There we were, souls and bodies packed into a Texas church on the last night of our lives. Packed into a room just like this, but with creaky wooden pews draped in worn-down red fabric, with an organ to my left and a choir at my back and a baptism pool built into the wall behind them. A room like this, nonetheless. With the same great feelings of suspense, the same deep hopes for salvation, the same sweat in the palms and the same people in the back not paying attention.
Där var vi, själar och kroppar inklämda i en kyrka i Texas, den sista natten i våra liv. Inklämda i ett rum som detta, men med knarriga kyrkbänkar av trä, klädda i slitet rött tyg, med en orgel på min vänstra sida, kören bakom mig och en dopfunt inbyggd i väggen bakom dem. Icke desto mindre ett rum som detta. Med samma fantastiska känsla av spänning, samma djupa hopp om frälsning, samma svett i handflatorna, och samma människor längst bak som inte lyssnar.
(Laughter)
(Skratt)
This was December 31, 1999, the night of the Second Coming of Christ, and the end of the world as I knew it. I had turned 12 that year and had reached the age of accountability. And once I stopped complaining about how unfair it was that Jesus would return as soon as I had to be accountable for all that I had done, I figured I had better get my house in order very quickly.
Det var den 31 december 1999, natten för Kristi återkomst, och slutet på världen som jag kände den. Jag hade fyllt 12 det året och blivit myndig enligt Bibeln. Och så fort jag slutat klaga på hur orättvist det var att Jesus skulle återvända direkt när jag var tvungen att ta ansvar för allt jag hade gjort, insåg jag att jag fick rappa på med att få allt i ordning.
So I went to church as often as I could. I listened for silence as anxiously as one might listen for noise, trying to be sure that the Lord hadn't pulled a fast one on me and decided to come back early.
Så jag gick i kyrkan så ofta jag kunde. Jag lyssnade på tystnaden lika spänt som man kan lyssna på ljud, för att försäkra mig om att Herren inte blåst mig och kommit tillbaka tidigare.
And just in case he did, I built a backup plan, by reading the "Left Behind" books that were all the rage at the time. And I found in their pages that if I was not taken in the rapture at midnight, I had another shot. All I had to do was avoid taking the mark of the beast, fight off demons, plagues and the Antichrist himself. It would be hard --
Och ifall han skulle göra det, så ordnade jag en reservplan, genom att läsa "Lämnad kvar"-böckerna som var populära vid den tiden. Och jag såg där att om jag inte rycktes bort vid midnatt, så hade jag en till chans. Allt jag behövde göra var att undvika att få vilddjurets märke, bekämpa demoner, hemsökelser och själve Antikrist. Det skulle bli svårt -
(Laughter)
(Skratt)
but I knew I could do it.
men jag visste att jag kunde göra det.
(Laughter)
(Skratt)
But planning time was over now. It was 11:50pm. We had 10 minutes left, and my pastor called us out of the pews and down to the altar because he wanted to be praying when midnight struck. So every faction of the congregation took its place. The choir stayed in the choir stand, the deacons and their wives -- or the Baptist Bourgeoisie as I like to call them --
Men planeringstiden var slut nu. Klockan var 23:50. Vi hade 10 minuter kvar, och min pastor kallade ner oss från kyrkbänkarna till altaret för han ville att vi skulle be när klockan slog midnatt. Så alla delar av församlingen intog sina platser. Kören stannade i körbåset, diakonerna och deras fruar - eller baptistborgarna som jag brukar kalla dem -
(Laughter)
(Skratt)
took first position in front of the altar. You see, in America, even the Second Coming of Christ has a VIP section.
ställde sig längst fram vid altaret. Ni förstår, i Amerika, har till och med Kristi Återkomst en VIP-avdelning.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
And right behind the Baptist Bourgeoisie were the elderly -- these men and women whose young backs had been bent under hot suns in the cotton fields of East Texas, and whose skin seemed to be burnt a creaseless noble brown, just like the clay of East Texas, and whose hopes and dreams for what life might become outside of East Texas had sometimes been bent and broken even further than their backs.
Och alldeles bakom baptistborgarna fanns de äldre - män och kvinnor vars unga ryggar böjts under het sol på östra Texas bomullsfält, och vars hud verkade ha brynts till en rynkfri ädel brun ton, precis som jorden i östra Texas, och vars hopp och drömmar om vad livet skulle kunna bli bortanför östra Texas, ibland böjts och brutits mer än deras ryggar.
Yes, these men and women were the stars of the show for me. They had waited their whole lives for this moment, just as their medieval predecessors had longed for the end of the world, and just as my grandmother waited for the Oprah Winfrey Show to come on Channel 8 every day at 4 o'clock. And as she made her way to the altar, I snuck right in behind her, because I knew for sure that my grandmother was going to heaven. And I thought that if I held on to her hand during this prayer, I might go right on with her.
Ja, dessa män och kvinnor var showens stjärnor för mig. De hade väntat hela sitt liv på detta ögonblick, precis som deras medeltida föregångare hade väntat på jordens undergång och precis som min mormor väntade på Oprah Winfrey Show på kanal 8 varje dag kl 16.00. Och när hon tog sig fram mot altaret, smög jag in alldeles bakom henne, för jag visste med säkerhet att min mormor skulle komma till himlen. Och jag tänkte att om jag höll hårt i hennes hand under bönen, så skulle jag kanske följa med henne.
So I held on and I closed my eyes to listen, to wait. And the prayers got louder. And the shouts of response to the call of the prayer went up higher even still. And the organ rolled on in to add the dirge. And the heat came on to add to the sweat. And my hand gripped firmer, so I wouldn't be the one left in the field. My eyes clenched tighter so I wouldn't see the wheat being separated from the chaff. And then a voice rang out above us: "Amen."
Så jag höll hårt och slöt mina ögon för att lyssna, för att vänta. Bönerna blev alltmer högljudda. Och ropen på svar på bönerna blev ännu ljudligare. Och orgeln kom in för att lägga till sorgesången. Och hettan slog till för att lägga till svett. Min hand greppade hårdare, så att jag inte skulle lämnas på fältet. Mina ögon slöts hårdare så att jag inte skulle se agnarna sållas från vetet. Och så skallade en röst ovanför oss: "Amen."
It was over. I looked at the clock. It was after midnight. I looked at the elder believers whose savior had not come, who were too proud to show any signs of disappointment, who had believed too much and for too long to start doubting now. But I was upset on their behalf. They had been duped, hoodwinked, bamboozled, and I had gone right along with them. I had prayed their prayers, I had yielded not to temptation as best I could. I had dipped my head not once, but twice in that snot-inducing baptism pool. I had believed. Now what?
Det var över. Jag tittade på klockan. Den var över midnatt. Jag tittade på de äldre troende vars frälsare inte hade kommit, som var för stolta för att visa några tecken på besvikelse, som hade trott för mycket och för länge för att börja tvivla nu. Men jag var upprörd å deras vägnar. De hade blivit lurade, fintade, bedragna, och jag hade följt med dem. Jag hade bett deras böner, jag hade motstått frestelse så gott jag kunde. Jag hade doppat mitt huvud inte en, utan två gånger i den där snorframkallande dopfunten. Jag hade trott. Nu då?
I got home just in time to turn on the television and watch Peter Jennings announce the new millennium as it rolled in around the world. It struck me that it would have been strange anyway, for Jesus to come back again and again based on the different time zones.
Jag kom hem precis i tid för att slå på TV:n och se Peter Jennings ropa ut det nya millenniet allt eftersom det nådde runt världen. Det slog mig att det ändå hade varit skumt om Jesus kommit tillbaka om och om igen i de olika tidszonerna.
(Laughter)
(Skratt) (Applåder)
And this made me feel even more ridiculous -- hurt, really. But there on that night, I did not stop believing. I just believed a new thing: that it was possible not to believe. It was possible the answers I had were wrong, that the questions themselves were wrong. And now, where there was once a mountain of certitude, there was, running right down to its foundation, a spring of doubt, a spring that promised rivers.
Och det fick mig att känna mig ännu löjligare - faktiskt sårad. Men där, den natten, slutade jag inte att tro. Jag trodde bara på något nytt: att det var möjligt att inte tro. Det var möjligt att svaren jag hade var fel, att frågorna var fel. Och nu, där det en gång fanns ett berg av visshet, fanns nu, porlande ner till dess grund, en källa av tvivel, en källa som utlovade floder.
I can trace the whole drama of my life back to that night in that church when my savior did not come for me; when the thing I believed most certainly turned out to be, if not a lie, then not quite the truth. And even though most of you prepared for Y2K in a very different way, I'm convinced that you are here because some part of you has done the same thing that I have done since the dawn of this new century, since my mother left and my father stayed away and my Lord refused to come. And I held out my hand, reaching for something to believe in.
Jag kan spåra hela mitt livsdrama tillbaka till den natten i kyrkan när min frälsare inte hämtade mig; när det jag trott på mest av allt visade sig vara, om inte en lögn, så i alla fall inte riktigt sanning. Och även om de flesta av er förberedde er för Y2K på andra sätt, är jag övertygad om att ni är här för att någon del av er har gjort samma sak som jag gjort sedan det nya århundradets gryning, sedan min mor lämnade oss och min far höll sig borta och min Herre vägrade komma. Jag höll ut min hand, sträckte mig efter något att tro på.
I held on when I arrived at Yale at 18, with the faith that my journey from Oak Cliff, Texas was a chance to leave behind all the challenges I had known, the broken dreams and broken bodies I had seen. But when I found myself back home one winter break, with my face planted in the floor, my hands tied behind my back and a burglar's gun pressed to my head, I knew that even the best education couldn't save me.
Jag höll fast, när jag kom till Yale som 18-åring, vid tron på att att min resa från Oak Cliff, Texas, var en möjlighet att lämna alla utmaningar jag mött, de trasiga drömmar och trasiga kroppar jag hade sett. Men när jag var hemma igen ett vinterlov, med ansiktet tryckt mot golvet, händerna bundna bakom min rygg och en inbrottstjuvs pistol mot mitt huvud, visste jag att inte ens den bästa utbildningen kunde rädda mig.
I held on when I showed up at Lehman Brothers as an intern in 2008.
Jag höll fast vid tron när jag dök upp hos Lehman Brothers som praktikant 2008.
(Laughter)
(Skratt)
So hopeful --
Så full av hopp -
(Laughter)
(Skratt)
that I called home to inform my family that we'd never be poor again.
att jag ringde hem för att berätta för familjen att vi aldrig mer skulle vara fattiga.
(Laughter)
(Skratt)
But as I witnessed this temple of finance come crashing down before my eyes, I knew that even the best job couldn't save me.
Men när jag såg detta finanstempel rasa ihop framför mina ögon, visste jag att inte ens det bästa jobbet kunde rädda mig.
I held on when I showed up in Washington DC as a young staffer, who had heard a voice call out from Illinois, saying, "It's been a long time coming, but in this election, change has come to America." But as the Congress ground to a halt and the country ripped at the seams and hope and change began to feel like a cruel joke, I knew that even the political second coming could not save me.
Jag höll fast vid tron när jag kom till Washington DC som ung medarbetare, som hört en röst ropa från Illinois, "Det har varit på väg länge, men i det här valet har förändringen kommit till Amerika." Men när kongressen saktade ner och landet slets i sina sömmar, och hopp och förändring började kännas som ett skämt, visste jag att inte ens den politiska återuppståndelsen skulle kunna rädda mig.
I had knelt faithfully at the altar of the American Dream, praying to the gods of my time of success, and money, and power. But over and over again, midnight struck, and I opened my eyes to see that all of these gods were dead.
Jag hade knäböjt troget vid den amerikanska drömmens altare, bett till min tids gudar av framgång, pengar och makt. Men om och om igen blev det midnatt, och jag öppnade mina ögon bara för att se att alla dessa gudar var döda.
And from that graveyard, I began the search once more, not because I was brave, but because I knew that I would either believe or I would die.
Och från den kyrkogården började jag sökandet än en gång, inte för att jag var modig, men för att jag visste att jag antingen skulle tro eller dö.
So I took a pilgrimage to yet another mecca, Harvard Business School --
Så jag gjorde en pilgrimsfärd till ännu ett Mecka, Harvard Business School -
(Laughter)
(Skratt)
this time, knowing that I could not simply accept the salvation that it claimed to offer. No, I knew there'd be more work to do.
och den här gången visste jag att jag inte bara kunde ta frälsningen som den sa sig kunna erbjuda. Nej, jag visste att det behövdes mer arbete.
The work began in the dark corner of a crowded party, in the late night of an early, miserable Cambridge winter, when three friends and I asked a question that young folks searching for something real have asked for a very long time: "What if we took a road trip?"
Arbetet började i ett mörkt hörn på en myllrande fest, en sen kväll, tidigt en eländig Cambridge-vinter, när tre vänner och jag ställde en fråga, som unga människor, i sökandet efter något äkta, har ställt under en väldigt lång tid: "Tänk om vi skulle göra en bilresa?"
(Laughter)
(Skratt)
We didn't know where'd we go or how we'd get there, but we knew we had to do it. Because all our lives we yearned, as Jack Kerouac wrote, to "sneak out into the night and disappear somewhere," and go find out what everybody was doing all over the country. So even though there were other voices who said that the risk was too great and the proof too thin, we went on anyhow.
Vi visste inte vart vi skulle eller hur, men vi visste att vi måste göra det. För hela våra liv hade vi längtat, som Jack Kerouac skrev, efter att "smyga ut i natten och försvinna någonstans," och lista ut vad alla andra gjorde runtom i hela landet. Så trots att det fanns andra röster som sa att risken var för stor och bevisen för svaga, så gjorde vi det ändå.
We went on 8,000 miles across America in the summer of 2013, through the cow pastures of Montana, through the desolation of Detroit, through the swamps of New Orleans, where we found and worked with men and women who were building small businesses that made purpose their bottom line. And having been trained at the West Point of capitalism, this struck us as a revolutionary idea.
Vi åkte 1 300 mil tvärs över Amerika under sommaren 2013, genom Montanas kohagar, genom Detroits ödslighet, genom träsken i New Orleans, där vi hittade och arbetade med män och kvinnor, de byggde upp små företag som räknade meningsfullhet som resultat. Som utbildade i kapitalismens högborg, verkade det som en revolutionerande idé.
(Laughter)
(Skratt)
And this idea spread, growing into a nonprofit called MBAs Across America, a movement that landed me here on this stage today. It spread because we found a great hunger in our generation for purpose, for meaning. It spread because we found countless entrepreneurs in the nooks and crannies of America who were creating jobs and changing lives and who needed a little help.
Och tanken spred sig, och växte till en ideell organisation som heter MBAs Across America, en rörelse som förde mig till den här scenen idag. Den spreds för att vi upptäckte en stor hunger i vår generation, efter syfte och mening. Den spreds för att vi hittade otaliga entreprenörer i alla skrymslen och vrår i Amerika, som skapade jobb och förändrade liv och som behövde lite hjälp.
But if I'm being honest, it also spread because I fought to spread it. There was no length to which I would not go to preach this gospel, to get more people to believe that we could bind the wounds of a broken country, one social business at a time. But it was this journey of evangelism that led me to the rather different gospel that I've come to share with you today.
Men i ärlighetens namn så spreds den också för att jag slogs för att sprida den. Det fanns inget jag inte skulle göra för att predika detta, för att få fler människor att tro att vi kunde plåstra om såren hos ett trasigt land, ett socialt företag åt gången. Men det var denna missionsresa som ledde mig till det annorlunda evangelium som jag kommit hit för att dela med er.
It began one evening almost a year ago at the Museum of Natural History in New York City, at a gala for alumni of Harvard Business School. Under a full-size replica of a whale, I sat with the titans of our time as they celebrated their peers and their good deeds. There was pride in a room where net worth and assets under management surpassed half a trillion dollars. We looked over all that we had made, and it was good.
Det började en kväll för nästan ett år sedan på Museum of Natural History i New York, på en gala för alumner från Harvard Business School. Under en modell av en val i naturlig storlek, satt jag med vår tids titaner när de firade sina jämlikar och deras goda gärningar. Det fanns stolthet i rummet vars kapital och tillgångar översteg en halv biljon dollar. Vi såg på allt vi hade skapat, och såg att det var gott.
(Laughter)
(Skratt)
But it just so happened, two days later, I had to travel up the road to Harlem, where I found myself sitting in an urban farm that had once been a vacant lot, listening to a man named Tony tell me of the kids that showed up there every day. All of them lived below the poverty line. Many of them carried all of their belongings in a backpack to avoid losing them in a homeless shelter. Some of them came to Tony's program, called Harlem Grown, to get the only meal they had each day. Tony told me that he started Harlem Grown with money from his pension, after 20 years as a cab driver. He told me that he didn't give himself a salary, because despite success, the program struggled for resources. He told me that he would take any help that he could get. And I was there as that help.
Men så föll det sig så, att jag, två dagar senare, behövde åka upp till Harlem, där jag hamnade på en stadsodling som förut hade varit en ödetomt, och lyssnade på en man, Tony, som berättade om barnen som kom dit varje dag. Alla levde under fattigdomsgränsen. Många av dem hade alla sina tillhörigheter i en ryggsäck för att inte tappa bort dem på något härbärge. En del av dem kom till Tonys program, Harlem Grown, för att få dagens enda måltid. Tony berättade att han hade startat Harlem Grown med pensionspengar, efter 20 år som taxichaufför. Han berättade att han inte tog ut någon lön, för trots programmets framgång, kämpade man fortfarande ekonomiskt. Han sa att han tog emot all hjälp han kunde få. Och jag var där som den hjälpen.
But as I left Tony, I felt the sting and salt of tears welling up in my eyes. I felt the weight of revelation that I could sit in one room on one night, where a few hundred people had half a trillion dollars, and another room, two days later, just 50 blocks up the road, where a man was going without a salary to get a child her only meal of the day.
Men när jag lämnade Tony kände jag de salta tårarna fylla mina ögon. Jag kände vikten av uppenbarelsen att jag kunde sitta i ett rum ena kvällen, där några hundra människor hade en halv biljon dollar, och i ett annat rum några dagar senare, bara 50 kvarter bort, där en man jobbade utan lön för att ge ett barn hennes enda mål mat för dagen.
And it wasn't the glaring inequality that made me want to cry, it wasn't the thought of hungry, homeless kids, it wasn't rage toward the one percent or pity toward the 99. No, I was disturbed because I had finally realized that I was the dialysis for a country that needed a kidney transplant. I realized that my story stood in for all those who were expected to pick themselves up by their bootstraps, even if they didn't have any boots; that my organization stood in for all the structural, systemic help that never went to Harlem or Appalachia or the Lower 9th Ward; that my voice stood in for all those voices that seemed too unlearned, too unwashed, too unaccommodated.
Och det var inte den slående ojämlikheten som fick mig att vilja gråta, det var inte tanken på de hungriga, hemlösa barnen, det var inte ilska mot den enda procenten, eller medömkan med de 99. Nej, jag var upprörd för att jag äntligen hade insett att jag var dialysen för ett land som behövde en njurtransplantation. Jag insåg att min berättelse företrädde alla dem som förväntades rycka upp sig i skosnörena även om de inte hade några skor; att min organisation företrädde all den strukturella, systemiska hjälp som aldrig nådde Harlem eller Appalachia eller Lower 9th Ward; att min röst talade för alla de röster som verkade för obildade, för otvättade, för missanpassade.
And the shame of that, that shame washed over me like the shame of sitting in front of the television, watching Peter Jennings announce the new millennium again and again and again. I had been duped, hoodwinked, bamboozled. But this time, the false savior was me.
Och skammen i det, den skammen sköljde över mig som skammen i att sitta framför TV:n, och se Peter Jennings ropa ut det nya millenniet om och om och om igen. Jag hade blivit lurad, fintad, bedragen. Men den här gången var det jag som var den falska frälsaren.
You see, I've come a long way from that altar on the night I thought the world would end, from a world where people spoke in tongues and saw suffering as a necessary act of God and took a text to be infallible truth. Yes, I've come so far that I'm right back where I started.
För vet ni, jag har kommit långt från det där altaret den där natten då jag trodde att världen skulle gå under, från en värld där människor talade i tungor, såg lidande som ett nödvändigt Guds verk och tog en text för osviklig sanning. Ja, jag har kommit så långt att jag är tillbaka där jag startade.
Because it simply is not true to say that we live in an age of disbelief -- no, we believe today just as much as any time that came before. Some of us may believe in the prophecy of Brené Brown or Tony Robbins. We may believe in the bible of The New Yorker or the Harvard Business Review. We may believe most deeply when we worship right here at the church of TED, but we desperately want to believe, we need to believe. We speak in the tongues of charismatic leaders that promise to solve all our problems. We see suffering as a necessary act of the capitalism that is our god, we take the text of technological progress to be infallible truth. And we hardly realize the human price we pay when we fail to question one brick, because we fear it might shake our whole foundation.
För det är helt enkelt inte sanning att säga att vi lever i en tid av misstro - vi tror lika mycket idag som någon gång tidigare. En del av oss tror kanske på profetior av Brené Brown eller Tony Robbins. Vi tror kanske på The New Yorkers bibel eller Harvard Business Review. Vi tror kanske som allra mest när vi tillber precis här i TED-kyrkan, men vi vill förtvivlat tro, vi behöver tro. Vi talar i tungor som våra karismatiska ledare som lovar att lösa alla våra problem. Vi ser lidande som ett nödvändigt ont i kapitalismen som är vår nya gud, vi ser den teknologiska framgångens text som osviklig sanning. Och vi märker knappt den mänskliga kostnad som det har när vi låter bli att ifrågasätta en byggsten, av rädsla för att den ska rubba hela vårt fundament.
But if you are disturbed by the unconscionable things that we have come to accept, then it must be questioning time. So I have not a gospel of disruption or innovation or a triple bottom line. I do not have a gospel of faith to share with you today, in fact. I have and I offer a gospel of doubt. The gospel of doubt does not ask that you stop believing, it asks that you believe a new thing: that it is possible not to believe. It is possible the answers we have are wrong, it is possible the questions themselves are wrong. Yes, the gospel of doubt means that it is possible that we, on this stage, in this room, are wrong. Because it raises the question, "Why?" With all the power that we hold in our hands, why are people still suffering so bad?
Men om ni blir upprörda av de samvetslösa saker som vi har kommit att acceptera, då måste det vara dags att ifrågasätta. Jag har inget evangelium av söndring eller förnyelse eller tre resultatområden. Jag har faktiskt inget evangelium av tilltro att dela med er idag. Jag har, och jag erbjuder tvivlets evangelium. Tvivlets evangelium ber er inte att sluta tro, det ber er att tro på en ny sak: att det är möjligt att inte tro. Det är möjligt att svaren vi har är fel, det är möjligt att frågorna i sig själva är fel. Ja, tvivlets evangelium innebär att det är möjligt att vi, på den här scenen, i det här rummet, har fel. För det lyfter frågan, "Varför?" Med all den makt vi har i våra händer, varför lider folk fortfarande så mycket?
This doubt leads me to share that we are putting my organization, MBAs Across America, out of business. We have shed our staff and closed our doors and we will share our model freely with anyone who sees their power to do this work without waiting for our permission. This doubt compels me to renounce the role of savior that some have placed on me, because our time is too short and our odds are too long to wait for second comings, when the truth is that there will be no miracles here.
Detta tvivel får mig att meddela att min organisation, MBAs Across America, kommer att läggas ner. Vi har gjort oss av med personalen och stängt våra dörrar och vi delar med oss av vår modell gratis till alla som ser sin kraft att utföra detta arbete utan att vänta på vår tillåtelse. Detta tvivel tvingar mig att avsäga mig den roll som frälsare som en del har gett mig, för vår tid är för kort och våra odds för dåliga för att vänta på återuppståndelser, när sanningen är att det inte finns några mirakel här.
And this doubt, it fuels me, it gives me hope that when our troubles overwhelm us, when the paths laid out for us seem to lead to our demise, when our healers bring no comfort to our wounds, it will not be our blind faith -- no, it will be our humble doubt that shines a little light into the darkness of our lives and of our world and lets us raise our voice to whisper or to shout or to say simply, very simply, "There must be another way."
Och detta tvivel, det stärker mig, det ger mig hopp om att när våra problem överväldigar oss, när våra utstakade vägar verkar leda till vår undergång, när våra helare inte lindrar våra sår, så kommer det inte vara blind tro - nej, det kommer att vara ödmjukt tvivel som sprider lite ljus i mörkret som finns i våra liv och i vår värld och som låter oss höja våra röster för att viska eller ropa eller helt enkelt säga, väldigt enkelt, "Det måste finnas ett annat sätt."
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)