I'm here to give you your recommended dietary allowance of poetry. And the way I'm going to do that is present to you five animations of five of my poems. And let me just tell you a little bit of how that came about. Because the mixing of those two media is a sort of unnatural or unnecessary act.
Jag är här för att ge er ert rekommenderade dagliga intag av poesi. Och jag kommer göra det genom att presentera fem animationer av fem av mina dikter. Och låt mig berätta lite om hur det blev så här. Eftersom blandningen av dessa två är en slags onaturlig eller onödig handling.
But when I was United States Poet Laureate -- and I love saying that. (Laughter) It's a great way to start sentences. When I was him back then, I was approached by J. Walter Thompson, the ad company, and they were hired sort of by the Sundance Channel. And the idea was to have me record some of my poems and then they would find animators to animate them. And I was initially resistant, because I always think poetry can stand alone by itself. Attempts to put my poems to music have had disastrous results, in all cases. And the poem, if it's written with the ear, already has been set to its own verbal music as it was composed. And surely, if you're reading a poem that mentions a cow, you don't need on the facing page a drawing of a cow. I mean, let's let the reader do a little work.
Men när jag var USA:s hovpoet - och jag älskar att säga det. (Skratt) Det är ett fantastiskt sätt att börja meningar på. När jag var honom då blev jag kontaktad av J. Walter Thompson, annonsföretaget och de anställdes typ av Sundance Channel. Och tanken var att jag skulle spela in några av mina dikter och sedan skulle de hitta animatörer för att animera dem. Till en början var jag emot det för jag tror att poesi kan stå för sig självt. Försök med att blanda min poesi med musik har gett katastrofala resultat i samtliga fall. Och dikten, om den skrivs med örat har redan fått sin egen verbala musik så som den blivit komponerad. Och säkert är det så, om ni läser en dikt som nämner en ko behöver ni inte på framsidan en teckning av en ko. Jag menar, låt läsaren få arbeta lite.
But I relented because it seemed like an interesting possibility, and also I'm like a total cartoon junkie since childhood. I think more influential than Emily Dickinson or Coleridge or Wordsworth on my imagination were Warner Brothers, Merrie Melodies and Loony Tunes cartoons. Bugs Bunny is my muse. And this way poetry could find its way onto television of all places. And I'm pretty much all for poetry in public places -- poetry on buses, poetry on subways, on billboards, on cereal boxes. When I was Poet Laureate, there I go again -- I can't help it, it's true -- (Laughter) I created a poetry channel on Delta Airlines that lasted for a couple of years. So you could tune into poetry as you were flying.
Men jag mjuknade eftersom det verkade vara en intressant möjlighet och jag är dessutom nördigt intresserad av tecknade serier sedan barndomen. Mer inverkan än Emily Dickinson eller Coleridge eller Wordsworth på min fantasi har Warner Brothers, Merrie Melodies och Loony Tunes cartoons haft. Snurre Sprätt är min musa. På så sätt kunde poesin hitta en ingång till teven, av alla ställen. Och jag är i princip helt för poesi på allmänna platser, poesi på bussar, poesi på tunnelbanor, på anslagstavlor, på flingpaket. När jag var hovpoet, återigen, jag kan inte hjälpa det, det är sant, (Skratt) skapade jag en poesikanal på Delta Airlines som varade i ett par år. Man kunde lyssna på poesi medan man flög.
And my sense is, it's a good thing to get poetry off the shelves and more into public life. Start a meeting with a poem. That would be an idea you might take with you. When you get a poem on a billboard or on the radio or on a cereal box or whatever, it happens to you so suddenly that you don't have time to deploy your anti-poetry deflector shields that were installed in high school.
Och vad jag vill komma till är att det är bra att få poesin bort från bokhyllorna och mer in i samhällslivet. Börja ett möte med en dikt. Det kunde vara en tanke att ta med dig. När man får en dikt på en anslagstavla eller på radion eller på flingpaketet eller något annat händer det så plötsligt att man inte har tid att avfyra sina antipoesi-deflektorskärmar som installerades under gymnasietiden.
So let us start with the first one. It's a little poem called "Budapest," and in it I reveal, or pretend to reveal, the secrets of the creative process.
Så låt oss börja med den första. Det är en liten dikt som kallas "Budapest" och i den avslöjar jag eller låtsas avslöja hemligheterna bakom kreationsprocessen.
(Video) Narration: "Budapest." My pen moves along the page like the snout of a strange animal shaped like a human arm and dressed in the sleeve of a loose green sweater. I watch it sniffing the paper ceaselessly, intent as any forager that has nothing on its mind but the grubs and insects that will allow it to live another day. It wants only to be here tomorrow, dressed perhaps in the sleeve of a plaid shirt, nose pressed against the page, writing a few more dutiful lines while I gaze out the window and imagine Budapest or some other city where I have never been.
(Video) Berättande. "Budapest." Min penna rör sig längs med pappret som nosen på ett konstigt djur formad som en mänsklig arm och klädd i ärmen av en ledig grön tröja. Jag ser den sniffa papperet oavbrutet koncentrerad som en jägare som inte har något i tankarna utom de larver och insekter som låter den leva ytterligare en dag. Den vill bara vara här imorgon möjligen klädd i ärmen av en rutig skjorta med nosen tryckt mot papperet skrivandes några fler plikttrogna rader medan jag blickar ut genom fönstret och föreställer mig Budapest eller någon annan stad som jag aldrig besökt.
BC: So that makes it seem a little easier. (Applause) Writing is not actually as easy as that for me. But I like to pretend that it comes with ease. One of my students came up after class, an introductory class, and she said, "You know, poetry is harder than writing," which I found both erroneous and profound. (Laughter) So I like to at least pretend it just flows out. A friend of mine has a slogan; he's another poet. He says that, "If at first you don't succeed, hide all evidence you ever tried."
BC: Så det får det att se lite enklare ut. (Applåder) Att skriva är inte riktigt så enkelt för mig. Men jag gillar att låtsas att det är lätt. En av mina elever kom fram till mig efter en introduktionskurs hon sa, "Poesi är svårare än att skriva" vilket jag fann både felaktigt och djupsinnigt. (Skratt) Jag tycker om att åtminstone låtsas att det bara strömmar ut. En mina vänner har en slogan; han är en annan poet. Han säger, "Om du inte lyckas till en början göm alla bevis på att du någonsin försökt."
(Laughter)
(Skratt)
The next poem is also rather short. Poetry just says a few things in different ways. And I think you could boil this poem down to saying, "Some days you eat the bear, other days the bear eats you." And it uses the imagery of dollhouse furniture.
Nästa dikt är också ganska kort. Poesi säger bara några saker på olika sätt. Och jag tror man kan reducera denna dikt till att mena "Vissa dagar äter du björnen, andra dagar äter björnen dig." Och den använder bildspråket hos dockhusmöbler.
(Video) Narration: "Some Days." Some days I put the people in their places at the table, bend their legs at the knees, if they come with that feature, and fix them into the tiny wooden chairs. All afternoon they face one another, the man in the brown suit, the woman in the blue dress -- perfectly motionless, perfectly behaved. But other days I am the one who is lifted up by the ribs then lowered into the dining room of a dollhouse to sit with the others at the long table. Very funny. But how would you like it if you never knew from one day to the next if you were going to spend it striding around like a vivid god, your shoulders in the clouds, or sitting down there amidst the wallpaper staring straight ahead with your little plastic face?
(Video) Berättande: "Vissa dagar." Vissa dagar lägger jag människorna på plats vid bordet böjer deras ben vid knäna om de kommer med den funktionen och placerar dem i de pyttesmå trästolarna. Hela eftermiddagen tittar de på varandra mannen i brun kostym kvinnan i blå klänning helt orörliga, uppför sig perfekt. Men andra dagar är jag den som lyfts vid revbenen och sedan sänks ner i en matsal i ett dockhus för att sitta med de andra vid långbordet. Väldigt roligt. Men vad skulle du tycka om du aldrig visste, från en dag till en annan om du skulle tillbringa den med att kliva runt som en levande gud med axlarna bland molnen eller med att sitta där nere bland tapeten och stirra rakt fram med ditt lilla plastansikte?
(Applause)
(Applåder)
BC: There's a horror movie in there somewhere. The next poem is called forgetfulness, and it's really just a kind of poetic essay on the subject of mental slippage. And the poem begins with a certain species of forgetfulness that someone called literary amnesia, in other words, forgetting the things that you have read.
BC: Det finns en skräckfilm där någonstans. Nästa dikt kallas "Glömska" och det är typ bara en poetisk uppsats på ämnet mental glidning. Och dikten börjar med en viss typ av glömska som någon kallade litterär amnesi, med andra ord, att glömma vad man läst om.
(Video) Narration: "Forgetfulness." The name of the author is the first to go, followed obediently by the title, the plot, the heartbreaking conclusion, the entire novel, which suddenly becomes one you have never read, never even heard of. It is as if, one by one, the memories you used to harbor decided to retire to the southern hemisphere of the brain to a little fishing village where there are no phones. Long ago, you kissed the names of the nine muses good-bye and you watched the quadratic equation pack its bag. And even now, as you memorize the order of the planets, something else is slipping away, a state flower perhaps, the address of an uncle, the capital of Paraguay. Whatever it is you are struggling to remember, it is not poised on the tip of your tongue, not even lurking in some obscure corner of your spleen. It has floated away down a dark mythological river whose name begins with an L as far as you can recall, well on your own way to oblivion where you will join those who have forgotten even how to swim and how to ride a bicycle. No wonder you rise in the middle of the night to look up the date of a famous battle in a book on war. No wonder the Moon in the window seems to have drifted out of a love poem that you used to know by heart.
(Video) Berättande: "Glömska." Namnet på författaren är det första som försvinner lydigt följt av titeln, handlingen det hjärtkrossande slutet hela romanen vilken plötsligt blir en som du aldrig läst aldrig hört talas om. Det är som om de, en och en de minnen du brukade hysa beslutade sig för att dra sig tillbaka till den södra hemisfären i hjärnan till en liten fiskeby där det inte finns några telefoner. För länge sedan kysste du adjö till namnen på de nio muserna och du såg hur den kvadratiska ekvationen packade sin väska. Till och med nu när du memorerar planeternas ordning glider något annat undan en landskapsblomma kanske adressen till en farbror Paraguays huvudstad. Vad det än är kämpar du för att minnas det balanserar inte på din tunga döljer sig inte ens i något dunkelt hörn i din mjälte. Det har flutit iväg längs en mörk, mytologisk flod vars namn börjar på L såvitt du kan minnas på egen god väg mot glömska där du kommer träffa dem som till och med glömt hur man simmar och hur man cyklar. Inte undra på att du går upp mitt i natten för att slå upp datumet för ett känt slag i en bok om krig. Inte undra på att månen i fönstret verkar ha glidit ur en kärleksdikt som du förr kunde utantill.
(Applause)
(Applåder)
BC: The next poem is called "The Country" and it's based on, when I was in college I met a classmate who remains to be a friend of mine. He lived, and still does, in rural Vermont. I lived in New York City. And we would visit each other. And when I would go up to the country, he would teach me things like deer hunting, which meant getting lost with a gun basically -- (Laughter) and trout fishing and stuff like that. And then he'd come down to New York City and I'd teach him what I knew, which was largely smoking and drinking. (Laughter) And in that way we traded lore with each other. The poem that's coming up is based on him trying to tell me a little something about a domestic point of etiquette in country living that I had a very hard time, at first, processing. It's called "The Country."
BC: Nästa dikt kallas "Landet" och den baseras på att när jag gick på college träffade jag en kurskamrat som fortfarande är min vän. Han bodde, och bor ännu, ute på landet i Vermont. Jag bodde i New York City. Vi brukade hälsa på varandra. Och när jag åkte ut på landet lärde han mig saker som att jaga hjort vilket i princip betyder att gå vilse med ett vapen (Skratt) och forellfiske och sådant. Sedan åkte han till New York City där jag lärde honom vad jag kunde vilket till största delen var att röka och dricka. (Skratt) Och på det sättet utbytte vi kunskap med varandra. Dikten som kommer är baserad på när han försöker berätta något om husetikett i att bo ute på landet som jag hade väldigt svårt att smälta i början. Den heter "Landet."
(Video) Narration: "The Country." I wondered about you when you told me never to leave a box of wooden strike-anywhere matches just lying around the house, because the mice might get into them and start a fire. But your face was absolutely straight when you twisted the lid down on the round tin where the matches, you said, are always stowed. Who could sleep that night? Who could whisk away the thought of the one unlikely mouse padding along a cold water pipe behind the floral wallpaper, gripping a single wooden match between the needles of his teeth? Who could not see him rounding a corner, the blue tip scratching against rough-hewn beam, the sudden flare and the creature, for one bright, shining moment, suddenly thrust ahead of his time -- now a fire-starter, now a torch-bearer in a forgotten ritual, little brown druid illuminating some ancient night? And who could fail to notice, lit up in the blazing insulation, the tiny looks of wonderment on the faces of his fellow mice -- one-time inhabitants of what once was your house in the country?
(Video) Berättande: "Landet." Jag var orolig för dig när du sa att jag aldrig skulle lämna en tändsticksask någonstans i huset för att mössen kunde komma åt dem och starta en eld. Men ditt ansikte var helt orörligt när du skruvade av locket på den runda burken där tändstickorna, som du sa, alltid förvaras. Vem skulle kunna sova den natten? Vem skulle kunna vifta bort tanken på den osannolika musen som tassar längs ett kallt vattenrör bakom den blommiga tapeten greppande en tändsticka mellan sina nålar till tänder? Vem skulle inte kunna se honom vända runt ett hörn den blå spetsen skrapandes mot en grovhuggen balk den plötsliga flamman och varelsen, i en ljus, skinande stund plötsligt tränga sig före sin tid - nu en pyroman nu en fackelbärare i en bortglömd ritual liten brun druid belysande en forntida natt? Och vem skulle kunna missa upplyst i den flammande isoleringen de små blickarna av förundran på sina musvänners ansikten - engångs-invånare i vad som en gång var ditt hus på landet?
(Applause)
(Applåder)
BC: Thank you. (Applause) Thank you. And the last poem is called "The Dead." I wrote this after a friend's funeral, but not so much about the friend as something the eulogist kept saying, as all eulogists tend to do, which is how happy the deceased would be to look down and see all of us assembled. And that to me was a bad start to the afterlife, having to witness your own funeral and feel gratified. So the little poem is called "The Dead."
BC: Tack. (Applåder) Tack. Den sista dikten heter "De döda." Jag skrev den här efter en väns begravning men inte så mycket om vännen som om något griftetalaren pratade om som alla griftetalare brukar göra, vilket är hur glad den avlidne skulle varit om hen tittade ner och såg oss alla samlade. Och det var för mig en dålig start på livet efter döden, att behöva bevittna sin egen begravning och känna sig tillfredsställd. Så den lilla dikten heter "De döda."
(Video) Narration: "The Dead." The dead are always looking down on us, they say. While we are putting on our shoes or making a sandwich, they are looking down through the glass-bottom boats of heaven as they row themselves slowly through eternity. They watch the tops of our heads moving below on Earth. And when we lie down in a field or on a couch, drugged perhaps by the hum of a warm afternoon, they think we are looking back at them, which makes them lift their oars and fall silent and wait like parents for us to close our eyes.
(Video) Berättande: "De döda." De döda tittar alltid ner på oss säger de. Medan vi tar på oss skorna eller brer en smörgås tittar de ner genom himlens glasbotten-båtar medan de sakta ror sig själva genom evigheten. De ser våra hjässor när de rör sig där nere på jorden. Och när vi ligger ner på ett fält eller på en soffa kanske drogade av en varm kvälls sorl tror de att vi tittar tillbaka på dem vilket får dem att lyfta sina åror och tystas ner och vänta som föräldrar på att vi ska blunda.
(Applause)
(Applåder)
BC: I'm not sure if other poems will be animated. It took a long time -- I mean, it's rather uncommon to have this marriage -- a long time to put those two together. But then again, it took us a long time to put the wheel and the suitcase together. (Laughter) I mean, we had the wheel for some time. And schlepping is an ancient and honorable art.
BC: Jag vet inte om andra dikter kommer animeras. Det tog lång tid - Jag menar, det är rätt ovanligt att ha det här giftermålet - en lång tid att få ihop de två. Men å andra sidan tog det lång tid att få ihop hjulet och resväskan. (Skratt) Jag menar, vi hade haft hjulet ett tag. Och att kånka är en uråldrig och hedervärd konst.
(Laughter)
(Skratt)
I just have time to read a more recent poem to you. If it has a subject, the subject is adolescence. And it's addressed to a certain person. It's called "To My Favorite 17-Year-Old High School Girl."
Jag har bara tid att läsa upp en färskare dikt för er. Om den har ett ämne så är ämnet ungdom. Och den är riktad till en viss person. Den heter "Till min favorit-17-åriga-gymnasietjej."
"Do you realize that if you had started building the Parthenon on the day you were born, you would be all done in only one more year? Of course, you couldn't have done that all alone. So never mind; you're fine just being yourself. You're loved for just being you. But did you know that at your age Judy Garland was pulling down 150,000 dollars a picture, Joan of Arc was leading the French army to victory and Blaise Pascal had cleaned up his room -- no wait, I mean he had invented the calculator? Of course, there will be time for all that later in your life, after you come out of your room and begin to blossom, or at least pick up all your socks. For some reason I keep remembering that Lady Jane Grey was queen of England when she was only 15. But then she was beheaded, so never mind her as a role model. (Laughter) A few centuries later, when he was your age, Franz Schubert was doing the dishes for his family, but that did not keep him from composing two symphonies, four operas and two complete masses as a youngster. (Laughter) But of course, that was in Austria at the height of Romantic lyricism, not here in the suburbs of Cleveland. (Laughter) Frankly, who cares if Annie Oakley was a crack shot at 15 or if Maria Callas debuted as Tosca at 17? We think you're special just being you -- playing with your food and staring into space. (Laughter) By the way, I lied about Schubert doing the dishes, but that doesn't mean he never helped out around the house."
Inser du att om du hade börjat bygga Parthenon den dagen du föddes skulle du vara helt färdig om bara ett år? Givetvis skulle du inte ha kunnat göra det helt själv. Så glöm det; du är bra så som du är. Du är älskad för att du är du. Men visste du att i din ålder tjänade Judy Garland 150 000 dollar per film, Jeanne d'Arc ledde den franska armén mot seger och Blaise Pascal hade städat sitt rum - nej vänta, jag menar att han hade uppfunnit räknedosan? Givetvis kommer det finnas tid för allt det där senare i ditt liv efter att du kommit ut ur ditt rum och börjat blomstra eller åtminstone plockat upp dina strumpor. Av någon anledning kommer jag på att Lady Jane Grey var drottning av England när hon bara var 15. Men sedan halshöggs hon, så glöm henne som förebild. (Skratt) Några århundraden senare när han var i din ålder, diskade Franz Schubert åt sin familj men det hindrade inte honom från att komponera två symfonier, fyra operor och två kompletta mässor som ung. (Skratt) Men det var ju i Österrike under höjden av den romantiska lyriken inte här i utkanten av Cleveland. (Skratt) Uppriktigt sagt, vem bryr sig om Annie Oakley var en mästarskytt vid 15 eller om Maria Callas debuterade som Tosca vid 17? Vi tycker att du är speciell bara för att du är du som leker med din mat och stirrar ut i tomma intet. (Skratt) Förresten, jag ljög om att Schubert diskade, men det betyder inte att han aldrig hjälpte till där hemma.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
Thank you. Thank you.
Tack. Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thanks.
Tack.
(Applause)
(Applåder)