We live in difficult and challenging economic times, of course. And one of the first victims of difficult economic times, I think, is public spending of any kind, but certainly in the firing line at the moment is public spending for science, and particularly curiosity-led science and exploration. So I want to try and convince you in about 15 minutes that that's a ridiculous and ludicrous thing to do.
Vi lever i svåra och utmanande ekonomiska tider, som bekant. Och ett av de första offren vid ekonomiskt svåra tider, enligt mig, är statliga utgifter av alla slag, men det som framför allt blir lidande för tillfället är budgeten för vetenskap, och speciellt forskning och vetenskap driven av nyfikenhet och utforskning. Så, jag vill försöka övertyga er på ungefär 15 minuter att det är en befängd och löjlig sak att göra.
But I think to set the scene, I want to show -- the next slide is not my attempt to show the worst TED slide in the history of TED, but it is a bit of a mess. (Laughter) But actually, it's not my fault; it's from the Guardian newspaper. And it's actually a beautiful demonstration of how much science costs. Because, if I'm going to make the case for continuing to spend on curiosity-driven science and exploration, I should tell you how much it costs. So this is a game called "spot the science budgets." This is the U.K. government spend. You see there, it's about 620 billion a year.
Men för att slå an tonen, vill jag visa -- nästa diabild är inte mitt försök att visa den sämsta diabilden i TED´s historia, men den är lite rörig. (Skratt) Men det är faktiskt inte mitt fel, den är tagen ifrån tidningen the Guardian. Och den är faktiskt en vacker uppvisning av forskningens kostnad. Om jag ska argumentera för fortsatta anslag till vetenskap driven av nyfikenhet och utforskning, borde jag också berätta hur mycket det kostar. Den här leken kallas "var är vetenskapsbudgeten." Det här är Storbrittaniens statsbudget. Ni ser där, att den är på ca 620 miljarder per år.
The science budget is actually -- if you look to your left, there's a purple set of blobs and then yellow set of blobs. And it's one of the yellow set of blobs around the big yellow blob. It's about 3.3 billion pounds per year out of 620 billion. That funds everything in the U.K. from medical research, space exploration, where I work, at CERN in Geneva, particle physics, engineering, even arts and humanities, funded from the science budget, which is that 3.3 billion, that little, tiny yellow blob around the orange blob at the top left of the screen. So that's what we're arguing about. That percentage, by the way, is about the same in the U.S. and Germany and France. R&D in total in the economy, publicly funded, is about 0.6 percent of GDP. So that's what we're arguing about.
Vetenskapsbudgeten är faktiskt -- om ni tittar till vänster, ser ni en samling lila cirklar bredvid en samling gula cirklar. Och det är en av de gula cirklarna kring den stora gula cirkeln. Det är ungefär 3.3 miljarder pund per år av 620 miljarder. Det finansierar allting i Storbrittanien från medicinsk forskning, rymdutforskning, där jag jobbar, på CERN i Genéve, partikelfysik, ingenjörskonst, till och med kultur, konst och humanoria, allt finansierat från vetenskapsbudgeten, som är på 3.3 miljarder, den där lilla, lilla, gula cirkeln runt den oranga cirkeln i det övre vänstra hörnet på skärmen. Det är den vi diskuterar om. Den procenten är för övrigt ungefär den samma i USA, Tyskland och Frankrike. Forskning och Utveckling i den totala ekonomin, statligt finansierat, är ungefär 0.6 procent av GNP. Så det är det vi diskuterar om.
The first thing I want to say, and this is straight from "Wonders of the Solar System," is that our exploration of the solar system and the universe has shown us that it is indescribably beautiful. This is a picture that actually was sent back by the Cassini space probe around Saturn, after we'd finished filming "Wonders of the Solar System." So it isn't in the series. It's of the moon Enceladus. So that big sweeping, white sphere in the corner is Saturn, which is actually in the background of the picture. And that crescent there is the moon Enceladus, which is about as big as the British Isles. It's about 500 kilometers in diameter. So, tiny moon. What's fascinating and beautiful ... this an unprocessed picture, by the way, I should say, it's black and white, straight from Saturnian orbit.
Det första jag vill säga, och det här är taget från "Wonders of the Solar System," är att vår utforskning av solsystemet och universum har visat oss att att det är obeskrivligt vackert. Det här är faktiskt en bild skickad från Cassini-rymdsonden som cirkulerar kring Saturnus, efter att vi hade avslutat inspelningen av "Wonders of the Solar System." Så den är inte med i serien. På bilden ser vi månen Enceladus. Så det där stora svepande, vita klotet i hörnet är Saturnus, som faktiskt är i bakgrunden av bilden. Och den där halvmånen är Enceladus, som är ungefär lika stor som de brittiska öarna. Den är ungefär 500 km i diameter. Alltså, en liten, liten måne. Det som är fascinerande och vackert ... för övrigt värt att nämna är att den här bilden inte redigerad. Den är i svart-vitt, direkt från Saturnus omlopp.
What's beautiful is, you can probably see on the limb there some faint, sort of, wisps of almost smoke rising up from the limb. This is how we visualize that in "Wonders of the Solar System." It's a beautiful graphic. What we found out were that those faint wisps are actually fountains of ice rising up from the surface of this tiny moon. That's fascinating and beautiful in itself, but we think that the mechanism for powering those fountains requires there to be lakes of liquid water beneath the surface of this moon. And what's important about that is that, on our planet, on Earth, wherever we find liquid water, we find life. So, to find strong evidence of liquid, pools of liquid, beneath the surface of a moon 750 million miles away from the Earth is really quite astounding. So what we're saying, essentially, is maybe that's a habitat for life in the solar system. Well, let me just say, that was a graphic. I just want to show this picture. That's one more picture of Enceladus. This is when Cassini flew beneath Enceladus. So it made a very low pass, just a few hundred kilometers above the surface. And so this, again, a real picture of the ice fountains rising up into space, absolutely beautiful.
Det vackra är, ni kan säkert se det längst kanten där nån slags, vag, nästan dimmliknande rök som reser sig från ytan. Så här visualiserade vi det i "Wonders of the Solar System." Det är en fantastisk visualisering. Det vi fann var att denna dimmliknande rök i själva verket var isfontäner som steg upp ifrån den här lilla, lilla månens yta. Det är fascinerande och fantastiskt i sig, men vi tror att mekanismen som driver dessa fontäner förutsätter att det finns sjöar av flytande vatten under denna månes yta. Och det viktiga med det faktumet är att, på vår planet, Jorden, vart vi än finner flytande vatten, finner vi liv. Så, att hitta starka bevis för vätska, samlingar med vätska, under en månes yta 1,2 miljarder km från Jorden är faktiskt häpnadsväckande. Så det vi i grunden säger, är att det kanske är ett hem för liv i solsystemet. Ok, låt mig bara säga, det där var en animerad sekvens. Jag vill bara visa den här bilden. Det är ytterligare en bild av Enceladus. Den är tagen när Cassini flög under Enceladus. Så den gjorde en väldigt låg genomfart, bara några hundratals kilometer över ytan. Återigen, en faktisk bild av hur isfontänerna stiger upp mot rymden, helt fantastiskt.
But that's not the prime candidate for life in the solar system. That's probably this place, which is a moon of Jupiter, Europa. And again, we had to fly to the Jovian system to get any sense that this moon, as most moons, was anything other than a dead ball of rock. It's actually an ice moon. So what you're looking at is the surface of the moon Europa, which is a thick sheet of ice, probably a hundred kilometers thick. But by measuring the way that Europa interacts with the magnetic field of Jupiter, and looking at how those cracks in the ice that you can see there on that graphic move around, we've inferred very strongly that there's an ocean of liquid surrounding the entire surface of Europa. So below the ice, there's an ocean of liquid around the whole moon. It could be hundreds of kilometers deep, we think. We think it's saltwater, and that would mean that there's more water on that moon of Jupiter than there is in all the oceans of the Earth combined. So that place, a little moon around Jupiter, is probably the prime candidate for finding life on a moon or a body outside the Earth, that we know of. Tremendous and beautiful discovery.
Men Enceladus är inte första valet när det gäller liv i solsystemet. Det är förmodligen det här stället, Jupiters måne, Europa. Och återigen var vi tvungna att ta oss till Jupiter för att förstå att denna måne, precis som de flesta andra månar, var allt annat än ett dött stenklot. Det är faktiskt en ismåne. Så det ni ser är månen Europas´s yta, vilken består av ett tjockt lager is, förmodligen hundra kilometer tjockt. Men efter att ha mätt hur Europa interagerar med Jupiters magnetfält, och genom att titta på hur sprickorna i isen som ni ser på bilden, rör sig omkring, så har vi dragit slutsatsen att det finns ett hav av vätska som omger Europas hela yta. Så under isen, finns ett hav av vätska runt hela månen. Vi tror att det kan vara hundratals kilometer djupt. Vi tror att det består av saltvatten, och det skulle innebära att det finns mer vatten på den månen än vad det finns i alla hav på Jorden tillsammans. Så det stället, en liten månen kring Jupiter, är förmodligen första valet för att hitta liv på en måne eller en himlakropp bortom Jorden, som vi känner till. En oerhört vacker upptäckt.
Our exploration of the solar system has taught us that the solar system is beautiful. It may also have pointed the way to answering one of the most profound questions that you can possibly ask, which is: "Are we alone in the universe?" Is there any other use to exploration and science, other than just a sense of wonder? Well, there is. This is a very famous picture taken, actually, on my first Christmas Eve, December 24th, 1968, when I was about eight months old. It was taken by Apollo 8 as it went around the back of the moon. Earthrise from Apollo 8. A famous picture; many people have said that it's the picture that saved 1968, which was a turbulent year -- the student riots in Paris, the height of the Vietnam War. The reason many people think that about this picture, and Al Gore has said it many times, actually, on the stage at TED, is that this picture, arguably, was the beginning of the environmental movement. Because, for the first time, we saw our world, not as a solid, immovable, kind of indestructible place, but as a very small, fragile-looking world just hanging against the blackness of space.
Vår utforskning av solsystemet har lärt oss att solsystemet är vackert. Utforskningen kan också ha lett till svaret på en av de djupaste frågorna vi möjligen kan ställa oss, "Är vi ensamma i universum?" Finns det någon annan användning av utforskning och vetenskap, förutom att stilla våran nyfikenhet? Faktum är att det faktiskt gör det. Det här är ett väldigt känt fotografi som faktiskt togs, på min första Julafton, 24 December, 1968, när jag var knappt åtta månader gammal. Den togs av Apollo Eight när den tog sig runt månen. Jorden stiger, från Apollo 8. Ett välkänt fotografi; många anser att det är bilden som räddade 1968, som var ett turbulent år -- studentupproren i Paris, Vietnamkriget var i full färd. Anledningen till att många anser detta om den här bilden, och Al Gore har sagt det många gånger, faktiskt, på TED´s scen, är att den här bilden enligt många, var början på miljörörelsen. Därför att, för första gången, såg vi våran värld, inte som, ett solidt, orörligt, slags oförstörbart ställe, men som en väldigt liten, skör värld hängandes mot rymdens svärta.
What's also not often said about the space exploration, about the Apollo program, is the economic contribution it made. I mean while you can make arguments that it was wonderful and a tremendous achievement and delivered pictures like this, it cost a lot, didn't it? Well, actually, many studies have been done about the economic effectiveness, the economic impact of Apollo. The biggest one was in 1975 by Chase Econometrics. And it showed that for every $1 spent on Apollo, 14 came back into the U.S. economy. So the Apollo program paid for itself in inspiration, in engineering, achievement and, I think, in inspiring young scientists and engineers 14 times over. So exploration can pay for itself.
Något som sällan nämns angående utforskningen av rymden, angående Apolloprogramet, är det ekonomiska bidrag det stod för. Jag menar, även om man kan hävda att det var en fantastisk bedrift som levererade bilder som den här, så kostade det ju därefter, eller hur? Faktum är att många studier har genomförts kring den ekonomiska effektiviteten, Apollos ekonomiska genomslagskraft. Den största genomfördes 1975 av Chase Econometrics. Den visade att för varje dollar som spenderades på Apollo, fick USA´s ekonomi tillbaka 14 dollar. Apolloprogrammet betalade med andra ord för sig självt genom inspiration, genom ingengörskonst, bedrifter och, enligt mig, genom att inspirera unga vetenskapsmän och ingenjörer 14 gånger om. Så, utforskning kan vara självförsörjande.
What about scientific discovery? What about driving innovation? Well, this looks like a picture of virtually nothing. What it is, is a picture of the spectrum of hydrogen. See, back in the 1880s, 1890s, many scientists, many observers, looked at the light given off from atoms. And they saw strange pictures like this. What you're seeing when you put it through a prism is that you heat hydrogen up and it doesn't just glow like a white light, it just emits light at particular colors, a red one, a light blue one, some dark blue ones. Now that led to an understanding of atomic structure because the way that's explained is atoms are a single nucleus with electrons going around them. And the electrons can only be in particular places. And when they jump up to the next place they can be, and fall back down again, they emit light at particular colors.
Och om vetenskapliga upptäcker? Och om att driva innovationer framåt? Ok, det här ser ut som en bild av nästan ingenting. Det är faktiskt en bild av vätes spektrum. Ni förstår, under 1880-1890 talet, så tittade många vetenskapsmän och observatörer, på ljuset som avges från atomer. Och de såg underliga bilder som den här. Det man ser när man bryter ljuset genom ett prisma är att man hettar upp väte och det glöder inte bara som vitt ljus, den avger bara ljus vid specifika färger, en röd, en ljusblå, några mörkblåa. Det ledde till en förståelse för atomers struktur därför att sättet som det förklaras på är att atomer är ensamma kärnor med elektroner i omlopp kring dem. Och att elektronerna bara kan vara på vissa givna platser. Och när de hoppar upp till nästa givna plats de kan befinna sig på och faller ner igen, så avger de ljus med specifika färger.
And so the fact that atoms, when you heat them up, only emit light at very specific colors, was one of the key drivers that led to the development of the quantum theory, the theory of the structure of atoms. I just wanted to show this picture because this is remarkable. This is actually a picture of the spectrum of the Sun. And now, this is a picture of atoms in the Sun's atmosphere absorbing light. And again, they only absorb light at particular colors when electrons jump up and fall down, jump up and fall down. But look at the number of black lines in that spectrum. And the element helium was discovered just by staring at the light from the Sun because some of those black lines were found that corresponded to no known element. And that's why helium's called helium. It's called "helios" -- helios from the Sun.
Det faktum att atomer, när de hettas upp, bara avger ljus vid specifika färger, var en av de centrala orsakerna som ledde till utvecklingen av kvantteorien, teorien om atomers struktur. Jag ville bara visa den här bilden eftersom den är anmärkningsvärd. Det här är faktiskt en bild av Solens spektrum. Och det här är en bild av atomer i Solens atmosfär som absorberar ljus. Återigen, de absorberar bara ljus vid specifika färger när elektroner hoppar upp och faller ner, hoppar upp och faller ner. Men titta på antalet svarta linjer i det spektrumet. Och ämnet helium upptäcktes genom att observera ljuset som kom från Solen eftersom vissa av de svarta linjerna som upptäcktes återfanns inte i något då känt ämne. Och det är därför helium kallas just helium. Det kallas "helios" -- helios från Solen.
Now, that sounds esoteric, and indeed it was an esoteric pursuit, but the quantum theory quickly led to an understanding of the behaviors of electrons in materials like silicon, for example. The way that silicon behaves, the fact that you can build transistors, is a purely quantum phenomenon. So without that curiosity-driven understanding of the structure of atoms, which led to this rather esoteric theory, quantum mechanics, then we wouldn't have transistors, we wouldn't have silicon chips, we wouldn't have pretty much the basis of our modern economy.
Visst låter det esoteriskt, och visst var det en esoterisk sysselsättning, men kvantteorin ledde snabbt till en förståelse för elektroners egenskaper i material, till exempel i kisel. Sättet som kisel beter sig på, faktumet att man kan bygga transistorer, är helt och hållet ett kvantfenomen. Så utan den av nyfikenhet drivna, förståelsen för atomers struktur, som ledde till denna något esoteriska teori, kvantmekanik, skulle vi inte ha transistorer, vi skulle inte ha kiselchips, vi skulle inte ha, i princip basen för den moderna ekonomin.
There's one more, I think, wonderful twist to that tale. In "Wonders of the Solar System," we kept emphasizing the laws of physics are universal. It's one of the most incredible things about the physics and the understanding of nature that you get on Earth, is you can transport it, not only to the planets, but to the most distant stars and galaxies. And one of the astonishing predictions of quantum mechanics, just by looking at the structure of atoms -- the same theory that describes transistors -- is that there can be no stars in the universe that have reached the end of their life that are bigger than, quite specifically, 1.4 times the mass of the Sun. That's a limit imposed on the mass of stars. You can work it out on a piece of paper in a laboratory, get a telescope, swing it to the sky, and you find that there are no dead stars bigger than 1.4 times the mass of the Sun. That's quite an incredible prediction.
Det finns, enligt mig, ytterligare en fantastisk knorr på den historien. I "Wonders of the Solar System," lade vi fokus på att framhäva att fysikens lagar är universiella. Det är en av de mest otroliga aspekterna av fysiken och förståelsen för naturen som man får på Jorden, är att man kan använda sig av den, inte bara på planeterna, utan på de mest avlägsna stjärnor och galaxer. Och en av de häpnadsväckande förutsägelserna kring kvantmekanik, bara genom att observera atomers struktur -- samma teori som beskriver transistorer -- är att det inte kan finnas stjärnor i universum som har nått sitt livs slut som är större än, ganska exakt, 1.4 gånger Jordens massa. Det är en påtvingad gräns för stjärnors massa. Man kan räkna ut det på ett papper i ett laboratorie, få tag på ett teleskop, svinga det mot himlen och man finner att det inte finns några döda stjärnor som är större än 1.4 gånger Jordens massa. Det är en smått otrolig förutsägelse.
What happens when you have a star that's right on the edge of that mass? Well, this is a picture of it. This is the picture of a galaxy, a common "our garden" galaxy with, what, 100 billion stars like our Sun in it. It's just one of billions of galaxies in the universe. There are a billion stars in the galactic core, which is why it's shining out so brightly. This is about 50 million light years away, so one of our neighboring galaxies. But that bright star there is actually one of the stars in the galaxy. So that star is also 50 million light years away. It's part of that galaxy, and it's shining as brightly as the center of the galaxy with a billion suns in it. That's a Type Ia supernova explosion. Now that's an incredible phenomena, because it's a star that sits there. It's called a carbon-oxygen dwarf. It sits there about, say, 1.3 times the mass of the Sun. And it has a binary companion that goes around it, so a big star, a big ball of gas. And what it does is it sucks gas off its companion star, until it gets to this limit called the Chandrasekhar limit, and then it explodes. And it explodes, and it shines as brightly as a billion suns for about two weeks, and releases, not only energy, but a huge amount of chemical elements into the universe. In fact, that one is a carbon-oxygen dwarf.
Vad händer när man har en stjärna som är precis på gränsen av den massan? Här är en bild på det. Det här är en bild på en galax, en vanlig "helt vardaglig" galax med, vad?, 100 miljarder stjärnor likt våran Sol inuti. Det är bara en av miljardtals galaxer i universum. Det finns en miljard stjärnor i den galaktiska kärnan, vilket är anledningen till att den skiner så starkt. Det här är ungefär 50 miljoner ljusår bort, en av våra angränsande galaxer. Men den där lysande stjärnar där är faktiskt en av stjärnorna i galaxen. Den stjärnan är också 50 miljoner ljusår bort. Den är en del av den galaxen, och den skiner lika starkt som galaxens center som består av en miljard solar. Det är en Typ 1a supernova explosion. Det är ett otroligt fenomen, eftersom det är en stjärna som befinner sig där. Den kallas för en kol-syre dvärg. Den är, ungefär, 1.3 gånger Solens massa. Och den har en binär kompanjon i sin omloppsbana, så en stor stjärna, en stor gasfylld boll. Och det den gör är att den suger gas från sin kompanjerande stjärna, ända till den når denna gräns som kallas för Chandrasekhar-gränsen, sedan exploderar den. Den exploderar, och skiner lika starkt som en miljard stjärnor i ungefär två veckor, och avger, inte bara energi, utan en enorm mängd kemiska grundstenar ut i universum. Den där är faktiskt en kol-syre dvärg.
Now, there was no carbon and oxygen in the universe at the Big Bang. And there was no carbon and oxygen in the universe throughout the first generation of stars. It was made in stars like that, locked away and then returned to the universe in explosions like that in order to recondense into planets, stars, new solar systems and, indeed, people like us. I think that's a remarkable demonstration of the power and beauty and universality of the laws of physics, because we understand that process, because we understand the structure of atoms here on Earth.
Det fanns varken kol eller syre i universum när Big Bang inträffade. Och det fanns varken kol eller syre i universum under de första generationerna av stjärnor. Det skapades i stjärnor som den där, upplåsta och sedan återgivna till universum i sådana explosioner för att åter kunna kondensera till planeter, stjärnor, nya solsystem och, inte minst, människor som oss. Jag tycker det är en anmärkningsvärd demonstration av kraft och skönhet och universalitet av fysikens lagar, eftersom vi förstår den processen, eftersom vi förstår atomers struktur här på Jorden.
This is a beautiful quote that I found -- we're talking about serendipity there -- from Alexander Fleming: "When I woke up just after dawn on September 28, 1928, I certainly didn't plan to revolutionize all medicine by discovering the world's first antibiotic." Now, the explorers of the world of the atom did not intend to invent the transistor. And they certainly didn't intend to describe the mechanics of supernova explosions, which eventually told us where the building blocks of life were synthesized in the universe. So, I think science can be -- serendipity is important. It can be beautiful. It can reveal quite astonishing things. It can also, I think, finally reveal the most profound ideas to us about our place in the universe and really the value of our home planet.
Här är ett vackert citat jag hittade -- apropå serendipitet -- från Alexander Fleming. " När jag vaknade upp strax efter gryningen den 28:e September, 1928, planerade jag sannerligen inte att revolutionera all medicin genom att upptäcka världens första antibiotika." Atomernas utforskare planerade inte att uppfinna transistoren. Och de ämnade sannerligen inte att beskriva mekaniken bakom supernova explosioner, vilka så småningom visade oss vart livets byggstenar skapades i universum. Så, jag tror att vetenskap kan vara -- serendipitet är viktigt. Det kan vara vackert. Det kan avslöja häpnadsväckande saker. Det kan också, i slutändan avslöja de mest djupgående ideérna kring vår plats i universum och värdet av vår hemplanet.
This is a spectacular picture of our home planet. Now, it doesn't look like our home planet. It looks like Saturn because, of course, it is. It was taken by the Cassini space probe. But it's a famous picture, not because of the beauty and majesty of Saturn's rings, but actually because of a tiny, faint blob just hanging underneath one of the rings. And if I blow it up there, you see it. It looks like a moon, but in fact, it's a picture of Earth. It was a picture of Earth captured in that frame of Saturn. That's our planet from 750 million miles away. I think the Earth has got a strange property that the farther away you get from it, the more beautiful it seems.
Det här är en spektakulär bild av vår hemplanet. Det ser inte ut som vår hemplanet. Det ser ut som Saturnus eftersom det, självklart, är det. Bilden togs av rymdsonden Cassini. Det är en känd bild, inte på grund av den majestätiska skönheten i Saturnus ringar, utan faktiskt på grund av ett litet, litet, svagt skinande klot hängandes under en av ringarna. Och om jag förstorar upp den, syns den. Det ser ut som en måne, men det är i själva verket en bild av Jorden. Det var en bild av Jorden fångat i Saturnus ram. Det där är våran planet från 1.2 miljarder kilometers avstånd. Jag tycker att Jorden har en underlig egenskap att ju längre från den du kommer, desto vackrare verkar den.
But that is not the most distant or most famous picture of our planet. It was taken by this thing, which is called the Voyager spacecraft. And that's a picture of me in front of it for scale. The Voyager is a tiny machine. It's currently 10 billion miles away from Earth, transmitting with that dish, with the power of 20 watts, and we're still in contact with it. But it visited Jupiter, Saturn, Uranus and Neptune. And after it visited all four of those planets, Carl Sagan, who's one of my great heroes, had the wonderful idea of turning Voyager around and taking a picture of every planet it had visited. And it took this picture of Earth. Now it's very hard to see the Earth there, it's called the "Pale Blue Dot" picture, but Earth is suspended in that red shaft of light. That's Earth from four billion miles away.
Men det är inte den mest avlägsna eller den kändaste bilden av vår planet. Den togs av den här saken, som kallas Voyager rymdfarkost. Och det där är en bild av mig framför den för jämförandes skull. Voyager är en liten, liten maskin. Den är för närvarande 16 miljarder km från Jorden, och sänder med den där disken, med 20 watts energi, och vi har fortfarande kontakt med den. Men den besökte Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Och efter den hade besökt dessa fyra planeter, Carl Sagan, som är en av mina största hjältar, hade en fantastisk idé om att låta Voyager vända om och ta en bild av varje planet den hade besökt. Och den tog den här bilden av Jorden. Det är väldigt svårt att se Jorden i den här bilden, som kallas " Ljusblå Prick" bilden, men Jorden svävar i den där ljusstaven. Det är Jorden från 6.4 miljarder kilometers avstånd.
And I'd like to read you what Sagan wrote about it, just to finish, because I cannot say words as beautiful as this to describe what he saw in that picture that he had taken. He said, "Consider again that dot. That's here. That's home. That's us. On it, everyone you love, everyone you know, everyone you've ever heard of, every human being who ever was lived out their lives. The aggregates of joy and suffering thousands of confident religions, ideologies and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every superstar, every supreme leader, every saint and sinner in the history of our species, lived there, on a mote of dust, suspended in a sunbeam. It's been said that astronomy's a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known."
Jag skulle vilja läsa vad Sagan skrev om bilden, bara för att avsluta, eftersom jag själv i ord inte kan säga det lika vackert för att beskriva det han såg i den där bilden som han tagit. Han sade, "Betrakta åter igen den där pricken. Det är här. Det är hemma. Det är vi. På den, alla du älskar, alla du känner, alla du någonsin hört talas om, varje människa som någonsin varit levde sina liv. Sammanhopningen av glädje och lidande tusentals övertygade religoner, ideologier och ekonomiska doktriner, varje jägare och samlare, varje hjälte och ynkrygg, varje skapare och förgörare av civilisation, varje kung och bonde, varje kärleksfullt ungt par, varje moder och fader, hoppfullt barn, uppfinnare och upptäckare, varje moralisk lärare, varje korrupt politiker, varje stjärna, varje högsta ledare, varje helgon och syndare i vår arts historia, levde där, på ett dammkorn, svävandes i en solstråle. Det har sagts att astronomi är en upplevelse som bygger både ens karaktär och ens ödmjukhet. Det finns kanske ingen bättre demonstration av mänsklighetens dårskap och högmod än den här avlägsna bilden av vår lilla, lilla värld. För mig, så understryker den vårt ansvar att ta hand om varandra på ett mer vänligt sätt och att bevara och glädjas över denna ljusblå prick, det enda hem vi någonsin känt till."
Beautiful words about the power of science and exploration. The argument has always been made, and it will always be made, that we know enough about the universe. You could have made it in the 1920s; you wouldn't have had penicillin. You could have made it in the 1890s; you wouldn't have the transistor. And it's made today in these difficult economic times. Surely, we know enough. We don't need to discover anything else about our universe.
Vackra ord om vetenskapens och utforskningens kraft. Argumentet har alltid lagts fram, och kommer alltid att läggas fram, att vi vet tillräckligt om universum. Man skulle kunna ha sagt det under 1920 talet; då skulle vi inte ha penicillin. Man skulle kunna ha sagt det under 1890 talet; då skulle vi inte fått transistorn. Och argumentet läggs fram även idag i dessa ekonomiskt svåra tider. Säkerligen vet vi tillräckligt. Vi behöver inte upptäcka någonting annat om universum.
Let me leave the last words to someone who's rapidly becoming a hero of mine, Humphrey Davy, who did his science at the turn of the 19th century. He was clearly under assault all the time. "We know enough at the turn of the 19th century. Just exploit it; just build things." He said this, he said, "Nothing is more fatal to the progress of the human mind than to presume that our views of science are ultimate, that our triumphs are complete, that there are no mysteries in nature, and that there are no new worlds to conquer."
Låt mig lämna de sista orden till någon som snabbt börjar bli en av mina hjältar, Humphrey Davy, som utförde sin forskning i början av 1800 talet. Han var under tydligt angrepp hela tiden. Vi vet tillräckligt i början av 1800 talet. Utnyttja det bara; bygg sakerna helt enkelt. Han sade följande, " Ingenting är mer ödesdigert för det mänskliga sinnets framsteg än att utgå ifrån att våra syn på vetenskap är fullkomlig, att våra triumfer är slutgiltiga, att det inte finns några mysterier i naturen, och att det inte finns nya världar att erövra."
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)