Well, this is a really extraordinary honor for me. I spend most of my time in jails, in prisons, on death row. I spend most of my time in very low-income communities, in the projects and places where there's a great deal of hopelessness. And being here at TED and seeing the stimulation, hearing it, has been very, very energizing to me. And one of the things that's emerged in my short time here is that TED has an identity. And you can actually say things here that have impacts around the world. And sometimes when it comes through TED, it has meaning and power that it doesn't have when it doesn't.
Jag är mycket hedrad över att vara här. Jag tillbringar det mesta av min tid i häkten, fängelser och på de dödsdömdas avdelningar. Jag tillbringar största delen av min tid i låginkomstområden, i miljonområden och på platser där stor hopplöshet råder. Och att vara här på TED, och bli inspirerad, och få lyssna, har varit väldigt energigivande för mig. Och en av de saker jag kommit fram till under min korta tid här är att TED har en identitet. Att man kan säga saker här som faktiskt påverkar i hela världen. Att saker som kommer fram genom TED ibland har betydelse och förmåga att påverka som det inte skulle ha haft annars.
And I mention that because I think identity is really important. And we've had some fantastic presentations. And I think what we've learned is that, if you're a teacher, your words can be meaningful, but if you're a compassionate teacher, they can be especially meaningful. If you're a doctor, you can do some good things, but if you're a caring doctor, you can do some other things. So I want to talk about the power of identity. And I didn't learn about this actually practicing law and doing the work that I do. I actually learned about this from my grandmother.
Jag säger detta eftersom jag anser att identitet är mycket viktigt. Vi har sett fantastiska föredrag och jag tror att det vi lärt oss är att ord från lärare kan betyda mycket men om du är en medkännande lärare kan de betyda ännu mer. Som läkare kan du åstadkomma goda resultat men om du är en medkännande läkare kan du åstadkomma andra saker. Jag vill tala om kraften i en identitet. Det är inte något jag lärt mig av att praktisera juridik och utföra mitt arbete. Jag lärde mig detta av min mormor.
I grew up in a house that was the traditional African American home that was dominated by a matriarch, and that matriarch was my grandmother. She was tough, she was strong, she was powerful. She was the end of every argument in our family.
Jag växte upp i ett traditionellt afro-amerikanskt hem som styrdes av en matriark och den matriarken var min mormor. Hon var seg, hon var stark, hon var kraftfull. Hon var den som avslutade varje diskussion i vår familj.
(Laughter)
Hon var den som satte igång många diskussioner i vår familj.
She was the beginning of a lot of arguments in our family.
Hon var dotter till människor som faktiskt varit slavar.
(Laughter)
She was the daughter of people who were actually enslaved. Her parents were born in slavery in Virginia in the 1840s. She was born in the 1880s, and the experience of slavery very much shaped the way she saw the world.
Hennes föräldrar föddes in i slaveri i Virginia på 1840-talet. Hon föddes på 1880-talet och hennes erfarenhet av slaveriet formade i allra högsta grad hur hon såg på världen. Min mormor var bestämd, men hon var också mycket kärleksfull.
And my grandmother was tough, but she was also loving. When I would see her as a little boy, she'd come up to me and give me these hugs. And she'd squeeze me so tight I could barely breathe, and then she'd let me go. And an hour or two later, if I saw her, she'd come over to me and say, "Bryan, do you still feel me hugging you?" If I said, "No," she'd assault me again, and if I said, "Yes," she'd leave me alone. And she just had this quality that you always wanted to be near her. And the only challenge was that she had 10 children. My mom was the youngest of her 10 kids. And sometimes when I would go and spend time with her, it would be difficult to get her time and attention. My cousins would be running around everywhere.
När jag som liten pojke träffade henne brukade hon komma fram och krama mig. Hon kramade mig så hårt att jag knappt kunde andas och sen släppte hon mig. En timme eller två senare, om jag träffade henne igen, brukade hon komma fram till mig och säga, "Bryan, känner du fortfarande min kram?" Sa jag "Nej" så gav hon sig på mig igen. men om jag sa "Ja", så lät hon mig vara. Hon hade egenskapen som gjorde att man alltid ville vara nära henne. Den stora utmaningen var att hon hade 10 barn. Min mamma var yngst av hennes 10 barn och ibland när jag var hos henne var det svårt att få hennes tid och uppmärksamhet. Mina kusiner sprang runt överallt.
And I remember, when I was about eight or nine years old, waking up one morning, going into the living room, and all of my cousins were running around. And my grandmother was sitting across the room, staring at me. And at first, I thought we were playing a game. And I would look at her, and I'd smile, but she was very serious. And after about 15 or 20 minutes of this, she got up and she came across the room, and she took me by the hand, and she said, "Come on, Bryan. You and I are going to have a talk." And I remember this just like it happened yesterday. I never will forget it.
Och jag minns, när jag var runt åtta, nio år gammal att jag vaknade en morgon och gick in i vardagsrummet, och alla mina kusiner sprang omkring där. Och min mormor satt i andra änden av rummet och betraktade mig. Och först trodde jag att vi lekte en lek så jag tittade på henne och log men hon förblev allvarlig. Efter 15-20 minuter reste hon sig och kom bort till mig och tog min hand och sa, "Kom, Bryan. Vi ska prata lite." Jag minns det här som om det hände igår. Jag kommer aldrig att glömma det.
She took me out back and said, "Bryan, I'm going to tell you something, but you don't tell anybody what I tell you." I said, "OK, Mama." She said, "Now, you make sure you don't do that." I said, "Sure." Then she sat me down and she looked at me, and she said, "I want you to know I've been watching you." And she said, "I think you're special." She said, "I think you can do anything you want to do." I will never forget it.
Hon tog mig ut på baksidan och sa, "Bryan, jag ska berätta något för dig, men du får inte föra det vidare till någon." Jag sa, "Ok, Mama." Och hon sa, "Lova nu att du inte gör det." Jag lovade. Så bad hon mig att sätta mig och så såg hon på mig och sa, "Jag vill att du ska veta att jag har sett dig." Och hon sa, "Jag tror att du är något särskilt." Hon sa, "Jag tror att du kan göra vad du än vill göra." Jag kommer aldrig att glömma det här.
And then she said, "I just need you to promise me three things, Bryan." I said, "OK, Mama." She said, "The first thing I want you to promise me is that you'll always love your mom." She said, "That's my baby girl, and you have to promise me now you'll always take care of her." Well, I adored my mom, so I said, "Yes, Mama. I'll do that." Then she said, "The second thing I want you to promise me is that you'll always do the right thing, even when the right thing is the hard thing." And I thought about it, and I said, "Yes, Mama. I'll do that." Then finally, she said, "The third thing I want you to promise me is that you'll never drink alcohol."
Sen sa hon, "Jag vill bara att du lovar mig tre saker, Bryan." Jag sa, "Ok, Mama." "Det första jag vill att du ska lova mig är att du alltid ska älska din mamma." "Det är min yngsta, min lilla flicka, och du måste lova att du alltid kommer att ta hand om henne." Jag avgudade min mamma så jag sa, "Ja Mama. Jag lovar." "Det andra jag vill att du ska lova mig, är att du alltid ska göra det rätta även när det rätta är det svåra." Och jag funderade på det och sa sen, "Ja, Mama. Jag lovar." Och slutligen sa hon, "Det tredje jag vill att du lovar mig är att du aldrig kommer att dricka alkohol."
(Laughter)
(Skratt)
Well, I was nine years old, so I said, "Yes, Mama. I'll do that."
Ja, jag var nio år gammal så jag sa, "Ja Mama, jag lovar."
I grew up in the country in the rural South, and I have a brother a year older than me and a sister a year younger. When I was about 14 or 15, one day, my brother came home and he had this six-pack of beer; I don't know where he got it. He grabbed me and my sister, and we went out in the woods, and we were just out there doing the stuff we crazily did, and he had a sip of this beer and gave some to my sister and she had some, and they offered it to me. I said, "No, that's OK. Y'all go ahead. I'm not going to have any." My brother said, "Come on. We're doing this today; you always do what we do. I had some, your sister had some. Have some beer." I said, "No, I don't feel right about that. Y'all go ahead." And then my brother stared at me and said, "What's wrong with you? Have some beer." Then he looked at me real hard and said, "Oh, I hope you're not still hung up on that conversation Mama had with you."
Jag växte upp på landet i södra USA och jag har en ett år äldre bror och en ett år yngre syster. När jag var 14 eller 15 så kom min bror hem en dag med ett sex-pack öl - jag har ingen aning om var han fick tag på det - och tog med oss ut i skogen. Vi bara hängde där och gjorde de tokiga saker vi brukade. Han tog en klunk av ölen och gav min syster och tog lite själv och sedan erbjöd de mig. Jag sa, "Nej, jag vill inte ha. Drick ni. Jag vill inte ha öl." Min bror sa, "Kom igen, Vi gör det här idag, du är ju alltid med på det vi gör." "Jag och din syster har druckit. Ta nu lite öl." Jag svarade, "Nej, det känns inte rätt. Drick ni. Drick ni." Och då stirrade min bror på mig. Han sa, "Vad är det med dig? Ta nu en öl." Och så tittade han noga på mig och sa, "Jag hoppas du inte fortfarande tänker på det där samtalet mormor hade med dig." (Skratt)
(Laughter)
Jag frågade, "Vad pratar du om?"
I said, "What are you talking about?" He said, "Oh, Mama tells all the grandkids that they're special."
Och han sa, "Åh, mormor säger till alla barnbarnen att de är speciella." (Skratt)
(Laughter)
Jag blev helt förkrossad.
I was devastated.
(Skratt)
(Laughter)
Och jag ska avslöja något för er.
And I'm going to admit something to you. I'm going to tell you something I probably shouldn't. I know this might be broadcast broadly. But I'm 52 years old, and I'm going to admit to you that I've never had a drop of alcohol.
Jag ska berätta något som jag antagligen inte borde. Jag vet att det här kan sändas ut vida omkring. Men jag är 52 år gammal, och jag ska erkänna en sak för er, nämligen att jag aldrig har druckit en droppe alkohol. (Applåder)
(Applause)
Jag berättar inte det för att jag tycker att det är dygdigt;
I don't say that because I think that's virtuous; I say that because there is power in identity. When we create the right kind of identity, we can say things to the world around us that they don't actually believe make sense. We can get them to do things that they don't think they can do. When I thought about my grandmother, of course she would think all her grandkids were special. My grandfather was in prison during prohibition. My male uncles died of alcohol-related diseases. And these were the things she thought we needed to commit to.
utan för att förklara att det finns en kraft i att ha en identitet. När vi skapar den rätta sortens identitet, kan vi säga saker till omvärlden som den faktiskt inte riktigt förstår. Vi kan få människor att göra saker som de inte tror att de kan. När jag tänker på mormor står det klart att hon naturligtvis ansåg att alla hennes barnbarn var speciella. Min morfar satt i fängelse under förbudstiden. Mina morbröder dog av alkoholrelaterade sjukdomar. Så det här var sådant hon ansåg att vi måste stå för.
Well, I've been trying to say something about our criminal justice system. This country is very different today than it was 40 years ago. In 1972, there were 300,000 people in jails and prisons. Today, there are 2.3 million. The United States now has the highest rate of incarceration in the world. We have seven million people on probation and parole. And mass incarceration, in my judgment, has fundamentally changed our world. In poor communities, in communities of color, there is this despair, there is this hopelessness that is being shaped by these outcomes. One out of three Black men between the ages of 18 and 30 is in jail, in prison, on probation or parole. In urban communities across this country -- Los Angeles, Philadelphia, Baltimore, Washington -- 50 to 60 percent of all young men of color are in jail or prison or on probation or parole.
Nå, jag har försökt säga något om vårt straffrättsliga system. Det här landet är mycket annorlunda idag jämfört med hur det var för 40 år sedan. 1972 befann sig 300 000 människor i häkten och fängelser. Idag är den siffran 2,3 miljoner. USA har nu den högsta andelen fängslade i världen. Vi har 7 miljoner människor under skyddstillsyn och villkorlig frigivning. Och det här med massfängslingar har, så vitt jag kan bedöma, ändrat vår värld i grunden. I fattiga områden, i färgade områden finns det en förtvivlan, finns det en hopplöshet, som skapas av den här statistiken. En av tre svarta män mellan 18 och 30 är häktad, i fängelse, står under skydds- tillsyn eller är villkorligt frigiven. I städer över hela det här landet - Los Angeles, Philadelphia, Baltimore, Washington - är 50-60 procent av alla färgade unga män i fängelse, i häkte, under skyddstillsyn eller villkorligt frigiven. Vårt rättssystem formas inte bara
Our system isn't just being shaped in these ways that seem to be distorting around race, they're also distorted by poverty. We have a system of justice in this country that treats you much better if you're rich and guilty than if you're poor and innocent. Wealth, not culpability, shapes outcomes. And yet, we seem to be very comfortable. The politics of fear and anger have made us believe that these are problems that are not our problems. We've been disconnected.
på sätt som tycks påverkas av rastillhörighet, utan tycks också påverkas av fattigdom. Vi har ett rättssystem i det här landet som behandlar dig mycket bättre om du är rik och skyldig än om du är fattig och oskyldig. Pengar, inte skuld, skapar utfallen. Och ändå tycks vi vara mycket bekväma med detta. Manipulation av rädsla och ilska har fått oss att tro att de här problemen inte är våra problem. Vi har tappat bort sambandet.
It's interesting to me. We're looking at some very interesting developments in our work. My state of Alabama, like a number of states, actually permanently disenfranchises you if you have a criminal conviction. Right now in Alabama, 34 percent of the Black male population has permanently lost the right to vote. We're actually projecting that in another 10 years, the level of disenfranchisement will be as high as it's been since prior to the passage of the Voting Rights Act. And there is this stunning silence.
Det här intresserar mig. Vi ser en del mycket intressanta utvecklingar inom vårt arbete. Min hemstat Alabama tar, liksom ett antal andra stater, faktiskt ifrån dig din rösträtt permanent, om du har fällts för brott. I Alabama har för ögonblicket 34 procent av de svarta, manliga invånarna förlorat sin rösträtt permanent. Vi förutspår faktiskt att om 10 år kommer antalet människor utan rösträtt att vara lika stort som innan den allmänna rösträtten infördes. Och detta möts av total tystnad.
I represent children. A lot of my clients are very young. The United States is the only country in the world where we sentence 13-year-old children to die in prison. We have life imprisonment without parole for kids in this country. And we're actually doing some litigation. The only country in the world.
Jag företräder barn. Många av mina klienter är mycket unga. USA är det enda land i världen där vi dömer 13-åriga barn till att dö i fängelse. Vi har livstids fängelse utan möjlighet till benådning för barn i det här landet. Och vi har ändå rättsprocesser. Vi är det enda landet i världen.
I represent people on death row. It's interesting, this question of the death penalty. In many ways, we've been taught to think that the real question is: Do people deserve to die for the crimes they've committed? And that's a very sensible question. But there's another way of thinking about where we are in our identity. The other way of thinking about it is not: Do people deserve to die for the crimes they commit?, but: Do we deserve to kill? I mean, it's fascinating.
Jag företräder människor som väntar på verkställande av dödsstraff. Frågan om dödsstraff är intressant. På olika sätt har vi lärts att tänka att den intressanta frågan är, förtjänar människor att dö för de brott de begått? Och det är en förnuftig fråga. Men det finns ett annat sätt att tänka som har att göra med vilken identitet vi anser oss ha. Det andra sättet vi kan tänka på är inte om människor förtjänar att dö för de brott de begått, utan om vi förtjänar att döda? Det här är fascinerande.
Death penalty in America is defined by error. For every nine people who have been executed, we've actually identified one innocent person who's been exonerated and released from death row. A kind of astonishing error rate -- one out of nine people, innocent. I mean, it's fascinating. In aviation, we would never let people fly on airplanes if, for every nine planes that took off, one would crash.
Dödsstraff i Amerika karaktäriseras av misstag. För var nionde person som har blivit avrättad, har vi faktiskt hittat en oskyldig person som har förklarats icke skyldig och släppts ur dödscellen. Det är en häpnadsväckande felmarginal - en av nio är oskyldig. Det här är fascinerande. Om det gällde flyget skulle vi aldrig låta människor gå ombord på ett plan om för vart nionde plan som lyfte var det ett som kraschade.
(Laughter)
Men på något sätt lyckas vi distansera oss från det här problemet.
But somehow, we can insulate ourselves from this problem. It's not our problem. It's not our burden. It's not our struggle.
Det är inte vårt problem. Det är inte vår börda. Det är inte vår kamp.
I talk a lot about these issues. I talk about race and this question of whether we deserve to kill. And it's interesting, when I teach my students about African American history, I tell them about slavery. I tell them about terrorism, the era that began at the end of reconstruction that went on to World War II. We don't really know very much about it. But for African Americans in this country, that was an era defined by terror. In many communities, people had to worry about being lynched. They had to worry about being bombed. It was the threat of terror that shaped their lives. And these older people come up to me now and say, "Mr. Stevenson, you give talks, you make speeches, you tell people to stop saying we're dealing with terrorism for the first time in our nation's history after 9/11." They tell me to say, "No, tell them that we grew up with that." And that era of terrorism, of course, was followed by segregation and decades of racial subordination and apartheid.
Jag talar mycket om de här frågorna. Jag talar om ras och om den här frågan om huruvida vi förtjänar att döda. Intressant är att när jag undervisar mina studenter om afro-amerikansk historia. Jag berättar om slaveriet. Jag berättar för dem om terrorism och om tiden som började efter inbördeskriget och som pågick fram till andra världskriget. Vi vet egentligen inte så mycket om den. Men för afro-amerikaner i det här landet var det en tid som präglades av terror. I många samhällen levde människor med rädsla för att bli lynchade. De levde i rädsla för att bli måltavlor för bombningar. Rädsla för terrorhandlingar formade deras liv. Och de här äldre människorna kommer fram till mig nu och de säger, "Mr. Stevenson, du ger föreläsningar och du håller tal, du borde berätta för människor att de ska sluta säga att vi har att göra med terrorism för första gången i vårt lands historia efter attacken på World Trade Center." De ber mig säga; "Nej, berätta för dem att vi växte upp med det hotet." Och den perioden av terror följdes, förstås, av segregation och årtionden av rasförtryck och apartheid.
And yet, we have in this country this dynamic where we really don't like to talk about our problems. We don't like to talk about our history. And because of that, we really haven't understood what it's meant to do the things we've done historically. We're constantly running into each other. We're constantly creating tensions and conflicts. We have a hard time talking about race, and I believe it's because we are unwilling to commit ourselves to a process of truth and reconciliation. In South Africa, people understood that we couldn't overcome apartheid without a commitment to truth and reconciliation. In Rwanda, even after the genocide, there was this commitment. But in this country, we haven't done that.
Och ändå har vi, i det här landet en inställning som gör att vi inte vill prata om våra problem. Vi tycker inte om att prata om vår historia. Och på grund av det har vi inte förstått vilka konsekvenser våra handlingar fått. Vi kolliderar hela tiden med varandra. Vi skapar hela tiden spänningar och konflikter. Vi har svårt för att tala om ras, och jag tror att det beror på att vi inte vill påbörja en process där vi söker sanning och förlikning. I Sydafrika förstod människor att man inte kunde komma över apartheidtiden utan att ta till sig sanningen och förlikas med den. I Rwanda, efter folkmordet, gjorde man detta, men i här har vi inte gjort det.
I was giving some lectures in Germany about the death penalty. It was fascinating, because one of the scholars stood up after the presentation and said, "Well, you know, it's deeply troubling to hear what you're talking about." He said, "We don't have the death penalty in Germany, and of course, we can never have the death penalty in Germany." And the room got very quiet, and this woman said, "There's no way, with our history, we could ever engage in the systematic killing of human beings. It would be unconscionable for us to, in an intentional and deliberate way, set about executing people." And I thought about that. What would it feel like to be living in a world where the nation-state of Germany was executing people, especially if they were disproportionately Jewish? I couldn't bear it. It would be unconscionable.
Jag höll några föreläsningar i Tyskland om dödsstraffet. Det var fascinerande eftersom en av akademikerna ställde sig upp efter föreläsningen och sa, "Det är djupt oroande att höra det du säger. Vi har inte dödsstraff i Tyskland. Och det är givet, att vi aldrig kan införa dödsstraff i Tyskland." Och det blev alldeles tyst i rummet, och en kvinna sa, "Det finns ingen möjlighet, med tanke på vår historia, att vi någonsin skulle kunna sätta i system att döda människor. Det skulle framstå som helt samvetslöst för oss att på ett medvetet, överlagt sätt, börja avrätta människor." Och jag tänkte på det där. Hur skulle det kännas att leva i en värld där Tyskland avrättade människor, särskilt om oproportionerligt många var judar? Jag skulle inte stå ut med det. Det skulle framstå som samvetslöst.
And yet, in this country, in the states of the Old South, we execute people -- where you're 11 times more likely to get the death penalty if the victim is white than if the victim is Black, 22 times more likely to get it if the defendant is Black and the victim is white -- in the very states where there are, buried in the ground, the bodies of people who were lynched. And yet, there is this disconnect.
Och ändå i vårt land, i de gamla sydstaterna, avrättar vi människor trots att det är 11 gånger mer sannolikt att du döms till döden om offret är vitt än om offret är svart, 22 gånger mer sannolikt att du döms till det om den tilltalade är svart och offret är vitt, och detta sker i de stater där marken täcker gravar efter människor som blivit lynchade. Och ändå kan vi inte se sambandet. Jag tror att vi riskerar vår identitet.
Well, I believe that our identity is at risk, that when we actually don't care about these difficult things, the positive and wonderful things are nonetheless implicated. We love innovation. We love technology. We love creativity. We love entertainment. But ultimately, those realities are shadowed by suffering, abuse, degradation, marginalization. And for me, it becomes necessary to integrate the two, because ultimately, we are talking about a need to be more hopeful, more committed, more dedicated to the basic challenges of living in a complex world. And for me, that means spending time thinking and talking about the poor, the disadvantaged, those who will never get to TED, but thinking about them in a way that is integrated in our own lives.
Att om vi inte bryr oss om dessa svåra saker, så blir även de positiva och underbara sakerna ändå påverkade. Vi älskar innovation. Vi älskar teknologi. Vi älskar kreativitet. Vi älskar underhållning. Men i slutändan överskuggas dessa realiteter av lidande, misshandel, förödmjukelser, marginalisering. Och för mig blir det nödvändigt att integrera dessa två. För i slutändan leder detta fram till ett behov av att bli mer hoppfulla, och ta på större allvar våra åtaganden att klara de utmaningar det innebär att leva i en komplex värld. Och för mig innebär det att jag tillbringar tid med att tänka på och tala om de fattiga, de missgynnade, de som aldrig kommer till TED. Men vi måste tänka på dem som en del av våra egna liv.
You know, ultimately, we all have to believe things we haven't seen. We do. As rational as we are, as committed to intellect as we are, innovation, creativity, development comes not from the ideas in our mind alone. They come from the ideas in our mind that are also fueled by some conviction in our heart. And it's that mind-heart connection that I believe compels us to not just be attentive to all the bright and dazzly things, but also the dark and difficult things. Václav Havel, the great Czech leader, talked about this. He said, "When we were in Eastern Europe and dealing with oppression, we wanted all kinds of things. But mostly what we needed was hope, an orientation of the spirit, a willingness to sometimes be in hopeless places and be a witness."
Ni vet, i slutändan måste vi alla tro på saker vi inte sett. Vi gör det redan hur rationella vi än är, hur mycket vi litar på vårt intellekt. Vår innovation, kreativitet, utveckling har inte sitt ursprung enbart i våra egna tankar och sinnen. De kommer från tankar i våra sinnen som också får näring av någon övertygelse i våra hjärtan. Och det är detta hjärna-hjärta samband som jag tror tvingar oss att inte bara se alla de klara, skinande sakerna, utan också de mörka och svåra tingen. Václav Havel, den store tjeckiske ledaren, sa, "När vi var i Östeuropa och levde med förtryck ville vi ha många saker men det vi behövde mest av allt var hopp, en inställning som gav oss viljan att för en tid vara i en hopplös situation och vara dess vittne."
Well, that orientation of the spirit is very much at the core of what I believe even TED communities have to be engaged in. There is no disconnect around technology and design that will allow us to be fully human until we pay attention to suffering, to poverty, to exclusion, to unfairness, to injustice. Now, I will warn you that this kind of identity is a much more challenging identity than ones that don't pay attention to this. It will get to you.
Nå den inställningen är kärnan i vad jag tror att även TED-sammanslutningar måste ta till sig. Det finns ingen distans hos oss till teknologi eller design som kan hindra oss från att vara fullt ut mänskliga tills vi uppmärksammar lidande, fattigdom, uteslutning, missförhållanden, orättvisor. Jag måste förvarna er om att den här sortens identitet är mycket mer av en utmaning än en som inte uppmärksammar detta. Det kommer att påverka er.
I had the great privilege, when I was a young lawyer, of meeting Rosa Parks. And Ms. Parks used to come back to Montgomery every now and then, and she would get together with two of her dearest friends, these older women, Johnnie Carr, who was the organizer of the Montgomery bus boycott -- amazing African American woman -- and Virginia Durr, a white woman, whose husband, Clifford Durr, represented Dr. King. And these women would get together and just talk.
Jag hade den stora äran, som ung advokat, att möta Rosa Parks. Ms. Parks brukade återvända till Montgomery då och då och hon brukade träffa två av sina käraste vänner. De här äldre kvinnorna, Johnnie Carr som organiserade bussbojkotten i Montgomery - en fantastisk afro-amerikansk kvinna - och Virginia Durr, en vit kvinna vars make, Clifford Durr, företrädde Dr. King. Och de här kvinnorna brukade träffas och bara prata.
And every now and then Ms. Carr would call me, and she'd say, "Bryan, Ms. Parks is coming to town. We're going to get together and talk. Do you want to come over and listen?" And I'd say, "Yes, ma'am, I do." She'd say, "What are you going to do when you get here?" I said, "I'm going to listen." And I'd go over there and I would, I'd just listen. It would be so energizing and so empowering.
Och ibland ringde Ms. Carr mig och sa, "Bryan, Ms. Parks kommer hit. Vi ska träffas och prata." "Vill du komma över och lyssna?" Och jag sa, "Ja frun, det vill jag." Och hon sa, "Och vad ska du göra när du kommer hit?" Jag svarade, "Jag ska lyssna." Och så åkte jag dit och jag bara lyssnade. Det var så energigivande och inspirerande.
And one time I was over there listening to these women talk, and after a couple of hours, Ms. Parks turned to me and said, "Bryan, tell me what the Equal Justice Initiative is. Tell me what you're trying to do." And I began giving her my rap. "We're trying to challenge injustice. We're trying to help people who have been wrongly convicted. We're trying to confront bias and discrimination in the administration of criminal justice. We're trying to end life without parole sentences for children. We're trying to do something about the death penalty. We're trying to reduce the prison population. We're trying to end mass incarceration."
Och en gång när jag var där och lyssnade medan dessa kvinnor talade vände sig Ms. Parks till mig efter några timmar och sa, "Bryan, berätta vad "Initiativet för jämlik rättvisa" handlar om." "Förklara för mig vad det är du försöker göra." Så jag började förklara upplägget för henne, "Vi försöker komma tillrätta med orättvisor." "Vi försöker hjälpa människor som blivit felaktigt dömda." "Vi försöker mota partiskhet och diskriminering när det gäller hur brott behandlas." "Vi försöker få slut på livstidsdomar utan chans till benådning för barn, göra något åt dödsstraffet, minska antalet människor i fängelse och vi försöker förhindra massinlåsningarna." Jag lade fram hela min plan och när jag slutade såg hon på mig
I gave her my whole rap, and when I finished she looked at me and she said, "Mmm mmm mmm. That's going to make you tired, tired, tired."
och sa, "Mmm mmm mmm." Hon sa, "Det kommer att göra dig trött, trött, trött." (Skratt)
(Laughter)
Och då lutade sig Ms. Carr fram och hötte med pekfingret,
And that's when Ms. Carr leaned forward, she put her finger in my face, she said, "That's why you've got to be brave, brave, brave."
och sa, "Och därför måste du vara modig, modig, modig."
And I actually believe that the TED community needs to be more courageous. We need to find ways to embrace these challenges, these problems, the suffering. Because ultimately, our humanity depends on everyone's humanity. I've learned very simple things doing the work that I do. It's just taught me very simple things. I've come to understand and to believe that each of us is more than the worst thing we've ever done. I believe that for every person on the planet. I think if somebody tells a lie, they're not just a liar. I think if somebody takes something that doesn't belong to them, they're not just a thief. I think even if you kill someone, you're not just a killer. And because of that, there's this basic human dignity that must be respected by law. I also believe that in many parts of this country, and certainly in many parts of this globe, that the opposite of poverty is not wealth. I don't believe that. I actually think, in too many places, the opposite of poverty is justice.
Och jag tror faktiskt att TED-sammanslutningen måste bli modigare. Vi måste hitta nya vägar att ta oss an dessa utmaningar, dessa problem, detta lidande. För slutligen hänger vår mänsklighet på att alla beter sig humant. Jag har lärt mig några mycket enkla saker av detta arbete. Jag har kommit till insikt om och tror att var och en av oss är mer än det värsta vi någonsin gjort. Jag tror att det gäller för varje människa på den här planeten. Jag tror, att om någon ljuger om något, så är denne inte bara en lögnare. Jag tror, att om någon tar något som inte tillhör denne, är denne inte bara en tjuv. Jag tror till och med att om du dödar någon, så är du inte bara en mördare. Och därför finns det en grundläggande mänsklig värdighet som måste erkännas av lagen. Jag tror också att i många delar av det här landet, och garanterat på många platser på den här planeten, så är inte motsatsen till fattigdom rikedom. Jag tror inte det. Jag tror faktiskt, att på för många platser, är motsatsen till fattigdom rättvisa.
And finally, I believe that, despite the fact that it is so dramatic and so beautiful and so inspiring and so stimulating, we will ultimately not be judged by our technology, we won't be judged by our design, we won't be judged by our intellect and reason. Ultimately, you judge the character of a society not by how they treat their rich and the powerful and the privileged, but by how they treat the poor, the condemned, the incarcerated. Because it's in that nexus that we actually begin to understand truly profound things about who we are.
Och slutligen så tror jag att, trots att den är så dramatisk och så vacker och så inspirerande och så stimulerande, inte att vi i slutändan kommer att dömas utifrån vår teknologi, eller vår design, eller vårt intellekt och förmåga att tänka logiskt. I slutändan tror jag att man dömer ett samhälle inte utifrån hur det behandlar de rika, mäktiga och privilegierade, utan hur det behandlar de fattiga, de dömda, de fängslade. För det är i det sambandet som vi faktiskt börjar förstå djupa, viktiga saker om vilka vi är.
I sometimes get out of balance. I'll end with this story. I sometimes push too hard. I do get tired, as we all do. Sometimes those ideas get ahead of our thinking in ways that are important. And I've been representing these kids who have been sentenced to these very harsh sentences. And I go to the jail and I see my client, who's 13 and 14, and he's been certified to stand trial as an adult. I start thinking, well, how did that happen? How can a judge turn you into something that you're not? And the judge has certified him as an adult, but I see this kid.
Ibland tappar jag balansen. Jag ska avsluta med den här historien. Ibland trycker jag på för hårt. Jag blir trött, som vi alla blir. Ibland blir visionerna uttalade innan de blivit förankrade, särskilt när något viktigt står på spel. Och jag har företrätt de här barnen som har blivit dömda till mycket hårda straff. Och jag åker till fängelset och träffar min klient som är 13 eller 14, och han har förklarats möjlig att döma som vuxen. Jag börjar tänka, hur gick det här till? Hur kan en domare göra dig till någonting som du inte är? Domaren har sagt att han kan behandlas som en vuxen, men jag ser ett barn.
And I was up too late one night and I started thinking, well, if the judge can turn you into something you're not, the judge must have magic power. Yeah, Bryan, the judge has some magic power. You should ask for some of that. And because I was up too late and wasn't thinking real straight, I started working on a motion. I had a client who was 14 years old, a young, poor Black kid. And I started working on this motion, and the head of the motion was: "Motion to try my poor, 14-year-old Black male client like a privileged, white, 75-year-old corporate executive."
Jag var uppe för sent en kväll och började tänka, "jösses, om domaren kan göra dig till något du inte är, då måste domaren ha magiska krafter." "Just det, Bryan, domaren har magiska krafter." "Du borde be om lite av dem." Då jag var uppe sent tänkte jag inte helt klart, och jag började skriva på det här yrkandet. Och jag hade en klient som var 14 år, en ung, fattig, svart pojke. Så jag började skriva det här yrkandet, överskriften var: "Yrkande att min fattiga, 14 år gamla, svarta, manliga klient får lagföras som en privilegierad, vit 75-årig företagsledare."
(Laughter)
(Applåder)
(Applause and cheers)
Och skrev i yrkandet
And I put in my motion that there was prosecutorial misconduct and police misconduct and judicial misconduct. There was a crazy line in there about how there's no conduct in this county, it's all misconduct. And the next morning, I woke up and I thought, now, did I dream that crazy motion, or did I actually write it? And to my horror, not only had I written it, but I had sent it to court.
att det begåtts tjänstefel i åklagar- systemet, hos polis och i rättsväsende. Det fanns en mening om att det saknas rättvisa i USA utan att allt var tjänstefel. Nästa morgon, när jag vaknade, undrade jag om jag drömt om detta yrkande. eller om jag faktiskt skrivit det? Och till min fasa hade jag inte bara skrivit det utan hade skickat det till domstolen. (Applåder)
(Applause)
A couple months went by, and I just had forgotten all about it. And I finally decided, "Gosh, I've got to go to the court and do this crazy case." And I got in my car, and I was feeling really overwhelmed -- overwhelmed. And I got in my car and went to this courthouse. And I was thinking, this is going to be so difficult, so painful. And I finally got out of the car and started walking up to the courthouse.
Några månader gick och jag hade i stort sett glömt bort det. Och slutligen bestämde jag att jag måste åka till domstolen och ta hand om detta fall. Så jag satte mig i bilen och jag kände mig överväldigad. Jag satt mig i bilen och åkte till domstolen. Och jag tänkte att det här kommer att bli så svårt, så smärtsamt. Och slutligen gick jag ur bilen och började gå upp mot domstolshuset.
När jag gick uppför trapporna i domstolshuset
And as I was walking up the steps, there was an older Black man who was the janitor in this courthouse. When this man saw me, he came over and said, "Who are you?" I said, "I'm a lawyer." He said, "You're a lawyer?" I said, "Yes, sir." And this man came over to me, and he hugged me. And he whispered in my ear. He said, "I'm so proud of you." And I have to tell you, it was energizing. It connected deeply with something in me about identity, about the capacity of every person to contribute to community, to a perspective that is hopeful.
såg jag vaktmästaren, en äldre svart man. När den mannen såg mig kom han över till mig och frågade, "Vem är du?" Han sa, "Är du advokat?" Jag svarade, "Ja herrn." Och den här mannen kom fram till mig och han kramade mig. Och han viskade i mitt öra. Han sa, "Jag är så stolt över dig." Och jag måste säga, att det gav mig en energikick. Det väckte ett samband med något djupt inom mig om identitet, om varje människas kapacitet att bidra till ett samhälle, till att se på saker på ett hoppfullt sätt.
Well, I went into the courtroom. And as soon as I walked in, the judge saw me coming. He said, "Mr. Stevenson, did you write this crazy motion?" I said, "Yes, sir. I did." And we started arguing. And people started coming in, just outraged I'd written these crazy things. And police officers were coming in and assistant prosecutors and clerk workers. Before I knew it, the courtroom was filled with people angry that we were talking about race, that we were talking about poverty, talking about inequality.
Nå jag gick in i rättssalen. Och direkt när jag kom in såg domaren mig. Han sa, "Mr. Stevenson, skrev du detta galna yrkande?" Jag svarade, "Ja". Vi började debattera. Och fler och fler människor kom in eftersom de var så upprörda. Jag hade skrivit så galna saker. Och poliser kom in och assisterande åklagare och sekreterare. Strax därefter var det fullt av människor som alla var arga över att vi pratade om ras, att vi pratade om fattigdom, att vi pratade om ojämlikhet.
And out of the corner of my eye, I could see this janitor pacing back and forth. He kept looking through the window and could hear all the holler. And finally, this older Black man with a very worried look on his face came into the courtroom and sat behind me, almost at counsel table. Ten minutes later, the judge said we'd take a break. During the break, there was a deputy sheriff who was offended that the janitor had come into court. The deputy jumped up and ran over to this older Black man. He said, "Jimmy, what are you doing in this courtroom?" And this older Black man stood up and looked at that deputy and he looked at me, and he said, "I came into this courtroom to tell this young man, 'Keep your eyes on the prize, hold on.'"
Och i ögonvrån såg jag den här vaktmästaren gå fram och tillbaka. Han tittade in genom fönstret och hörde debatten. Han fortsatte gå fram och tillbaka. Slutligen kom denna äldre svarte man, med oro skriven över hela ansiktet, in i rättssalen och satte sig ner bakom mig, nästan vid advokatbordet. 10 minuter tog vi en paus. Och det var under den här pausen som en vicesheriff tog illa upp att vaktmästaren var i rättssalen. Vicesheriffen sprang över till vaktmästaren. Han sa, "Jimmy, vad gör du i den här rättssalen?" Och den här äldre svarte mannen reste sig och tittade på vicesheriffen och på mig och så sa han; "Jag kom in den här rättssalen för att säga till den här unge mannen, att komma ihåg vad han kämpar för, att hålla ut.
I've come to TED because I believe that many of you understand that the moral arc of the universe is long, but it bends toward justice; that we cannot be full, evolved human beings until we care about human rights and basic dignity; that all of our survival is tied to the survival of everyone; that our visions of technology and design and entertainment and creativity have to be married with visions of humanity, compassion and justice. And more than anything, for those of you who share that, I've simply come to tell you to keep your eyes on the prize, hold on.
Jag har kommit till TED eftersom jag tror att många av er förstår att även om universums moraliska kurva är lång, så böjer den sig ständigt närmare rättvisa. Att vi inte kan anses vara fullt utvecklade mänskliga varelser förrän vi bryr oss om mänskliga rättigheter och grundläggande värdighet. Att allas vår överlevnad hänger på att alla överlever. Att våra visioner om teknologi och design och underhållning och kreativitet måste kopplas samman med visioner om humanism, medkänsla och rättvisa. Och mer än något annat har jag kommit för er som delar detta helt enkelt för att säga att komma ihåg vad ni kämpar för, att hålla ut.
Thank you very much.
Tack så väldigt mycket.
(Applause and cheers)
(Applåder)
Chris Anderson: Brian, so you heard and saw an obvious desire by this audience, this community, to help you on your way and to do something on this issue. Other than writing a check, what could we do?
Chris Anderson: Du hörde och såg en uppenbar önskan hos den här publiken, den här sammanslutningen att hjälpa dig på vägen och att göra någonting vad gäller den här frågan. Förutom att donera pengar, vad mer skulle vi kunna göra?
BS: Well, there are opportunities all around us. If you live in the state of California, for example, there's a referendum coming up this spring where there's going to be an effort to redirect some of the money we spend on the politics of punishment. For example, here in California, we're going to spend one billion dollars on the death penalty in the next five years -- one billion dollars. And yet, 46 percent of all homicide cases don't result in arrest, 56 percent of all rape cases don't result. So there's an opportunity to change that. And this referendum would propose having those dollars go to law enforcement and safety. And I think that opportunity exists all around us.
BS: Ja, det finns möjligheter överallt runtomkring oss. Om du till exempel bor i Kalifornien så kommer det en folkomröstning nu i vår som syftar till att göra ett försök att omdirigera en del av de pengar vi lägger på straff. Här i Kalifornien kommer vi till exempel att lägga 7 miljarder kr på dödsstraffet de närmaste fem åren - en miljard dollar. Och ändå, så slutar 46 procent av alla mordfall utan någon arrestering. 56 procent av alla våldtäktsfall når inget avslut. Så nu finns det en möjlighet att förändra detta. Denna folkomröstning vill att de här pengarna går till lagförande och säkerhet. Jag tror att denna möjlighet finns överallt.
CA: There's been this huge decline in crime in America over the last three decades. And part of the narrative of that is sometimes that it's about increased incarceration rates. What would you say to someone who believed that?
CA: Det har varit en enorma nedgång i antalet brott i Amerika de senaste tre decennierna. Och en del av hur det här presenteras är ibland att det handlar om att man ökat antalet fängelsedomar. Vad skulle du säga till någon som tror det är så?
BS: Well, actually, the violent crime rate has remained relatively stable. The great increase in mass incarceration in this country wasn't really in violent crime categories. It was this misguided war on drugs. That's where the dramatic increases have come in our prison population.
BS: Ja, antalet våldsamma brott har legat ganska stabilt. Den stora ökningen i massinlåsningar i det här landet skedde inte på grund av en ökning av våldsamma brott. Det var den missriktade kampen mot droger. Det är där denna dramatiska ökning kommer ifrån i vår fängelsepopulation.
(Applause)
Och vi gick för långt i våra idéer om straff.
And we got carried away with the rhetoric of punishment. And so we have "Three Strikes" laws that put people in prison forever for stealing a bicycle, for low-level property crimes, rather than making them give those resources back to the people who they victimized. I believe we need to do more to help people who are victimized by crime, not do less. And I think our current punishment philosophy does nothing for no one. And I think that's the orientation that we have to change.
Och då fick vi Three strikes-lagar som dömer människor till livstids fängelse för att de stulit en cykel, för mindre egendomsbrott, istället för att se till att de ger tillbaka vad de stulit till de människor som de bestal. Vi måste göra mer för att hjälpa brottsoffer, inte mindre. Och jag tror inte att sättet vi ser på straff idag gör någon nytta för någon. Och jag tror att det är det vi måste förändra. (Applåder)
(Applause)
CA: Bryan, du har lyckats röra vid viktiga strängar här.
CA: Bryan, you've struck a massive chord here. You're an inspiring person. Thank you so much for coming to TED. Thank you.
Du är en inspirerande person. Tack så mycket för att du kom till TED. Tack. (Applåder)
(Applause and cheers)
BS: Thank you. Thank you. (Applause and cheers)