I would like to share with you this morning some stories about the ocean through my work as a still photographer for National Geographic magazine. I guess I became an underwater photographer and a photojournalist because I fell in love with the sea as a child. And I wanted to tell stories about all the amazing things I was seeing underwater, incredible wildlife and interesting behaviors. And after even 30 years of doing this, after 30 years of exploring the ocean, I never cease to be amazed at the extraordinary encounters that I have while I'm at sea. But more and more frequently these days I'm seeing terrible things underwater as well, things that I don't think most people realize. And I've been compelled to turn my camera towards these issues to tell a more complete story. I want people to see what's happening underwater, both the horror and the magic.
Jag skulle vilja dela med mig denna morgon några historier om havet genom mitt arbete som stillbildsfotograf för tidningen National Geographic. Jag skulle kunna säga att jag blev en undervattensfotograf och en fotojournalist på grund av min förälskelse för havet sedan barnsben. Och jag har velat berätta historier om alla de fantastiska saker jag får se under ytan, det otroliga naturlivet och intressanta beteenden. Och även efter 30 år av samma jobb, efter 30 års av undervattens explorationer, så slutar jag aldrig att bli häpnad av de extraordinära möten som jag har när jag är till havs. Fast allt oftare numera ser jag hemska saker undervattnet också, saker jag tror de flesta inte inser. Och jag har blivit tvungen att vända min kamera mot dessa problem för att kunna berätta en mer komplett historia. Jag vill att folk ska se vad som sker under vattnet, både fasorna och magin.
The first story that I did for National Geographic, where I recognized the ability to include environmental issues within a natural history coverage, was a story I proposed on harp seals. The story I wanted to do initially was just a small focus to look at the few weeks each year where these animals migrate down from the Canadian arctic to the Gulf of St. Lawrence in Canada to engage in courtship, mating and to have their pups. And all of this is played out against the backdrop of transient pack ice that moves with wind and tide. And because I'm an underwater photographer, I wanted to do this story from both above and below, to make pictures like this that show one of these little pups making its very first swim in the icy 29-degree water. But as I got more involved in the story, I realized that there were two big environmental issues I couldn't ignore. The first was that these animals continue to be hunted, killed with hakapiks at about eight, 15 days old. It actually is the largest marine mammal slaughter on the planet, with hundreds of thousands of these seals being killed every year.
Den första historien jag gjorde för National Geographic, där jag insåg möjligheten till att inkludera miljöfrågorna inom en naturhistorisk reportage var när jag föreslog ett reportage om grönlandssälar. Den vinklingen jag först ville göra, var att endast fokusera på några veckor om året när dessa djur utvandrar ner från Kanadensiska polcirkeln till St. Lawrence bukten i Kanada för att åta sig i uppvaktning, parning och föda sina ungar. Och allt detta utspelar sig i samband med en bakgrund av kortvariga istäcken som rör sig i takt med vinden och tidsvattnet. Och eftersom jag är en undervattens fotograf, ville jag göra reportagen med ett perspektiv från både över och under, för att kunna fota såna här bilder som visar en utav dessa ungar när den gör sin första simning i det isiga minusgraders vattnet. Men allt eftersom jag blev mer involverad i reportaget, insåg jag att det fanns två stora miljöfrågor jag inte kunde ignorera. Den första var att dessa djur fortsätter att bli jagade, dödade med hakapik i runtomkring 8 till 15 dagars ålder. Detta är faktiskt den största havsdäggdjurs massakern på vår jord, med hundratusentals av dessa sälar som dödas varje år.
But as disturbing as that is, I think the bigger problem for harp seals is the loss of sea ice due to global warming. This is an aerial picture that I made that shows the Gulf of St. Lawrence during harp seal season. And even though we see a lot of ice in this picture, there's a lot of water as well, which wasn't there historically. And the ice that is there is quite thin. The problem is that these pups need a stable platform of solid ice in order to nurse from their moms. They only need 12 days from the moment they're born until they're on their own. But if they don't get 12 days, they can fall into the ocean and die. This is a photo that I made showing one of these pups that's only about five or seven days old -- still has a little bit of the umbilical cord on its belly -- that has fallen in because of the thin ice, and the mother is frantically trying to push it up to breathe and to get it back to stable purchase. This problem has continued to grow each year since I was there. I read that last year the pup mortality rate was 100 percent in parts of the Gulf of St. Lawrence. So, clearly, this species has a lot of problems going forward. This ended up becoming a cover story at National Geographic. And it received quite a bit of attention.
Men hur störande detta än är, så tycker jag att det största problemet för grönlandssälar idag är förlusten av havsis på grund av den globala uppvärmningen. Detta är en överflygsbild jag tog som visar St. Lawrence bukten vid grönlandssäl säsong. Och trots man ser en del is i denna bild, finns det en hel del vatten där också, som inte fanns där förr. Och isen som syns där är även rätt tunn. Problemet är att dessa ungar behöver en stabil plattform av bestående is för att kunna amma från sina mödrar. De behöver endast bli tillsedda under de första 12 dagar från födseln, innan de kan klara sig själva. Men om de inte får 12 dagar, kan de ramla i havet och dö. Denna bild som jag tog visar en utav dessa ungar som är bara 5 eller 7 dagar gammal -- fortfarande med en liten bit av navelsträng på magen -- som har ramlat i på grund av den tunna isen och mamman som försöker frenetiskt trycka upp den för att få luft och tillbaka upp på ett stabilt fäste. Detta problem har fortsatt att växa för varje år som jag har varit där. Jag läste, förra året, att dödssiffran för sälungar är upp till 100% i vissa delar av St. Lawrence bukten. Det är tydligt att denna art har stora problem med sin utveckling. Detta blev till slut ett omslagsreportage i National Geographic. Och den fick en hel del uppmärksamhet.
And with that, I saw the potential to begin doing other stories about ocean problems. So I proposed a story on the global fish crisis, in part because I had personally witnessed a lot of degradation in the ocean over the last 30 years, but also because I read a scientific paper that stated that 90 percent of the big fish in the ocean have disappeared in the last 50 or 60 years. These are the tuna, the billfish and the sharks. When I read that, I was blown away by those numbers. I thought this was going to be headline news in every media outlet, but it really wasn't, so I wanted to do a story that was a very different kind of underwater story. I wanted it to be more like war photography, where I was making harder-hitting pictures that showed readers what was happening to marine wildlife around the planet.
Genom detta, såg jag möjligheten till att börja göra andra historier om ytterligare marinfrågor. Så jag föreslog en historia om den globala fiskekrisen, dels därför att jag hade personligen vittnat över en hel del nedbrytelse av oceanen under the senaste 30 åren, men också därför att jag hade läst en vetenskaplig artikel som påstod att 90 % av de stora fiskarna i havet har försvunnit under de senaste 50 eller 60 åren. Dessa är nämligen tonfisken, gäddan och hajen. Och när jag lästen det, var jag häpen över siffrorna. Trodde att detta skulle göra rubriker över all media. Men det visar sig inte vara så, så jag ville göra ett reportage som visade en annorlunda sorts undervattens historia. Jag ville att det skulle bli mer som krigsbilder, där jag tog mer markanta foton som visade läsarna vad som hände med marinlivet runtom i jorden.
The first component of the story that I thought was essential, however, was to give readers a sense of appreciation for the ocean animals that they were eating. You know, I think people go into a restaurant, and somebody orders a steak, and we all know where steak comes from, and somebody orders a chicken, and we know what a chicken is, but when they're eating bluefin sushi, do they have any sense of the magnificent animal that they're consuming? These are the lions and tigers of the sea. In reality, these animals have no terrestrial counterpart; they're unique in the world. These are animals that can practically swim from the equator to the poles and can crisscross entire oceans in the course of a year. If we weren't so efficient at catching them, because they grow their entire life, would have 30-year-old bluefin out there that weigh a ton. But the truth is we're way too efficient at catching them, and their stocks have collapsed worldwide.
Den första delen av historien som jag tyckte var viktig, hursomhelst, var att ge läsarna en känsla av uppskattning för de havsdjur som de konsumerade. Ni vet, jag tror folk går in på en restaurang, och någon beställer en biff, och vi vet alla var biff kommer ifrån, och någon beställer kyckling, och vi vet vad en kyckling är, men när man äter blåfens sushi, har de verkligen någon aning om denna magnifika djur som de äter? Nu, detta är lejonen och tigrarna i havet. I verkligheten, dessa djur har ingen motsvarighet på land; de är unika i världen. Detta är djur som kan praktiskt taget simma hela vägen från ekvatorn till polcirklarna och tillbaka och kan korsa hela oceaner under loppet av ett årstid. Om vi människor inte var så skickliga med att fånga dem, dessa djur som växer under hela sin livstid, skulle komma att bli 30-år gamla blåfenor som vägde ett ton. Men sanningen är den att vi är för bra på att fånga dem, och deras antal har kollapsat globalt.
This is the daily auction at the Tsukiji Fish Market that I photographed a couple years ago. And every single day these tuna, bluefin like this, are stacked up like cordwood, just warehouse after warehouse. As I wandered around and made these pictures, it sort of occurred to me that the ocean's not a grocery store, you know. We can't keep taking without expecting serious consequences as a result.
Här är den dagliga auktionen i Tsukiji Fiskmarknad som jag fotade för några år sedan. Och varenda dag blir tonfisken, blåfenor som dessa, uppradade som virke, bara varuhus efter varuhus av samma sak. Allt eftersom jag vandrade runt och fotade, det liksom danade för mig att havet är inte en livsmedelsaffär. Vi kan inte bara ta utan att förvänta oss seriösa konsekvenser som resultat.
I also, with the story, wanted to show readers how fish are caught, some of the methods that are used to catch fish, like a bottom trawler, which is one of the most common methods in the world. This was a small net that was being used in Mexico to catch shrimp, but the way it works is essentially the same everywhere in the world. You have a large net in the middle with two steel doors on either end. And as this assembly is towed through the water, the doors meet resistance with the ocean, and it opens the mouth of the net, and they place floats at the top and a lead line on the bottom. And this just drags over the bottom, in this case to catch shrimp. But as you can imagine, it's catching everything else in its path as well. And it's destroying that precious benthic community on the bottom, things like sponges and corals, that critical habitat for other animals.
Jag ville också med reportaget, visa läsarna hur fisken tillfångas, några av metoderna som används för att fånga fisken är genom en botten trålare, vilket är en utav de mest använda i hela världen. Detta var ett litet nät som användes i Mexico för att fånga räkor, men tekniken är huvudsakligen likadan över hela världen. Man har ett stort nät i mitten men två stål dörrar på varena sida. Och allt uteftersom denna samling bärgas genom vattnet möter dörrarna motståndet av havet och detta öppnar nätets gap, och de placerar två flyt på toppen och en lina på botten. Och detta bara dras genom havsbottnet, in detta fall för att fånga räkor. Men som ni kan föreställa er så fångar den även allt annat som är i vägen. Och den förstör denna värdefulla benthiska samhälle på botten, saker som svamp och korall, denna kritiska habitat för många andra djur.
This photograph I made of the fisherman holding the shrimp that he caught after towing his nets for one hour. So he had a handful of shrimp, maybe seven or eight shrimp, and all those other animals on the deck of the boat are bycatch. These are animals that died in the process, but have no commercial value. So this is the true cost of a shrimp dinner, maybe seven or eight shrimp and 10 pounds of other animals that had to die in the process. And to make that point even more visual, I swam under the shrimp boat and made this picture of the guy shoveling this bycatch into the sea as trash and photographed this cascade of death, you know, animals like guitarfish, bat rays, flounder, pufferfish, that only an hour before, were on the bottom of the ocean, alive, but now being thrown back as trash.
Denna foto jag tog av fiskaren som håller i räkorna som han fångat efter att ha bärgat sitt nät i en timme. Han hade en handfull av räkor, kanske 7 eller 8 stycken, och alla dessa djuren på båten är bara bifångst. Detta är djur som dog i loppet men inte har något kommersiellt värde. Detta är den sanna kostnaden av en räkmiddag, kanske 7 eller 8 räkor och drygt 4.5 kg av andra djur som var tvunga att dö i processen. Och för att göra denna poäng mer visuell, så simmade jag under båten och tog en bild av fiskaren när han skyfflade denna bifångst tillbaka in i havet som skräp och fotade denna svall av död, ni vet, djur som guitarfisk, örnrockor, flundror, blåsfiskar, dessa som bara för en timme sedan fanns på havets botten vid liv, men som nu blev skyfflade tillbaka som skräp.
I also wanted to focus on the shark fishing industry because, currently on planet Earth, we're killing over 100 million sharks every single year. But before I went out to photograph this component, I sort of wrestled with the notion of how do you make a picture of a dead shark that will resonate with readers You know, I think there's still a lot of people out there who think the only good shark is a dead shark. But this one morning I jumped in and found this thresher that had just recently died in the gill net. And with its huge pectoral fins and eyes still very visible, it struck me as sort of a crucifixion, if you will. This ended up being the lead picture in the global fishery story in National Geographic. And I hope that it helped readers to take notice of this problem of 100 million sharks.
Jag ville även rikta mig in på hajfiskeindustrin därför, i dagsläget i vår planet, så dödar vi över 100 miljoner hajar varje år. Men innan jag gick ut för att fota den här delen kämpade jag med tanken på hur jag skulle få bilden av en död haj att påverka läsarna Ni vet, jag tror att många där ute idag tror att det enda bra med en haj är när den är död. Men en morgon när jag hoppade i och fann en rävhaj som nyligen dött i ett gäl nät. Och med sina enorma fenor och ögon fortfarande väldigt synliga, det såg nästan ut som en korsfästelse, om ni förstår. Detta blev till slut den ledande bilden i den globala fiskereportaget i National Geographic. Och jag hoppas att den hjälpte läsarna att ta notis om problemet av 100 miljoner hajar.
And because I love sharks -- I'm somewhat obsessed with sharks -- I wanted to do another, more celebratory, story about sharks, as a way of talking about the need for shark conservation. So I went to the Bahamas because there're very few places in the world where sharks are doing well these days, but the Bahamas seem to be a place where stocks were reasonably healthy, largely due to the fact that the government there had outlawed longlining several years ago. And I wanted to show several species that we hadn't shown much in the magazine and worked in a number of locations.
Och därför att jag älskar hajar -- Jag är lite av en fanatiker -- ville jag göra ytterligare en, mer som en hyllnings historia om hajar, och på så sätt berätta om behovet att bevara hajen. Så jag åkte till Bahamas därför att det finns väldigt få platser i världen där hajar har det bra i dagsläget, men Bahamas är en av platserna där antalet är ganska hälsosamt, till stor del därför att deras regeringen har förbjudit fiske med långrev för flera år sedan. Och jag ville visa flera arter som vi inte har visat så mycket i tidningen men hade skådat i andra platser.
One of the locations was this place called Tiger Beach, in the northern Bahamas where tiger sharks aggregate in shallow water. This is a low-altitude photograph that I made showing our dive boat with about a dozen of these big old tiger sharks sort of just swimming around behind. But the one thing I definitely didn't want to do with this coverage was to continue to portray sharks as something like monsters. I didn't want them to be overly threatening or scary. And with this photograph of a beautiful 15-feet, probably 14-feet, I guess, female tiger shark, I sort of think I got to that goal, where she was swimming with these little barjacks off her nose, and my strobe created a shadow on her face. And I think it's a gentler picture, a little less threatening, a little more respectful of the species.
En utav dessa platser var ett ställe som kallas för Tiger Beach i den norra delen i Bahamas där tigerhajarna samlar sig i grunt vatten. Detta är en låghöjds-bild jag tog som visar vår dykarbåt med ett dussin av dessa stora gamla tigerhajar som bara simmar omkring. Men det enda jag verkligen ville undvika med denna reportage var fortsätta att framställa dessa hajar som monster. Jag ville inte att de skulle vara hotande eller skrämmande. Och med denna bild av en vacker 4.5.. kanske 4.2 meters, gissar jag, tigerhajs hona, så känns det som jag nådde målet, där hon simmade med dessa små barjacks runt näsan, och min strobe skapade en skugga över ansiktet. Och jag fann att det blev en mildare bild, lite mindre hotfull, och mer respektfullt mot arten.
I also searched on this story for the elusive great hammerhead, an animal that really hadn't been photographed much until maybe about seven or 10 years ago. It's a very solitary creature. But this is an animal that's considered data deficient by science in both Florida and in the Bahamas. You know, we know almost nothing about them. We don't know where they migrate to or from, where they mate, where they have their pups, and yet, hammerhead populations in the Atlantic have declined about 80 percent in the last 20 to 30 years. You know, we're losing them faster than we can possibly find them.
Också så sökte jag även för reportaget efter den svårfunna hammarhajen, en djur som inte blivit fotad lika mycket ända tills kanske runt 7 eller 10 år sedan. Det är ett väldigt avskild sort. Men detta är även ett djur som det anses brista om i forskningen både i Florida och i Bahamas. Ni vet, vi vet nästan ingenting om dem. Vi vet varken varifrån de färdas till eller varifrån de kommer, var de parar sig, var de har sina ungar, och även så, har populationen av hammarhaj i Atlanten minskat med 80 procent i de senaste 20 - 30 åren. Vi mister dem snabbare än vad vi kan tänkas finna dem.
This is the oceanic whitetip shark, an animal that is considered the fourth most dangerous species, if you pay attention to such lists. But it's an animal that's about 98 percent in decline throughout most of its range. Because this is a pelagic animal and it lives out in the deeper water, and because we weren't working on the bottom, I brought along a shark cage here, and my friend, shark biologist Wes Pratt is inside the cage. You'll see that the photographer, of course, was not inside the cage here, so clearly the biologist is a little smarter than the photographer I guess.
Det är den oceaniska vitspetshajen, ett djur som anses vara den fjärde farligast arten, om man hyser till såna listor. Men det är även ett djur som är i 98 procents minskning genom hela sin ras. Eftersom det är ett marinskt djur som lever ut i djupt vatten, och eftersom vi inte arbetade på botten, tog jag med mig en hajbur hit, och min vän, hajbiologen Wes Pratt är inne i buren. Och som ni kan observera så är fotografen, självfallet, inte i buren här, så tydligen är biologen lite smartare än fotografen antar jag.
And lastly with this story, I also wanted to focus on baby sharks, shark nurseries. And I went to the island of Bimini, in the Bahamas, to work with lemon shark pups. This is a photo of a lemon shark pup, and it shows these animals where they live for the first two to three years of their lives in these protective mangroves. This is a very sort of un-shark-like photograph. It's not what you typically might think of as a shark picture. But, you know, here we see a shark that's maybe 10 or 11 inches long swimming in about a foot of water. But this is crucial habitat and it's where they spend the first two, three years of their lives, until they're big enough to go out on the rest of the reef. After I left Bimini, I actually learned that this habitat was being bulldozed to create a new golf course and resort.
Och slutligen med denna reportage, ville jag även fokusera på bebishajars boenden. Så jag reste till ön Bimini, i Bahamas, för att arbeta med citronhaj ynglingar. Detta är en bild av en citronhaj-bebis, och den illustrerar dessa djurs hem under de första 2 till 3 åren av sitt liv i dessa skyddande buskar. Detta är den sorts udda hajbild. Det är inte det man normalt sätt skulle tänka sig om en hajbild. Men som ni vet, här ser man en haj som är kanske 25,4 till 27,9 centimeter lång som simmar runt i omkring 30-centimeters djupt vatten. Men detta är en viktig miljö och det är här de spenderar sina första 2, 3 år i livet, innan de blivit stora nog för att gå ut i resten av revet. Efter att jag lämnade Bihimi, fick jag reda på att denna plats skulle bli nedrivet för att bygga upp en ny golfbana och hotellanläggning.
And other recent stories have looked at single, flagship species, if you will, that are at risk in the ocean as a way of talking about other threats. One such story I did documented the leatherback sea turtle. This is the largest, widest-ranging, deepest-diving and oldest of all turtle species. Here we see a female crawling out of the ocean under moonlight on the island of Trinidad. These are animals whose lineage dates back about 100 million years. And there was a time in their lifespan where they were coming out of the water to nest and saw Tyrannosaurus rex running by. And today, they crawl out and see condominiums. But despite this amazing longevity, they're now considered critically endangered. In the Pacific, where I made this photograph, their stocks have declined about 90 percent in the last 15 years.
Och ytterligare andra nya reportage har tittat på enstaka, ledande arter, om ni vill, som är i stor risk och på så sätt kan berätta om andra hot. Och en sådan reportage gjorde jag om läderbaks-havssköldpaddan. Detta är den största, mest variabla, äldsta och djup dykande av alla skölpaddsarter. Här ser vi en hona som klättrar ut ur havet i månskenet på ön Trinidad. Detta är djur vars ättlingar sträcker sig tillbacka omkring 100 miljoner år. Och det fanns en stund i deras livstid som de kom ut ur havet för att lägga ägg och fick se en Tyrannosaurus Rex springa förbi. Och idag, när de dyker upp till stranden får de se andelslägenheter. Och även trots denna fantastiska långlevnad anses de idag vara utrotningshotade. I Stilla Havet, där jag tog detta foto, har deras antal minskat med runt 90 procent i de senaste 15 åren.
This is a photograph that shows a hatchling about to taste saltwater for the very first time beginning this long and perilous journey. Only one in a thousand leatherback hatchlings will reach maturity. But that's due to natural predators like vultures that pick them off on a beach or predatory fish that are waiting offshore. Nature has learned to compensate with that, and females have multiple clutches of eggs to overcome those odds. But what they can't deal with is anthropogenic stresses, human things, like this picture that shows a leatherback caught at night in a gill net. I actually jumped in and photographed this, and with the fisherman's permission, I cut the turtle out, and it was able to swim free. But, you know, thousands of other leatherbacks each year are not so fortunate, and the species' future is in great danger.
Detta är en bild på en nyfödd som är på väg att smaka saltvattnet för allra första gången och ska påbörja en lång och farlig resa. Bara en utav tusen läderbacksungar når mogen ålder. Men detta är på grund av naturens rovdjur som gamar som plockar dem från stranden eller andra rovdjur som väntar utanför kusten. Naturen har lärt sig att kompensera för detta, och honorna har nu flera omgångar av ägg för att överkomma oddsen. Men det som de inte kan handskas med är antropogeniska hot, mänskliga hot, som denna bild som visar en läderbakssköldpadda som fångats i natten av ett gäl nät. Jag hoppade faktiskt i och fotade detta och, men fiskarens tillstånd, skar jag upp nätet så att sköldpaddan kunde simma sig fri. Men som ni vet, för de tusentals läderbakssköldpaddor varje år är inte alla lika gynnade, och artens framtid är i stor fara.
Another charismatic megafauna species that I worked with is the story I did on the right whale. And essentially, the story is this with right whales, that about a million years ago, there was one species of right whale on the planet, but as land masses moved around and oceans became isolated, the species sort of separated, and today we have essentially two distinct stocks. We have the Southern right whale that we see here and the North Atlantic right whale that we see here with a mom and calf off the coast of Florida. Now, both species were hunted to the brink of extinction by the early whalers, but the Southern right whales have rebounded a lot better because they're located in places farther away from human activity.
Ytterligare en karismatisk jättefisk som jag jobbade med var ett reportage jag gjorde på Rätvalen. Hur som helst, historien om rätvalen går någorlunda så här, att för ungefär en miljon år sedan, fanns det en typ av rätval på planeten, men allt eftersom landsmassorna flyttade på sig och de olika oceanen blev till, så splittades denna ras på något vis, och idag så har vi två olika sorter. Vi har den Södra Rätvalen som man kan se här och den Nordatlantiska Rätvalen som man ser här med en mor och sin unge utanför kusten i Florida. Båda raser blev jagade nära till utrotning av de tidiga valfångare, men de Södra Rätvalen har återhämtat sig relativt bra därför att de håller till i platser som är längre bort ifrån människorna.
The North Atlantic right whale is listed as the most endangered species on the planet today because they are urban whales; they live along the east coast of North America, United States and Canada, and they have to deal with all these urban ills. This photo shows an animal popping its head out at sunset off the coast of Florida. You can see the coal burning plant in the background. They have to deal with things like toxins and pharmaceuticals that are flushed out into the ocean, and maybe even affecting their reproduction. They also get entangled in fishing gear. This is a picture that shows the tail of a right whale. And those white markings are not natural markings. These are entanglement scars. 72 percent of the population has such scars, but most don't shed the gear, things like lobster traps and crab pots. They hold on to them, and it eventually kills them. And the other problem is they get hit by ships. And this was an animal that was struck by a ship in Nova Scotia, Canada being towed in, where they did a necropsy to confirm the cause of death, which was indeed a ship strike. So all of these ills are stacking up against these animals and keeping their numbers very low.
Den Nordatlantiska Rätvalen är i dagsläget listad som den mest utrotningshotade rasen i hela världen eftersom de är stadsvalar; de bor längst med östkusten i Nordamerika, USA och Kanada, och de måste handskas med många stadsplågor. Denna bild visar ett utav djuren när den poppar up huvudet vid solnedgången utanför kusten i Florida. Ni kan se kolfabriken i bakgrunden. De måste handskas med saker som gifter och kemikalier som spolas ut i havet, och kan även påverka deras fortplantning. De blir också intvinnade i fiskeutrustning. Denna bild visar stjärten på en rätval. Och de vita märkerna är inte naturliga sådana. Dessa ärr har blivit orsakade av intrassling. 72 procent av populationen har såna ärr, men de flesta blir inte av med utrustningen, saker som hummer och krabbfällor. De håller fast vid dem, och eventuellt så tar dessa död på dem. Och ett annat problem är att de blir träffade av skepp. Och här har vi ett djur som blivit träffad i Nova Scotia, Kanada som blir bogserad in för obduktion för att bekräfta dödsorsaken, vilken var tydligen skeppslag. Så alla dessa plågor stakar ut sig emot dessa djur och fortsätter att hålla deras antal väldigt låg.
And to draw a contrast with that beleaguered North Atlantic population, I went to a new pristine population of Southern right whales that had only been discovered about 10 years ago in the sub-Antarctic of New Zealand, a place called the Auckland Islands. I went down there in the winter time. And these are animals that had never seen humans before, and I was one of the first people they probably had ever seen. And I got in the water with them, and I was amazed at how curious they were. This photograph shows my assistant standing on the bottom at about 70 feet and one of these amazingly beautiful, 45-foot, 70-ton whales, like a city bus just swimming up, you know. They were in perfect condition, very fat and healthy, robust, no entanglement scars, the way they're supposed to look. You know, I read that the pilgrims, when they landed at Plymouth Rock in Massachusetts in 1620, wrote that you could walk across Cape Cod Bay on the backs of right whales. And we can't go back and see that today, but maybe we can preserve what we have left.
Och för att dra en kontrast mot denna belägrade Nordatlantiska populationen, reste jag till nya orörda populationen av Södra Rätvalar som bara nyligen blivit upptäckta för 10 år sedan i nedre Sydpolen utanför Nya Zealand vid ett ställe som heter Aucklandöarna. Jag reste dit i vintern. Och detta är djur som aldrig träffat på människor tidigare. Och jag var en utav de första människorna de någonsin sett. Och jag hoppade i vattnet med dem, och blev förundrad över hur nyfikna de är. Denna bild visar min assistent som står på botten till ungefär 21 meter och en utav dessa fantastisk vackra, 14 meters 70 ton valen, som en stadsbuss som bara simmade fram, ni vet. De befann sig i perfekt tillstånd, väldigt runda och hälsosamma, robusta, utan intrasslingsärr, som de borde se ut. Jag läste att pilgrimerna, när de anlände till Plymouth Rock i Massachusetts under 1620-talet, skrev att man kunde gå över Cape Cod Bay på ryggen på rätvalarna. Och vi kan inte gå tillbaka och se detta idag, men vi kan måna om det som vi har kvar.
And I wanted to close this program with a story of hope, a story I did on marine reserves as sort of a solution to the problem of overfishing, the global fish crisis story. I settled on working in the country of New Zealand because New Zealand was rather progressive, and is rather progressive in terms of protecting their ocean. And I really wanted this story to be about three things: I wanted it to be about abundance, about diversity and about resilience. And one of the first places I worked was a reserve called Goat Island in Leigh of New Zealand. What the scientists there told me was that when protected this first marine reserve in 1975, they hoped and expected that certain things might happen.
Och jag ville avsluta denna program med en historia om hopp, en historia jag gjorde på marinreservoarer som en typ av lösning till problemen som orsakats av överfiske, den globala fiskekris reportaget. Jag bestämde mig att arbeta i Nya Zealand eftersom Nya Zealand är rätt så framåtsträvande, och är ganska progressiv när det gäller att bevara sin ocean. Och jag ville verkligen att denna reportage skulle täcka tre saker, jag ville den skulle nämna överflöd, mångfald och tålighet. Och en utav de första platserna jag besökte var ett reservoar som heter Goat Island i Leigh i Nya Zealand. Vad forskarna berättade för mig var att när de först beskyddade denna marinreservoar i 1975, så hoppades och förväntade de sig att vissa saker skulle hända.
For example, they hoped that certain species of fish like the New Zealand snapper would return because they had been fished to the brink of commercial extinction. And they did come back. What they couldn't predict was that other things would happen. For example, these fish predate on sea urchins, and when the fish were all gone, all anyone ever saw underwater was just acres and acres of sea urchins. But when the fish came back and began predating and controlling the urchin population, low and behold, kelp forests emerged in shallow water. And that's because the urchins eat kelp. So when the fish control the urchin population, the ocean was restored to its natural equilibrium. You know, this is probably how the ocean looked here one or 200 years ago, but nobody was around to tell us.
Till exempel så hoppades de att vissa fisk arter som Nya Zealands snapper skulle återvända därför att dessa hade blivit utfiskade tills på gränsen till utrotning. Och visst gjorde de en comeback. Vad forskarna inte kunde förutse var att andra saker skulle ske. Till exempel, dessa fiskar äter sjöborrar. och när fiskarna försvann, så kunde man bara se tunnland efter tunnland av sjöborrar. Men när fiskarna återkom och började de äta upp och kontrollera antalet sjöborrar, skåda och förundras, skogar av alger sköt fram i det grunda vattnet. Och detta är därför att sjöborrar äter alger. Så när fisken kontrollerade antalet sjöborrar, blev havet återställt till sin naturliga balans. Ni kan tänka er, detta är förmodligen så som havet såg ut för 1 eller 200 år sedan, men ingen skulle kunna ha berätta det för oss.
I worked in other parts of New Zealand as well, in beautiful, fragile, protected areas like in Fiordland, where this sea pen colony was found. Little blue cod swimming in for a dash of color. In the northern part of New Zealand, I dove in the blue water, where the water's a little warmer, and photographed animals like this giant sting ray swimming through an underwater canyon. Every part of the ecosystem in this place seems very healthy, from tiny, little animals like a nudibrank crawling over encrusting sponge or a leatherjacket that is a very important animal in this ecosystem because it grazes on the bottom and allows new life to take hold.
Jag arbetade även på andra platser runt om i Nya Zealand, i vackra, ömtåliga och beskyddade områden som i Fiordland, där denna sjöfålla befann sig. En liten blå torsk som simmar in för en stänk av färg. I den norra delen av Nya Zealand, dök jag i det blå vattnet, där det är lite varmare, och fotade djur som denna enorma stingrocka som simmar genom en undervattens ravin. Varje del av ekosystemet i denna plats verkar väldigt sundt, från pyttesmå djur som nudibranch som klättrar över förhårdnad svamp eller en läderrock som är ett väldigt viktigt djur för ekosystemet eftersom den betar på botten och tillåter nytt liv att växa fram.
And I wanted to finish with this photograph, a picture I made on a very stormy day in New Zealand when I just laid on the bottom amidst a school of fish swirling around me. And I was in a place that had only been protected about 20 years ago. And I talked to divers that had been diving there for many years, and they said that the marine life was better here today than it was in the 1960s. And that's because it's been protected, that it has come back.
Och jag ville avsluta med denna foto, det är en bild jag tog under en väldigt stormig dag i Nya Zealand när jag bara låg på botten bland en fiskstim som simmade runt mig. Och jag befann mig i en plats som bara skyddats i omkring 20 års tid. Och jag talade med dykarna som hade besökt platsen under många år, och de sa att marinlivet var bättre i dagsläget än den var sedan 1960-talet. Och det var därför att den blivit beskyddad som den kunde komma tillbaka.
So I think the message is clear. The ocean is, indeed, resilient and tolerant to a point, but we must be good custodians. I became an underwater photographer because I fell in love with the sea, and I make pictures of it today because I want to protect it, and I don't think it's too late.
Så jag tycker att budskapet är klart. Havet kan vara riktigt tåligt till en viss punkt, men vi måste vara bra skötare. Jag blev en undervattensfotograf därför att jag blev förälskad i havet, och jag tar bilder av den idag för att jag vill skydda den och jag tycker inte det är för sent.
Thank you very much.
Tack ska ni ha.