I've been fascinated with crop diversity for about 35 years from now, ever since I stumbled across a fairly obscure academic article by a guy named Jack Harlan. And he described the diversity within crops -- all the different kinds of wheat and rice and such -- as a genetic resource. And he said, "This genetic resource," -- and I'll never forget the words -- "stands between us and catastrophic starvation on a scale we cannot imagine."
Jag har varit fascinerad av grödors mångfald i 35 år nu, ända sen jag råkade stöta på en ganska obskyr akademisk artikel av en man som hette Jack Harlan. Han beskrev mångfaldheten hos grödor - alla olika typer av vete och ris och så vidare - som en genetisk tillgång. Och han skrev, "Denna genetiska tillgång," - och jag kommer aldrig glömma hans ord - "står mellan oss och katastrofal svält av en omfattning vi inte kan föreställa oss."
I figured he was either really on to something, or he was one of these academic nutcases. So, I looked a little further, and what I figured out was that he wasn't a nutcase. He was the most respected scientist in the field. What he understood was that biological diversity -- crop diversity -- is the biological foundation of agriculture. It's the raw material, the stuff, of evolution in our agricultural crops. Not a trivial matter. And he also understood that that foundation was crumbling, literally crumbling. That indeed, a mass extinction was underway in our fields, in our agricultural system. And that this mass extinction was taking place with very few people noticing and even fewer caring.
Jag antog att han verkligen var något på spåren, eller att han var en av dessa akademiska knäppgökar. Så jag undersökte saken närmare, och jag kom fram till att han inte var en knäppgök. Han var den mest respekterade forskaren inom sitt område. Vad han förstod var att biologisk mångfald - grödors mångfald - är den biologiska grunden för jordbruk. Det är råmaterialet för evolution i våra jordbruksgrödor. Inte en obetydlig uppgift. Han förstod också att den grunden vittrade sönder, bokstavligt talat. Att det faktiskt pågick en massutrotning i våra åkrar, i våra jordbrukssystem. Och att denna massutrotning skedde medan väldigt få personer la märke till det, och ännu färre brydde sig.
Now, I know that many of you don't stop to think about diversity in agricultural systems and, let's face it, that's logical. You don't see it in the newspaper every day. And when you go into the supermarket, you certainly don't see a lot of choices there. You see apples that are red, yellow, and green and that's about it.
Jag förstår att dom flesta av er inte stannar upp och funderar över mångfald i jordbrukssystem och, måste jag erkänna, det är bara logiskt. Man ser det inte i tidningen varje dag. Och när man går till affären ser man verkligen inte mycket att välja på. Det finns röda äpplen, gröna äpplen och gula äpplen, men inte mer än så.
So, let me show you a picture of one form of diversity. Here's some beans, and there are about 35 or 40 different varieties of beans on this picture. Now, imagine each one of these varieties as being distinct from another about the same way as a poodle from a Great Dane. If I wanted to show you a picture of all the dog breeds in the world, and I put 30 or 40 of them on a slide, it would take about 10 slides because there about 400 breeds of dogs in the world. But there are 35 to 40,000 different varieties of beans. So if I were to going to show you all the beans in the world, and I had a slide like this, and I switched it every second, it would take up my entire TED talk, and I wouldn't have to say anything.
Så låt mig visa er en bild på en typ av mångfald. Här är några bönor och det är ungefär 35 eller 40 stycken olika sorters bönor på den här bilden. Föreställ er nu att dessa olika bönsorter är så olika varandra som en pudel är olik en grand danois. Om jag skulle visa er bilder på alla världens hundraser, och jag samlar 30 eller 40 av dom på samma bild, skulle det ta ungefär 10 bilder eftersom det finns ungefär 400 hundraser i världen. Men det finns 35 till 40 000 olika typer av bönor. Så om jag skulle visa er alla bönor i världen, och jag hade bilder som den här, och bytte bild varje sekund, så skulle det ta upp hela mitt TED Talk. Och jag skulle inte behöva säga någonting.
But the interesting thing is that this diversity -- and the tragic thing is -- that this diversity is being lost. We have about 200,000 different varieties of wheat, and we have about 2 to 400,000 different varieties of rice, but it's being lost. And I want to give you an example of that. It's a bit of a personal example, in fact. In the United States, in the 1800s -- that's where we have the best data -- farmers and gardeners were growing 7,100 named varieties of apples. Imagine that. 7,100 apples with names. Today, 6,800 of those are extinct, no longer to be seen again.
Men det intressanta med denna mångfald - och det tragiska med den - är att den håller på att försvinna. Det finns ungefär 200 000 olika sorters vete, och ungefär 2 till 400 000 olika risplantor, men dom håller på att försvinna. Jag vill ge ett exempel på det. Det är faktiskt ett ganska personligt exempel. I USA under 1800-talet - det är från den tiden det finns bäst mätdata - odlade bönder och trädgårdsmästare 7 100 namngivna typer av äpplen. Tänk er det. 7 100 olika äpplen med namn. Idag är 6 800 av dom utrotade, och kommer aldrig tillbaka.
I used to have a list of these extinct apples, and when I would go out and give a presentation, I would pass the list out in the audience. I wouldn't tell them what it was, but it was in alphabetical order, and I would tell them to look for their names, their family names, their mother's maiden name. And at the end of the speech, I would ask, "How many people have found a name?" And I never had fewer than two-thirds of an audience hold up their hand. And I said, "You know what? These apples come from your ancestors, and your ancestors gave them the greatest honor they could give them. They gave them their name. The bad news is they're extinct. The good news is a third of you didn't hold up your hand. Your apple's still out there. Find it. Make sure it doesn't join the list."
Jag brukade ha med mig lista av dessa utrotade äppelarter, och när jag var ute och föreläste skickade jag runt listan i publiken. Jag berättade inte vad det var, men den var i alfabetisk ordning, och jag bad publiken att leta efter sitt namn, sitt efternamn, sin mors flicknamn. Vid slutet av föreläsningen frågade jag, "Hur många har hittat sitt namn på listan?" Och jag har aldrig varit med om att mindre än två tredjedelar av publiken har räckt upp handen. Och då sa jag, "Vet ni vad? Dom här äpplena kommer från era förfäder, och era förfäder gav äpplena den största äran dom kunde ge dom. Era förfäder gav äpplena sitt namn. Den tråkiga nyheten är att dom är utrotade. Den goda nyheten är att en tredjedel av er inte räckte upp handen. Era äpplen finns fortfarande kvar. Hitta dom. Se till att dom äpplena inte också hamnar på listan."
So, I want to tell you that the piece of the good news is that the Fowler apple is still out there. And there's an old book back here, and I want to read a piece from it. This book was published in 1904. It's called "The Apples of New York" and this is the second volume. See, we used to have a lot of apples. And the Fowler apple is described in here -- I hope this doesn't surprise you -- as, "a beautiful fruit." (Laughter) I don't know if we named the apple or if the apple named us, but ... but, to be honest, the description goes on and it says that it "doesn't rank high in quality, however." And then he has to go even further. It sounds like it was written by an old school teacher of mine. "As grown in New York, the fruit usually fails to develop properly in size and quality and is, on the whole, unsatisfactory."
Och jag vill berätta den glädjande nyheten att Fowler-äpplena fortfarande finns kvar. Jag har en gammal bok här borta, och jag vill läsa ett stycke från den. Boken var publicerad år 1904. Den heter "New Yorks äpplen" och det här är den andra volymen. Ni ser, vi brukade ha massor av äpplen. Och Fowler-äpplet finns beskrivet här - och jag hoppas det här inte förvånar er - som "en vacker frukt." (Skratt) Jag vet inte om vi är döpta efter äpplet eller om äpplet är döpt efter oss, men... Men, om jag ska vara ärlig, fortsätter beskrivningen och det står, "är dock inte av särskilt hög kvalité." Och han går ännu längre! Det låter som boken är skriven av en gammal lärare till mig. "eftersom den är odlad i New York, brukar frukten misslyckas med att utvecklas tillräckligt i storlek och kvalité och är i det stora hela, otillfredsställande."
(Laughter)
(Skratt)
And I guess there's a lesson to be learned here, and the lesson is: so why save it? I get this question all the time. Why don't we just save the best one? And there are a couple of answers to that question. One thing is that there is no such thing as a best one. Today's best variety is tomorrow's lunch for insects or pests or disease. The other thing is that maybe that Fowler apple or maybe a variety of wheat that's not economical right now has disease or pest resistance or some quality that we're going to need for climate change that the others don't. So it's not necessary, thank God, that the Fowler apple is the best apple in the world. It's just necessary or interesting that it might have one good, unique trait. And for that reason, we ought to be saving it. Why? As a raw material, as a trait we can use in the future. Think of diversity as giving us options. And options, of course, are exactly what we need in an era of climate change.
Jag tror det finns något att lära här, och det är: varför ska vi då rädda den? Jag får den frågan hela tiden. Varför kan vi inte bara rädda den bästa frukten istället? Och det finns ett par olika svar på den frågan. Ett svar är att det finns inget som heter den bästa frukten. Dagens bästa sort kan vara lunch för insekter eller skadedjur imorgon. Ett annat svar är att kanske Fowler-äpplet eller möjligtvis en sorts vete som inte är ekonomiskt att odla för tillfället är resistent mot sjukdomar eller skadedjur eller har någon kvalité som vi kommer behöva inför klimatförändringarna, som dom andra inte har. Så det är inte nödvändigt, tack och lov, för Fowler-äpplet att vara det bästa äpplet i världen. Det är bara nödvändigt eller intressant att den kanske har en bra, unik egenskap. Och av den anledningen borde vi försöka rädda det. Varför? Som råmaterial för den egenskapen som vi kan använda i framtiden. Se det som att mångfald ger oss möjligheter. Och möjligheter, är förstås, precis vad vi behöver i en tid av klimatförändringar.
I want to show you two slides, but first, I want to tell you that we've been working at the Global Crop Diversity Trust with a number of scientists -- particularly at Stanford and University of Washington -- to ask the question: What's going to happen to agriculture in an era of climate change and what kind of traits and characteristics do we need in our agricultural crops to be able to adapt to this? In short, the answer is that in the future, in many countries, the coldest growing seasons are going to be hotter than anything those crops have seen in the past. The coldest growing seasons of the future, hotter than the hottest of the past. Is agriculture adapted to that? I don't know. Can fish play the piano? If agriculture hasn't experienced that, how could it be adapted?
Jag vill visa er två bilder, men först vill jag berätta att vi på Global Crop Diversity Trust tillsammans med ett antal forskare - särskilt från Stanford och Washingtons universitet - arbetat med att ställa frågan: Vad kommer hända med jordbruket under klimatförändringarna och vilka typer av egenskaper och särdrag behöver vi i våra odlade grödor för att anpassa oss till det? Kort sagt, svaret är att i framtiden för många länder, kommer den kallaste odlingssäsongen att vara varmare än allting dessa grödor tidigare upplevt. Den kallaste odlingssäsongen i framtiden, kommer vara varmare än det varmaste just nu. Är jordbruket anpassat till det? Vem vet. Kan fiskar spela piano? Om jordbruket inte varit med om det, hur kan vi anpassa det?
Now, the highest concentration of poor and hungry people in the world, and the place where climate change, ironically, is going to be the worst is in South Asia and sub-Saharan Africa. So I've picked two examples here, and I want to show you. In the histogram before you now, the blue bars represent the historical range of temperatures, going back about far as we have temperature data. And you can see that there's some difference between one growing season and another. Some are colder, some are hotter and it's a bell shaped curve. The tallest bar is the average temperature for the most number of growing seasons. In the future, later this century, it's going to look like the red, totally out of bounds. The agricultural system and, more importantly, the crops in the field in India have never experienced this before.
Just nu finns den största koncentrationen av fattiga och hungriga människor i världen, på de platser där klimatförändringarna, ironiskt nog, kommer slå som hårdast, i södra Asien och Afrika söder om Sahara. Så jag har valt ut två exempel här, och jag vill visa er. I diagrammet framför er nu, representerar de blåa spalterna den historiska temperaturspännvidden, som går så långt tillbaka som vi har temperatturdata. Som ni kan se finns det lite skillnader mellan en odlingssäsong och en annan. Vissa är kallare, andra är varmare och det är en klockformad kurva. Den högsta spalten är medeltemperaturen för det flesta antalet odlingssäsonger. I framtiden, senare det här århundradet, kommer det se ut som det röda, helt bortom alla gränser. Jordbrukssystemet, och än mer viktigt, grödorna i Indiens åkermark har aldrig varit med om detta förut.
Here's South Africa. The same story. But the most interesting thing about South Africa is we don't have to wait for 2070 for there to be trouble. By 2030, if the maize, or corn, varieties, which is the dominant crop -- 50 percent of the nutrition in Southern Africa are still in the field -- in 2030, we'll have a 30 percent decrease in production of maize because of the climate change already in 2030. 30 percent decrease of production in the context of increasing population, that's a food crisis. It's global in nature. We will watch children starve to death on TV. Now, you may say that 20 years is a long way off. It's two breeding cycles for maize. We have two rolls of the dice to get this right. We have to get climate-ready crops in the field, and we have to do that rather quickly.
Här i Sydafrika händer samma sak. Men det mest intressanta med Sydafrika är att vi inte behöver vänta till 2070 för att stöta på problem. Runt 2030, om majs- eller spannmåls-arterna, som är den dominerande grödan - 50 % av näringstillförseln i Sydafrika är fortfarande odlad - år 2030, kommer majsproduktionen att ha minskat med 30 % på grund av att klimatet har ändrats redan 2030. 30 % minskad produktion, tillsammans med en ökande befolkning, det är en matkris. Den är global till sin natur. Vi kommer att se barn svälta ihjäl på TV. Nu kanske du kan hävda att 20 år långt fram i tiden. Det är två fortplantningscykler för majs. Vi har två chanser på oss att få till det rätt. Vi måste få grödor som är redo att möta klimatet ner i åkrarna, och vi måste få det snart.
Now, the good news is that we have conserved. We have collected and conserved a great deal of biological diversity, agricultural diversity, mostly in the form of seed, and we put it in seed banks, which is a fancy way of saying a freezer. If you want to conserve seed for a long term and you want to make it available to plant breeders and researchers, you dry it and then you freeze it. Unfortunately, these seed banks are located around the world in buildings and they're vulnerable. Disasters have happened. In recent years we lost the gene bank, the seed bank in Iraq and Afghanistan. You can guess why. In Rwanda, in the Solomon Islands. And then there are just daily disasters that take place in these buildings, financial problems and mismanagement and equipment failures, and all kinds of things, and every time something like this happens, it means extinction. We lose diversity. And I'm not talking about losing diversity in the same way that you lose your car keys. I'm talking about losing it in the same way that we lost the dinosaurs: actually losing it, never to be seen again.
Den goda nyheten är att vi har konserver. Vi har samlat och konserverat en stor biologisk mångfald, mångfald inom jordbruket, mestadels i form av frön, och vi sparar dessa i fröbanker, vilket är ett fint ord för frysar. Om man vill konservera ett frö under en lång tid framöver och man vill göra det tillgängligt för odlare och forskare, ska man torka det och frysa det. Oturligt nog ligger dessa fröbanker i byggnader runt om i världen, och dom är sårbara. Katastrofer har inträffat. På senare år har vi förlorat genbanken, fröbanken i Irak och Afghanistan. Du kan gissa varför. I Rwanda, och på Salomonöarna. Och sen har vi dagliga missöden i dessa byggnader, ekonomiska problem, misskötsel och utrustning som inte fungerar, och alla möjliga problem, och varje gång något sådant händer, utrotas en eller flera arter. Vi förlorar mångfald. Och jag menar inte att förlora mångfald på samma sätt som du tappar bort dina bilnycklar. Jag menar att förlora det på samma sätt som vi förlorade dinosaurierna, verkligen förlora dom, och aldrig se dom igen.
So, a number of us got together and decided that, you know, enough is enough and we need to do something about that and we need to have a facility that can really offer protection for our biological diversity of -- maybe not the most charismatic diversity. You don't look in the eyes of a carrot seed quite in the way you do a panda bear, but it's very important diversity. So we needed a really safe place, and we went quite far north to find it. To Svalbard, in fact. This is above mainland Norway. You can see Greenland there. That's at 78 degrees north. It's as far as you can fly on a regularly scheduled airplane. It's a remarkably beautiful landscape. I can't even begin to describe it to you. It's otherworldly, beautiful. We worked with the Norwegian government and with the NorGen, the Norwegian Genetic Resources Program, to design this facility. What you see is an artist's conception of this facility, which is built in a mountain in Svalbard. The idea of Svalbard was that it's cold, so we get natural freezing temperatures. But it's remote. It's remote and accessible so it's safe and we don't depend on mechanical refrigeration.
Så, ett antal av oss beslöt oss för att nu räcker det och vi måste göra något det och vi behöver en inrättning som verkligen kan skydda vår biologiska mångfald-- men kanske inte den mest karismatiska mångfald. Man ser inte ett morotsfrö i ögonen på samma sätt som man ser en panda, men det är en väldigt viktig mångfald. Så vi behövde en väldigt säkert plats, och vi begav oss långt norrut för att hitta den. Nämligen till Svalbard. Det här är ovanför Norges fastland. Man kan se Grönland här. Det är 78 grader norrut. Det är så långt du kommer med reguljärflyg. Det är ett anmärkningsvärt vackert landskap. Jag kan inte en börja beskriva det för er. Det är världsfrämmande. Vackert. Vi arbetade med Norges regering och med NorGen, det norska genetikprogrammet, för att designa den här byggnaden. Här ser du en konstnärs uppfattning om byggnaden som är byggt in i berget i Svalbard. Tanken bakom Svalbard var att det är kallt, så vi får naturliga temperaturer under noll. Men det är långt borta. Det är långt borta och tillgängligt så det är säkert och vi behöver inte förlita oss på mekaniska frysar.
This is more than just an artist's dream, it's now a reality. And this next picture shows it in context, in Svalbard. And here's the front door of this facility. When you open up the front door, this is what you're looking at. It's pretty simple. It's a hole in the ground. It's a tunnel, and you go into the tunnel, chiseled in solid rock, about 130 meters. There are now a couple of security doors, so you won't see it quite like this. Again, when you get to the back, you get into an area that's really my favorite place. I think of it as sort of a cathedral. And I know that this tags me as a bit of a nerd, but ... (Laughter) Some of the happiest days of my life have been spent ... (Laughter) in this place there.
Men det här är mer än bara en konstnärs dröm, nu är det verklighet. Nästa bild här visar den i sin miljö, i Svalbard. Och här är ytterdörren till byggnaden. När du öppnar ytterdörren ser du det här. Det är ganska enkelt. Det är ett hål i marken. Det är en tunnel, och du går genom tunneln, uthuggen ur massivt berg, i ungefär 130 meter. Nu finns det också ett par säkerhetsdörrar, så det ser inte riktigt ut som det här. När du kommer till slutet, går man in i min favoritdel. Varför är den det? Jag tycker den ser ut lite som en katedral. Och jag vet att det här gör mig lite till en nörd, men... (Skratt) Några av dom lyckligaste dagarna i mitt liv har jag spenderat-- (Skratt) i det här rummet.
(Applause)
(Applåder)
If you were to walk into one of these rooms, you would see this. It's not very exciting, but if you know what's there, it's pretty emotional. We have now about 425,000 samples of unique crop varieties. There's 70,000 samples of different varieties of rice in this facility right now. About a year from now, we'll have over half a million samples. We're going up to over a million, and someday we'll basically have samples -- about 500 seeds -- of every variety of agricultural crop that can be stored in a frozen state in this facility. This is a backup system for world agriculture. It's a backup system for all the seed banks. Storage is free. It operates like a safety deposit box. Norway owns the mountain and the facility, but the depositors own the seed. And if anything happens, then they can come back and get it. This particular picture that you see shows the national collection of the United States, of Canada, and an international institution from Syria.
Om du skulle gå in i något av dom här rummen, skulle du se detta. Det är inte särskilt spännande, men om man vet vad som finns innuti, så är det ganska rörande. Vi har nu ungefär 425 000 prover av olika grödor. Det finns 70 000 olika typer av ris i den här byggnaden just nu. Om ungefär ett år kommer vi ha över en halv miljon arter. Vi kommer att samla över en miljon, och nån dag, kommer vi praktiskt taget att ha prover - runt 500 frön - av varje typ av jordbruksgrödor som kan förvaras frysta i den här byggnaden. Det här är ett reservsystem för världens jordbruk. Det är ett reservsystem för all världens fröbanker. Lagerplats är gratis. Det fungerar som ett säkerhetsskåp. Norge äger berget, men insättarna äger fröna. Om någonting inträffar, kan dom komma tillbaka och hämta dom. I den här bilden visas det som USA, Kanada, och en nationell institution från Syrien har samlat.
I think it's interesting in that this facility, I think, is almost the only thing I can think of these days where countries, literally, every country in the world -- because we have seeds from every country in the world -- all the countries of the world have gotten together to do something that's both long term, sustainable and positive. I can't think of anything else that's happened in my lifetime that way.
Jag tycker att det är intressant att den här byggnaden, såvitt jag vet, är nästan det enda jag kan komma på där länder, bokstavligt talat varenda land i världen - för vi har frön från varje land i världen - alla länder i världen har sammarbetat för att göra något som är både långsiktigt, hållbart och positivt. Jag kan inte komma på något liknande som hänt under min livstid.
I can't look you in the eyes and tell you that I have a solution for climate change, for the water crisis. Agriculture takes 70 percent of fresh water supplies on earth. I can't look you in the eyes and tell you that there is such a solution for those things, or the energy crisis, or world hunger, or peace in conflict. I can't look you in the eyes and tell you that I have a simple solution for that, but I can look you in the eyes and tell you that we can't solve any of those problems if we don't have crop diversity. Because I challenge you to think of an effective, efficient, sustainable solution to climate change if we don't have crop diversity. Because, quite literally, if agriculture doesn't adapt to climate change, neither will we. And if crops don't adapt to climate change, neither will agriculture, neither will we.
Jag kan inte se er i ögonen och påstå att jag har en lösning för klimatet, eller för sötvattenbristen. Jordbruket gör av med 70 % av sötvattentillgången på jorden. Jag kan inte se er i ögonen och påstå att det finns en sådan lösning för dessa saker, eller för energikrisen, eller för världssvälten, eller för fred vid konflikter. Jag kan inte se er i ögonen och säga att jag har en enkel lösning för detta, men jag kan se er i ögonen och säga att vi inte kan lösa något av dessa problem om vi inte har en mångfald inom jordbruket. För jag utmanar er att komma på en effektiv, produktionsduglig, hållbar lösning på klimatförändringarna, om vi inte har mångfalden. Därför att, bokstavligt talat, om inte jordbruket anpassar sig till klimatförändringarna, kommer inte vi heller att göra det. Och om inte grödorna anpassar sig till klimatet, kommer inte heller jordbruket att göra det, och inte vi heller.
So, this is not something pretty and nice to do. There are a lot of people who would love to have this diversity exist just for the existence value of it. It is, I agree, a nice thing to do. But it's a necessary thing to do. So, in a very real sense, I believe that we, as an international community, should get organized to complete the task. The Svalbard Global Seed Vault is a wonderful gift that Norway and others have given us, but it's not the complete answer. We need to collect the remaining diversity that's out there. We need to put it into good seed banks that can offer those seeds to researchers in the future. We need to catalog it. It's a library of life, but right now I would say we don't have a card catalog for it. And we need to support it financially.
Så, det här är inte bara något fint och bra att göra. Det finns massor av människor som skulle älska att den här mångfalden existerade endast för dess egenvärde. Och jag håller med om att det är en bra sak att göra. Men det är också en nödvändig sak att göra. Så jag tror uppriktigt sagt att vi, som ett internationellt samfund, borde organisera oss och få det här gjort. Svalbards globala frövalv är en fantastisk gåva som Norge med flera har gett oss, men det är inte hela lösningen. Vi måste se till att samla resten av mångfalden som finns där ute. Vi måste se till att dom hamnar i bra fröbanker som kan ge dessa frön till forskare i framtiden. Vi måste katalogisera det. Det är ett bibliotek över livet, men just nu måste jag säga att vi inte har ett kortregister för det. Och vi måste finansiera det.
My big idea would be that while we think of it as commonplace to endow an art museum or endow a chair at a university, we really ought to be thinking about endowing wheat. 30 million dollars in an endowment would take care of preserving all the diversity in wheat forever. So we need to be thinking a little bit in those terms.
Min tanke är att medan vi inte tycker att det är konstigt att donera pengar till ett konstmuseum eller till en professur på ett universitet, borde vi verkligen fundera över att skänka pengar till vete. 30 miljoner dollar i gåva skulle ta hand om all konservering av mångfalden inom vete för all framtid. Så vi måste tänka lite i dom banorna.
And my final thought is that we, of course, by conserving wheat, rice, potatoes, and the other crops, we may, quite simply, end up saving ourselves.
Och min sista tanke är att vi, självklart, genom att konservera vete, ris, potatis, och andra grödor, kommer vi kanske, kort sagt, att rädda oss själva.
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)