Probably a lot of you know the story of the two salesmen who went down to Africa in the 1900s. They were sent down to find if there was any opportunity for selling shoes, and they wrote telegrams back to Manchester. And one of them wrote, "Situation hopeless. Stop. They don't wear shoes." And the other one wrote, "Glorious opportunity. They don't have any shoes yet."
Förmodligen känner många av er till historien om de två försäljarna som for till Afrika på 1900-talet. De hade skickats dit för att ta reda på om det fanns någon möjlighet att sälja skor där. De skrev telegram hem till Manchester och den ena av dem skrev: "Hopplöst läge". Punkt. De använder inte skor." Den andra skrev: "En fantastisk möjlighet." De har ännu inga skor."
(Laughter)
(Skratt)
Now, there's a similar situation in the classical music world, because there are some people who think that classical music is dying. And there are some of us who think you ain't seen nothing yet. And rather than go into statistics and trends, and tell you about all the orchestras that are closing, and the record companies that are folding, I thought we should do an experiment tonight. Actually, it's not really an experiment, because I know the outcome.
Inom den klassiska musikvärlden råder en liknande situation, för det finns de som tror att klassisk musik är döende. Och så finns det de av oss som tror att vi inte ens sett början än. Hellre än att gå in på statistik och trender och berätta för er om alla orkestrar som lägger ned och om skivbolagen som går omkull, tänkte jag att vi skulle genomföra ett experiment ikväll -- ett experiment. Faktiskt är det inte riktigt ett experiment eftersom jag vet utgången av det,
(Laughter)
But it's like an experiment. Now, before we start --
men det är som ett experiment. Innan vi -- (Skratt)
(Laughter)
Before we start, I need to do two things. One is I want to remind you of what a seven-year-old child sounds like when he plays the piano. Maybe you have this child at home. He sounds something like this.
-- innan vi börjar behöver jag göra två saker Det ena är att jag vill påminna er om hur en sjuåring låter när han spelar piano. Kanske har ni ett sådant barn därhemma. Han låter ungefär så här.
(Music)
(Piano)
(Music ends)
Jag förstår att en del av er känner igen honom.
I see some of you recognize this child. Now, if he practices for a year and takes lessons, he's now eight and he sounds like this.
Okej, om han övar i ett år och tar lektioner, är han nu åtta år gammal och låter så här.
(Music)
(Piano)
(Music ends)
Sedan övar han i ytterligare ett år och går på sina lektioner; han är nu nio.
He practices for another year and takes lessons -- he's nine.
(Music)
(Piano)
(Music ends)
Sedan övar han i ännu ett år och går på sina lektioner; nu är han tio år gammal.
Then he practices for another year and takes lessons -- now he's 10.
(Piano)
(Music)
(Music ends)
At that point, they usually give up.
Vid det laget ger de vanligtvis upp.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
Now, if you'd waited for one more year, you would have heard this.
Men, om du hade väntat, om du hade väntat i ett år till
(Music)
så hade du fått höra det här:
(Music ends)
(Piano)
Now, what happened was not maybe what you thought, which is, he suddenly became passionate, engaged, involved, got a new teacher, he hit puberty, or whatever it is. What actually happened was the impulses were reduced. You see, the first time, he was playing with an impulse on every note.
Okej, det som hände var kanske inte vad ni trodde vilket var att han plötsligt blivit passionerad, engagerad, deltagande, fick en ny lärare, kom i puberteten, eller vad det nu var. Det som faktiskt hände var att betoningarna blev färre. För ni förstår att första gången spelade han och betonade varje not.
(Music)
(Piano)
And the second, with an impulse every other note.
Och andra gången betonade han varannan not.
(Music)
(Piano)
You can see it by looking at my head.
Ni kan se det genom att titta på mitt huvud.
(Laughter)
(Skratt)
The nine-year-old put an impulse on every four notes.
Nioåringen, nioåringen betonar var fjärde not.
(Music)
(Piano)
The 10-year-old, on every eight notes.
Och tioåringen var åttonde not.
(Music)
(Piano)
And the 11-year-old, one impulse on the whole phrase.
Och elvaåringen betonar bara en gång i hela frasen.
(Music)
(Piano)
I don't know how we got into this position.
Jag vet -- jag vet inte hur vi hamnade i den här ställningen.
(Laughter)
(Skratt)
I didn't say, "I'm going to move my shoulder over, move my body." No, the music pushed me over, which is why I call it one-buttock playing.
Jag sa inte att jag skulle vrida på axeln, eller röra på kroppen. Nej, musiken knuffade mig och därför kallar jag det för en-skinks-spelande
(Music)
(Piano)
It can be the other buttock.
Det kan vara på den andra skinkan.
(Music)
(Piano)
You know, a gentleman was once watching a presentation I was doing, when I was working with a young pianist. He was the president of a corporation in Ohio. I was working with this young pianist, and said, "The trouble with you is you're a two-buttock player. You should be a one-buttock player." I moved his body while he was playing. And suddenly, the music took off. It took flight. The audience gasped when they heard the difference. Then I got a letter from this gentleman. He said, "I was so moved. I went back and I transformed my entire company into a one-buttock company."
Ni förstår, en man såg en gång ett av mina framträdanden när jag jobbade med en ung pianist. Han var högsta chefen i ett Ohiobaserat företag och medan jag arbetade med denna unga pianist sa jag: "Problemet med dig är att du är en två-skinks-spelare, men du borde vara en en-skinks-spelare." Så jag flyttade på hans kropp på det här viset när han spelade och plötsligt lyfte musiken. Den flög fram. Det gick ett sus genom publiken när de hörde skillnaden. Senare fick jag ett brev från denna man som sa: "Jag blev så rörd att jag åkte hem och omvandlade hela mitt företag till ett en-skinks-företag."
(Laughter)
(Skratt)
Now, the other thing I wanted to do is to tell you about you. There are 1,600 people, I believe. My estimation is that probably 45 of you are absolutely passionate about classical music. You adore classical music. Your FM is always on that classical dial. You have CDs in your car, and you go to the symphony, your children are playing instruments. You can't imagine your life without classical music. That's the first group, quite small. Then there's another bigger group. The people who don't mind classical music.
Nu kommer vi till den andra saken jag ville prata med er om. Här befinner sig 1600 människor, skulle jag tro. Jag uppskattar att sannolikt 45 av er har en fullständigt passionerad relation till klassisk musik. Ni älskar klassisk musik. Er radio är alltid inställd på den klassiska kanalens våglängd och ni har cd-skivor i bilen och går på symfoniska konserter. Era barn spelar instrument. Ni kan inte föreställa er ert liv utan klassisk musik. Det är den första gruppen, som är en ganska liten grupp. Sedan finns det en annan, större grupp. Denna består av de människor som inte har något emot klassisk musik.
(Laughter)
(Skratt)
You know, you've come home from a long day, and you take a glass of wine, and you put your feet up. A little Vivaldi in the background doesn't do any harm. That's the second group. Now comes the third group: people who never listen to classical music. It's just simply not part of your life. You might hear it like second-hand smoke at the airport ...
Ni vet, som kommer hem efter en lång dag och häller upp ett glas vin och lägger upp fötterna. Lite Vivaldi i bakgrunden skadar inte då. (Skratt) Det är den andra gruppen. Nu till den tredje gruppen. Den består av de människor som aldrig lyssnar på klassisk musik. Den har helt enkelt inte en plats i era liv. Ni kanske råkar ut för den, ungefär som för passiv rökning, när ni ska flyga, men --
(Laughter)
(Skratt)
-- and maybe a little bit of a march from "Aida" when you come into the hall. But otherwise, you never hear it. That's probably the largest group.
-- och kanske hör en del av en marsch från Aida när ni kommer in i vänthallen, men annars hör ni den aldrig. Det är förmodligen den allra största gruppen. Sedan finns där en mycket liten grupp,
And then there's a very small group. These are the people who think they're tone-deaf. Amazing number of people think they're tone-deaf. Actually, I hear a lot, "My husband is tone-deaf."
som består av de människor som tror att de är tondöva. Fantastiskt många människor tror att de är tondöva. Och jag får faktiskt rätt ofta höra: "Min make är tondöv." (Skratt)
(Laughter)
Egentligen kan du faktiskt inte vara tondöv. Ingen är tondöv.
Actually, you cannot be tone-deaf. Nobody is tone-deaf. If you were tone-deaf, you couldn't change the gears on your car, in a stick shift car. You couldn't tell the difference between somebody from Texas and somebody from Rome. And the telephone. The telephone. If your mother calls on the miserable telephone, she calls and says, "Hello," you not only know who it is, you know what mood she's in. You have a fantastic ear. Everybody has a fantastic ear. So nobody is tone-deaf.
För om du vore tondöv skulle du inte kunna växla en manuellt växlad bil. Du skulle inte kunna höra skillnad på någon från Texas och någon från Rom. Och telefonen. Telefonen. Om din mamma ringer på den förfärliga telefonen. Ringer och säger: "Hallå," vet du inte bara vem det är, utan också vilket humör hon är på. Du har ett fantastiskt öra. Alla har fantastiska öron. Och ingen är tondöv.
But I tell you what. It doesn't work for me to go on with this thing, with such a wide gulf between those who understand, love and are passionate about classical music, and those who have no relationship to it at all. The tone-deaf people, they're no longer here. But even between those three categories, it's too wide a gulf. So I'm not going to go on until every single person in this room, downstairs and in Aspen, and everybody else looking, will come to love and understand classical music. So that's what we're going to do.
Men jag säger så här. Det går inte an för mig att fortsätta så här med en så stor klyfta mellan dem som förstår, älskar och känner passionerat för klassisk musik och dem som inte har en relation alls med den. De tondöva människorna, de är inte längre här. Men redan mellan de andra tre kategorierna är det för djupa klyftor. Så jag tänker inte gå vidare förrän varenda person i detta rum, på nedervåningen och i Aspen och alla andra som tittar har börjat älska och förstå klassisk musik. Så det är vad vi ska göra.
Now, you notice that there is not the slightest doubt in my mind that this is going to work, if you look at my face, right? It's one of the characteristics of a leader that he not doubt for one moment the capacity of the people he's leading to realize whatever he's dreaming. Imagine if Martin Luther King had said, "I have a dream. Of course, I'm not sure they'll be up to it."
Lägg nu märke till att det inte syns minsta tvivel på att det här kommer att fungera, om ni ser mig i ögonen, inte sant? En av egenskaperna hos en ledare är just att han inte tvivlar ett ögonblick på kapaciteten hos människorna han ska leda till att realisera vad än han drömmer om. Föreställ er att Martin Luther King hade sagt: "Jag har en dröm. Men jag är förstås inte säker på att de kommer att kunna genomföra den."
(Laughter)
(Skratt)
All right. So I'm going to take a piece of Chopin. This is a beautiful prelude by Chopin. Some of you will know it.
Ok. Nu tänker jag ta ett stycke av Chopin. Det här är ett vackert preludium av Chopin, som några av er kommer att känna igen.
(Music)
(Musik)
Do you know what I think probably happened here? When I started, you thought, "How beautiful that sounds."
Vet ni vad jag tror sannolikt hände här i rummet? När jag började, så tänkte ni: "Vad vackert det låter".
(Music)
(Musik)
"I don't think we should go to the same place for our summer holidays next year."
"Jag tycker inte att vi ska åka till samma ställe på semestern nästa år."
(Laughter)
(Skratt)
It's funny, isn't it? It's funny how those thoughts kind of waft into your head. And of course --
Det är lustigt, inte sant? Det är lustigt hur de där tankarna på sätt och vis smög sig på. Och förstås -- (Applåd)
(Applause)
-- och förstås, om stycket är långt och du har haft en lång dag,
Of course, if the piece is long and you've had a long day, you might actually drift off. Then your companion will dig you in the ribs and say, "Wake up! It's culture!" And then you feel even worse.
så kanske du rentav börjar drömma dig bort. Då kommer din partner knuffa dig i sidan och säga: "Vakna! Det är kultur!" Och så kommer du må ännu sämre.
(Laughter)
Men har det någonsin slagit dig att varför du känner dig sömnig
But has it ever occurred to you that the reason you feel sleepy in classical music is not because of you, but because of us? Did anybody think while I was playing, "Why is he using so many impulses?" If I'd done this with my head you certainly would have thought it.
av klassisk musik inte beror på dig, utan på oss? Tänkte någon medan jag spelade: "Varför betonar han så ofta?" Om jag hade gjort så här med huvudet hade ni sannerligen tänkt så.
(Music)
(Musik)
(Music ends)
Och för resten av era liv, varje gång ni hör klassisk musik
And for the rest of your life, every time you hear classical music, you'll always be able to know if you hear those impulses.
kommer ni alltid att kunna veta om ni hör de betoningarna. Så låt oss ta reda på vad som verkligen händer här.
So let's see what's really going on here. We have a B. This is a B. The next note is a C. And the job of the C is to make the B sad. And it does, doesn't it?
Vi har ett B. Det här är ett B. Nästa ton är ett C. Och C:ets uppgift är att få B:et att låta ledset. Och det gör det, inte sant? (Skratt)
(Laughter)
Tonsättare kan det där. Om de vill ha ledsen musik
Composers know that. If they want sad music, they just play those two notes.
spelar de bara de där två tonerna.
(Music)
(Musik)
But basically, it's just a B, with four sads.
Men egentligen är det bara ett B, med fyra ledsna.
(Laughter)
(Skratt)
Now, it goes down to A. Now to G. And then to F. So we have B, A, G, F. And if we have B, A, G, F, what do we expect next?
Ok, den går ned till A. Sen till G, och sen till F. Så då har vi B, A, G, F. Och om vi har B, A, G, F, Vad förväntar vi oss härnäst? Oj, det kan ha varit en tabbe.
(Music)
That might have been a fluke. Let's try it again.
Låt oss försöka igen. Å, TED-kören.
(Music)
Oh, the TED choir.
(Skratt)
(Laughter)
Och ni la märke till att ingen är tondöv, inte sant? Ingen är.
And you notice nobody is tone-deaf, right? Nobody is. You know, every village in Bangladesh and every hamlet in China -- everybody knows: da, da, da, da -- da. Everybody knows, who's expecting that E.
Ni förstår, i varje by i Bangladesh och varje liten håla i Kina kan alla da, da, da, da -- da. Alla kan, som förväntar sig det där E:et. Ok, men Chopin ville inte nå E:et där,
Chopin didn't want to reach the E there, because what will have happened? It will be over, like Hamlet. Do you remember? Act One, scene three, he finds out his uncle killed his father. He keeps on going up to his uncle and almost killing him. And then he backs away, he goes up to him again, almost kills him. The critics sitting in the back row there, they have to have an opinion, so they say, "Hamlet is a procrastinator." Or they say, "Hamlet has an Oedipus complex." No, otherwise the play would be over, stupid.
för vad skulle ha hänt? Det skulle ta slut, som Hamlet. Minns ni Hamlet? I tredje scenen i första akten får han reda på att hans farbror mördade hans far. Ni kommer ihåg att han gång på gång söker upp sin farbror och nästan dödar honom. Men så backar han ur innan han söker upp honom igen och nästan dödar honom Och alla kritiker, som sitter där på bakersta raden, måste bilda sig en uppfattning, så de säger: "Hamlet är en förhalare" (Skratt) Eller så säger de: "Hamlet har ett Oidipuskomplex." Nej, för annars vore pjäsen slut, dumskalle.
(Laughter)
Därför lägger Shakespeare in allt det där i Hamlet.
That's why Shakespeare puts all that stuff in Hamlet -- Ophelia going mad, the play within the play, and Yorick's skull, and the gravediggers. That's in order to delay -- until Act Five, he can kill him.
Ni vet, när Ofelia blir galen, pjäsen i pjäsen, Yoricks skalle och dödgrävarna. Allt för att förhala -- tills han i femte akten kan få mörda honom. Det är samma sak med Chopin. Han skall just nå E:et,
It's the same with the Chopin. He's just about to reach the E, and he says, "Oops, better go back up and do it again." So he does it again. Now, he gets excited.
men han säger: "Oops, bäst att gå tillbaka upp och börja om på nytt." Så han börjar om på nytt. Sen blir han upphetsad -- det där är upphetsning
(Music)
That's excitement, don't worry about it. Now, he gets to F-sharp, and finally he goes down to E, but it's the wrong chord -- because the chord he's looking for is this one, and instead he does ... Now, we call that a deceptive cadence, because it deceives us. I tell my students, "If you have a deceptive cadence, raise your eyebrows, and everybody will know."
ni behöver inte oroa er för det. Sen kommer han till Fiss och slutligen når han E:et, men det är fel ackord. För ackordet han letar efter är det här, men istället spelar han... det där är en så kallad bedräglig kadens, för att de lurar oss. Jag säger alltid åt mina studenter att "om du har en bedräglig kadens se då till att lyfta ögonbrynen, så kommer alla att förstå." (Skratt)
(Laughter)
(Applåd)
(Applause)
Right. He gets to E, but it's the wrong chord. Now, he tries E again. That chord doesn't work. Now, he tries the E again. That chord doesn't work. Now, he tries E again, and that doesn't work. And then finally ... There was a gentleman in the front row who went, "Mmm."
Ok. Så han når E:et, men över fel ackord. Så han prövar E:et igen, men det ackordet fungerar inte heller. Så han prövar E:et igen, men inte heller det ackordet fungerar. Så han prövar E:et igen, men inte heller det fungerar. Men så, till slut ... Det var en herre här på främre raden som utbrast: "Mmm."
(Laughter)
Det är samma gest som han gör när han kommer hem
It's the same gesture he makes when he comes home after a long day, turns off the key in his car and says, "Aah, I'm home." Because we all know where home is.
efter en lång dag, när han vrider om nyckeln i bilen och säger: "Å, jag är hemma." För vi vet alla var hemma är. Så det här är ett stycke som går från borta till hemma.
So this is a piece which goes from away to home. I'm going to play it all the way through and you're going to follow. B, C, B, C, B, C, B -- down to A, down to G, down to F. Almost goes to E, but otherwise the play would be over. He goes back up to B, he gets very excited. Goes to F-sharp. Goes to E. It's the wrong chord. It's the wrong chord. And finally goes to E, and it's home. And what you're going to see is one-buttock playing.
Och jag tänker spela det från början till slut och ni ska följa med. B, C, B, C, B, C, B -- ned till A, ned till G, ned till F. Han går bara nästan till E, för annars vore pjäsen slut. Han går tillbaka upp till B, blir mycket upphetsad och går till Fiss. Går till E.¨ Men det är fel ackord. Det är fel ackord. Det är fel ackord. Och till slut går han till E och det är hemma. Och det ni kommer att få se är en-skinks-spel. (Skratt)
(Laughter)
Because for me, to join the B to the E, I have to stop thinking about every single note along the way, and start thinking about the long, long line from B to E.
För att för mig, för att jag ska kunna föra ihop B:et och E:et måste sluta tänkta på varenda not på vägen och börja tänka på den långa, långa linjen från B till E.
You know, we were just in South Africa, and you can't go to South Africa without thinking of Mandela in jail for 27 years. What was he thinking about? Lunch? No, he was thinking about the vision for South Africa and for human beings. This is about vision. This is about the long line. Like the bird who flies over the field and doesn't care about the fences underneath, all right? So now, you're going to follow the line all the way from B to E. And I've one last request before I play this piece all the way through. Would you think of somebody who you adore, who's no longer there? A beloved grandmother, a lover -- somebody in your life who you love with all your heart, but that person is no longer with you. Bring that person into your mind, and at the same time, follow the line all the way from B to E, and you'll hear everything that Chopin had to say.
Ni förstår, vi var nyss i Sydafrika och du kan inte besöka Sydafrika utan att tänka på Mandela som satt fängslad i 27 år. Vad funderade han på? Lunchen? Nej, han funderade över sin vision för Sydafrika och för mänskligheten. Det var det som höll honom -- det här handlar om vision, det här handlar om långa linjer. Såsom fågeln som flyger över fälten och inte bryr sig om staketen nedanför, Ok? Så nu ska ni följa linjen hela vägen ifrån B till E och jag har bara ett sista önskemål innan jag spelar stycket från början till slut. Tänk på någon som du älskar, som inte längre är med dig. En älskad farmor/mormor, en älskare, någon i ditt liv som du älskar av hela ditt hjärta, som inte längre finns med dig. Leta upp den personen inom dig och följ på samma gång linjen hela vägen ifrån B till E, så kommer du att höra allt som Chopin hade att säga.
(Music)
(Musik)
(Music ends)
(Applause)
(Applåd)
Now, you may be wondering --
Ok, nu kanske ni undrar,
(Applause)
kanske ni undrar varför jag klappar.
(Applause ends)
You may be wondering why I'm clapping. Well, I did this at a school in Boston with about 70 seventh graders, 12-year-olds. I did exactly what I did with you, and I explained the whole thing. At the end, they went crazy, clapping. I was clapping. They were clapping. Finally, I said, "Why am I clapping?" And one of them said, "Because we were listening."
Jo, jag gjorde det här i en skola i Boston med ungefär 70 sjundeklassare -- tolvåringar och jag gjorde precis vad jag jag gjort med er, talade om för dem och förklarade alltihop för dem. Och mot slutet blev de galna och klappade. De klappade. Jag klappade. De klappade. Till slut frågade jag: "Varför klappar jag?" Och ett av de små barnen svarade: "För att vi lyssnade."
(Laughter)
(Skratt)
Think of it. 1,600 people, busy people, involved in all sorts of different things, listening, understanding and being moved by a piece by Chopin. Now, that is something. Am I sure that every single person followed that, understood it, was moved by it? Of course, I can't be sure.
Tänk på det. 1600 människor, upptagna människor. involverade i alla olika sorters saker. Som lyssnar på, förstår och blir rörda av ett stycke av Chopin. Det betyder något. Och kan jag vara säker på att varenda person hängde med i, förstod och blev rörda av det? Självklart kan jag inte vara säker på det. Men låt mig berätta vad som hände mig.
But I'll tell you what happened to me in Ireland during the Troubles, 10 years ago, and I was working with some Catholic and Protestant kids on conflict resolution. And I did this with them -- a risky thing to do, because they were street kids. And one of them came to me the next morning and he said, "You know, I've never listened to classical music in my life, but when you played that shopping piece ..."
Jag besökte Irland under oroligheterna för tio år sedan och arbetade med några katolska och protestantiska barn med konflikthantering. Och jag gjorde detta med dem. En riskfylld sak att göra eftersom de var gatubarn. Men en av dem kom till mig morgonen därpå och han sade: "Du ska veta att jag har aldrig lyssnat på klassisk musik förut men när du spelade det där shoppingstycket..." (Skratt)
(Laughter)
Han sa: "Min bror blev skjuten förra året och jag grät inte över honom
He said, "My brother was shot last year and I didn't cry for him. But last night, when you played that piece, he was the one I was thinking about. And I felt the tears streaming down my face. And it felt really good to cry for my brother." So I made up my mind at that moment that classical music is for everybody. Everybody.
men igår kväll när du spelade det där stycket tänkte jag på honom och kände tårarna strömma ned över ansiktet. Och du ska veta att det kändes riktigt bra att gråta över min bror." Och i den stunden bestämde jag mig för att klassisk musik är till för alla. Alla.
Now, how would you walk -- my profession, the music profession doesn't see it that way. They say three percent of the population likes classical music. If only we could move it to four percent, our problems would be over.
Hur skulle ni gå -- för ni ska veta att i mitt jobb, som musiker tänker man inte på det sättet. De säger att tre procent av befolkningen tycker om klassisk musik. Om bara vi kunde öka den siffran till fyra procent skulle våra problem försvinna.
(Laughter)
Men jag säger: "Hur skulle du gå? Hur skulle du tala? Hur skulle du vara
How would you walk? How would you talk? How would you be? If you thought, "Three percent of the population likes classical music, if only we could move it to four percent." How would you walk or talk? How would you be? If you thought, "Everybody loves classical music -- they just haven't found out about it yet." See, these are totally different worlds.
om du tänkte att tre procent av befolkningen tyckte om klassisk musik? Om vi bara kunde öka den siffran till fyra procent. Hur skulle du gå? Hur skulle du tala? Hur skulle du vara om du tänkte att alla älskar klassisk musik -- de har bara inte upptäckt det än." (Skratt) Se, det är två vitt skilda världar.
Now, I had an amazing experience. I was 45 years old, I'd been conducting for 20 years, and I suddenly had a realization. The conductor of an orchestra doesn't make a sound. My picture appears on the front of the CD --
Jag hade en fantastisk upplevelse. Jag var 45 år gammal, hade dirigerat i 20 år och plötsligt förstått något. En orkesterdirigent skapar inte ett enda ljud. Min bild förekommer på CD:ns omslag --
(Laughter)
(Skratt)
But the conductor doesn't make a sound. He depends, for his power, on his ability to make other people powerful. And that changed everything for me. It was totally life-changing. People in my orchestra said, "Ben, what happened?" That's what happened. I realized my job was to awaken possibility in other people. And of course, I wanted to know whether I was doing that. How do you find out? You look at their eyes. If their eyes are shining, you know you're doing it. You could light up a village with this guy's eyes.
-- men dirigenten skapar inte ett ljud. För sitt inflytande måste han lita till sin förmåga att ge andra människor kraft. Och det förändrade allting för mig. Det var fullständigt livsomvälvande. Människor i min orkester kom fram till mig och sade: "Ben, vad har hänt?" Det var vad som hände. Jag förstod att mitt jobb var att väcka möjligheterna i andra människor. Och förstås ville jag veta huruvida jag gjorde det. Vet ni hur man får reda på det? Man ser dem i ögonen. Om deras ögon lyser, vet man att man gör det. Du skulle kunna lysa upp en hel by med den här killens ögon.
(Laughter)
(Skratt)
Right. So if the eyes are shining, you know you're doing it. If the eyes are not shining, you get to ask a question. And this is the question: who am I being that my players' eyes are not shining? We can do that with our children, too. Who am I being, that my children's eyes are not shining? That's a totally different world.
Ok. Med andra ord vet du att du gör det om det lyser i ögonen på dem. Om det inte lyser i ögonen på dem, måste du fråga dig en sak och det är detta: Vad gör jag för fel eftersom mina musikers ögon inte lyser? Vi kan göra detsamma med våra barn. Vad gör jag för fel eftersom mina barns ögon inte lyser? Det är en helt annan värld.
Now, we're all about to end this magical, on-the-mountain week, we're going back into the world. And I say, it's appropriate for us to ask the question, who are we being as we go back out into the world? And you know, I have a definition of success. For me, it's very simple. It's not about wealth and fame and power. It's about how many shining eyes I have around me.
Men, nu håller vi på att avsluta den här magiska veckan-på-berget och snart ska vi gå tillbaka ut i världen. Och jag menar att det är på sin plats att vi frågar oss det här: Vilka är vi när vi går tillbaka ut i världen? Och ni ska veta att jag har en definition av framgång. För mig är det väldigt enkelt. Det handlar inte om rikedom, kändisskap eller makt. Det handlar om hur många lysande ögon jag har omkring mig.
So now, I have one last thought, which is that it really makes a difference what we say -- the words that come out of our mouth. I learned this from a woman who survived Auschwitz, one of the rare survivors. She went to Auschwitz when she was 15 years old. And ... And her brother was eight, and the parents were lost. And she told me this, she said, "We were in the train going to Auschwitz, and I looked down and saw my brother's shoes were missing. I said, 'Why are you so stupid, can't you keep your things together for goodness' sake?'" The way an elder sister might speak to a younger brother. Unfortunately, it was the last thing she ever said to him, because she never saw him again. He did not survive. And so when she came out of Auschwitz, she made a vow. She told me this. She said, "I walked out of Auschwitz into life and I made a vow. And the vow was, "I will never say anything that couldn't stand as the last thing I ever say." Now, can we do that? No. And we'll make ourselves wrong and others wrong. But it is a possibility to live into.
Slutligen har jag en sista tanke, som är att det verkligen spelar roll vad vi säger. Orden som kommer ut ur munnen på oss. Jag lärde mig detta från en kvinna som överlevde Auschwitz, en av de sällsynta överlevarna. Hon sändes till Auschwitz när hon var femton år gammal, hennes bror var åtta och föräldrarna försvunna. Hon berättade det här för mig, hon sade: "Vi var ombord på tåget på väg till Auschwitz när jag såg ned och såg att min brors skor var borta. Och jag sade: "Hur kan du vara så dum, kan du inte ens hålla ordning på dina saker för guds skull?" -- såsom en äldre syster kan tänkas prata med sin yngre bror. Olyckligtvis var det det sista hon nånsin sa till honom eftersom hon aldrig såg honom igen. För han överlevde inte. Därför avgav hon ett löfte när när hon släpptes ur Auschwitz. Hon berättade det här för mig och sade: "Jag vandrade ut från Auschwitz, ut i livet och lovade en sak. Och det jag lovade var att jag aldrig skulle säga något som inte skulle kunna vara det sista jag någonsin sade." Nå, är det möjligt för oss? Nej. Och vi kommer att fela mot oss själva och mot andra. Men det är en möjlighet att leva upp till. Tack ska ni ha.
Thank you.
(Applause)
(Applåd)
Shining eyes.
Lysande ögon, lysande ögon.
(Applause)
Shining eyes.
(Applause)
Thank you, thank you.
Tack, tack.