag sjunga." Så stark och vis, eller hur? Jag tänker alltid att våra kvinnor överkommit så många hinder - kulturella, sociala, finansiella - och de finner sin väg.
I would like to share another story: Sunita Kamble. She has taken a course in a business school, and she has become a veterinary doctor. She's Dalit; she comes from an untouchable caste, but she does artificial insemination in goats. It is a very male-dominated profession and it is all the more difficult for Sunita because Sunita comes from an untouchable caste. But she worked very hard. She did successful goat deliveries in the region and she became a famous goat doctor. Recently, she got a national award. I went to Sunita's house to celebrate -- to congratulate her. When I entered the village, I saw a big cutout of Sunita. Sunita was smiling on that picture. I was really surprised to see an untouchable, coming from the village, having a big cutout at the entrance of the village. When I went to her house, I was even more amazed because upper caste leaders -- men -- were sitting in the house, in her house, and having chai and water, which is very rare in India. Upper caste leaders do not go to an untouchable's house and have chai or water. And they were requesting her to come and address the gathering of the village. Sunita broke centuries-old caste conditioning in India.
Jag skulle vilja dela en till berättelse: Sunita Kamble. Hon hade gått en kurs på en handelsskola och hon blev veterinär. Hon är dalit; hon kommer från ett oberörbart kast, men hon gör artificiell insemination på getter. Det är ett väldigt mansdominerat yrke och det är ännu svårare för Sunita eftersom Sunita kommer från ett oberörbart kast. Men hon jobbade väldigt hårt. Hon gjorde framgångsrika getleveranser i området och blev en känd getdoktor. Nyligen fick hon ett nationellt pris. Jag åkte till Sunitas hus för att fira - för att gratulera henne. När jag kom till byn, såg jag en stor bild av Sunita. Sunita log på bilden. Jag var väldigt förvånad över att se en oberörbar, som kom från byn, ha en stor bild vid byns entré. När jag gick till hennes hus, blev jag ännu mer förundrad, eftersom övre kastens ledare - män - satt i huset, i hennes hus, och drack chai och vatten, vilket är mycket ovanligt i Indien. Övre kastens ledare går in till en oberörbars hus, och dricker chai eller vatten. Och de bad henne komma och hålla tal vid byns sammankomst. Sunita bröt hundraåriga kastvillkor i Indien.
(Applause)
(Applåder)
Let me come to what the younger generations do. As I'm standing here -- I'm so proud as I stand here, from Mhaswad to Vancouver. Back home, Sarita Bhise -- she's not even 16 years old. She's preparing herself -- she's a part of our sports program, Champions' program. She's preparing herself to represent India in field hockey. And you know where she's going? She's going to represent in 2020 Olympics, Tokyo.
Låt mig berätta vad de yngre generationerna gör. Medan jag står här - jag är så stolt över att stå här, från Mhaswad till Vancouver. Där hemma, Sarita Bhise - hon är inte ens 16 år gammal. Hon förbereder sig själv - hon är del av vårt sportprogram, Mästerskapsprogram. Hon förbereder sig för att representera Indien i landhockey. Och vet ni var hon ska? Hon ska representera oss i Olympiska Spelen i Tokyo 2020.
(Applause)
(Applåder)
Sarita comes from a very poor shepherd community. I am just -- I couldn't be more proud of her.
Sarita kommer från ett mycket fattig samhälle av fåraherdar. Jag är bara - Jag kunde inte vara stoltare över henne.
There are millions of women like Sarita, Kerabai, Sunita, who can be around you also. They can be all over the world, but at first glance you may think that they do not have anything to say, they do not have anything to share. You would be so wrong. I am so lucky that I'm working with these women. They are sharing their stories with me, they are sharing their wisdom with me, and I'm just lucky to be with them. 20 years before -- and I'm so proud -- we went to Reserve Bank of India and we set up the first rural women's bank. Today they are pushing me to go to National Stock Exchange to set up the first fund dedicated to micro rural women entrepreneurs. They are pushing me to set up the first small finance women's bank in the world. And as one of them said, "My courage is my capital." And I say here, their courage is my capital. And if you want, it can be yours also.
Det finns miljoner kvinnor som Sarita, Kerabai, Sunita, som kan vara runt omkring dig med. De kan vara spridda över hela världen, men vid första anblicken kanske du inte tror att de har något att säga, de har inget att dela. Du skulle ha så fel. Jag är så glad att jag jobbar med dessa kvinnor. De delar sina berättelser med mig, de delar sin visdom med mig, och jag är bara så glad att vara med dem. 20 år tidigare - och jag är så stolt - att vi gick till "Reserve Bank of India" och startade den första banken för kvinnor på landsbygden. Nu uppmuntrar de mig att gå till den nationella börsen och starta den första fonden dedikerad till kvinnor på landsbygdens mikroföretag. De uppmuntrar mig att starta den första lilla finansbanken för kvinnor i världen. Och som en av dem sa, "Mitt mod är mitt kapital." Och jag säger här, deras mod är mitt kapital. Och om ni vill, kan det vara ert också.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)